Längtan efter frihetlig pedagogik

Jag sitter och jobbar med min hemtenta för kursen 'entreprenörskap i skolan', och många funderingar kring ämnet dyker upp. En är kring betyg och mål.

Som vi på skolorna jobbar med detta. Att vara så transparanta och tydliga som möjligt så att eleverna själva kan ta ansvar för att nå sitt eget önskade resultat. Jag själv tycker det är oerhört viktigt. Betyget ska inte komma som en överraskning, något som beror på tur eller otur. Samtidigt... Alltså den här typen av yttre motivation, som ramar in och begränsar, som säger att arbetet som eleven gör måste gå i en viss riktning för att målen ska uppnås. Jag som lärare har bara ett år på mig att se till att det centrala innehållet är på plats! Och alltså har bara eleverna det också. Det är inte en lätt match.

Entreprenöriell pedagogik handlar om att låta våra elever utvecklas på ett fritt och självständigt sätt. Att söka sina svar och att lära utifrån sina egna förutsättningar. Men det är så svårt att få det pedagogiska skeppet att lätta ankar. För att vi är tjänstemän som har vissa skyldigheter. Och om vi inte genomför våra kurser så som kursplanen säger så äventyrar vi elevernas rättsäkerhet. Alla elever ska ha samma kunskapsstoff.

Hur gör vi det här? Hur jobbar vi med en slags frihetlig pedagogik som låter alla individer utvecklas efter sina förutsättningar när vi har ramar som inte tillåter det? Det är så inspirerande och upplyftande att läsa om det. Men verkligheten är en annan. Styrdokument är en realitet. Så kan jag ju hävda att det entreprenöriella finns inskrivet i styrdokumenten för det gör det ju. Men de krockar ju med sig självt. Styrdokumenten alltså. Någon har inte tänkt hela vägen här...


 Jag låter kanske lite negativ men jag tror på allvar att skolan måste förändras i grunden. Och jag tror att vi alla har mycket att vinna på det. Vi kan inte fortsätta jobba i ett system som har sin grund i de lutherska husförhören av katekesen. Vi måste vidare! Att vilja och våga göra ett genomgripande förändringsarbete. Jag känner glädje och förtröstan när jag läser:

 "Vill vi ha ett annat resultat måste vi börja tänka och göra på ett annat sätt."

 (skapa och våga sidan 33)

Hjärtefrågor

Idag är det två saker som snurrar i mitt huvud. Det ena är betyg och det andra är scenskräck.

 Betyg tänker jag på därför att det är utvecklingssamtalstider och under dessa är vi lärare skyldiga att meddela om eleven riskerar att inte nå godkänt, eller E som det heter i Gy11. Om eleven kämpar med skolan, kämpar med ett ämne som eleven inte gillar eller tycker är för jäkla svårt, eller om eleven har svårt att komma överens med den läraren som har det ämnet eller om... ja, ni vet motivationen är inte på topp av olika anledningar. Jamen då är det väl inte särskilt troligt att eleven kommer ropa jippie, eller att motivationen kommer att öka. Fast det är klart. Det är nog inte för att motivera elever som man levererar dessa varningar. Det är ju för att de ska kunna åtgärda dem. För vi måste tala om för dem att de... är för dåliga helt enkelt. Alltså, ibland är det inte ens kul att vara lärare. Jag har så svårt för det här med betyg. Jag och majoren (Björklund) har inte samma syn på det här med betyg och motivation tror jag. Jag tror på riktigt inte att man presterar bättre för att man får reda på att man är sämst. Kan inte någon komma på ett annat bättre system?

Men ibland är det verkligen jättekul att vara lärare. Idag har varit en sån dag från kul till tråkigt till kul. Scenskräck. Ja, det är ju inte en kul historia. Men att få jobba tillsammans med eleverna inför en
presentation. Prata om vad som händer, förstå att man inte är ensam, förklara varför kroppen beter sig så knasigt, göra övningar, se dem våga, se dem växa - det är en kul historia det! Jag är alltid lika imponerad av hur duktiga de är, hur de utmanar sig själva och faktiskt vågar. Vi pratade om att det faktiskt blir lättare om man gör det fler gånger.

Så tog jag som exempel att jag inte vågade hoppa ner från bodtaket när jag var med min pappa på landet i höstas. Det är bara två meter ner till marken. Men jag hoppar inte ofta ner från två meters höjd. jag kunde förstås gått nerför stegen. Envis som en röd gris för jag hade bestämt mig. Det tog en stund. Pappa stod nedanför på vedbacken. Till sist hoppade jag. Hämtade en hammare som var orsaken till att jag skulle ner. Klättrade uppför stegen, slog i spikarna. Och sen hoppade jag ner igen. Mycket lättare då. Andra gången. För jag visste ju att det hade gått bra gången innan.

På samma sätt är det viktigt att de får lyckas några gånger. Göra några bra presentationer. Vi pratade mycket om publikens roll. Och så övade vi. Trots dessa övningar vet jag att när det är 'showtime' är det inte lika lätt för dem. Då ska de ju betygsättas, gubevars, men jag tänker inte fastna  i mitt negativa betygsgrubbel (jo, jag är där en hel del - så om någon har bra positiva erfarenheter av betyg, dela gärna med er). Nej, jag framhåller hellre de 20 ungdomar som höll ett kort anförande, som fick varandra att skratta, som uppförde sig väl som publik och som gjorde det de själva inte trodde de skulle! Hejja dem!

Jag blir alldeles varm i hjärtat av mina elever.

Mor och son

Att byta fokus, att se på en händelse med olika ögon kan ge starka och ibland skrämmande perspektiv. Den här novellen låter oss följa med in i två olika personers upplevelse av samma händelse. En kort historia om en mamma och en son. Om en egentligen vanlig men ändå alldeles ovanlig dag. Först mammans version av bråket, den vuxnas, den vi oftast ser. Sedan den unge sonens, något helt annat.


Han har gått runt och varit arg ända sedan han steg upp. Hans ilska har fyllt hela huset. Han har bråkat om allting. Han har svurit, skrikit, kastat saker och slagits. Ja, han har gjort vad han har kunnat för att reta gallfeber på mig. Hela dagen. Nu, just när vi ska sätta oss att äta middag lyckas han. Det brister för mig och jag skriker:
– Jag är så jävla trött på det här eviga bråkandet. Var snäll och försvinn ur min åsyn omedelbart.
Jag skriker åt honom, jag är argargarg. Men han går inte. Han står kvar. Trotsigt. Jag känner mig alldeles uppgiven, uppriven. Jag vet inte längre ut eller in. Jag få måste få fem minuter. Fem minuter helt för mig själv. Fem minuter att andas. Fem minuter att få lite distans. Det går runt i huvudet. Det känns olustigt i hela kroppen. Gungfly.
– Men gå då, fräser jag. Han tittar på mig med stora förebrående ögon. De bränner, bränner. Jag måste stålsätta mig annars går jag sönder. Jag tar honom i armen och föser honom ut från köket:
– Gå till sovrummet och stanna där!
Han springer gråtande iväg. Jag hör honom i sovrummet. Han är så ledsen, så ensam, så övergiven. Men jag kan inte gå dit.



* * *

Hon tornar upp sig, Stor, väldig, förskräcklig. Hon lutar sig fram mot mig över mig. Hon blir ett med golv och tak och väggar. Jag kommer att kvävas. Tårarna kommer. Hon öppnar sitt väldiga gap ur vilket ett avgrundsvrål bryter sig ut:
– Jag är så jävla trött på dig unge och ditt jävla bråkande. Försvinn ur min åsyn, jag vill inte se dig.
Mamma, mamma, hjälp. Jag är så rädd. Varför är du så arg, så stor, så farlig? Varför vill du kväva mig, krossa mig, förgöra mig? Varför hatar du mig mamma?
– Gå härifrån, skriker hon. Men gå då!
Skriket studsar mot väggar, tak, golv och når mina öron som ett otydbart vrål. Jag måste hålla för öronen. Hon tar min arm hårt, jag försöker slingra mig. Aj mamma du gör mig illa. Hon föser mig bryskt ut ifrån köket:
– Nu går du in på sovrummet och stannar där, du kommer inte hit ut igen, förstått.
Jag springer snabbt in på sovrummet. Jag gråter och gråter. Kryper in under täcket och gråtergråter. Hjärtat pickar så fort som en liten harpalts som springer för sitt liv. Det gör så ont. Det känns så farligt ensamt. Det känns som om jag kommer att dö. Mamma ska jag dö nu? Blir det bättre om jag dör nu? Mamma. Men jag dör inte. Jag bara gråter och gråter. Alldeles ensam. Mitt hjärta krymper ihop till ett litet snabbt pickande kycklinghjärta. Jag borde gå därifrån men vågar inte röra mig.

* * *

Jag borde gå till honom, men jag kan inte. Mitt huvud känns som en överhettad el-station, det spottar och fräser, det svider. Det svider i mitt huvud. Torra tårar värker bakom ögonlocken. Det känns som jag ska sprängas. Ibland tror jag på allvar att jag håller på att bli sinnessjuk. Man blir inte så arg och elak. Man ska inte, man får inte, man kan inte. Inte mot ett värnlöst barn. Inte mot sin egen avkomma. Vad är det för fel på mig? Hur kan jag göra så här mot mitt eget barn?



Så gör du om din värdelösa chef

Jag håller på och gör efterforskningar för min essä om dåligt ledarskap. Mina kollegor och vänner har givit mig lite anekdoter. Men det finns också otroligt mycket ute på nätet. Den här kanske kan vara något för er som inte är helt nöjda med 'bossen'. Det finns tre sätt att agera om man inte är nöjd med sin chef  (enligt artikeln alltså) 1. Tig och lid 2. Byt jobb 3.Försök utveckla chefen (hrm, ja, man kan väl alltid försöka eller?):

Så gör du om din värdelösa chef - Affärsvärlden

eller kanske lite uppslag i denna artikel som handlar om hur man hanterar sin hopplösa chef (den listar 9 olika ledartyper, 2 är bra...):

http://www.fackliganyheter.nu/home/da/home.NSF/unid/BE1F56D888BA8367C1256FF50041AC7C?OpenDocument

Lycka till med alla hopplösa, värdelösa chefer!