Nationella prov och betyg - nu igen

Ja, då är det dags igen. Dags attvakta en grupp elever som skriver nationella prov. Ett av många nationella prov. Från och med nu präglas skolorna i Sverige av nationella prov. Planering av uppgifter och andra examinationer, nya vägar i lärande får stå tillbaka för de nationella proven.

Dessa prov inte utformade som ett slutprov av en kurs. Det är inte så att de kan vara allenarådande vid betygsättning. Alla kunskapskrav som måste vara uppfyllda kan inte anses vara det med dessa prov.

Nationella proven ska ge likvärdighet emellan skolor, samtidigt som elever ska ges möjlighet att visa sina kunskaper på olika sätt. Det är som att ha och äta kakan. Om man ha ett systen ned slutbetyg då är man i alla fall ärlig med att det är så man tycker att kunskap ska mätas. Men nu ser väl inte så många moderna pedagoger på lärande och kunskapande på det viset. Och det är inte heller speciellt anpassat efter vad eleverna kommer behöva kunna när de kommer ut i arbetslivet. Men ärligare.

Nationella proven är stressande för eleverna, det är stressande för lärarna och vad ger det egentligen? Likvärdig bedömning mellan olika skolor? Nä, jag tror inte det.

Och det är väl egentligen det som är den springande punkten. Likvärdig bedömning. Eftersom vi nu envisas med att betyg är nödvändigt. Till och med så nödvändigt att vi måste börja tidigare och tidigare med dem. Fast de inte erbjuder likvärdig bedömning.

Jaha, så då sitter jag här igen och förstår inte. Målinriktade betyg kom till utifrån tanken att alla elever som ville ägna sig åt högre studier skulle ges möjlighet att göra det. Det skulle alltså inte behövas ett sorteringsverktyg. För att vara sorterande var ju de relativa betygens primära uppgift.

Nu mäter vi kunskap och sorterar folk med de målinriktade betygen.  Hörni, vad är det för fel på olika typer av intagningsprov egentligen, så vi lärare kan fokusera på elevernas lärande. Och nej, det betyder inte att de får göra lite vad som helst. Det är fortfarande av intresse att ha en skola som jobbar mot olika kunskapsmål. Ja, för att fån någon slags likvärdig utbildning ni vet

Elever som fåglar, fria eller vingklippta, vad gör vi med dem?

Det finns så mycket att fundera kring och reflektera kring när det gäller pedagogik. Alla dessa tankar och ideer. Huvudet liksom kryllar av dem och jag får inte riktigt fatt på allt. Men en sak som jag tänkt mycket på är att vi (lärare) inte verkar vilja frihetlig pedagogik.

     Vi är inte alls så modiga och framför allt inte lika tillitsfulla som fåglarna som puttar ut ungarna ur boet: - Flyg! Vi sätter ett snöre runt benet och säger: - Flyg lite, oroa dig inte, jag har dig i ett stadigt tag om det inte fungerar, men flyg lite nu en liten stund. Sen berättar vi om alla små tilltufsad elevers misslyckade flygförsök. Vi säger att det är bara de allra bästa som klarar detta och knappt ens de. Och hur ska vi kunna se och bedöma deras flykt om vi inte håller dem i bandet, om de flyger utanför vårt synfält, om de flyger högre än vi kan följa. Hur ska vi kunna ha elever som flyger högre än vi kan flyga?

     Vi (inom skolan, men även föräldrar och inte minst politiker) förefaller så förfärligt ängsliga. Oroar vi oss för fåglar som flyger? Vingklipper vi dem?
   Jag säger inte med säkerhet att vi gör det. Och om vi gör det, gör vi det nog oftast för att vi tror att det är för deras eget bästa. Vi behöver nog fundera och diskutera med varandra om dessa frågor...

Följetongen: Fel jag begått, i repris - del 1

Ja, hej. Jag sitter här och funderar över mitt liv. Vad som blivit av det, av mig. Vem är jag liksom? Jaa, jag jobbar för mycket, ligger långa kvällar i soffan och glor på tv, tar för mycket ansvar och får för lite kärlek. Eh, okej, det där kändes konstigt...

Men i alla fall, när jag funderar så är det vissa saker som sticker ut. Det är alla de där sakerna som blev fel, korkade saker. Alltså, ni vet. Eller... med lite tur för er så gör ni kanske inte det. Det är alla de där felen som jag begått.  Så jag tänkte skriva ner dem. Inte alla, det ska ju inte bli en roman det här, men några. Jag har en massa såna där ungdomsförseelser, ni vet. När han den där farbrorn kom och frågade hur man skulle åka från Fruängen till Tumba och vi, jag och min kompis visade honom till fel buss. Alltså hur taskigt är inte det! Förhoppningsvis var gubben smart nog att fråga busschauffören också. Men det är ju, ja det är klart att det är fel, men ändå. Nej, men när jag gjorde det här så var jag taskig på riktigt:

När jag gick på högstadiet så hade vi en lärare där som var en riktigt elak jävel. Han kastade kritor (jepp, det är länge sen) och blöta tavelsuddar på oss om vi pratade. Vet ni hur äckliga de där tavelsuddarna var. Ganska stora svampar, ungefär som såna man har för att tvätta bilar, som blöttes för att torka bort krita från svarta tavlan. Och de var inte nya. Äckliga och luktade... usch! Han tog gärna och fyllde svampen så att den droppade på alla den flög över innan den med ett schmask landade - ibland på en elev, ibland vid sidan av. Och kritorna, så himla hårda. Nej, det var ingen kul lärare det.

En dag tyckte jag att det kunde vara nog. Han kunde få lite av sin egen medicin. Men liten tjej i årskurs 8 kanske inte langar en genomblöt svamp på sin lärare. Det är inte bra för tjejen. Det var nödvändigt att vara lite mer sofistikerad.

En burk sill inhandlades. Ni vet vanlig inlagd i bitar. Majjens bil lokaliserades. Sen gällde det bara att peta ner sillabitarna under motorhuven. Om man är lite pysslig så får man ner dem där uppe vid vindrutan. På den tiden hade jag inte så mycket koll på bilar, men idag förstår jag att sillbitarna måste ha hamnat precis vi luftintaget till kupén. Efter väl uträtt värv slängdes burken och händer tvättades (de luktade inte gott).

Nu tog det längre tid innan detta uppdagades än jag trodde det skulle göra. Men efter någon vecka gick ryktet på skolan om att någon hade lagt sill i majjens bil. Han hade tydligen inte förstått varifrån lukten kom, utan kört runt med en sillbil i en veckas tid. Fy vad det måste ha luktat när han satte på fläkten.

Tro för allt i världen inte att detta är något jag tycker är särskilt bra. Det gör jag inte. Historien säger att hans fästmö bröt upp förlovningen för att: ja, det fattade jag aldrig egentligen. För att han luktade illa, bilen luktade illa eller för att det luktade, ja det det luktade i bilen som ingen visste vad det var men kanske trodde det var något annat?

Ingen kom vem som gjort det och jag sa ingenting - förstås.

Jag gjorde fel helt enkelt. Det var dåligt gjort. Fast när jag nu tänker på den historien igen så tycker jag nästan mer synd om gubben jag skickade iväg på en buss som gick åt motsatt håll från Tumba...

Rollspel som examinationsform

Idag och igår har jag examinerat mina elever i momentet säljande samtal i servicekunskap. Hur bättre göra det än praktiskt? Två och två har eleverna varit ömsom säljare ömsom köpare, och visat upp sina kunskaper i, sin förstålse för och sin förmåga att sälja. Det har varit fantastiskt roligt, informativt och lärorikt. Ingen har misslyckats fullständigt, så som ibland sker i på skriftliga examinationer. Fler än vanligt har nått höga betyg, och underhållningsvärdet för mig som lärare jämfört med att sitta och rätta prov och inlämningsuppgifter... ja, oerhört mycket roligare är det.

Men de andra då? De som inte är inne och examinerar. Det är klart ett litet släpp blir det ju där. Alla gör inte riktigt det som de ska, trots att de har arbetsuppgifter som inte på något som helst sätt är oviktiga eller så. Nå, ska jag vara helt ärlig så gör inte alla alltid exakt vad jag förväntar mig av dem i klassrummet heller. Men sen kom jag på en grej... de får göra frågor på nästa kapitel, instuderingsfrågor till varandra som de själva rättar sedan. Då blev det lite bättre fart.

Men åter till rollspelet. Jag vill härmed rekommendera detta sätt att examinera. För lärarens skull, för elevernas skull. De ungdomar som har lite bokstavskombinationer klarar sig fint! De elever som alltid klarar sig bra på prov och är akademiskt kompetenta klarar sig fint! Tänk en examination där inte en enda elev som deltar misslyckas. Härligt!

Funderingar om PBL och entreprenöriell pedagogik

Jag har haft förmånen att jobba utifrån ett problembaserat lärande. En gång i veckan, en eftermiddag, satt vi och samplanerade vårt jobb. Vi jobbade i projekt. Ett projekt är uppbyggt så att det har ett övergripande mål, en utgångspunkt och examinationer som ska visa att eleverna nått det övergripande målet och kursmålen - vilka naturligtvis är sammankopplade. Detta sker genom ämnesintegrering. Utgångspunkten är ett problem av något slag, som ska trigga eleverna att genom eget aktivt och gemensamt sökande nå fram till målen. När jag läser boken Entreprenöriell pedagogik ser jag många beröringspunkter. Dessa nämns i boken, även om man där tänker att den entreprenöriella pedagogiken är en utveckling av det problembaserade lärandet. Om det är så vill jag i detta skede låta vara osagt.

Personligen tycker jag att detta arbetssätt, att jobba problembaserat är oerhört mycket mer stimulerande än det sedvanliga. Men det finns en massa aber också. Det är resurskrävande. Det kan man inte ducka. Det är nödvändigt att alla inblandade vill, vill på riktigt, annars blir det tungt och svårt att manövrera. För om man inte tajtar till pedagogiken och vet var man är på väg är det faktiskt lätt att tappa de där eleverna som man är rädd att tappa. Inte nödvändigtvis de svaga men de skoltrötta... Att börja jobba problembaserat innebär en stor tröskel. Efter nio år av rätt och fel och facit, så kan det vara oerhört svårt att själv ansvara för sig själv och för att hitta svar själva. Många elever blir arga. Andra förstår inte. Och några passar det genast väldigt bra. Det är en tröskel och en uppförsbacke, men jag är ändå inte benägen att kasta i handsken. Ungdomarna har i många år avprogrammerats från eget tänkande, klart vi måste ge dem lite tid att komma igen. Men som sagt var, finns inte en stringens och en tro på detta bland alla kollegor kommer det att falera. I boken skriver man att man frigör en massa resurs och det har man i alla år sagt på min skola också (om pbl alltså), men vardagen säger mig något annat.

Det går naturligtvis att jobba problembaserat i det egna ämnet på de egna lektionerna, precis som det går att inta ett entreprenöriellt grepp. Men effekten för elevgruppen för dess lärande om alla går samman är så mycket större. Kanske ska man som det skrivs i boken låta eleverna koppla av och bli lärarmatade emellanåt? Eller, jag har faktiskt provat det och det fungerande inte bra alls på den gruppen. Eleverna föll tillbaka i inaktivitet och förväntningar på att lärarna skulle leverera alla svaren. När sedan nästa uppdrag lanserades var det oerhört svårt att få eleverna med sig.

När uppdragen fungerar finns det nog inget roligare sätt att arbeta. Den liksom sjuder i klassrummet. Och om man som lärare och grupp har kommit så långt att man kan lita på varandra så gör det inget om någon/några elever tar micropauser och gör annat. De kan själva avgöra hur de behöver jobba. En paus, en stund på facebook till och med (alla lärares fasa!) kan vara högst välgörande. Ingen orkar vara högeffektiv hela tiden. Kan man sen dessutom hjälpa eleverna hitta möjligheter att fluktuera i grupparbetet och att olika personer agerar lok, så får man en otroligt dynamisk, glad och effektiv arbetsmiljö. Just det man talar om i boken. Och jag har upplevt det...

Men som sagt, det är inte jättelätt. Det är för oss alla en stor omställningsprocess. Och det är ofta jag får bita mig i tunga för att inte bara ställa mig och leverera de svar som för mig är de korrekta - eller för all del, de svar jag själv har fått levererade en gång i tiden. Och sen är det det där med röran...

Pedagogiska funderingar

Jag funderar kring det här med PBL, problembaserat lärande. En spännande, utmanande pedagogisk modell. En pedagogik som behöver lärare som vågar släppa sin position som den som kan och vet allt.  Lärare som är prestigelösa och inte måste vara den som levererar alla sanningar och alla rätta svar. Pedagogiken vill gå utanpå det rätta svaret, den vill hitta flera vägar fram. Att utifrån ett reellt problem hitta lösningar. Gamla lösningar, nya lösningar, bra lösningar, dåliga lösningar. Men en uppsjö av svar, som leder till nya funderingar och frågeställningar som på det viset fördjupar lärandet.Svårt och kul! Både för lärare och för elever. Man är inte van. Och det krävs en del. Som lärare tarvas det att man vill samarbeta med sina kollegor, att man kan lita på varandra. Dessutom behöver man släppa sin ämnesfixering. Inte släppa ämnet och strunta i det. Nej, men hitta andra vägar, andra ingångar. Tillsammans med andra: både kollegor och elever.

Det är inte det enda sättet. Men det är ett sätt.

Bringontheeducationalrevolution

Ett utdrag ur Sir Ken Robinsons tal på TED konferensen 2010:

"I meet all kinds of people who don't enjoy what they do. They simply go through their lives getting on with it. They get no great pleasure from what they do. They endure it rather than enjoy it and wait for the weekend. But I also meet people who love what they do and couldn't imagine doing anything else. If you said to them, "Don't do this anymore," they'd wonder what you were talking about. Because it isn't what they do, it's who they are. They say, "But this is me, you know. It would be foolish for me to abandon this, because it speaks to my most authentic self." And it's not true of enough people. In fact, on the contrary, I think it's still true of a minority of people. I think there are many possible explanations for it. And high among them is education, because education, in a way, dislocates very many people from their natural talents. And human resources are like natural resources; they're often buried deep. You have to go looking for them, they're not just lying around on the surface. You have to create the circumstances where they show themselves. And you might imagine education would be the way that happens, but too often it's not. Every education system in the world is being reformed at the moment and it's not enough. Reform is no use anymore, because that's simply improving a broken model. What we need -- and the word's been used many times during the course of the past few days -- is not evolution, but a revolution in education. This has to be transformed into something else. "

Den som vill lyssna på talet bring on the revolution i sin helhet har 15 intressanta och trevliga minuter framför sig.

Klokskap och engagemang - är det huvudingredienserna i framtidens skola?

Idag på eftermiddagen intervjuade jag fyra av mina arbetskamrater om deras syn på entreprenöriellt lärande. Fantastiskt vad mycket som kommer fram när de får tid och utrymme att berätta om hur de ser på pedagogik.

Alla fyra var positiva till den typen av lärande - alltså det kreativa, nyfikna, initiativrika som jobbar med problemlösning i samverkan med andra. Och alla ansåg sig ha jobbat så. Men att det var svårt att få till det om inte en hel del parametrar var på plats såsom att alla i arbetslaget måste vilja det, att man har en ledning som möjliggör det, att det finns resurser - inte allt för många elever i grupper. De pratade också om samverkan och samsyn hos alla som jobbar med entreprenöriellt lärande och hur ofta det faller på grund av en svag länk i kedjan. Hur lärare då faller tillbaka i en gammal roll. När jag frågade varför svarade de att det är för att det är enklare. Hurdå, undrade jag. Svaret jag fick var att det krävde så mycket av läraren när man jobbar entreprenöriellt. Att läraren ska vara kreativ, engagerad, förberedd, motiverande, entusiasmerande och drivande. Men behöver man inte vara det annars då, undrade jag. Jo, det borde man ju vara, menade de, men så var det ju inte alltid. Ibland var det ju enklare att bara läsa i en bok och svara på frågor. I princip skulle man kunna använda samma lektionsplanering år ut och år in.

Skrämmande när man tänker på det.

Varför blir det så, undrade jag. Jo, det handlar om arv, lärararvet, så var det när de själva gick i skolan så de gör på samma sätt. Det handlar om att man inte vill öka sin arbetsbörda och det tror man att man gör. Det handlar om en kunskapssyn som menar att det rätta svaret finns i facit. Det handlar om prestige, att det kan vara svårt att frångå rollen som den allvetande.

En annan sak som de återkom till var behovet av stöd. För att klara att arbeta så intensivt nyskapande krävs en ledare som är engagerad och ger trygghet till lärarlaget och styr dem mot framgångarna genom kreativ feed-back och genom att kunna och förstå pedagogiken. Som någon sa: Eleverna behöver en coachande lärare, lärarna behöver en coachande rektor.

Det är så otroligt bra och kloka saker de säger. Saker som jag tror skulle generera framgång om de nådde längre än till mitt fördjupningsarbete för högskolan. Klokskap som finns i organisationen. Jag, som var lyssnande, frågande part, tänker att den här typen av samtal borde hållas på alla skolor med regelbundenhet. Vilka krafter det finns bland lärarna!

Det är inte tidigarelagda betyg som kommer att ge våra skolbarn studieframgångar. Det är de kloka och engagerade lärarna.

Hjärtefrågor

Idag är det två saker som snurrar i mitt huvud. Det ena är betyg och det andra är scenskräck.

 Betyg tänker jag på därför att det är utvecklingssamtalstider och under dessa är vi lärare skyldiga att meddela om eleven riskerar att inte nå godkänt, eller E som det heter i Gy11. Om eleven kämpar med skolan, kämpar med ett ämne som eleven inte gillar eller tycker är för jäkla svårt, eller om eleven har svårt att komma överens med den läraren som har det ämnet eller om... ja, ni vet motivationen är inte på topp av olika anledningar. Jamen då är det väl inte särskilt troligt att eleven kommer ropa jippie, eller att motivationen kommer att öka. Fast det är klart. Det är nog inte för att motivera elever som man levererar dessa varningar. Det är ju för att de ska kunna åtgärda dem. För vi måste tala om för dem att de... är för dåliga helt enkelt. Alltså, ibland är det inte ens kul att vara lärare. Jag har så svårt för det här med betyg. Jag och majoren (Björklund) har inte samma syn på det här med betyg och motivation tror jag. Jag tror på riktigt inte att man presterar bättre för att man får reda på att man är sämst. Kan inte någon komma på ett annat bättre system?

Men ibland är det verkligen jättekul att vara lärare. Idag har varit en sån dag från kul till tråkigt till kul. Scenskräck. Ja, det är ju inte en kul historia. Men att få jobba tillsammans med eleverna inför en
presentation. Prata om vad som händer, förstå att man inte är ensam, förklara varför kroppen beter sig så knasigt, göra övningar, se dem våga, se dem växa - det är en kul historia det! Jag är alltid lika imponerad av hur duktiga de är, hur de utmanar sig själva och faktiskt vågar. Vi pratade om att det faktiskt blir lättare om man gör det fler gånger.

Så tog jag som exempel att jag inte vågade hoppa ner från bodtaket när jag var med min pappa på landet i höstas. Det är bara två meter ner till marken. Men jag hoppar inte ofta ner från två meters höjd. jag kunde förstås gått nerför stegen. Envis som en röd gris för jag hade bestämt mig. Det tog en stund. Pappa stod nedanför på vedbacken. Till sist hoppade jag. Hämtade en hammare som var orsaken till att jag skulle ner. Klättrade uppför stegen, slog i spikarna. Och sen hoppade jag ner igen. Mycket lättare då. Andra gången. För jag visste ju att det hade gått bra gången innan.

På samma sätt är det viktigt att de får lyckas några gånger. Göra några bra presentationer. Vi pratade mycket om publikens roll. Och så övade vi. Trots dessa övningar vet jag att när det är 'showtime' är det inte lika lätt för dem. Då ska de ju betygsättas, gubevars, men jag tänker inte fastna  i mitt negativa betygsgrubbel (jo, jag är där en hel del - så om någon har bra positiva erfarenheter av betyg, dela gärna med er). Nej, jag framhåller hellre de 20 ungdomar som höll ett kort anförande, som fick varandra att skratta, som uppförde sig väl som publik och som gjorde det de själva inte trodde de skulle! Hejja dem!

Jag blir alldeles varm i hjärtat av mina elever.

Tänkvärt om lärande, kreativitet och motivation

Jag har spenderat en stund på youtube. Det finns en mängd härliga och intressanta saker där. Här är några tänkare som är spännande:

Sir Ken Robinson - Changing Education Paradigms
http://youtu.be/zDZFcDGpL4U

Om hur skolan lever kvar i det industriella tänkandet medan resten av världen ähar tagit sig förbi postindustriell över tjänstesamhället mot upplevelseekonomi.

Steven Johnson - Where good ideas come from
http://youtu.be/NugRZGDbPFU


Kreativitet och goda ideer, hur kommer de till oss, var kommer de till oss, hur kan vi påverka dem positivt?

Dan Pink - Drive: The surprising truth about what motivates us
http://youtu.be/u6XAPnuFjJc

Inre och yttre motivation, hur funkar det egentligen? Om jag får högt betyg, hög lön och annat, jobbar jag bättre då, njae, Dan Pink säger att det funkar på enkla uppgifter men när det handlar om komplicerade uppgifter.... Då finns det många fler saker som påverkar.

Pluggmåndag... och ödesmåndag...

Jag har förmånen att sitta hemma vid mitt köksbord idag och författa inspirerande uppsatser om ledarskap och entreprenöriell pedagogik. Och läsa. Hej och hå vad jag läser.

Idag klämde jag lite hastigt och lustig rapporten Entreprenörskap & skolan varpå jag skrev en reflektion om den. Inte helt färdig ännu men ändå. Planen är att jag ska läsa ännu lite mer (Arenor för entreprenörskap) och få med i samma reflektion.

Undra varför de använder ett så snällt uttryck som reflektion när kravet är tre fullskrivna sidor, med teori- och erfarenhetskopplingar. Fast det är klart, det är ju reflektion... känns som tung uppsats dock.
Under helgen har jag jobbat med Leaders and the Leadership-process en inte helt lättsmält bok, men innehållet är bra. Ihop med det har jag givit mig på att påbörja en uppsats om ledarskap och upplevelseekonomi.
Halvsnärjigt med två kurser som löper parallellt. Tur att det är roliga och intressanta kurser!

I samband med lunch har jag då också kunnat unna mig att ta en höstpromenad. Det var härligt friskt ute och den gamla förortskullen såg ut som om den skulle kunnat vara Italiensk.

När så denna dag går mot kväll övergår den ifrån att vara pluggmåndag till att vara ödesmåndag. Hammarby möter Jönköpings Södra på Söderstadion i säsongens sista hemmamatch. Säsongens näst sista omgång. Och ett förfärligt läge. Vi kanske måste kvala.... för att hålla oss kvar i Superettan. Det är en riktig ödesmatch ikväll. Och jag ska nu genast sluta tänka på det för jag får bara ont i magen. Ikväll ska jag sjunga och heja och sen är det ändå upp till de 11 på plan att ta segern. Forza Bajen!