Egentligen kan man väl fråga sig om det är nån speciell vits med att sitta och tjata om alla dumheter man gjort. Men det kanske blir nån form av katarsis. I alla fall för mig. Ni andra, ja, ni kan ju bara tacka er lyckliga stjärna för att ni inte gör såna här saker för det kan vi ju hoppas att ni inte gör. Fast det tror jag att ni gör fast ni inte berättar det. Akta er så ni inte tvingas in i mitt tolvstegsprogram för felande människor!
För många år sen jobbade jag inom vården. Det var på ett hem för senila. Det är ganska tungt att jobba där både fysiskt och psykiskt. När det är på det viset är det extra viktigt att man är sammansvetsade med dem man jobbar med. Alla chippar in och alla förstår att vissa dagar orkar man mindre. Allra oftast och med de allra flesta är det där överhuvudtaget inte några bekymmer. Det är något man gör automatiskt. Som en överlevnadsinstinkt nästan. Men på den här avdelningen var det en av de äldre undersköterskorna som ibland var en riktigt jobbig en. Eller vaddå ibland. Han var en riktigt jobbig arbetskamrat. Det man gjorde var aldrig riktigt bra. Han klev alltid in och tog över eller rättade en för att man inte gjorde exakt på det sättet han ville. Det kunde vara struntsaker, om man vek servetter till trekanter eller rektanglar. Gud förbjude att man hade mens när man jobbade kväll tillsammans med honom och eventuellt var tvungen att gå någon gång extra på toa. När man jobbade kväll var man nämligen bara två. Då fick man syrliga kommentarer om att han fick jobba alldeles väldigt och satt man kanske på toa och läste kvällstidningen så lång tid som det tog.
Det var vid just ett sånt tillfälle jag begick ett fel. Alltså ett fel gentemot honom. Sånt man inte gör. Jag gjorde det då. Just ett sånt tillfälle innebar alltså att jag hade mens, andra dagen, woho!, ni tjejer vet, niagara. Jag fick alla syrliga kommentarer man nånsin kunde få. Och mitt humör som verkligen inte var på topp innan blev allt sämre. Vid sju-tiden skulle vi ta en fika. Det brukade vi alltid göra. Och han gick på som vanligt: gnäll, gnäll, gnäll. Jag knöt nävarna i fickorna: tyst, gubbe! Det var då jag upptäckte det. Jag hade en flaska laxoberaldroppar i fickan. Laxoberal är alltså emot förstoppning. Jag skulle ge det till en av våra söta små virriga tantalonor lite senare.
Gubb-undersköterskan satt i soffan med sitt kaffe framför sig och plockade upp en Allas veckotidning ur sin tygkasse. Han tittade på bordet och grymtade till. Jag visste precis varför. Det fanns inget socker. När han gick för att hämta det tog jag, snabb som en vessla och hällde laxoberal i hans kaffe. Ett sprutt, två sprutt, tre sprutt, på med korken. Jag hann innan han var tillbaka. Gubben la i sina två sockerbitar och började röra.
Alltså, laxoberal är inte smakfritt och det är liksom lite oljigt. Men jag visste att han brukade sitta och röra i kaffet och läsa i sin veckotidningen ett tag och sedan i stort sett svepa kaffet. Tre fyra stora klunkar bara. Jag höll nästan andan. Och och och nu! Nu tog han upp muggen. Precis när han svepte i sig kaffet svindlade rummet till - vad håller jag på med? Men nu var det definitivt för sent. Jag går och börjar, sa jag och skyndade iväg.
Skitgubben, för det kan vi faktiskt kalla honom nu, kom efter en inte alltför lång stund och vi hjälpte de boende att göra sig i ordning för kvällen. Efter en stund började han se blek och kallsvettig ut. Hans mage rumlade så till och med jag hörde det. Hur står det till, frågade jag. Han sa inget utan bara skakade på huvudet. Vi jobbade vidare men det gick inte lång stund förrän kom utspringandes från ett rum. Med små korta snabba steg sprang han korridoren fram. Han höll ena handen mot rumpan.
Det var det sista jag såg av honom den kvällen. När jag klockan nio lämnade rapport hade han fortfarande inte kommit ut från toaletten.
Det var riktigt elakt. Men egentligen inte överlagt elakt. Ibland är det som om det blir kortslutning i hjärnan och jag bara gör. Lite som när jycken hade käkat upp tantens kläder. Eller som den där gången när jag klappade till min dotter. Men det har jag inte berättat om än. Men åh, det är också så himla pinsamt. Som allt det här.
Varför utsätter jag mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar