Otrohet. Det får väl ändå räknas som fel man begått. Och nu berättade jag ju om mitt lilla felsteg på det området och då kommer jag att tänka på en relaterad händelse. Ja, det handlar inte om fler otrohetsaffärer från min sida... För även om jag inte på något sätt skulle vilja påstå att jag lär mig av de misstag jag gör så har jag inte trillat i den fällan igen. Men en del andra.
Min fina kompis var upp över öronen förälskad i den här mannen. Men varken jag eller någon annan fick någonsin träffa honom, det var så himla hemligt alltihop. Jamen självklart kom det ju så småningom fram att mannen var gift.
Den gifta mannen hade en förfärlig fru som inte förstod honom och som ville att han skulle sitta ner och kissa och bära ut soporna och ja, ni vet. Poor bastard, helt enkelt. Min fina vän var så kär och kunde inte se att han dravlade den vanliga gamla soppan. Dessutom skulle han ju lämna frun. Snart. Men just nu passade det inte så bra. Ja, så höll det på så där ganska länge. Och vet ni, människor som lever i den typen av förhållanden de liksom krymper av det. Ja, inte rent fysiskt kanske, eller jo, det också ibland, men jag menar rent själsligt.
Det hände min komis, hon blev en blekare version av sig själv. Till sist insåg hon i alla fall att det inte skulle ske. Dessvärre var det väl inte på grund av ett ögonblick av klarhet, utan för att mannen och hans fru skulle få barn. Ja, och då sa han rent ut att han inte kunde lämna sin fru men att han gärna skulle fortsätta träffa min kompis lite diskret.
Argh, jag känner att jag blir nästan lika arg nu när jag berättar om det som jag blev då!
Först blev kompisen mycket ledsen, förtvivlad. Allt var förlorat. Men som oftast, när man börjar läka, så kom ilskan. Hon blev skitförbannad på karln helt enkelt. Och med all rätt om du frågar mig.
Så här långt i historien har jag faktiskt inte gjort några fel. Jag har stöttat och så. Det är nu när hämndens timme nalkas som det liksom slinter iväg för mig. För det blev ränksmideri och önskan om hämnd som kom efter sorgen. Och vi hade några fina idéer. Men den här vann: vandrande pinnar.
Jag föreslog att vi skulle åka och hämta fyra vandrande pinnar hos en annan kompis till mig, ta dem i en burk och släppa ner dem i brevlådan hos gifta mannen. Fyra för säkerhets skull, ifall de inte skulle hitta varandra och para sig. Planen sjösattes. Jag hämtade de äckliga djuren och träffade sedan min kompis utanför den gifta mannens lägenhet. Paret var bortresta på en slags andra smekmånad för att fira den lyckliga tilldragelsen. Det hade karln varit vänlig nog att informera min kompis om (obs! ironi). Vad han inte visste var att det hjälpte oss.
Vi knallade helt enkelt upp till lägenheten, öppnade brevlådan och hällde ut djuren ur burken. Eller det var så vi tänkte det i alla fall. Fullt så enkelt var det inte. Jag vet inte om de där äckliga små pinnarna har sugkoppar under fötterna eller, men de halkade inte ur. Ingen av oss kunde tänka oss att ta i dem, så vi var nästan på väg att överge uppdraget. Men då kom jag på att vi kunde hämta en pinne och peta ut dem med.
Det funkade. Till sist hade vi fått ner djuren i brevlådan och kunde lämna stället. Nu skulle bara naturen få ha sin gång och de små vandrande pinnarna skulle ordna små pinnbarn och bo tillsammans med det gifta paret. En utmärkt idé.
Men så gör man ju inte. Alltså det är klart att mannen hade gjort fel, men kvinnan då. Vad hade hon gjort? Och ett plus ett blir två. Alltså om han gjorde en korkad grej så försvann inte den då, utan det blev två fel istället. Dessutom, så här i efterskott, vad hade jag med saken att göra?
Jag hade petat ner fyra äckliga vandrande pinnar i en brevlåda hos några männsikor som jag överhuvudtaget inte kände med avsikten att de skulle föröka sig och ställa till oreda.
Jovisst. Det fungerade bättre än planenligt. För det första så upptäcker man tydligen inte dessa djur hur lätt som helst och för det andra behöver de liksom ingen partner så vi hade skickat ner fyra små djur som liksom reproducerade sig själva. Det var en hel arme vandrande pinnar som stegade runt i lägenheten när de upptäckte det hela.
Okejokejokej, nu kommer det: jag fortsätter att vara en dålig människa. Synd om frun, ja, men
RÄTT ÅT KARLN!
(jag är bortom bot och förbättring...skärpning Klara, skärpning...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar