Läsårshjul och systematisering av skolans processer

Jag har förmånen att få jobba med skolövergripande, organisatoriska frågor på min arbetsplats. Detta år är mitt uppdrag att systematisera processer för lärare och mentor. Ett jättejobb, men spännande och roligt. För att detta systemeringsarbete ska bli riktigt bra och välfungerande behöver jag ett bra läsårshjul, digitaliserat som kopplar till de processer som jag systematiserar.

Jag letar och prövar och försöker hitta något befintligt för att slippa låtsas att jag är någon slags datorguru (för det är jag verkligen inte) men det går dåligt... Tänk att ha ett hjul där alla huvudprocesser finns och när något ligger i pipe:n så plingar det till i alla lärares mejlbox eller på datorn som notis eller så, tex 14 dagar före utvecklingssamtalen ska gå igång - pling, och så dyker det upp som en länk till det dokumentet där processen är systematiserad. Jösses, vad fint det skulle vara.

Nå, jag får leta och fixa och trixa mig vidare för att hitta det digitala verktyg jag behöver. Och under tiden finns ju massor av processer att nedteckna!

Oh them nationella proven :(

Elever med ångest. Uppgivna lärare. Detta är nationella proven. I alla fall för mig. I alla fall i den här skolan. Och sedan mer jobb för lärarna och mer oro för eleverna. Och ja, jag pratar om de akademiskt svaga eleverna. Och om de som har svårt att sitta och skriva prov en hel dag. De för vilka skolan som form inte passar. De, där systemet försöker pressa in fyrkanter i för små cirklar, elefanter som ska klättra i träd, eller använd vilken mental bild ni vill...  Situationen är bekant för i princip alla som jobbar inom skolans värld. En del som inte jobbar i skolan gör det inte kan förstå, utan säger: det är väl bara... Nej, det är inte så bara. Det som inte passar ihop kan inte tvingas att passa ihop.

Var är den där efterlängtade skolrevolutionen? Ska vi börja fundera på hur en alternativ skola skulle kunna se ut? Är det inte dags nu?

ibland ibland

så undrar jag hur det är ställt med rättssäkerheten för elever i skolan. En kollega (på en annan skola) har just tagit över en klass och ska undervisa i engelska6. Första lektionen får eleverna skriva brev till hen. Här brister det för kollegan. Underlaget är katastrofalt. En av eleven kan inte ens få ihop en sammanhängande text som är begriplig. Eleven skriver 4 rader och min kollega förstår inte vad eleven vill säga. Och då är kollegan välvilligt inställd.
Sen tänker jag på den klass jag undervisade i engelska6 i förra året. Där gjorde man djupgående analyser av både text och film.
Ska skillnader verkligen vara så här stora? Nej det är klart de inte ska. Hur ska man komma åt detta? Kanske behöver skolan bli statlig för samorganisation och kanske behöver skolan externa rättningsinstitutioner.... Eller så kanske vi ska fundera över det här med betygets förtjänster....

Nationella prov och betyg - nu igen

Ja, då är det dags igen. Dags attvakta en grupp elever som skriver nationella prov. Ett av många nationella prov. Från och med nu präglas skolorna i Sverige av nationella prov. Planering av uppgifter och andra examinationer, nya vägar i lärande får stå tillbaka för de nationella proven.

Dessa prov inte utformade som ett slutprov av en kurs. Det är inte så att de kan vara allenarådande vid betygsättning. Alla kunskapskrav som måste vara uppfyllda kan inte anses vara det med dessa prov.

Nationella proven ska ge likvärdighet emellan skolor, samtidigt som elever ska ges möjlighet att visa sina kunskaper på olika sätt. Det är som att ha och äta kakan. Om man ha ett systen ned slutbetyg då är man i alla fall ärlig med att det är så man tycker att kunskap ska mätas. Men nu ser väl inte så många moderna pedagoger på lärande och kunskapande på det viset. Och det är inte heller speciellt anpassat efter vad eleverna kommer behöva kunna när de kommer ut i arbetslivet. Men ärligare.

Nationella proven är stressande för eleverna, det är stressande för lärarna och vad ger det egentligen? Likvärdig bedömning mellan olika skolor? Nä, jag tror inte det.

Och det är väl egentligen det som är den springande punkten. Likvärdig bedömning. Eftersom vi nu envisas med att betyg är nödvändigt. Till och med så nödvändigt att vi måste börja tidigare och tidigare med dem. Fast de inte erbjuder likvärdig bedömning.

Jaha, så då sitter jag här igen och förstår inte. Målinriktade betyg kom till utifrån tanken att alla elever som ville ägna sig åt högre studier skulle ges möjlighet att göra det. Det skulle alltså inte behövas ett sorteringsverktyg. För att vara sorterande var ju de relativa betygens primära uppgift.

Nu mäter vi kunskap och sorterar folk med de målinriktade betygen.  Hörni, vad är det för fel på olika typer av intagningsprov egentligen, så vi lärare kan fokusera på elevernas lärande. Och nej, det betyder inte att de får göra lite vad som helst. Det är fortfarande av intresse att ha en skola som jobbar mot olika kunskapsmål. Ja, för att fån någon slags likvärdig utbildning ni vet

Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

Jag sitter och läser Skolverkets läroplan för gymnasieskolan.  I den står det att undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Nu undrar jag: hur tänker Reinfeltd när han säger att vi ska införa betyg för tidigare år? A Klapp som är betygsforskare vi Göteborgs universitet hävdar med bestämdhet att lärandet minskar när betyg införs. Alltså går det tvårs emot den vetenskapliga grunden.

Dessutom har man sett att elever som har gått i mindre klasser (alltså inte specialklasser utan vanliga, men mindre) når högre framgång i yrkeslivet än de som gått i stora klasser. Detta beror inte på att elevtalet var litet utan att läraren hann med alla.

Om vi vill ha ett framgångsrikt skolväsen i Sverige så bör vi kanske göra faktiskt det som står i läroplanen låta undervisningen vila på vetenskaplig grund och beprovad erfarenhet.

Men nu opponerar sig någon och säger att Pisa-undersökningen visade att Sverige ligger efter och att något måste göras. Jo, jag tycker också det men jag tror att vi ska titta på vilka faktorer som faktiskt kan göra skillnad. Dessutom visar Pisa tydligt att det Sverige är dåliga på och Japan och Finland som låg i topp är bra på, är att ta hand om de svaga eleverna. Och, här kommer lite beprövad erfarenhet: svaga elever lär sig inte bättre genom betyg, de lär sig bättre genom att läraren har tid för dem.

Alltså: skolpolitikernas inslagna väg kommer inte att leda till att eleverna når bättre resultat. Det kommer leda till fler propåer om att lärarna måste göra mer, dokumentera mer, sätta in hjälpinsatser - så att lärarens tid att planera, genomföra och återkoppla sin undervisning minskar, vilket har till följd att elevernas resultat blir sämre....  Och så fortsätter den nedåtgående spiralen!

Följetongen: Fel jag begått - i repris, sista delen

Sitter här och funderar på allt det är som jag har berättat för er. Några av mina tillkortakommanden i livet. Det finns fler. Det är klart att det finns fler. Varför har jag gjort det? Ja, kanske är det bara för att göra nåt annat än glo på teven. Kanske är det för att jag på nåt sätt har nått en punkt i livet där jag gör upp med mig själv för att gå vidare. Kanske beror det på att jag nyligen sårat någon utan att mena det. En sån där korkad obetänksam sak. Jag som alltid har för avsikt att vara juste. Jag som klappar mig på huvudet och säger att det är bättre att prata ut om det än att snacka skit bakom ryggen. Och så gör jag illa folk ändå. På grund av att jag är obetänksam, överilad, korkad och ibland helt enkelt elak. Min gloria hamnar på sned så här strax före jul och jag är inte säker på att jag ska ha några julklappar. Nej, offerkofta på och syjälvömkan. Det är väl egentligen vad det handlar om. Buhu, en ordentlig och offentlig gråt-ut-session. Men nu räcker det. Nu åker koftan ner i lådan. Det ända man kan göra är att göra det bättre nästa gång, inte göra om samma dumheter. Innan vi skiljs åt får ni en sista dumhet. En riktig hoppsan-nu-slant-det-iväg-igen. Här kommer den:

Det var när jag jobbade på en grundskola som lärare. En årkurs sexa, eller var det kanske sjua..., nåja, jag undervisade i engelska och trivdes bra med vad jag gjorde. Vi planerade att ha ett 'pot party' och diskuterade bullar och kakor och saft och läsk och vem som skulle ha med vad. Det var en trevlig stämning i klassen. Knytkalas skulle hållas en fredagseftermiddag ungefär två och en halv vecka senare. När vi sitter där och diskuterar - lemonade, cookies, cinnamonrolls, coffee... - kommer det plötsligt upp ett skämt i mitt huvud som finner sin väg ut i klassrummet innan jag hinner tänka till: - Do you know what the englishmens favourite dish is? - No. - It's the sockerkaka (suck-a-cock-a).

Bugger, not smart. Jo, det hinner jag tänka. Efteråt. Klassen fnittrar. Åt fröken fadäs eller skämtet, ja, det är frågan. Några av de lite livligare gossarna tycker det är jättekul. Jaja. Det stillar sig. Puh, jag kom undan med blotta förskräckelsen. Skulle det komma ut kan jag säker ducka det genom att säga att jag pratade bara om goda kakor inför knytkalaset. Men det känns inte bra. Det gör det inte. Inte helt komfortabelt.

Resten av veckan förflyter och inget glunkande om någon sockerkaka förekommer. Exakt en vecka senare på engelskalektion med samma klass händer det dock. Då har jag ju redan haft undervisning med dem tidigare och liksom släppt garden. Jag står med ryggen mot klassen och skriver på tavlan när jag hör en av de unga gossarna fråga: - Klara, can we have a suck-a-cock-a. Snabbare än en kobra kom svaret: - You can suck any cock you want to.

Det blev knäpptyst i klassrummet. Jag insåg genast hur totalt ute på det hala jag var. Den delen av hjärnan som är så bra på krogen halv tre hade slagit till. I ett klassrum med trettonåringar. Hjärtat bultade och jag var röd i ansiktet. Vad göra? Jag skrev färdigt på tavlan. Tog god tid på mig och samlade mig. Kände att jag hade kroppen (hjärta och rodnad) under kontroll och vände mig om till klassen och fortsatte min lektion. Som om ingenting hade hänt. Klassens enda kommentar kom från en av flickorna. Ett häpet: - Men Klara...! när jag vände mig om.

Det här var dock något som jag insåg kunde hoppa upp och bita mig i ansiktet ganska snart. Ett pot-party med elever, deras föräldrar och deras mentor skulle gå av stapeln inom kort. Jag var helt enkelt tvungen att berätta för klassens mentor. Jag bet i det sura äpplet och gjorde det. Mentorn skrattade så hon höll på att spricka. Det var ju skönt det, på sitt sätt, men inte den reaktion jag hade förväntat mig. Hon uppmanade mig att blåneka, vilket var vad hon själv skulle göra för att backa mig. Förundrad gick jag därifrån. Okej. Play the game.

Knytkalas kom och gick. Puh!

Jaha, ja, det var väl det då. Hejdå på er.

Följetong: Fel jag begått, i repris - del 7

Slå så det tar blod.

Det är tredje advent idag, jag börjar bli allvarligt trött på mina egna tillkortakommande, men ska jag dra mig igenom förödmjukelsens nålsöga för att komma ut som en bättre människa på andra sidan så ska jag. Var nu den tanken kom ifrån? Kanske för att vi är i advent, vi väntar på miraklet som ska ske. Kärlekens budskap om generositet och medkänsla, hänsynsfullhet och ödmjukhet. Vända andra kinden...

De var exakt det jag inte rådde till. Min fina dotter hade under en period problem med tråkningar i skolan. Det var några äldre elever som ville sätta hennes fria vildande på plats. Hon fick inte ta det utrymme hon gjorde helt enkelt, jantes gränser är snäva. Det blev tjafs och knuff och buff. Det finns ett stopp för oss alla och till sist var hon ledsen helt enkelt och ville faktiskt inte gå till skolan. (Jo, det var bekant i skolan, men hon ansågs nog ha sig själv att skylla eftersom hon tog plats...!?)

Vad gör man då som förälder när man vill sitt barns bästa? Vi pratade om saken och hur hon skulle agera för att själv få ett slut på detta. Det var allt från att ignorera till att hämta en vuxen. Men inget hade ju givit önskat resultat. I den här snurren hade jag varit på någon kurs där en psykolog hade sagt att man behövde öva sina barn i ett nytt beteende. Det räcker inte med att säga till en som blir mobbad att säga ifrån man låta personen öva på att göra det hemma. Lite kbt helt enkelt.

- Nu får det vara slut på det här tramsandet, sa jag, nu får du markera på riktigt. Du slår en gång. Du slår hårt. Du slår så att det tar blod. Sen är det klart.

Det har var alltså den ömma moderns råd till den 9åriga dottern. Hon såg oerhört förvånad ut. Jag hade gjort en rejäl kovändning och gått från att säga att det var fel att slå till att hon skulle slå så att det tog blod.
(So far so good, än så länge är jag faktiskt bara en god mor som vill sitt barns bästa, kanske med lite oortodxa metoder men ändå. Det är väl bara att invänta tillfället när det ska bli ännu ett övertramp.)

- Men mamma, utbrast hon, det kan jag ju inte.

Jag insåg att det nog låg en del i det hon sa. Det är faktiskt tabu att slå andra. Hon skulle helt enkelt behöva öva. Det hade jag ju lärt mig på kursen. Alltså, var detta också vad jag sa till henne - ingen fara, vi övar. Så upp och skutta och under lekfulla former öva att klappa till någon. Min dotter skulle öva på mig. Oerhört smart tänkt och sedan om någon kom och muckade med henne  i skolan så skulle hon ge denna någon en propp, och sedan skulle allt bli lugnt. Det var min plan. Sagt och gjort jag retade och knuffade henne och hon puttade tillbaka och jag uppmanade henne att ta i, och så där höll vi på ganska länge. Plötsligt fick hon verkligen in en pärla, smack, rätt på munnen. Reptilhjärnan tog över kontrollen på mig omedelbart och jag sopade till henne så hon åkte i backen.

Jojo, slå så det tar blod... det var precis vad hon hade gjort. Jag blödde från munnen. Dottern hade jag mer liksom kastat undan så inget blod där. Men hon var nästan otröstlig och jag kan säga att jag mådde som skit. Hon undrade också hur det här skulle hjälpa henne. Det undrade jag också. Inte särskilt inkännande, kärleksfullt, psykologiskt och pedagogiskt gjort, suck!

Efter det hörde jag inget mer om att det var stök i skolan från min dotter. Om det berodde på att hon befarade att mamman skulle komma med mer galna förslag eller om det tog slut visste jag inte. Men skolan har ju så fina utvecklingssamtal så jag tänkte att jag nog skulle få veta. Och dagen för detta samtal kom ganska snart. Jag och dottern gick dit. Det var ett gemytligt samtal, allt verkade bara bra. Mot slutet kom då det här med finas inblandning i gruff på skolan upp. Fröken sa att det hade blivit bättre och undrade med dottern vad som hänt. Då berättade hon...


Nej, jag säger inget mer. Ni kan föreställa er själva.

Följetongen: Fel jag begått, i repris - del 1

Ja, hej. Jag sitter här och funderar över mitt liv. Vad som blivit av det, av mig. Vem är jag liksom? Jaa, jag jobbar för mycket, ligger långa kvällar i soffan och glor på tv, tar för mycket ansvar och får för lite kärlek. Eh, okej, det där kändes konstigt...

Men i alla fall, när jag funderar så är det vissa saker som sticker ut. Det är alla de där sakerna som blev fel, korkade saker. Alltså, ni vet. Eller... med lite tur för er så gör ni kanske inte det. Det är alla de där felen som jag begått.  Så jag tänkte skriva ner dem. Inte alla, det ska ju inte bli en roman det här, men några. Jag har en massa såna där ungdomsförseelser, ni vet. När han den där farbrorn kom och frågade hur man skulle åka från Fruängen till Tumba och vi, jag och min kompis visade honom till fel buss. Alltså hur taskigt är inte det! Förhoppningsvis var gubben smart nog att fråga busschauffören också. Men det är ju, ja det är klart att det är fel, men ändå. Nej, men när jag gjorde det här så var jag taskig på riktigt:

När jag gick på högstadiet så hade vi en lärare där som var en riktigt elak jävel. Han kastade kritor (jepp, det är länge sen) och blöta tavelsuddar på oss om vi pratade. Vet ni hur äckliga de där tavelsuddarna var. Ganska stora svampar, ungefär som såna man har för att tvätta bilar, som blöttes för att torka bort krita från svarta tavlan. Och de var inte nya. Äckliga och luktade... usch! Han tog gärna och fyllde svampen så att den droppade på alla den flög över innan den med ett schmask landade - ibland på en elev, ibland vid sidan av. Och kritorna, så himla hårda. Nej, det var ingen kul lärare det.

En dag tyckte jag att det kunde vara nog. Han kunde få lite av sin egen medicin. Men liten tjej i årskurs 8 kanske inte langar en genomblöt svamp på sin lärare. Det är inte bra för tjejen. Det var nödvändigt att vara lite mer sofistikerad.

En burk sill inhandlades. Ni vet vanlig inlagd i bitar. Majjens bil lokaliserades. Sen gällde det bara att peta ner sillabitarna under motorhuven. Om man är lite pysslig så får man ner dem där uppe vid vindrutan. På den tiden hade jag inte så mycket koll på bilar, men idag förstår jag att sillbitarna måste ha hamnat precis vi luftintaget till kupén. Efter väl uträtt värv slängdes burken och händer tvättades (de luktade inte gott).

Nu tog det längre tid innan detta uppdagades än jag trodde det skulle göra. Men efter någon vecka gick ryktet på skolan om att någon hade lagt sill i majjens bil. Han hade tydligen inte förstått varifrån lukten kom, utan kört runt med en sillbil i en veckas tid. Fy vad det måste ha luktat när han satte på fläkten.

Tro för allt i världen inte att detta är något jag tycker är särskilt bra. Det gör jag inte. Historien säger att hans fästmö bröt upp förlovningen för att: ja, det fattade jag aldrig egentligen. För att han luktade illa, bilen luktade illa eller för att det luktade, ja det det luktade i bilen som ingen visste vad det var men kanske trodde det var något annat?

Ingen kom vem som gjort det och jag sa ingenting - förstås.

Jag gjorde fel helt enkelt. Det var dåligt gjort. Fast när jag nu tänker på den historien igen så tycker jag nästan mer synd om gubben jag skickade iväg på en buss som gick åt motsatt håll från Tumba...

Rollspel som examinationsform

Idag och igår har jag examinerat mina elever i momentet säljande samtal i servicekunskap. Hur bättre göra det än praktiskt? Två och två har eleverna varit ömsom säljare ömsom köpare, och visat upp sina kunskaper i, sin förstålse för och sin förmåga att sälja. Det har varit fantastiskt roligt, informativt och lärorikt. Ingen har misslyckats fullständigt, så som ibland sker i på skriftliga examinationer. Fler än vanligt har nått höga betyg, och underhållningsvärdet för mig som lärare jämfört med att sitta och rätta prov och inlämningsuppgifter... ja, oerhört mycket roligare är det.

Men de andra då? De som inte är inne och examinerar. Det är klart ett litet släpp blir det ju där. Alla gör inte riktigt det som de ska, trots att de har arbetsuppgifter som inte på något som helst sätt är oviktiga eller så. Nå, ska jag vara helt ärlig så gör inte alla alltid exakt vad jag förväntar mig av dem i klassrummet heller. Men sen kom jag på en grej... de får göra frågor på nästa kapitel, instuderingsfrågor till varandra som de själva rättar sedan. Då blev det lite bättre fart.

Men åter till rollspelet. Jag vill härmed rekommendera detta sätt att examinera. För lärarens skull, för elevernas skull. De ungdomar som har lite bokstavskombinationer klarar sig fint! De elever som alltid klarar sig bra på prov och är akademiskt kompetenta klarar sig fint! Tänk en examination där inte en enda elev som deltar misslyckas. Härligt!

Bloggande elever

Nu är det dags för mina elever att börja blogga. Nästa vecka ska de ut på praktik och när de är där ute så ska de skriva om vad de gör. Hälften är igång och på gång! Kul är det och vi ser nog fram emot det allihop!

Varför är vissa lärare självklara ledare?

Jag har funderat mycket kring det här med ledarskap. Vad är det egentligen? Vad gör vissa personer till ledare utan vad det verkar särskilt mycket anstängning? Och varför verkar somliga aldrig riktigt nå dit, hur mycket de än försöker?
Det är dessa funderingar bland annat som ligger till grund för mitt uppsatsarbete (som det visserligen går väldans trögt med). En del lärare kan gå in i nästan vilken klass som helst och få det att fungera. Andra, nej, det går inte.
Naturligtvis har jag läst en massa litteratur, just nu Ledarskap i klassrummet av Stensmo. Och jo, alla har sina poänger och lyfter fram kloka saker. Stensmo säger till exempel att planeringen är grunden till allt ledarskap i klassrummet. Ja, det blir besvärligare utan helt klart. Men det finns fortfarande lirare som går in och liksom skjuter från höften och får det att hålla.
Där jag jobbar nu har jag en kollega som har stora problem i 'min' klass. Hon är ömsom rasande arg, ledsen, besviken och uppgiven när hon har haft dem. Och tro mig, hennes lektioner är välplanerade. Hon vet tydligt var de alla ska. Men det funkar ju inte. Inte när hon är där inne. Inte in-action. För att inte knäcka hennes självförtroende hör jag andra säga att ja, den klassen är svår, och usch för den och den eleven. Men när jag pratar med lärare som undervisar 'min' klass så, nej det funkar, de är som de är men de är bättre än förra året osv. Nu har biträdande rektor kontaktat mig för att be mig ta itu med klassen. Jag var kunde bara besvara det med att jag gärna jobbar med grupp-process och teambuilding men att förmaningar och pekpinnar inte passade. Uppmaningen eller kanske mer förfrågan och önskan var att jag skulle diskutera med klassen hur lärare uppfattade dem och den kom sig av att min kollega har problem i klassrumssituationen.
Jag funderar då: varför blir det så när hon är där? Vad gör kollegiet för att förbättra situationen? Ska man bara säga fy och usch om klassen eller ska man börja fundera över lärarkollegans agerande? Jag kommer aldrig att säga att det är hennes FEL att det inte fungerar. Inte heller kommer jag att säga att det är klassens FEL att det knasar sig. Att leta syndabockar känns barnsligt och fruktlöst. Detta är en situation som uppstår när alla dessa individer är tillsammans. Det krävs minst två för att dansa vals...
Den förklaring som kanske närmat sig en förklaring för mig är vad Jacobsen mfl skrev i Möt eleven, det tarvas autencitet ifrån läraren, och det tarvas självkännedom för att klara det. Att veta vem man är privat och offentligt, att kunna skilja läraren från egot men att ändå samtidigt vara äkta. Kan det vara det som gör en del av ledarskapet?

Ettårigt gymnasium - hm...

Ja då kom det då, förslaget om renodlat yrkesgymnasium. Det är inte förvånande men irriterande att det kommer ännu en förändring. Och lite fegt att inte köra hela föråndringen på en gång. Många tycker nog att det är bra, för alla kan ju inte vara akademiker som fp brukar säga. Och det kanske inte alla kan eller vill eller ska men möjligheten ska finnas oavsett vilken bakgrund du har. Det tycker jag är oerhört viktigt, annars har vi faktiskt inte ett demokratiskt samhälle. Som det ser ut idag nedmonteras dessutom komvux och om det fortsätter är vi ute på det hala. Desutom är det inte utan att jag undrar om dessa ungdomar efter ett års yrkesgymnasium är anställningsbara. Står vi inför ännu ett försök att dumpa löner? Jag kan höra tongångarna: - vi måste ha lägre löner så att dessa ungdomar kan anställas.  Och vips så blir det svårare att hävda löner på en anständig nivå. Vår sittande regering är slug, mycket slug. Det finns anledning att vara skeptisk och undersöka vad en eventuellt dold agenda skulle kunna tänkas vara!

Söndagsmorgon med pedagogiska studier

Sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och en trave böcker. Det står mycket intressanta saker i dem:
"Lärarnas professionella objekt är lärande." - Carlgren & Marton
"Ledarskap är en kommunikativ nyckelfunktion ."- Malten
"Hänvisningar till regler och principer är ofta ett uttryck för att man befinner sig på ett nybörjarstadie i utvecklingen av sin professionella kompetens."- Fuglestad

Jag tror att alla såna här små insikter leder vidare till att vara mer nöjd i sitt arbete då man kan känna att man börjar förstå lite mer och att man kan genomföra lektioner av en viss kvalitet. Höja sin lägsta nivå som man brukar säga i sportens värld. Det i sin  tur leder, tror jag till ett ökat välbefinnande i livet och med sig själv.

Ut och observera

Fältstudier är grejen. Mina studenter lär sig så mycket när de är ute och observerar hur till exempel hur människor kommunicerar med varandra.  Än så länge behöver de hjälp att analysera vad de ser. Men snart gör de det själva det är jag övertygad om. Fina, duktiga studenter!
Men nu är det helg så jag lämnar studenterna åt sitt och ägnar mig åt mitt. Den här helgen ska jag själv ägna mig åt studier. Det gäller att lägga på ett kol så att jag kommer igång med uppsatsen ordentligt. För sen vill jag också ut och observera. Då blir det klassrumsobservationer, med fokus på läraren.

Rutavdrag för läxhjälp?

Det kan ju först låta som en bra ide - att kunna köpa hjälp till statligt reducerat pris - men är det verkligen det? Det  oroar mig att skillnaderna mellan de som har och de som inte har blir större. Det handlar om en skola för alla. Alla ska ha möjlighet. Och nej, så är det ju inte nu heller, men vad vinner  i på att förstärka skillnaderna? Borde kanske dessa pengar gå till läxhjälp i skolan?

För lärare att tänka på!

"skolan /.../ förvaltar den sista plikten och tvingar samman människor som inte har valt att vara tillsammans"

(Persson, Anders. Social kompetens: när individen, de andra och samhället möts, s164)

Funderingar om PBL och entreprenöriell pedagogik

Jag har haft förmånen att jobba utifrån ett problembaserat lärande. En gång i veckan, en eftermiddag, satt vi och samplanerade vårt jobb. Vi jobbade i projekt. Ett projekt är uppbyggt så att det har ett övergripande mål, en utgångspunkt och examinationer som ska visa att eleverna nått det övergripande målet och kursmålen - vilka naturligtvis är sammankopplade. Detta sker genom ämnesintegrering. Utgångspunkten är ett problem av något slag, som ska trigga eleverna att genom eget aktivt och gemensamt sökande nå fram till målen. När jag läser boken Entreprenöriell pedagogik ser jag många beröringspunkter. Dessa nämns i boken, även om man där tänker att den entreprenöriella pedagogiken är en utveckling av det problembaserade lärandet. Om det är så vill jag i detta skede låta vara osagt.

Personligen tycker jag att detta arbetssätt, att jobba problembaserat är oerhört mycket mer stimulerande än det sedvanliga. Men det finns en massa aber också. Det är resurskrävande. Det kan man inte ducka. Det är nödvändigt att alla inblandade vill, vill på riktigt, annars blir det tungt och svårt att manövrera. För om man inte tajtar till pedagogiken och vet var man är på väg är det faktiskt lätt att tappa de där eleverna som man är rädd att tappa. Inte nödvändigtvis de svaga men de skoltrötta... Att börja jobba problembaserat innebär en stor tröskel. Efter nio år av rätt och fel och facit, så kan det vara oerhört svårt att själv ansvara för sig själv och för att hitta svar själva. Många elever blir arga. Andra förstår inte. Och några passar det genast väldigt bra. Det är en tröskel och en uppförsbacke, men jag är ändå inte benägen att kasta i handsken. Ungdomarna har i många år avprogrammerats från eget tänkande, klart vi måste ge dem lite tid att komma igen. Men som sagt var, finns inte en stringens och en tro på detta bland alla kollegor kommer det att falera. I boken skriver man att man frigör en massa resurs och det har man i alla år sagt på min skola också (om pbl alltså), men vardagen säger mig något annat.

Det går naturligtvis att jobba problembaserat i det egna ämnet på de egna lektionerna, precis som det går att inta ett entreprenöriellt grepp. Men effekten för elevgruppen för dess lärande om alla går samman är så mycket större. Kanske ska man som det skrivs i boken låta eleverna koppla av och bli lärarmatade emellanåt? Eller, jag har faktiskt provat det och det fungerande inte bra alls på den gruppen. Eleverna föll tillbaka i inaktivitet och förväntningar på att lärarna skulle leverera alla svaren. När sedan nästa uppdrag lanserades var det oerhört svårt att få eleverna med sig.

När uppdragen fungerar finns det nog inget roligare sätt att arbeta. Den liksom sjuder i klassrummet. Och om man som lärare och grupp har kommit så långt att man kan lita på varandra så gör det inget om någon/några elever tar micropauser och gör annat. De kan själva avgöra hur de behöver jobba. En paus, en stund på facebook till och med (alla lärares fasa!) kan vara högst välgörande. Ingen orkar vara högeffektiv hela tiden. Kan man sen dessutom hjälpa eleverna hitta möjligheter att fluktuera i grupparbetet och att olika personer agerar lok, så får man en otroligt dynamisk, glad och effektiv arbetsmiljö. Just det man talar om i boken. Och jag har upplevt det...

Men som sagt, det är inte jättelätt. Det är för oss alla en stor omställningsprocess. Och det är ofta jag får bita mig i tunga för att inte bara ställa mig och leverera de svar som för mig är de korrekta - eller för all del, de svar jag själv har fått levererade en gång i tiden. Och sen är det det där med röran...

Färre lärarjobb

Elevkullarna krymper. Hälften av alla friskolor i Stockholm har bara en beläggning på under hälften av platserna. 40 lärartjänster i Stockholms Stad är indragna. Skolor läggs ner, Hässelby är nedlagt, Enskede Gård försvinner säger ryktet, Brännkyrka likaså men det tar något år till - säger ryktet alltså.
Ja, just det jag pratar om gymnasiet. För tittar man längre ner i åldrarna så vänder det. Lågstadiet fylls av elever och i innerstan kan man inte längre finna lokaler så att alla får plats. En evakuering av eleverna till något närliggande men också närliggande stor trafikled ledde härförleden till mycket upprörda föräldrar. Och jodå, staden fick hitta en annan lösning.
Om några år, när man har lagt ner ytterligare kommunala skolor, då måste den som vill öppna friskola kunna tälja guld med smörkniv... Så kommer det nog att bli.

Klämd mellan det yttre och det inre - en speciell men inte ovanlig pedagogisk situation

Det var en sån där typisk myror-i-brallan kille. Hela hans skoltillvaro kan karaktäriseras som en situation av specialpedagogisk karaktär. Han kunde inte sitta stilla. Det bara gick inte. Det var svårt att komma i tid. Det var svårt att vara tyst. Det var svårt att arbeta. Allt var svårt. Allt som handlade om att vara så där som man ska vara i skolan. Så han tog till egna strategier. Gick på toa och kom aldrig tillbaka. Tittade på youtube istället för att skriva, eller spelade spel på mobilen - då satt han ju i alla fall stilla. Han fick ingen ämneskunskap, men han lärde sig vad han måste göra för att överleva i skolan. Komplexiteten i beteendeproblem beror på samspel mellan den yttre miljön och individen. På olika sätt befästs beteendet genom negativa förstärkningar, allt ifrån marginalisering och exkludering men också genom vinster som nås där kunskapsluckor döljs och status bland kamrater höjs.

Vad gjorde jag då? Jag försökte på många olika sätt att få honom att jobba med skolarbete, att få honom att känna sig delaktig. Men med begränsad framgång måste jag tillstå. Han ville gärna prata men inte delta i diskussioner. Jag försökte hitta sånt han var bra på men han gled undan. Att arbeta med olika kamrater, som jag tänkte kunde vara ett komplement till honom, det höll bara en kort stund, sen flaxade han iväg, och kamraterna uppskattade det inte. Om jag försökte sitta ner med honom under lektion (det gör jag med fler elever, så det var inte något väldigt ovanligt som hände just honom) blev han rastlös och obekväm. Att ta honom åt sidan efter lektion för att prata med honom om vad han behövde fungerade inte. Jag uppfattade att han kände sig utpekad och särbehandlad. Han sa bara ja, ja, tills han fick gå. Gossen fick alltså möta en lärare som försökte hitta vägar för lärandet genom aktörsperspektivet, att få honom att reflektera och själv staka ut sin väg; genom bemästrandeperspektivet, då positiv återkoppling och hitta områden där han kunde vara bra var ingredienser; även det socialkonstuktivistiska perspektivet fick ett försök när gossen placerades med andra elever och jag var säker på att detta skulle fungera. Men detta att det skulle varit medvetna val av olika perspektiv är förstås en efterkonstuktion. Jag prövade och han föll, om och om igen.

Ett sätt som fungerade lite var om han satt vid en dator att stå brevid honom - gärna med en hand på axeln. Då kunde han jobba lugnt ett tag. Men om det uppstod problem, även ett litet, då gick det inte att hålla honom kvar. Att visa att jag brydde mig om hans arbete och om att han var med var inte en given framgångsfaktor. Men när jag uppmärksammade att han gick med orden att han inte skulle vara borta för länge och med en blick på klockan (dock diskret) kom han oftast tillbaka. Kanske var det här, i den här tanken: du får vara den du är men du får vara det här med oss, han hade kunnat utveckla andra beteendemönster. Om han hade blivit inkluderad i gemenskapen på riktigt. När terminen var slut hade han underkänt i alla ämnen.

Vad gjorde skolan? Mycket litet. I alla fall mycket lite av reell substans. Problemen kring den här gossen var ofta uppe till diskussion på arbetslagsmöten. Mentor och rektor hade samtal med föräldrar och med gossen själv. Men det ledde inte till någonting. Det presenterades aldrig någon strategi. Det gjordes aldrig någon utvärdering av denna strategi som kanske man kan tänka sig borde ha funnits men aldrig presenterades. Jag misstänker att den inte fanns någon annan strategi än att eleven fick uppmaningen att skärpa sig, att ta tag i skolan och att ta ansvar. Det låter krasst, men det är inte första och dessvärre inte sista gången det händer. Min uppfattning är att man diskuterade utifrån att eleven ägde problemet och sålunda skulle eleven lösa problemet.
 
Vad kunde ha gjorts? Det allra minsta som kunde ha gjorts är ju en pedagogisk kartläggning. Lärarlaget borde ha slagit sina kloka huvuden ihop och systematiskt gått igenom vad gossen torde behöva för att hantera sin inlärning. Och därefter skulle vi naturligtvis ha anpassat undervisningen efter detta.  Detta är något som måste upp på dagordningen, att faktiskt bedriva samtal kollegor emellan som leder till utveckling av arbetet. Vi borde ha problemformulerat, analyserat och givit förslag till lösningar. Det som nu hände var istället att vi berättade och oroade oss. Och ingenting förändrades.

Rymmer den gängse skolkoden alla barn? Idag har vi inte en skola för alla. Så hur ska vi göra för att nå dit?

Källor:

Nordahl, Thomas, et al. Att möta beteendeproblem bland barn och ungdomar: teoretiska och praktiska perspektiv. Stockholm: Liber, 2007.
Partanen, Petri. Från Vygotskij till lärande samtal. Stockholm: Bonniers, 2007.

Arga lärare, systemteori och en kvällspromenad

Idag hade jag tänkt skriva om hur strukturer påverkar individer och hur lätt det är att misstolka skeendet. Jag tänkte på Bo Nurmi Hanssons artikel om arga lärare och hur det verkar som dessa lärare är arga och skäller i klassrummet trots att de verkligen gillar sitt jobb. Alltså att jobba med lärande och elever. Nurmi menar att problemet har relationen lärare - elev att göra utan att problemet är av strukturell art. Alltså att pålagor om vad lärare ska göra, mindre friutrymme för lärandet, minskade resurser, ökade administrativa göromål och ständiga påhopp - i synnerhet då ifrån media, ger en så frustrerande arbetssituation att den ilska läraren känner pyser ut i det elevnära arbetet. Sorgligt ju, när man tänker på det. Han hade dock en tanke om en motståndsrörelse, om att elever och lärare ska närma sig varandra och bygga förtroende sinsemellan för att inte hamna i en nedåtgående spiral.
Sen tänkte jag koppla ihop det med Nordahl mfls bok om beteendeproblem och hur de kan förklaras systemteoretiskt. Alltså till exempel som att skolan är ett system kring en individ, och i det systemet kan strukturer utlösa problembeteenden. Ungefär som för lärarna i Nurmis artikel. Fast det handlade om elever.
Ja, så där hade jag tänkt lägga ut texten lite, men så gick jag på en kvällspromenad och kände mig så stilla i sinnet och tillfreds efteråt att behovet av att bearbeta dessa beteendeproblem och problembeteenden och strukturella problem inte kändes så angelägna.


Min kvällspromenad