Ja, hej. Jag sitter här och funderar över mitt liv. Vad som blivit av det, av mig. Vem är jag liksom? Jaa, jag jobbar för mycket, ligger långa kvällar i soffan och glor på tv, tar för mycket ansvar och får för lite kärlek. Eh, okej, det där kändes konstigt...
Men i alla fall, när jag funderar så är det vissa saker som sticker ut. Det är alla de där sakerna som blev fel, korkade saker. Alltså, ni vet. Eller... med lite tur för er så gör ni kanske inte det. Det är alla de där felen som jag begått. Så jag tänkte skriva ner dem. Inte alla, det ska ju inte bli en roman det här, men några. Jag har en massa såna där ungdomsförseelser, ni vet. När han den där farbrorn kom och frågade hur man skulle åka från Fruängen till Tumba och vi, jag och min kompis visade honom till fel buss. Alltså hur taskigt är inte det! Förhoppningsvis var gubben smart nog att fråga busschauffören också. Men det är ju, ja det är klart att det är fel, men ändå. Nej, men när jag gjorde det här så var jag taskig på riktigt:
När jag gick på högstadiet så hade vi en lärare där som var en riktigt elak jävel. Han kastade kritor (jepp, det är länge sen) och blöta tavelsuddar på oss om vi pratade. Vet ni hur äckliga de där tavelsuddarna var. Ganska stora svampar, ungefär som såna man har för att tvätta bilar, som blöttes för att torka bort krita från svarta tavlan. Och de var inte nya. Äckliga och luktade... usch! Han tog gärna och fyllde svampen så att den droppade på alla den flög över innan den med ett schmask landade - ibland på en elev, ibland vid sidan av. Och kritorna, så himla hårda. Nej, det var ingen kul lärare det.
En dag tyckte jag att det kunde vara nog. Han kunde få lite av sin egen medicin. Men liten tjej i årskurs 8 kanske inte langar en genomblöt svamp på sin lärare. Det är inte bra för tjejen. Det var nödvändigt att vara lite mer sofistikerad.
En burk sill inhandlades. Ni vet vanlig inlagd i bitar. Majjens bil lokaliserades. Sen gällde det bara att peta ner sillabitarna under motorhuven. Om man är lite pysslig så får man ner dem där uppe vid vindrutan. På den tiden hade jag inte så mycket koll på bilar, men idag förstår jag att sillbitarna måste ha hamnat precis vi luftintaget till kupén. Efter väl uträtt värv slängdes burken och händer tvättades (de luktade inte gott).
Nu tog det längre tid innan detta uppdagades än jag trodde det skulle göra. Men efter någon vecka gick ryktet på skolan om att någon hade lagt sill i majjens bil. Han hade tydligen inte förstått varifrån lukten kom, utan kört runt med en sillbil i en veckas tid. Fy vad det måste ha luktat när han satte på fläkten.
Tro för allt i världen inte att detta är något jag tycker är särskilt bra. Det gör jag inte. Historien säger att hans fästmö bröt upp förlovningen för att: ja, det fattade jag aldrig egentligen. För att han luktade illa, bilen luktade illa eller för att det luktade, ja det det luktade i bilen som ingen visste vad det var men kanske trodde det var något annat?
Ingen kom vem som gjort det och jag sa ingenting - förstås.
Jag gjorde fel helt enkelt. Det var dåligt gjort. Fast när jag nu tänker på den historien igen så tycker jag nästan mer synd om gubben jag skickade iväg på en buss som gick åt motsatt håll från Tumba...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar