Hjärtformad andnöd

Årets sista dag. Ett helt år har gått, sprungit förbi. Imorgon är det ett nytt år. Fast egentligen, vad är det? Tiden är ju bara tid, konstruerad av människan för att strukturera och kontrollera sin tillvaro. Jag läste någonstans att vi har klockor och ingen tid - vi borde göra oss av med klockorna och ha tid. Något att kontemplera över. Det som gör tiden till något som inte bara passerar är ju ändå händelser som väcker känslor. Att leva utifrån vad som känns rätt och kärleksfullt - det är en riktig utmaning. Inte nästa års löfte, ett löfte som löper genom hela livet. 

Årets sista inlägg på bloggen blir en dikt. Om känslor. Om livet. Om vad som händer. Kanske.

Förkylt

Jag är förkyld. Det är en förkylning utan hyfs. Helt och hållet utan hyfs. Jag har dimma i huvudet, huvudvärk, bomullskänsla. Jag har dimma i ögonen. De rinner, liksom näsan. Bronkerna väser. Andnöd. Hjärtformad andnöd. Hjärtformad för jag blev förkyld när du lämnade mig. Sedan dess har jag legat på min säng som en tyst sill, inlagd på burk. Inlagd i ättikslag.

Klart jag blev förkyld. Klart jag har dimma i huvudet, i ögonen. Tårarna är nog inte bara förkylningstårar. I ärlighetens namn. Klart jag har hjärtformad andnöd. Hur skulle jag kunna ha något annat? Jag har blivit förvandlad till en tyst sill. En förkyld tyst sill med hjärtformad andnöd.

Jag har andformad hjärtnöd och dimma i själen. Jag är kall som en sill och aldrig tyst. Gråter förkylningstårar och snyter förkylningssnor. Gälarna väser. Hjärtnöd. Hjärndöd. Inlagd på burk. Inlagd i formalin. Inlagd på psyket.

Klart jag blev helt och hållet sjuk. Klart jag dimma i själen. Dimman är nog inte bara sjuk. Dimman är ett behagligt töcken, ett täcke, en svepning. Klart jag har hjärtnöd, på burk, i formalin, till allmänt beskådande. Det är klart att sjukdomen är en förkylning och att alla sjukdomar kommer i stim, som sillen.

Jag är en sill. Det är klart jag är förkyld. I ärlighetens namn. Man ska klä på sig ordentligt så man inte blir kall, för blir man kall blir man förkyld. Kalla sillar som inte kan vara tysta om sin hjärtnöd, sin hjärtdöd, blir förkylda. Det blev så när du lämnade mig. Det är klart att förkylningen inte har någon hyfs.

Jag är helt och hållet utan.

Tankar om skola och kreativitet

Jag satt och lyssnade på Ken Robinsons tal 'Schools kill creativity' och nu funderar jag. Hela den här diskussionen som pågår på alla pedagogiska instutitionern på våra högskolor hittar liksom inte hela vägen ut. Vad beror det på? För diskussionen och tankarna är på inget sätt bara Robinsons. De har funnits där ett tag. Jag menar Ellen Key pratade om papegojkunskap i börja på förra seklet och Karen Blixen sa att skolan att skolan inte är livet och att livet inte är skolan utan att skolan skulle inrätta sig efter livet. Men så var det ändå så att skolan är som den är. Varför? För att den kom till i den industriella tiden och den har utvecklats efter vad man ansåg var viktigt och bra då. Skolans högsta mål är att utbilda professorer i naturvetenskapliga ämnen? Det är liksom det allra finaste. Och så är det fortfarande idag. Fast vi vet att det inte är så. Att sitta ner och lösa matteuppgift efter matteuppgift är inte det allra största eller hur? Det är bra. Men det är också mycket annat som är bra.

Robinson säger det på ett roligt och intressant sätt : http://www.ted.com/talks/ken_robinson_says_schools_kill_creativity.html

Om man inte orkar titta för det är 20 minuter långt så säger han att skolan tar kreativiteten ur människan. Och att kreativiteten borde vara den högsta kunskapen idag. Kreativitet likställer han då med en ny tanke som leder till att man ser på saker på ett helt nytt sätt. För att kunna göra detta måste man våga göra misstag. Göra fel helt enkelt. Men det är inte något som vi premierar i skolans värld. Robinson drar massor av olika anekdoter som förgyller hans tal. Som den om flickan som satt på en lektion i teckning och ritade. Läraren frågade vad hon ritade och hon svarade: Gud. Läraren sa då att det inte var någon som visste hur Gud såg ut varpå den unga flickan replikerad: 'They will in a minute'

Själv fortsätter jag att längta efter ett öppnare klimat när det gäller lärande och kunskap, en pedagogisk revolution om man vill. Inte att det kommer att inträffa så länge majoren sitter som skolminister...

snigeln

Jag sitter här och sliter mitt hår över diverse olika saker. En sån sak är min fördjupningsuppgift. Den som handlar om entreprenörskap i skolan. Inte bara blir jag kal på knoppen jag får ont i den också. men så kommer jag att tänka på Werner Aspenströms fina dikt Snigeln. Min favoritdikt. Och så blir jag lite glad igen. Och så vill jag göra er lite glada också. Med risk för att den inte är hundra procent korrekt (det var länge sen min son och jag reciterade den tillsamman) så - Varsågoda!


Trots sina obefintliga anlag för tåspets-
dans
och sin allmänt slemmiga natur
drömmer snigeln, drömmer även snigeln
om att medverka i bländverk
som upphäver tyngdlagen
- likt Eldfågeln.

Vem bland levande varelser vill varje stund på dygnet
vara där han är, vara den han är?

Till och med månen, som ändå,
anses död,
besväras av en dröm att lära känna dem
vars torn och torg och fjärdar han försilvrar

och stiger så en natt klockan tre hit ned
- och finner alla borta,
strövar längs kajerna och huvudgatorna,
letar i gränderna runt Tyska kyrkan,
kikar in genom gardinspringorna ...
Här är de inte! Var?

Långt borta! Drivande på vita örngotts-flottar,
kringspridda över vattenytor långt större
än lilla Östersjön ...

Tills de av
gryningen och plikten kallas tillbaka
och trär på sig sina åtsmitande arbetskläder
och skor med fasthäftade gummisulor
och månen av solen jagas tillbaka
upp i det osynliga ...

och ute på landet, i trädgården,
snigeln hasar sig in i gömstället under rabarberbladen
för att där med sina två antenner öva sig
och öva sig i tyngdlöshetens längtan.

all looks and no brains

Idag var det en man som på frågan: vad skulle du göra med 50miljoner?, svarade: Jag skulle köpa ett harem. Alltså!, när jag satt brevid. Oförskämt! Det sa jag också. Och jag vet att han inte menade något illa egentligen. Men det här med genus...

Hur olika vi blir behandlade och hur olika vi behandlar bara beroende på kön. Är det inte lite konstigt egentligen?

Det finns egentligen hur mycket som helst att säga i ämnet men idag väljer jag att se det ur aspekten små flickor. Hur behandlar vi dem? Hur talar vi till dem?

Jag tänkte ganska mycket på här också när jag jobbade på förskola. För där kan man verkligen se hur olika vi behandlar våra pojkar och flickor. Hej Stina, vilken fin kjol du har. Hej Oscar, idag är det full fart. Man kan tycka att det inte spelar roll, men hela tiden blev flickorna uppmärksammade för utseende. Pojkar ibland också förstås men inte alls lika mycket. Sätt som barnen lekte på, vad de förväntades göra, hur de lät - det var så många olikheter i de vuxnas förhållningssätt till barnen.

Den här texten av Lisa Bloom är ett exempel på vad vi faktiskt kan göra allihop för att försöka förändra detta:
http://www.huffingtonpost.com/lisa-bloom/how-to-talk-to-little-gir_b_882510.html

Spännande om hjärnan!

Ojojoj, det här är superspännande och inte helt lätt att hänga med i. Man har ju gått ifrån det gamla tänkandet om vad de olika hjärnhalvorna gör. Ni vet känsla på ena sidan och logik på den andra. Här berättar psykiatrikern och författaren Iain McGilchrist om sina upptäckter. Hans passus om hur detta påverkar och påverkas av samhället ger det extra twist. Mycket nöje!

http://youtu.be/dFs9WO2B8uI

Alla vinner på jämlikhet!

När jag tittade ut i morse så tänkte jag: Åh, nu kommer det vara så där härligt tyst som det är när första snön kommer. Men när jag kom ut så var det inte det. Snön var alldeles för blöt. Men i den blöta kalla snön finns en vemodig känsla.

Jag känner det ibland när jag tänker på vårt samhälle och den väg vi valt. Vemod. Men så kan jag ändå finna kraft på oanade ställen:
" We feel instinctively that societies with huge income gaps are somehow going wrong. Richard Wilkinson charts the hard data on economic inequality, and shows what gets worse when rich and poor are too far apart: real effects on health, lifespan, even such basic values as trust."
Spännande föredrag finns ofta på ted.com. Här är ett mycket intressant. Statisktisk fastställt att ekonomiskt jämlika samhällen mår bättre. Alltså alla i samhället mår bättre av det, inte bara de fattiga! Intressant, viktigt och fullständigt samhällsomdanande om vi vill - alla kan ha det bättre!
Kolla själva:
http://www.ted.com/talks/richard_wilkinson.html

Klokskap och engagemang - är det huvudingredienserna i framtidens skola?

Idag på eftermiddagen intervjuade jag fyra av mina arbetskamrater om deras syn på entreprenöriellt lärande. Fantastiskt vad mycket som kommer fram när de får tid och utrymme att berätta om hur de ser på pedagogik.

Alla fyra var positiva till den typen av lärande - alltså det kreativa, nyfikna, initiativrika som jobbar med problemlösning i samverkan med andra. Och alla ansåg sig ha jobbat så. Men att det var svårt att få till det om inte en hel del parametrar var på plats såsom att alla i arbetslaget måste vilja det, att man har en ledning som möjliggör det, att det finns resurser - inte allt för många elever i grupper. De pratade också om samverkan och samsyn hos alla som jobbar med entreprenöriellt lärande och hur ofta det faller på grund av en svag länk i kedjan. Hur lärare då faller tillbaka i en gammal roll. När jag frågade varför svarade de att det är för att det är enklare. Hurdå, undrade jag. Svaret jag fick var att det krävde så mycket av läraren när man jobbar entreprenöriellt. Att läraren ska vara kreativ, engagerad, förberedd, motiverande, entusiasmerande och drivande. Men behöver man inte vara det annars då, undrade jag. Jo, det borde man ju vara, menade de, men så var det ju inte alltid. Ibland var det ju enklare att bara läsa i en bok och svara på frågor. I princip skulle man kunna använda samma lektionsplanering år ut och år in.

Skrämmande när man tänker på det.

Varför blir det så, undrade jag. Jo, det handlar om arv, lärararvet, så var det när de själva gick i skolan så de gör på samma sätt. Det handlar om att man inte vill öka sin arbetsbörda och det tror man att man gör. Det handlar om en kunskapssyn som menar att det rätta svaret finns i facit. Det handlar om prestige, att det kan vara svårt att frångå rollen som den allvetande.

En annan sak som de återkom till var behovet av stöd. För att klara att arbeta så intensivt nyskapande krävs en ledare som är engagerad och ger trygghet till lärarlaget och styr dem mot framgångarna genom kreativ feed-back och genom att kunna och förstå pedagogiken. Som någon sa: Eleverna behöver en coachande lärare, lärarna behöver en coachande rektor.

Det är så otroligt bra och kloka saker de säger. Saker som jag tror skulle generera framgång om de nådde längre än till mitt fördjupningsarbete för högskolan. Klokskap som finns i organisationen. Jag, som var lyssnande, frågande part, tänker att den här typen av samtal borde hållas på alla skolor med regelbundenhet. Vilka krafter det finns bland lärarna!

Det är inte tidigarelagda betyg som kommer att ge våra skolbarn studieframgångar. Det är de kloka och engagerade lärarna.

De bruna marscherar igen...

Jag har varit inne och demonstrerat mot rasism och nazism, en motdemonstration mot att Sveriges nynazister skulle (och har) tåga på Mynttorget i Gamla Stan. Vi var många som samlades i Kungsträdgården för att tåga. Efter en väl genomförd demonstration var det många som begav sig mot Gamla Stan. Så även jag.

Avspärrningarna bestod av kravallstaket och kravallutrustad polis. Vid den trånga passagen som erbjöds in mot Gamla Stan skanderades det högt och poliser viftade med batonger. Runt ett hörn, utanför avspärrningarna, stod fem piketbussar uppställda. Där i mitten satt två storväxta poliser på en person. Efter en liten stund ser jag vad det är. Och här är bilden när poliserna reser på sig:
En 17årig tjej med svartfärgat hår, en och sextioåtta lång, vägandes 55 kg (ungefärliga siffror förstås....) ligger på mage på marken, på vardera sida om henne står en polis. Polis = 1.80 m lång minst och 90 kg tung - minst. Dessa två lagens väktare håller i varsin av hennes armar, rakt ut och uppåt bakåt, som fågelvingar. Hon gör inget motstånd, det kan hon inte. Men hon skriker.

Totalt hade polisen stoppat fyra ungdomar från att försöka ta sig förbi avspärrningarna. Dessa fyra släpades i armarna till piketbussarna och baxades sedan brutalt in i dem.. Ungdomarna gjorde under den tid jag var där inget aktivit fysiskt motstånd, däremot passivt och verbalt. Och de skrek av smärta när poliserna bände upp deras armar i  fasthållningar.

Det är blandade känslor i mig. Skyddandet av nynazisterna. Polisbrutaliteten. Mängden människor som protesterar mot nazism och rasism, gamla unga svarta vita. Vill vi leva i en demokrati så tror jag att vi måste protestera mot så exkluderande politik. Kanske är det rätt att nazisterna får demonstrera, med tanke på åsiktsfrihet och så vidare. Men, nej alltså, det är förbjudet att kränka och diskriminera enligt svensk lag och detta vill dessa personer göra, då blir det väl ändå inte demokratiskt? Nazism vill inte ha demokrati och likhet för alla, det är ju ett faktum.

Men vi kan inte bara låta dessa demonstrationer bli till sammandrabbningar mellan unga arga i olika falanger och poliser.  Vi lata vuxna behöver också vara där och visa vad vi tycker (trots att det är mycket att göra inför julen). Förutom dessa stora manifestationer så måste samtalet kring vad som händer fortgå. Det måste hållas levande. För vi behöver jobba med att sprida förståelsen för de grundläggande mänsliga rättigheterna. Vi behöver prata, samtala, prova åsikter och värderingar. Samtal kring middagsbordet. Jag tror också att skolan har en viktig del i detta, att våga ta en dialog INNAN det har gått så långt att det blivit extremism av det...vad nu det kan vara, nästan vad som helst ju, som en ung människa väljer att ansluta till, militanta veganer, fotbollshuliganer, nazism och så vidare. Och våga stå upp och visa att förtryck och rasism och fascism och nazism är fel. Även om det sker under skydd av de demokratiska principerna.

Det är nog fler än jag som inför detta står kluvna; åsikts- och yttrandefrihet är viktiga i en demokrati. Men när det används för att undergräva demokratin då vet jag inte. De demokratiska verktygen används för att främja odemokrati (om nu ett sånt ord finns?).

Under tiden jag grubblar på allt detta måste jag ta till vara min egen yttrandefrihet och visa att: Nej, rasism, fascism och nazism hör inte hemma i demokratiska samhällen!

Jag vill ta min demokratiska möjlighet tillvara. I Sverige får man tala om att man ogillar fascism och förtryck och det ska jag göra. I många andra länder är det förenat med livsfara att göra det. Jag hoppas att den möjligheten aldrig tas ifrån mig.


Ps. Kom just och tänka på vilka svaren blir om man ställer följande frågor: behöver fascimen beskydd? vem beskyddar fascisterna? varför behöver de skydd? vilka ska de skyddas från?