Läste i en annan blogg om kunskap och bedömning. Där stod det att prov bara mäter dagsformen, inte kunskapsnivån. Och det låter ju inte orimligt. I alla fall om man tänker dagsformen på kunskapsnivån. Bättre ibland, sämre ibland. Det stod också att det går att komma ifrån dagsformen - om man upprepar provet ett antal gånger. Samma prov fem gånger? Och så igen då...behövs prov, om vi inte har prov vad har vi istället, hur mäter vi kunskap?
Och självklart triggar det återigen frågan om betyg. Vad betyder den där bokstaven som står där på pappret egentligen?
lördag 21 januari 2012
tisdag 17 januari 2012
Några korta elevråd om hur att vara lärare
Himla fint och himla sant: Några korta elevråd om hur att vara lärare
Tread Softly
"He says this:
"Had I the heavens' embroidered cloths, Enwrought with gold and silver light, The blue and the dim and the dark cloths Of night and light and the half-light, I would spread the cloths under your feet: But I, being poor, have only my dreams; I have spread my dreams under your feet; Tread softly because you tread on my dreams."
And every day, everywhere, our children spread their dreams beneath our feet. And we should tread softly. "
- Sir Ken Robinson citerar W.B Yeats dikt He Wishes for the Cloths of Heaven i talet Bring on the Revolution, TED konferensen 2010.
"Had I the heavens' embroidered cloths, Enwrought with gold and silver light, The blue and the dim and the dark cloths Of night and light and the half-light, I would spread the cloths under your feet: But I, being poor, have only my dreams; I have spread my dreams under your feet; Tread softly because you tread on my dreams."
And every day, everywhere, our children spread their dreams beneath our feet. And we should tread softly. "
- Sir Ken Robinson citerar W.B Yeats dikt He Wishes for the Cloths of Heaven i talet Bring on the Revolution, TED konferensen 2010.
måndag 16 januari 2012
Bringontheeducationalrevolution
Ett utdrag ur Sir Ken Robinsons tal på TED konferensen 2010:
"I meet all kinds of people who don't enjoy what they do. They simply go through their lives getting on with it. They get no great pleasure from what they do. They endure it rather than enjoy it and wait for the weekend. But I also meet people who love what they do and couldn't imagine doing anything else. If you said to them, "Don't do this anymore," they'd wonder what you were talking about. Because it isn't what they do, it's who they are. They say, "But this is me, you know. It would be foolish for me to abandon this, because it speaks to my most authentic self." And it's not true of enough people. In fact, on the contrary, I think it's still true of a minority of people. I think there are many possible explanations for it. And high among them is education, because education, in a way, dislocates very many people from their natural talents. And human resources are like natural resources; they're often buried deep. You have to go looking for them, they're not just lying around on the surface. You have to create the circumstances where they show themselves. And you might imagine education would be the way that happens, but too often it's not. Every education system in the world is being reformed at the moment and it's not enough. Reform is no use anymore, because that's simply improving a broken model. What we need -- and the word's been used many times during the course of the past few days -- is not evolution, but a revolution in education. This has to be transformed into something else. "
Den som vill lyssna på talet bring on the revolution i sin helhet har 15 intressanta och trevliga minuter framför sig.
"I meet all kinds of people who don't enjoy what they do. They simply go through their lives getting on with it. They get no great pleasure from what they do. They endure it rather than enjoy it and wait for the weekend. But I also meet people who love what they do and couldn't imagine doing anything else. If you said to them, "Don't do this anymore," they'd wonder what you were talking about. Because it isn't what they do, it's who they are. They say, "But this is me, you know. It would be foolish for me to abandon this, because it speaks to my most authentic self." And it's not true of enough people. In fact, on the contrary, I think it's still true of a minority of people. I think there are many possible explanations for it. And high among them is education, because education, in a way, dislocates very many people from their natural talents. And human resources are like natural resources; they're often buried deep. You have to go looking for them, they're not just lying around on the surface. You have to create the circumstances where they show themselves. And you might imagine education would be the way that happens, but too often it's not. Every education system in the world is being reformed at the moment and it's not enough. Reform is no use anymore, because that's simply improving a broken model. What we need -- and the word's been used many times during the course of the past few days -- is not evolution, but a revolution in education. This has to be transformed into something else. "
Den som vill lyssna på talet bring on the revolution i sin helhet har 15 intressanta och trevliga minuter framför sig.
söndag 15 januari 2012
Homo sapiens i nådens år 2012
Tyst och stilla här i förorten. Sonen sover. Tonåringar sover. Länge. Jag minns det själv. Min mamma höll på att bli galen. Själv kunde jag inte förstå varför man skulle kliva upp före tolv. Nu är jag mamma själv och förstår min mammas känsla. 'Men herregud, ska han sova hela dagen?' Det är så det ska vara. Det är olika faser i livet.
Annars kan man väl säga om den senaste veckan att det är många saker som inte är som de ska, att tiden är ur led. Till exempel detta att en innebandytränare använder sexlekar och kvinnoförnedring som liknelse för olika försvarsspelstategier... för 14-åriga pojkar. Jag kan inte ens säga: har vi inte kommit längre? jag kan bara säga: har det gått så långt? Detta är Ojämlikhet och kvinnoförakt i Sverige, 2012. Eller att moderata riksdagsmän hälsar på hos rfhl (riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende) och utbrister vid beskrivning av hur dessa människor har det, att det finns inga fattiga i Sverige. Att tänka sig att dessa personer styr över andra människor ger mig kväljningar. Dessa personer sitter i beslutsfattande position när det diskuteras vad man ska göra för att förändra situationen för medborgare som hamnat i beroenden och som är i behov av samhällets stöd. De får skylla sig själva attityden hjälper väl varken dem, oss eller samhället i stort? Nu kan jag säga: har vi inte kommit längre?
Empati, förståelse för att vi alla är beroende av varandra, vart har det tagit vägen? Gammalt som gatan är uttrycket: kedjan är inte starkare än dess svagaste länk. Har vi glömt det? Har vi glömt innebörden av det?
Jo, sådana här funderingar har jag ofta. Och det är bra. Det ska jag ha. Jag är medborgare, förälder och lärare. Jag ska alltid fundera över etik och moral, över samhällelig utveckling och över vad ett humant och demokratiskt samhäll är. På djupet. Och jag ska alltid komma ihåg att människan är ett flockdjur. Vi är inte ensamvargar. Lämnades vi ensammma från början skulle vi inte överleva. Detta är djupt rotade i oss. Därför räds vi ensamhet och utanförskap. Utifrån denna uråldriga instinkt agerar vi varje dag, varje stund.
Men hallelujah, vi är homo sapiens den visa människan (jepp, jag vet att vi kommer från homo sapiens sapiens, som kom från afrika etc, men det innebär väl bara att vi är dubbelt så visa då, eftersom sapiens är definitionen av homo). Vi har förmågan att ställa saker och ting till rätta. Vi har förmågan att inse att livet har många olika skeden. Vi är unga och sover länge, vi blir föräldrar och stiger upp tidigt, vi är kvinnor som föder nästa generations män, vi är män som får döttrar som utsätts för ojämlikhet, vi är rika som förlorar allt i en börskrasch och hamnar på gatan, vi är fattiga som får hjälp och kan ta oss ur det och som sedan kan hjälpa andra. Vi är alla på ett ställe idag, imorgon kan vi vara någon helt annanstans. Insikten och reflektionen gör att vi är villiga att ställa saker och ting till rätta. Vi tillhör ju arten homo sapiens, den visa människan!
Annars kan man väl säga om den senaste veckan att det är många saker som inte är som de ska, att tiden är ur led. Till exempel detta att en innebandytränare använder sexlekar och kvinnoförnedring som liknelse för olika försvarsspelstategier... för 14-åriga pojkar. Jag kan inte ens säga: har vi inte kommit längre? jag kan bara säga: har det gått så långt? Detta är Ojämlikhet och kvinnoförakt i Sverige, 2012. Eller att moderata riksdagsmän hälsar på hos rfhl (riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende) och utbrister vid beskrivning av hur dessa människor har det, att det finns inga fattiga i Sverige. Att tänka sig att dessa personer styr över andra människor ger mig kväljningar. Dessa personer sitter i beslutsfattande position när det diskuteras vad man ska göra för att förändra situationen för medborgare som hamnat i beroenden och som är i behov av samhällets stöd. De får skylla sig själva attityden hjälper väl varken dem, oss eller samhället i stort? Nu kan jag säga: har vi inte kommit längre?
Empati, förståelse för att vi alla är beroende av varandra, vart har det tagit vägen? Gammalt som gatan är uttrycket: kedjan är inte starkare än dess svagaste länk. Har vi glömt det? Har vi glömt innebörden av det?
Jo, sådana här funderingar har jag ofta. Och det är bra. Det ska jag ha. Jag är medborgare, förälder och lärare. Jag ska alltid fundera över etik och moral, över samhällelig utveckling och över vad ett humant och demokratiskt samhäll är. På djupet. Och jag ska alltid komma ihåg att människan är ett flockdjur. Vi är inte ensamvargar. Lämnades vi ensammma från början skulle vi inte överleva. Detta är djupt rotade i oss. Därför räds vi ensamhet och utanförskap. Utifrån denna uråldriga instinkt agerar vi varje dag, varje stund.
Men hallelujah, vi är homo sapiens den visa människan (jepp, jag vet att vi kommer från homo sapiens sapiens, som kom från afrika etc, men det innebär väl bara att vi är dubbelt så visa då, eftersom sapiens är definitionen av homo). Vi har förmågan att ställa saker och ting till rätta. Vi har förmågan att inse att livet har många olika skeden. Vi är unga och sover länge, vi blir föräldrar och stiger upp tidigt, vi är kvinnor som föder nästa generations män, vi är män som får döttrar som utsätts för ojämlikhet, vi är rika som förlorar allt i en börskrasch och hamnar på gatan, vi är fattiga som får hjälp och kan ta oss ur det och som sedan kan hjälpa andra. Vi är alla på ett ställe idag, imorgon kan vi vara någon helt annanstans. Insikten och reflektionen gör att vi är villiga att ställa saker och ting till rätta. Vi tillhör ju arten homo sapiens, den visa människan!
lördag 7 januari 2012
Försök att se människan i varje elev
Jobbar med det sista på kursen Entreprenörskap i skolan och ramlar på ett klipp på youtube om detta. Klippet är gjort av svenskt näringssliv, personen som pratar Christer Westlund. Nu är svenskt näringsliv inte en personlig favorit. De har gjort så många korkade uttalanden under de senaste åren så att man nästan dör. Deras enorma omnipotens är frånstötande, de anser verkligen att vad de tycker om ALLTING är det viktigt att vi andra får veta så att vi kan komma att tycka som dem. Svenskt näringsliv har blivit svenskt tyckande om allt. Helt krasst kan jag konstatera att i svenskt näringsliv så finns de dolares som annars alltid verkar saknas (undra varför de jämt skriker att näringslivet är på väg att duka under för skattetrycket, när det uppenbarligen finns stålar till opinionsbildning?... eh, ja, jag tycker att de indoktinerar...).
Okej, nu har jag gnällt på svenskt näringsliv lite. Men vad Christer Westlund sa var i alla fall ganska intressant. Westlund jobbar alltså med utveckling av den entreprenöriella pedagogiken, som inte ska ses som 'alla ska öppna en affär på hörnet' - pedagogik. Inte enligt vad han här säger och inte heller enligt vad han skriver i böcker. Sedan kan vi alla kanske krafsa oss i huvudet över att det är Tillväxtverkets (gamla Nuteks) definition som ligger till grund för vad entreprenörskap är och att vi i Sverige på det här området är mycket influerade av OECDs kliv in på området och deras definition. Nämen? Hade jag trots allt inte ojat mig klart? Nej, ni får ha överseende.
Tillbaka till pedagogiken. I den formen som Westlund presenterar den så är den snarast en utveckling eller variant om man så vill, av PBL, problembaserat lärande. Den entreprenöriella pedagogiken handlar om kreativitet, innovativa grepp, samarbete, lära för livet. Westlund talar om den lärande människan och hur pedagogerna i denna pedagogik måste vara just det. Han pratar mycket om arbetslagets arbete och hur det faktiskt inte går särskilt bra att genomföra entreprenöriell pedagogik om inte detta funkar. Egenskaper som arbetslagsmedlemmarna tarvar är till exempel ödmjukhet och nyfikenhet. Om en eller flera alltid kommenterar nya ideer och förslag med 'det där går inte', 'det har vi prövat', 'så gör vi redan' utan att lyfta blicken och ifrågasätta sig själv, se på sin egen undervisning med nya ögon och med nyfikenhet så blir hindren för pedagogiken höga. Och naturligtvis pratar han om samarbetet. Om samarbetet inte fungerar, om en håller hårt på sitt och om man vill dela upp allt och bara göra sin lilla bit, då blir samarbetet lidande, eller det kanske helt uteblir.
Som alla vill även jag ha lite färdig lösningar och tips hur man ska fixa till det. Och som alla ger Westlund inte det. För det går ju inte. Man får helt enkelt jobba med detta på hemmaplan. Men om man har sådana dära som håller hårt på sitt och flera som inte, liksom vill, vad gör man då? För den undersökning som jag tillsammans med mina kursare gjort visar ju att det här är ett vanligt problem. Lärare är ensamvargar som har en ganska negativ syn inte pedagogiken som sådan utan på att det någonsin kan fungera. Något som återkommer i våra intervjuer och något som återkommer i litteraturen. Alltså vad gör man då? Lägger ner antar jag. Det är väl så. Men guuuuu, så trist.
Litet instick om överlevnadsstrategi om det känns för djävligt: Förändra det som kan förändras, acceptera det som inte går att förändra. Om båda alternativen känns hopplösa - överge skutan. Om möjlighet till detta inte finns - bida din tid, spar din energi och så att du kan lämna så fort du får en chans. Om du har en omåttlig mängd energi: bry dig inte om detta passus utan fortsätt kriga - det behövs!
En annan gubbe som pratar om entreprenörskap i skolan är Johannison (det är väldigt mycket gubbar överallt, är det inte?). Det var han jag snodde rubriken ifrån. Han pratar om att det viktigaste varje pedagog har att göra är att se människan i varje elev. Jag tycker det är så himla fint sagt. För vi pratar så ofta om att se individen. Men vad annorlunda blir det inte genast när vi byter ut individen mot männsikan. Det är ju den vi ska se hos varandra - i alla lägen - människan!
Och som vanligt en liten länk för hugade, här kan den som vill se Christer Westlund prata entreprenöriell pedagogik
Okej, nu har jag gnällt på svenskt näringsliv lite. Men vad Christer Westlund sa var i alla fall ganska intressant. Westlund jobbar alltså med utveckling av den entreprenöriella pedagogiken, som inte ska ses som 'alla ska öppna en affär på hörnet' - pedagogik. Inte enligt vad han här säger och inte heller enligt vad han skriver i böcker. Sedan kan vi alla kanske krafsa oss i huvudet över att det är Tillväxtverkets (gamla Nuteks) definition som ligger till grund för vad entreprenörskap är och att vi i Sverige på det här området är mycket influerade av OECDs kliv in på området och deras definition. Nämen? Hade jag trots allt inte ojat mig klart? Nej, ni får ha överseende.
Tillbaka till pedagogiken. I den formen som Westlund presenterar den så är den snarast en utveckling eller variant om man så vill, av PBL, problembaserat lärande. Den entreprenöriella pedagogiken handlar om kreativitet, innovativa grepp, samarbete, lära för livet. Westlund talar om den lärande människan och hur pedagogerna i denna pedagogik måste vara just det. Han pratar mycket om arbetslagets arbete och hur det faktiskt inte går särskilt bra att genomföra entreprenöriell pedagogik om inte detta funkar. Egenskaper som arbetslagsmedlemmarna tarvar är till exempel ödmjukhet och nyfikenhet. Om en eller flera alltid kommenterar nya ideer och förslag med 'det där går inte', 'det har vi prövat', 'så gör vi redan' utan att lyfta blicken och ifrågasätta sig själv, se på sin egen undervisning med nya ögon och med nyfikenhet så blir hindren för pedagogiken höga. Och naturligtvis pratar han om samarbetet. Om samarbetet inte fungerar, om en håller hårt på sitt och om man vill dela upp allt och bara göra sin lilla bit, då blir samarbetet lidande, eller det kanske helt uteblir.
Som alla vill även jag ha lite färdig lösningar och tips hur man ska fixa till det. Och som alla ger Westlund inte det. För det går ju inte. Man får helt enkelt jobba med detta på hemmaplan. Men om man har sådana dära som håller hårt på sitt och flera som inte, liksom vill, vad gör man då? För den undersökning som jag tillsammans med mina kursare gjort visar ju att det här är ett vanligt problem. Lärare är ensamvargar som har en ganska negativ syn inte pedagogiken som sådan utan på att det någonsin kan fungera. Något som återkommer i våra intervjuer och något som återkommer i litteraturen. Alltså vad gör man då? Lägger ner antar jag. Det är väl så. Men guuuuu, så trist.
Litet instick om överlevnadsstrategi om det känns för djävligt: Förändra det som kan förändras, acceptera det som inte går att förändra. Om båda alternativen känns hopplösa - överge skutan. Om möjlighet till detta inte finns - bida din tid, spar din energi och så att du kan lämna så fort du får en chans. Om du har en omåttlig mängd energi: bry dig inte om detta passus utan fortsätt kriga - det behövs!
En annan gubbe som pratar om entreprenörskap i skolan är Johannison (det är väldigt mycket gubbar överallt, är det inte?). Det var han jag snodde rubriken ifrån. Han pratar om att det viktigaste varje pedagog har att göra är att se människan i varje elev. Jag tycker det är så himla fint sagt. För vi pratar så ofta om att se individen. Men vad annorlunda blir det inte genast när vi byter ut individen mot männsikan. Det är ju den vi ska se hos varandra - i alla lägen - människan!
Och som vanligt en liten länk för hugade, här kan den som vill se Christer Westlund prata entreprenöriell pedagogik
onsdag 4 januari 2012
tankar om vår tid
Sitter hemma vid köksbordet. Långfrukost, the och mackor och juice, efter det kaffe. Och datorn. Läser DN på nätet. På DNdebatt idag ett inlägg av vänsterpartiets Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt om arbetstidsförkortning. Jag läser :
"Den gemensamma välfärden slits sönder av privatisering och segregering. Så bryts även känslan för det gemensamma och samhörigheten upp i vårt samhälle."
Jo, det har även jag tänkt. Hur svårt det är att känna gemenskap idag. Vi lever så olika liv och är så avundsjuka på varandra. Och inte för inte. De sociala och ekonomiska skillnaderna i Sverige fortsätter att växa.
Några har jobb och pengar och håller på att stressa ihjäl sig på jobbet och för att få livspusslet att funka. Andra har inget jobb och inga pengar och de håller på att stressa ihjäl sig för att få pengarna att räcka och för få livet att funka. Det här är ju fullständigt orimligt!
"Den lagstadgade normen för heltidsarbete har inte kortats sedan 1973, sedan dess har produktivitet och konsumtion stigit dramatiskt. Det är hög tid för nästa steg i en generell arbetstidsförkortning."
Men skulle vi då inte kunna dela på de jobb som finns så att det blev lite mänskligare för alla. Nämen, herregud hur tänker jag, vilka företag vill då stanna i Sverige, va!?, nån ska ju bekosta det här och jag tror inte att arbetsgivarna vill pröjsa fler än de behöver, nä, om vi gör så blir vi av med ännu fler jobb och då har ingen vunnit. Fast vet ni, det där tror jag inte ett ögonblick på. För arbetsgivare har sagt sen åttatimmarsdagen infördes att det skulle bli så, när semester beslutades att deras företag skulle gå i kvav, när 40-timmars vecka infördes osv. Och vet ni, de finns fortfarande kvar. Om man slipper betala för människor som går på underkapacitet för att de är så slutkörda, om man slipper betala för att de är hemma långtidssjukskrivna - då har man ju gjort en vinst. En ganska ordentlig en också. Ökad produktivitet och högre närvaro på jobbet - det måste väl alla arbetsgivare gilla. Ja, och sen får vi fler i arbete och ojämlikheten och självgodheten och avundsjuka och segregationen och egoismen trängs tillbaka och vi får ett samhälle som är mer humant. Vore inte det något för 2012!
Ja, och vill ni läsa debattartikeln som gjorde att mig inspirerad att skriva detta blogginlägg hittar ni den här: Hög tid att arbetstiden sänks för alla
"Den gemensamma välfärden slits sönder av privatisering och segregering. Så bryts även känslan för det gemensamma och samhörigheten upp i vårt samhälle."
Jo, det har även jag tänkt. Hur svårt det är att känna gemenskap idag. Vi lever så olika liv och är så avundsjuka på varandra. Och inte för inte. De sociala och ekonomiska skillnaderna i Sverige fortsätter att växa.
Några har jobb och pengar och håller på att stressa ihjäl sig på jobbet och för att få livspusslet att funka. Andra har inget jobb och inga pengar och de håller på att stressa ihjäl sig för att få pengarna att räcka och för få livet att funka. Det här är ju fullständigt orimligt!
"Den lagstadgade normen för heltidsarbete har inte kortats sedan 1973, sedan dess har produktivitet och konsumtion stigit dramatiskt. Det är hög tid för nästa steg i en generell arbetstidsförkortning."
Men skulle vi då inte kunna dela på de jobb som finns så att det blev lite mänskligare för alla. Nämen, herregud hur tänker jag, vilka företag vill då stanna i Sverige, va!?, nån ska ju bekosta det här och jag tror inte att arbetsgivarna vill pröjsa fler än de behöver, nä, om vi gör så blir vi av med ännu fler jobb och då har ingen vunnit. Fast vet ni, det där tror jag inte ett ögonblick på. För arbetsgivare har sagt sen åttatimmarsdagen infördes att det skulle bli så, när semester beslutades att deras företag skulle gå i kvav, när 40-timmars vecka infördes osv. Och vet ni, de finns fortfarande kvar. Om man slipper betala för människor som går på underkapacitet för att de är så slutkörda, om man slipper betala för att de är hemma långtidssjukskrivna - då har man ju gjort en vinst. En ganska ordentlig en också. Ökad produktivitet och högre närvaro på jobbet - det måste väl alla arbetsgivare gilla. Ja, och sen får vi fler i arbete och ojämlikheten och självgodheten och avundsjuka och segregationen och egoismen trängs tillbaka och vi får ett samhälle som är mer humant. Vore inte det något för 2012!
Ja, och vill ni läsa debattartikeln som gjorde att mig inspirerad att skriva detta blogginlägg hittar ni den här: Hög tid att arbetstiden sänks för alla
måndag 2 januari 2012
Mäta tid
Jaha, ja, först måste jag ju rätta mig för tiden självt har ju inte människan konstruerat. Vi mäter tiden, det är det vi gör.
Jag håller på med det jättemycket just nu och bannar mig själv för det. Hur menar jag? Jo, schemat läggs för vårterminen och det är digert, inte mycket till planeringstid existerar. Samtidigt får jag mina uppgifter om vad jag själv ska studera i vår och inser att den där tiden.... den är begränsad, det är den verkligen. Så jag funderar på om tiden kommer räcka till för mig och kommer fram till att det gör den inte. För jag vill inte bara jobba och studera, jag vill träffa son, familj och vänner, jag vill göra många roliga saker, jag vill träna mer än jag gjort innan, jag vill skriva, jag vill.... Och tiden kommer inte att räcka till.
Så håller jag på och mäter och värderar min tid. Den tid som ska komma alltså. Inte den tid jag har just nu. Och kanske är det så att om vi inte funderar fullt så mycket på hur vi ska få tiden att räcka utan bara är i tiden och gör det vi gör. Ja, då kanske den räcker lite längre. Och då kanske jag blir lite mindre stressad och då kanske... jag kan ta av mig min offerkofta som jag sveper om mig när jag tänker på hur min tid inte kommer att räcka till.
I Japan säger man inte att tiden inte räcker till, där säger man att tid finns det alltid mer av...
Jag håller på med det jättemycket just nu och bannar mig själv för det. Hur menar jag? Jo, schemat läggs för vårterminen och det är digert, inte mycket till planeringstid existerar. Samtidigt får jag mina uppgifter om vad jag själv ska studera i vår och inser att den där tiden.... den är begränsad, det är den verkligen. Så jag funderar på om tiden kommer räcka till för mig och kommer fram till att det gör den inte. För jag vill inte bara jobba och studera, jag vill träffa son, familj och vänner, jag vill göra många roliga saker, jag vill träna mer än jag gjort innan, jag vill skriva, jag vill.... Och tiden kommer inte att räcka till.
Så håller jag på och mäter och värderar min tid. Den tid som ska komma alltså. Inte den tid jag har just nu. Och kanske är det så att om vi inte funderar fullt så mycket på hur vi ska få tiden att räcka utan bara är i tiden och gör det vi gör. Ja, då kanske den räcker lite längre. Och då kanske jag blir lite mindre stressad och då kanske... jag kan ta av mig min offerkofta som jag sveper om mig när jag tänker på hur min tid inte kommer att räcka till.
I Japan säger man inte att tiden inte räcker till, där säger man att tid finns det alltid mer av...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)