Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

Jag sitter och läser Skolverkets läroplan för gymnasieskolan.  I den står det att undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Nu undrar jag: hur tänker Reinfeltd när han säger att vi ska införa betyg för tidigare år? A Klapp som är betygsforskare vi Göteborgs universitet hävdar med bestämdhet att lärandet minskar när betyg införs. Alltså går det tvårs emot den vetenskapliga grunden.

Dessutom har man sett att elever som har gått i mindre klasser (alltså inte specialklasser utan vanliga, men mindre) når högre framgång i yrkeslivet än de som gått i stora klasser. Detta beror inte på att elevtalet var litet utan att läraren hann med alla.

Om vi vill ha ett framgångsrikt skolväsen i Sverige så bör vi kanske göra faktiskt det som står i läroplanen låta undervisningen vila på vetenskaplig grund och beprovad erfarenhet.

Men nu opponerar sig någon och säger att Pisa-undersökningen visade att Sverige ligger efter och att något måste göras. Jo, jag tycker också det men jag tror att vi ska titta på vilka faktorer som faktiskt kan göra skillnad. Dessutom visar Pisa tydligt att det Sverige är dåliga på och Japan och Finland som låg i topp är bra på, är att ta hand om de svaga eleverna. Och, här kommer lite beprövad erfarenhet: svaga elever lär sig inte bättre genom betyg, de lär sig bättre genom att läraren har tid för dem.

Alltså: skolpolitikernas inslagna väg kommer inte att leda till att eleverna når bättre resultat. Det kommer leda till fler propåer om att lärarna måste göra mer, dokumentera mer, sätta in hjälpinsatser - så att lärarens tid att planera, genomföra och återkoppla sin undervisning minskar, vilket har till följd att elevernas resultat blir sämre....  Och så fortsätter den nedåtgående spiralen!

Elever som fåglar, fria eller vingklippta, vad gör vi med dem?

Det finns så mycket att fundera kring och reflektera kring när det gäller pedagogik. Alla dessa tankar och ideer. Huvudet liksom kryllar av dem och jag får inte riktigt fatt på allt. Men en sak som jag tänkt mycket på är att vi (lärare) inte verkar vilja frihetlig pedagogik.

     Vi är inte alls så modiga och framför allt inte lika tillitsfulla som fåglarna som puttar ut ungarna ur boet: - Flyg! Vi sätter ett snöre runt benet och säger: - Flyg lite, oroa dig inte, jag har dig i ett stadigt tag om det inte fungerar, men flyg lite nu en liten stund. Sen berättar vi om alla små tilltufsad elevers misslyckade flygförsök. Vi säger att det är bara de allra bästa som klarar detta och knappt ens de. Och hur ska vi kunna se och bedöma deras flykt om vi inte håller dem i bandet, om de flyger utanför vårt synfält, om de flyger högre än vi kan följa. Hur ska vi kunna ha elever som flyger högre än vi kan flyga?

     Vi (inom skolan, men även föräldrar och inte minst politiker) förefaller så förfärligt ängsliga. Oroar vi oss för fåglar som flyger? Vingklipper vi dem?
   Jag säger inte med säkerhet att vi gör det. Och om vi gör det, gör vi det nog oftast för att vi tror att det är för deras eget bästa. Vi behöver nog fundera och diskutera med varandra om dessa frågor...

Kärlek i juletid

En liten novell om kärlekens irrvägar

Det är inte utan att jag känner mig jagad. Stearinet på mattan, vinfläckarna på bordet, andra fläckar i sängkläderna. Om en halvtimme kommer min man hem. Var ska jag börja?! Jag springer runt i lägenheten. Ta bort, ta undan, utplåna bevis. Min lilla värld reflekterar samhället, tänker jag i min jakt runt lägenheten. Otrohet, svek, sökande efter kärlek. Hur fan får man bort stearin från mattor? Det har sipprat in mellan trådarna. Skit detsamma. Lakanen är viktigast! De mest komprometterande bevisen måste väck först. Jag börjar skratta. Min vardag så lik ett korrumperat samhälle. Fort, skynda, polisen, revisorn, NÅN kommer. Ta bort, få undan. Jaga, jaga. Det är märkligt vilken cirkus vi lever i. Varför har jag valt att ha en affär? Varför har jag valt otrohet och svek? Varför gör vi människor så? Varför går vi inte ifrån det gamla förhållandet... eller... varför involverar vi oss i något nytt innan det gamla är slut? Vi konsumerar varandra! Jaga, jaga, köpa, ha. Ren säng, bra. Men nu är det ju över. Inget smussel, inga mer funderingar över om jag ska stanna eller gå. Torka av bordet, undan med flaskor och glas. Jag har bestämt mig. Bara det jävla stearinet på mattan kvar. Men det kan förklaras. Nyckel i låset. Han är hemma. Jag hann. Jag hann! Jag hann...

***

Vi var några tjejer från kontoret som träffades hemma hos mig innan vi skulle på julbord. Eller tjejer och tjejer, mina barn blir galna när jag kallar mina väninnor tjejer: Ni är för fan över femtio, fräser de. Och ja, så är det ju. Men vad ska jag säga då? Det får bli tjejer. Firman bjöd varje år sina anställda på julbord och det brukade vara en mycket trevlig tillställning. Vi hade träffats hos mig eftersom min man var bortrest. Det är han ganska ofta. Glada, lite påverkade, uppklädda och uppmålade kom vi till Gondolen. Inte för att det var någon särskild julstämning, inte vädermässigt i alla fall, regn och grått. Och skyltningen gav inte så mycket stämning den heller, den kommer ju upp redan i oktober. Nej, kanske inte, men tidigt i alla fall. Men första julbordet, det är speciellt. Fösta gången man äter julmaten. Då känns att julen är i antågande. Då kan man för en kväll släppa klappångest, hos-vem-man-ska-fira-ångest, stress över matinköp och alla tråkiga sidor som förefalla mer en del av julen än någonting annat numera. Nu var det julbordskväll. Jag hade klätt mig i en röd ganska åtsmitande klänning, ett par stövlar med klack, fäst upp håret i en slarvig (men avancerad att göra) svinrygg och lagt makeup. Jag kände mig fin, glad och förväntansfull. När vi kom in stod vd:n innanför och välkomnade oss. Vi bjöds på välkomstdrink och minglade medan vi väntade på att alla skulle komma. Snart var vi fulltaliga och strömmade in i restaurangen. Det var verkligen fullsatt. Vi hade bra bord längst ut i restaurangen med utsikt över Stockholms kalla gråa natt. Det gjorde att det kändes varmt och skönt och festligt inne, med allt rött, grönt och guldigt. Kanske skulle man låta julen vara bara ett julbord och sedan var det klart.
Bordet dignade under julens delikatesser, som vanligt skulle jag ta för mycket, bli för mätt och den åtsmitande klänningen skulle puta ut över magen som om jag vore gravid. Ja, nu hade jag ju passerat den ålder då man blir gravid men i alla fall. Kärringput kanske man borde kalla det istället, tänkte jag och började fnittra för mig själv.
"Vad fnittrar du åt", frågade en manlig stämma på min högra sida Jag hoppade till.
"Va? Nej..jag…", jag kände att jag rodnade och började fnittra ännu mer.
Mannen betraktade mig lugnt leende. Han såg mycket bra ut. Det pirrade till i mig och jag gav honom ett skälmskt ögonkast och ett leende. Hela flirtarsenalen, liten varningslampa blinkade ’you’re overdoing it’.
"Är du här med jobbet", frågade han.
"Javisst", svarade jag, "du då? Jobbet också?"
"Jaa", han skrattade till, "det gäller nog nästan alla här, om inte alla."
"Lisa, kan du komma", min arbetskamrat ropade på mig.
"Kommer", ropade jag glatt tillbaka så vände jag mig mot mannen. "Ha en trevlig kväll!" Jag avfyrade ett leende. Flirta är kul tänkte jag utan att bry mig om att jag var larvig.
"Detsamma", log han tillbaka.
Jag kände hans blickar när jag gick tillbaka till mina arbetskamrater. Vd:n väntade, jag var tydligen sist att sätta mig, när jag gjort det höll han sitt årliga julbordstal. Jag sneglade över axeln bort mot buffén för att se om mannen var kvar. Det var han inte. Lite nonchalant lät jag blicken glida över den del av restaurangen som var överblickbar för mig. Inte minsta lilla spår av snyggingen. Lite besviken vände jag min uppmärksamhet mot min chef som ju faktiskt stod och höll tal.
När jag kom ut från toaletten stod han plötsligt där. Mitt framför mig. Som om han bara materialiserats från ingenstans. Jag hade spanat hela kvällen och inte sett en skymt av honom. Min arbetskamrat och vän Sonja hade skojats och retats med mig om snyggingen som jag raggade upp vid buffébordet och jag skojade tillbaka att han var en illusion eller kunde hon möjligen se honom någonstans. Men det har hon inte kunnat. Så snubblade jag alltså nästan på honom när jag kom ut från toaletten.
"Ojsan, hej", jag log fåraktigt.
"Hej Lisa!"
"Du vet vad jag heter?" Jag var förvånad.
"Ja jag hörde när din väninna ropade", han var betagande.
"Nämen du, då har ju du övertag", log jag. "Vad heter du?"
"Staffan."
"Hej Staffan!"
"Hej Lisa! Igen", hans leende var brett och varmt.
Jag kände mig knäsvag. Tramsmaja, sa jag till mig själv, du har druckit för mycket. Folk knuffades och trängdes runt om. Och vi stod där tysta. Jaha, det var det.
"Jag ska gå tillbaka in", sa jag.
"Du, vi är några stycken som ska gå vidare", sa han och tog fatt i min hand. "Dansa, vill du inte följa med?"
"Jag", nu bråkade hela jag med mig själv, "vart ska ni..jag kan inte bara gå..kanske.."
"Vi går till Karlsson, du kan väl komma efter…om du vill?"
"Jaa, kanske, vi får se", gud vad jag kände mig velig, som en tonåring, nej förresten de är betydligt kaxigare än så, som en gift 50-plussare som inte blivit tilltalad, kurtiserad av en snygg man på krogen på evigheter, vilket var precis vad jag var.
"Bra, då hoppas jag att du kommer", han kramade min hand lite innan han släppte den och försvann in på toaletten.
Det sjöng på sista refrängen runt vårt bord. De första hade redan troppat av och det var dags att bryta upp. Ungdomarna var på väg till nästa ställe. De hängde kvar bara för gratisspritens skull. Några gjorde planer om att ta sällskap hem.
"Lisa, ska vi dela på en taxi", frågade Sonja.
Sonja och jag är mer eller mindre grannar och har känt varandra länge. Frågan var egentligen bara för formen, det var outtalat att vi naturligtvis skulle åka tillsammans hem. Dela på en taxi tillbaka till förorten, våra äkta män, barnen och villan.
"Du skulle inte vilja gå vidare?" Frågade jag.
Sonja såg förvånad ut.
"Näe vet du", hon skrattade till. "Nu vill jag hem till gubben. Jag är trött. Orkar inte rumla mer än så här. Jag har väl blivit gammal.."
"Men du", försökte jag, "skulle det inte vara kul att dansa lite? Vi kommer ju aldrig ut. Varför inte passa på när vi för en gångs skull är …"
"Nej…nej", Sonja lät plötsligt lite irriterad, kanske var hon faktiskt trött, "det jag vill är åka hem. Sängvalsen är den enda dans som lockar."
Vi gick och hämtade våra kläder. I garderoben trängdes hela företaget kändes det som. Skratt och uppsluppenhet rådde fortfarande. Börje tjoade:
"Ska ni med på Stampen?"
Sonja skakade på huvudet och tjoade tillbaka att det var dags att åka hem, en dag imorgon också. Plötsligt blev jag arg, sur och trött. Fy vad vi hade blivit tråkiga. Måste man vara så himla präktig hela tiden. Jag vände mig till Sonja.
"Du, jag far inte med hem, jag tror jag följer med Börje och…"
Hon stirrade på mig, fräste ett jaså, ja då får jag väl ta taxi själv då, blir jävligt dyrt, snodde åt sig kappan och försvann ut utan ett hejdå. Jag kände mig dum. Sedan kände jag att Sonja var dum. Sedan kände jag att jag definitivt var onykter och borde åka hem. Jag krängde på mig duffeln, ropade hej till alla och gick ut. Jag åkte inte hem. Jag åkte till Karlsson & Co.
Vi dansade tätt tillsammans. Vi hade dansat nästan ända sedan jag kom. Det hade varit oerhört nervöst att åka dit, stå i kön ensam. Tjejer, eller kvinnor då, går inte ut ensamma. Jag tänkte att ingen vet att jag är ensam eller om jag ska träffa mina vänner där inne. Men jag visste och det räckte. Jag tror aldrig att jag någonsin stått i en krogkö ensam. Jag har aldrig gått på bio själv. Eller teater. Eller någonting. Handlat förstås, det är en annan sak. Har man ingen att gå med stannar man hemma. Så är det att vara kvinna. Eller det är i alla fall vad jag tror. Jag känner ingen annan som går på bio, teater, ut och dansar eller någonting, utom handla då, själv. Inte ens min dotter gör det, så det är väl inte en generationsgrej, fast man kunde hoppas det. Det är väl bara så att kvinnor inte ska gå ut själva. De ska ha sällskap med sig. Konstigt egentligen. Är inte det väldigt…muslimskt? Sådär tänkte jag när jag stod i kön. Ja, jag var ju inte helt nykter, men hade jag varit det hade jag aldrig vågat stå där. Trots att jag inte behövde mer gick jag raka vägen fram till baren. "En white russian, tack." Mod i flytande form. Vad höll jag på med? Då var han plötsligt där. Staffan. Jag såg honom längre bort i baren. Bartendern gav mig min drink som jag sippade på medan jag betalade. Drack och tittade. Bartendern fick säga till mig flera gånger innan jag uppfattade att han ville lämna växel. Jag log generat, och tog emot pengarna. Vad skulle jag göra nu? Gå fram och knacka honom på axeln. Eller? Vänta? Nej men herregud. Varför var jag här? Bra fråga. Gift kvinna i femtioårsåldern med två barn, en dotter utflugen och en son fortfarande hemma, ibland i alla fall. Vad gjorde jag på Karlsson? Han var snygg som få för all del denne Staffan. Och, ja, jag vet inte, något gjorde att jag gjorde allt det jag inte gjort förr och inte borde. Kanske. Varför skulle jag inte gå ut och dansa? Bli lite uppvaktad. Känna mig sexig och åtråvärd. Håkan, min man, han fick mig inte att känna mig just så. Inte alls så faktiskt. Det var väl bara att gå över till denna Staffan nu då. Nu när jag ändå var här. Han fick syn på mig när jag var på väg fram emot honom. Han log.
"Vi dansar", sa han.
Och det hade vi gjort. Dansat och dansat. Närmare och närmare varandra. Nu gick det inte att komma närmare. Jag tittade upp i hans ögon. Vackra välvda ögonbryn, långa ögonfransar. Gröna ögon. Så föll jag in i dem, som en dålig harlekinroman, tänkte jag, sedan kysste jag honom. Det hade gått att komma närmare ändå. Jag kände mig inte det minsta knäsvag. Tvärtom jag kände mig lugn, stark och trygg. Och fantastiskt glad och behaglig. Det var ju skönt att allt inte var som en harlekinroman.

***

Så blev det då att jag blev förälskad i denna vackra, trevliga man. Han var 45 år frånskild varannan veckas pappa till en flicka på 10. Han var förälskad i mig. Det var fantastiskt. Jag levde, andades, kände mig ung. Och tyckte att jag var oerhört fånig. Men det struntade jag i. Jag bedrog min man. Julen stod för dörren. En riktig familjehögtid. Jag flydde den, ja, inte rent fysiskt men mentalt. Vi satt runt julmaten, vi delade ut julklappar, vi såg kalle anka, vi gjorde allt det där som hör till, vi, familjen. Staffan träffade jag så ofta jag kunde och tänkte på mest hela tiden. Han var som en oro och ett lugn som jag bar med mig hela tiden. Vi träffades före lucia. När julen kom var jag upp över öronen besatt av denna man. I mellandagarna skulle min äkta man, så äkta han nu var resa bort. Han skulle vara borta till efter nyår. Jag såg fram emot det. Då skulle jag få vara med Staffan hela tiden. Och vi var det. Ler och långhalm. Vi njöt av tiden vi hade ihop, vi var på bio, teater, restaurang. Vi var hemma och bara var tillsammans. Vi älskade. Passionerat. Jag var lycklig. Vi pratade. Hela tiden. Det var så lätt att prata. Jag tänkte att jag hade funnit den rätta. Jag sa det till Staffan och så skrattade vi. Det var löjligt. Vi var löjliga. Vi var precis som vi ville. Och vi var tillsammans. Så började Staffan så smått prata om framtiden. Vad jag ville? Och det var ju klart, det var ju inte ens svårt, jag ville ju vara med honom. Aldrig hade jag känt mig så bekväm med någon förut. Det var vi två. Vi skulle bygga ett liv tillsammans. Då satte tvivlet in. Då kom rädslan. Rädslan för att sätta vår kärlek under skäppan. Rädslan för det nya. Att inte veta vad som skulle hända. Att förlora det jag hade. Allt blev plötsligt svårt. Jag tror aldrig jag någonsin varit så rädd som jag var då. Rädd för att välja.
　

***

Jag lutar mig mot dörröppningen.
"Hej. Hur var resan?"
"Hej! Bra, bra tack."
Stelt, formellt, som om vi vore främlingar. Han hänger av sig kläderna. Men jag har bestämt mig; jag ska stanna. Passion med Staffan men trygghet med Håkan. Jag kanske är feg. Men jag väljer tryggheten. Jag berättade det för Staffan under natten. Föregående natt hade blivit vår sista. Vi hade klamrat oss fast vid varandra. Och här står nu Håkan. Hade jag valt rätt? Åh, Staffan! Har jag valt fel?
"Vill du ha en kopp kaffe?" Frågar jag.
"Tack gärna."
Jag går ut i köket och sätter igång kaffebryggaren. Håkan pysslar och prasslar i hallen. Och suckar tungt. Så kommer han in i köket, tar fram koppar ur skåpen och sätter sig. Kaffet är klart så jag häller upp varsin kopp. Ställer tillbaka kannan på bryggaren och sen sätter jag mig också.
"Hur har du haft det då?" Undrar han.
"Jootack, som vanligt", svarar jag med sanningen svindlande långt borta. "Varit på mellandagsrean lite och så."
Han sträcker sig över bordet där vi sitter mitt emot varandra och fattar mina händer. Han suckar tungt.
"Vi, jag, eller..", börjar han. "Jag vet inte hur jag ska.."
Det hugger till i bröstet. Har han förstått vad jag gjort? Jag håller andan, det dunkar i öronen så jag knappt hör vad han säger.
"Det finns väl inget rätt sätt att säga svåra saker", fortsätter han efter en liten stund.
Mina ögon tårfylls. Vad fan har jag gjort? Så korkat. Hur ska jag någonsin kunna förklara mig, rättfärdiga mitt svek.
"Jag vill skilja mig", hör jag hans röst långt bortifrån. "Jag har träffat en annan."

Lårbensbrott

Senaste tidens ymniga vinterväder påminner mig om en historia som en före detta kollega berättade för mig. Det här hände hans mor för ett antal år sedan:

Ada har just varit på bankomaten och hämtat ut en väldig massa pengar. På väg tillbaka till bilen snavar hon till. Hon faller omkull. Hon faller illa. Fruktansvärd smärta strålar upp från hennes ben och gör henne omtöcknad. Hon ligger där på backen, mitt i centrum och ser en man komma gående rakt emot henne. Jag får hjälp, hinner hon tänka innan hon faller ner i medvetslöshet. När Ada kommer till sans igen befinner hon sig i en ambulans på väg mot ett sjukhus. På sjukhuset konstateras lårbensbrott. På sjukhuset konstateras också ett annat brott; plånboken är tom.

Den man Ada ser som sin räddning går alltså raka vägen fram till henne där hon ligger omkullfallen på torget och stönar högt av smärta. Hennes vänstra ben har en besynnerlig vinkel och hon är likblek i ansiktet. Men hon håller också sin plånbok i höger hand. Denne man går rakt fram till Ada som nu har svimmat av och tömmer hennes plånbok.Alltså tömmer den, kallsinnig, inte bara snappar åt sig den och går därifrån. När han har tagit pengarna går han därifrån.

Tillkallade han ambulans? Eller var det någon annan som gjorde det? Det får vi aldrig reda på. Men kanske kan det vara en tröst att tänka att mannen var ekonomiskt desperat men trots det inte omänsklig utan larmade faktiskt.

En verkligt konstig och märklig historia. Och ovanlig. Tack och lov.

Följetongen: Fel jag begått - i repris, sista delen

Sitter här och funderar på allt det är som jag har berättat för er. Några av mina tillkortakommanden i livet. Det finns fler. Det är klart att det finns fler. Varför har jag gjort det? Ja, kanske är det bara för att göra nåt annat än glo på teven. Kanske är det för att jag på nåt sätt har nått en punkt i livet där jag gör upp med mig själv för att gå vidare. Kanske beror det på att jag nyligen sårat någon utan att mena det. En sån där korkad obetänksam sak. Jag som alltid har för avsikt att vara juste. Jag som klappar mig på huvudet och säger att det är bättre att prata ut om det än att snacka skit bakom ryggen. Och så gör jag illa folk ändå. På grund av att jag är obetänksam, överilad, korkad och ibland helt enkelt elak. Min gloria hamnar på sned så här strax före jul och jag är inte säker på att jag ska ha några julklappar. Nej, offerkofta på och syjälvömkan. Det är väl egentligen vad det handlar om. Buhu, en ordentlig och offentlig gråt-ut-session. Men nu räcker det. Nu åker koftan ner i lådan. Det ända man kan göra är att göra det bättre nästa gång, inte göra om samma dumheter. Innan vi skiljs åt får ni en sista dumhet. En riktig hoppsan-nu-slant-det-iväg-igen. Här kommer den:

Det var när jag jobbade på en grundskola som lärare. En årkurs sexa, eller var det kanske sjua..., nåja, jag undervisade i engelska och trivdes bra med vad jag gjorde. Vi planerade att ha ett 'pot party' och diskuterade bullar och kakor och saft och läsk och vem som skulle ha med vad. Det var en trevlig stämning i klassen. Knytkalas skulle hållas en fredagseftermiddag ungefär två och en halv vecka senare. När vi sitter där och diskuterar - lemonade, cookies, cinnamonrolls, coffee... - kommer det plötsligt upp ett skämt i mitt huvud som finner sin väg ut i klassrummet innan jag hinner tänka till: - Do you know what the englishmens favourite dish is? - No. - It's the sockerkaka (suck-a-cock-a).

Bugger, not smart. Jo, det hinner jag tänka. Efteråt. Klassen fnittrar. Åt fröken fadäs eller skämtet, ja, det är frågan. Några av de lite livligare gossarna tycker det är jättekul. Jaja. Det stillar sig. Puh, jag kom undan med blotta förskräckelsen. Skulle det komma ut kan jag säker ducka det genom att säga att jag pratade bara om goda kakor inför knytkalaset. Men det känns inte bra. Det gör det inte. Inte helt komfortabelt.

Resten av veckan förflyter och inget glunkande om någon sockerkaka förekommer. Exakt en vecka senare på engelskalektion med samma klass händer det dock. Då har jag ju redan haft undervisning med dem tidigare och liksom släppt garden. Jag står med ryggen mot klassen och skriver på tavlan när jag hör en av de unga gossarna fråga: - Klara, can we have a suck-a-cock-a. Snabbare än en kobra kom svaret: - You can suck any cock you want to.

Det blev knäpptyst i klassrummet. Jag insåg genast hur totalt ute på det hala jag var. Den delen av hjärnan som är så bra på krogen halv tre hade slagit till. I ett klassrum med trettonåringar. Hjärtat bultade och jag var röd i ansiktet. Vad göra? Jag skrev färdigt på tavlan. Tog god tid på mig och samlade mig. Kände att jag hade kroppen (hjärta och rodnad) under kontroll och vände mig om till klassen och fortsatte min lektion. Som om ingenting hade hänt. Klassens enda kommentar kom från en av flickorna. Ett häpet: - Men Klara...! när jag vände mig om.

Det här var dock något som jag insåg kunde hoppa upp och bita mig i ansiktet ganska snart. Ett pot-party med elever, deras föräldrar och deras mentor skulle gå av stapeln inom kort. Jag var helt enkelt tvungen att berätta för klassens mentor. Jag bet i det sura äpplet och gjorde det. Mentorn skrattade så hon höll på att spricka. Det var ju skönt det, på sitt sätt, men inte den reaktion jag hade förväntat mig. Hon uppmanade mig att blåneka, vilket var vad hon själv skulle göra för att backa mig. Förundrad gick jag därifrån. Okej. Play the game.

Knytkalas kom och gick. Puh!

Jaha, ja, det var väl det då. Hejdå på er.

Följetong: Fel jag begått, i repris - del 7

Slå så det tar blod.

Det är tredje advent idag, jag börjar bli allvarligt trött på mina egna tillkortakommande, men ska jag dra mig igenom förödmjukelsens nålsöga för att komma ut som en bättre människa på andra sidan så ska jag. Var nu den tanken kom ifrån? Kanske för att vi är i advent, vi väntar på miraklet som ska ske. Kärlekens budskap om generositet och medkänsla, hänsynsfullhet och ödmjukhet. Vända andra kinden...

De var exakt det jag inte rådde till. Min fina dotter hade under en period problem med tråkningar i skolan. Det var några äldre elever som ville sätta hennes fria vildande på plats. Hon fick inte ta det utrymme hon gjorde helt enkelt, jantes gränser är snäva. Det blev tjafs och knuff och buff. Det finns ett stopp för oss alla och till sist var hon ledsen helt enkelt och ville faktiskt inte gå till skolan. (Jo, det var bekant i skolan, men hon ansågs nog ha sig själv att skylla eftersom hon tog plats...!?)

Vad gör man då som förälder när man vill sitt barns bästa? Vi pratade om saken och hur hon skulle agera för att själv få ett slut på detta. Det var allt från att ignorera till att hämta en vuxen. Men inget hade ju givit önskat resultat. I den här snurren hade jag varit på någon kurs där en psykolog hade sagt att man behövde öva sina barn i ett nytt beteende. Det räcker inte med att säga till en som blir mobbad att säga ifrån man låta personen öva på att göra det hemma. Lite kbt helt enkelt.

- Nu får det vara slut på det här tramsandet, sa jag, nu får du markera på riktigt. Du slår en gång. Du slår hårt. Du slår så att det tar blod. Sen är det klart.

Det har var alltså den ömma moderns råd till den 9åriga dottern. Hon såg oerhört förvånad ut. Jag hade gjort en rejäl kovändning och gått från att säga att det var fel att slå till att hon skulle slå så att det tog blod.
(So far so good, än så länge är jag faktiskt bara en god mor som vill sitt barns bästa, kanske med lite oortodxa metoder men ändå. Det är väl bara att invänta tillfället när det ska bli ännu ett övertramp.)

- Men mamma, utbrast hon, det kan jag ju inte.

Jag insåg att det nog låg en del i det hon sa. Det är faktiskt tabu att slå andra. Hon skulle helt enkelt behöva öva. Det hade jag ju lärt mig på kursen. Alltså, var detta också vad jag sa till henne - ingen fara, vi övar. Så upp och skutta och under lekfulla former öva att klappa till någon. Min dotter skulle öva på mig. Oerhört smart tänkt och sedan om någon kom och muckade med henne  i skolan så skulle hon ge denna någon en propp, och sedan skulle allt bli lugnt. Det var min plan. Sagt och gjort jag retade och knuffade henne och hon puttade tillbaka och jag uppmanade henne att ta i, och så där höll vi på ganska länge. Plötsligt fick hon verkligen in en pärla, smack, rätt på munnen. Reptilhjärnan tog över kontrollen på mig omedelbart och jag sopade till henne så hon åkte i backen.

Jojo, slå så det tar blod... det var precis vad hon hade gjort. Jag blödde från munnen. Dottern hade jag mer liksom kastat undan så inget blod där. Men hon var nästan otröstlig och jag kan säga att jag mådde som skit. Hon undrade också hur det här skulle hjälpa henne. Det undrade jag också. Inte särskilt inkännande, kärleksfullt, psykologiskt och pedagogiskt gjort, suck!

Efter det hörde jag inget mer om att det var stök i skolan från min dotter. Om det berodde på att hon befarade att mamman skulle komma med mer galna förslag eller om det tog slut visste jag inte. Men skolan har ju så fina utvecklingssamtal så jag tänkte att jag nog skulle få veta. Och dagen för detta samtal kom ganska snart. Jag och dottern gick dit. Det var ett gemytligt samtal, allt verkade bara bra. Mot slutet kom då det här med finas inblandning i gruff på skolan upp. Fröken sa att det hade blivit bättre och undrade med dottern vad som hänt. Då berättade hon...


Nej, jag säger inget mer. Ni kan föreställa er själva.

Följetong: Fel jag begått, i repris - del 6

Otrohet. Det får väl ändå räknas som fel man begått. Och nu berättade jag ju om mitt lilla felsteg på det området och då kommer jag att tänka på en relaterad händelse. Ja, det handlar inte om fler otrohetsaffärer från min sida... För även om jag inte på något sätt skulle vilja påstå att jag lär mig av de misstag jag gör så har jag inte trillat i den fällan igen. Men en del andra.

Min fina kompis var upp över öronen förälskad i den här mannen. Men varken jag eller någon annan fick någonsin träffa honom, det var så himla hemligt alltihop. Jamen självklart kom det ju så småningom fram att mannen var gift.

Den gifta mannen hade en förfärlig fru som inte förstod honom och som ville att han skulle sitta ner och kissa och bära ut soporna och ja, ni vet. Poor bastard, helt enkelt. Min fina vän var så kär och kunde inte se att han dravlade den vanliga gamla soppan. Dessutom skulle han ju lämna frun. Snart. Men just nu passade det inte så bra. Ja, så höll det på så där ganska länge. Och vet ni, människor som lever i den typen av förhållanden de liksom krymper av det. Ja, inte rent fysiskt kanske, eller jo, det också ibland, men jag menar rent själsligt.

Det hände min komis, hon blev en blekare version av sig själv. Till sist insåg hon i alla fall att det inte skulle ske. Dessvärre var det väl inte på grund av ett ögonblick av klarhet, utan för att mannen och hans fru skulle få barn. Ja, och då sa han rent ut att han inte kunde lämna sin fru men att han gärna skulle fortsätta träffa min kompis lite diskret.

Argh, jag känner att jag blir nästan lika arg nu när jag berättar om det som jag blev då!

Först blev kompisen mycket ledsen, förtvivlad. Allt var förlorat. Men som oftast, när man börjar läka, så kom ilskan.  Hon blev skitförbannad på karln helt enkelt. Och med all rätt om du frågar mig.

Så här långt i historien har jag faktiskt inte gjort några fel. Jag har stöttat och så.  Det är nu när hämndens timme nalkas som det liksom slinter iväg för mig. För det blev ränksmideri och önskan om hämnd som kom efter sorgen. Och vi hade några fina idéer. Men den här vann: vandrande pinnar.

Jag föreslog att vi skulle åka och hämta fyra vandrande pinnar hos en annan kompis till mig, ta dem i en burk och släppa ner dem i brevlådan hos gifta mannen. Fyra för säkerhets skull, ifall de inte skulle hitta varandra och para sig. Planen sjösattes. Jag hämtade de äckliga djuren och träffade sedan min kompis utanför den gifta mannens lägenhet. Paret var bortresta på en slags andra smekmånad för att fira den lyckliga tilldragelsen. Det hade karln varit vänlig nog att informera min kompis om (obs! ironi). Vad han inte visste var att det hjälpte oss.

Vi knallade helt enkelt upp till lägenheten, öppnade brevlådan och hällde ut djuren ur burken. Eller det var så vi tänkte det i alla fall. Fullt så enkelt var det inte. Jag vet inte om de där äckliga små pinnarna har sugkoppar under fötterna eller, men de halkade inte ur. Ingen av oss kunde tänka oss att ta i dem, så vi var nästan på väg att överge uppdraget. Men då kom jag på att vi kunde hämta en pinne och peta ut dem med.

Det funkade. Till sist hade vi fått ner djuren i brevlådan och kunde lämna stället. Nu skulle bara naturen få ha sin gång och de små vandrande pinnarna skulle ordna små pinnbarn och bo tillsammans med det gifta paret. En utmärkt idé.

Men så gör man ju inte. Alltså det är klart att mannen hade gjort fel, men kvinnan då. Vad hade hon gjort? Och ett plus ett blir två. Alltså om han gjorde en korkad grej så försvann inte den då, utan det blev två fel istället. Dessutom, så här i efterskott, vad hade jag med saken att göra?

Jag hade petat ner fyra äckliga vandrande pinnar i en brevlåda hos några männsikor som jag överhuvudtaget inte kände med avsikten att de skulle föröka sig och ställa till oreda.

Jovisst. Det fungerade bättre än planenligt. För det första så upptäcker man tydligen inte dessa djur hur lätt som helst och för det andra behöver de liksom ingen partner så vi hade skickat ner fyra små djur som liksom reproducerade sig själva. Det var en hel arme vandrande pinnar som stegade runt i lägenheten när de upptäckte det hela.

Okejokejokej, nu kommer det:  jag fortsätter att vara en dålig människa. Synd om frun, ja, men

RÄTT ÅT KARLN!

(jag är bortom bot och förbättring...skärpning Klara, skärpning...)

Följetongen: Fel jag begått, i repris - del 5

- Hej jag heter Klara, jag begår fel. - Hej Klara!

Ja, varför utsätter jag mig för det här? Varför berättar jag om all skit,om all dumhet, om alla fel jag gjort? Jag vet inte egentligen. Kanske för att det inte är något bra på teven.

En gång i tiden var jag inte en bitter surkärring. En gång i tiden var jag en... snygging. Nja, det är ju att ta i. Det är faktiskt en sjuhelvetes överdrift. Men i alla fall. Jag bodde ihop med en kille och hade gjort det några år faktiskt. Två kanske. Eller tre. I alla fall hade det väl stagnerat lite grann, var inte jättespännande och ja, jag visste väl inte om jag fortfarande var kär eller om det mest var bekvämt. Jamen alltså hur illa låter inte det där. Den här historien innehåller nog fler än ett fel. Det är en sån där multipelfel historia.

Jag var alltså inte upp över öronen förälskad längre utan det höll på att svalna.Samtidigt studerade jag och det hände mycket i mitt liv. Inte lika mycket i min sambos liv. Vi gled isär. Nå, i alla fall. Jag hade varit ute och dansat med alla mina kursare. Kom hem riktigt sent och sov som en klubbad säl. Fram på förmiddagen väcktes jag av min pojkvän. Gomorron. Mmm, hej. Vem är Gustav? Inte vet jag - en katt? Känner du ingen som heter Gustav? Nej, det gör jag inte - varför frågar du? Du sa högt och tydligt: Kyss mig Gustav, inatt.

Men hjälp! Jag hade pratat i sömnen. Det var faktiskt inte förräns jag stod i duschen som jag insåg vad det handlade om.

På min utbildning gick samtidigt med mig en mycket stilig ung man. Den unge mannen hette Gus. Jag hade en rejäl crush på honom. Och vi.. eller nej men i alla fall. Gus var ju förkortning för Gustav.Vilken tur för mig att jag inte kopplade så bra på en gång för annars kunde det ha blivit tårar och tandagnisslan av stora mått. Eller det kanske det borde ha blivit. Jag kom undan med blotta förskräckelsen.

Jag kan säga att jag var lite fjär den dagen och obekväm. Skyllde på för mycket kalajsande och försökte fly pojkvännens sällskap i mesta möjliga mån. Satte på en film som jag visste han inte gillade och kröp ner under en filt i soffa och så.

Pojkvännen och jag bröt upp en tid senare. Inte på grund av att jag hade pratat i sömnen. Utan på grund av att det blev allt svalare emellan oss. Det var ju som sagt var inte superhett innan och den här...incidenten bättrade ju inte på det. När jag tänker tillbaka på det nu så var det väl ändå ganska barmhärtigt att jag inte hade råkat säga det om Gustav. Det hade ju bara gjort pojkvännen ledsen.

Romansen med Gus dog ut av sig själv. Det kändes liksom inte så bra efter det där yrandet i sömnen.

- Tack, Klara, för att du delar med dig. - Mm, eller hur.

Alltså den här tolvstegsmaskeringen av mina taffliga berättelser för att försöka göra det till någon slags rening är ju löjlig. Jag ska bli fri från mitt felande liksom... höhöhö.

Följetongen: Fel jag begått, i repris - del 4

Egentligen kan man väl fråga sig om det är nån speciell vits med att sitta och tjata om alla dumheter man gjort. Men det kanske blir nån form av katarsis. I alla fall för mig. Ni andra, ja, ni kan ju bara tacka er lyckliga stjärna för att ni inte gör såna här saker för det kan vi ju hoppas att ni inte gör. Fast det tror jag att ni gör fast ni inte berättar det. Akta er så ni inte tvingas in i mitt tolvstegsprogram för felande människor!

För många år sen jobbade jag inom vården. Det var på ett hem för senila. Det är ganska tungt att jobba där både fysiskt och psykiskt. När det är på det viset är det extra viktigt att man är sammansvetsade med dem man jobbar med. Alla chippar in och alla förstår att vissa dagar orkar man mindre. Allra oftast och med de allra flesta är det där överhuvudtaget inte några bekymmer. Det är något man gör automatiskt. Som en överlevnadsinstinkt nästan. Men på den här avdelningen var det en av de äldre undersköterskorna som ibland var en riktigt jobbig en. Eller vaddå ibland. Han var en riktigt jobbig arbetskamrat. Det man gjorde var aldrig riktigt bra. Han klev alltid in och tog över eller rättade en för att man inte gjorde exakt på det sättet han ville. Det kunde vara struntsaker, om man vek servetter till trekanter eller rektanglar. Gud förbjude att man hade mens när man jobbade kväll tillsammans med honom och eventuellt var tvungen att gå någon gång extra på toa. När man jobbade kväll var man nämligen bara två. Då fick man syrliga kommentarer om att han fick jobba alldeles väldigt och satt man kanske på toa och läste kvällstidningen så lång tid som det tog.

Det var vid just ett sånt tillfälle jag begick ett fel. Alltså ett fel gentemot honom. Sånt man inte gör. Jag gjorde det då. Just ett sånt tillfälle innebar alltså att jag hade mens, andra dagen, woho!, ni tjejer vet, niagara. Jag fick alla syrliga kommentarer man nånsin kunde få. Och mitt humör som verkligen inte var på topp innan blev allt sämre. Vid sju-tiden skulle vi ta en fika. Det brukade vi alltid göra. Och han gick på som vanligt: gnäll, gnäll, gnäll. Jag knöt nävarna i fickorna: tyst, gubbe! Det var då jag upptäckte det. Jag hade en flaska laxoberaldroppar i fickan. Laxoberal är alltså emot förstoppning. Jag skulle ge det till en av våra söta små virriga tantalonor lite senare.

Gubb-undersköterskan satt i soffan med sitt kaffe framför sig och plockade upp en Allas veckotidning ur sin tygkasse. Han tittade på bordet och grymtade till. Jag visste precis varför. Det fanns inget socker. När han gick för att hämta det tog jag, snabb som en vessla och hällde laxoberal i hans kaffe. Ett sprutt, två sprutt, tre sprutt, på med korken. Jag hann innan han var tillbaka. Gubben la i sina två sockerbitar och började röra.

Alltså, laxoberal är inte smakfritt och det är liksom lite oljigt. Men jag visste att han brukade sitta och röra i kaffet och läsa i sin veckotidningen ett tag och sedan i stort sett svepa kaffet. Tre fyra stora klunkar bara. Jag höll nästan andan. Och och och nu! Nu tog han upp muggen. Precis när han svepte i sig kaffet svindlade rummet till - vad håller jag på med? Men nu var det definitivt för sent. Jag går och börjar, sa jag och skyndade iväg.

Skitgubben, för det kan vi faktiskt kalla honom nu, kom efter en inte alltför lång stund och vi hjälpte de boende att göra sig i ordning för kvällen. Efter en stund började han se blek och kallsvettig ut. Hans mage rumlade så till och med jag hörde det. Hur står det till, frågade jag. Han sa inget utan bara skakade på huvudet. Vi jobbade vidare men det gick inte lång stund förrän kom utspringandes från ett rum. Med små korta snabba steg sprang han korridoren fram. Han höll ena handen mot rumpan.

Det var det sista jag såg av honom den kvällen. När jag klockan nio lämnade rapport hade han fortfarande inte kommit ut från toaletten.

Det var riktigt elakt. Men egentligen inte överlagt elakt. Ibland är det som om det blir kortslutning i hjärnan och jag bara gör. Lite som när jycken hade käkat upp tantens kläder. Eller som den där gången när jag klappade till min dotter. Men det har jag inte berättat om än. Men åh, det är också så himla pinsamt. Som allt det här.

Varför utsätter jag mig?

Följetongen: Fel jag begått, i repris - del 3

En del fel känns verkligen oförlåtliga. En del är bara korkade. Några är faktiskt elaka på riktigt. Summan av allihopa. Jag vet inte. Jag antar att jag håller på och jobbar ihop ett riktigt dåligt karma.

Att slå  på andra människor måste ju vara en sån sak som kan klassas som fel jag begått. Har jag då någonsin slagit någon annan. Jamen - är det en korkad greja att göra? Ja. Har jag då gjort det? Ja: Ibland undrar jag om, äsch strunt i det förresten. Det här håller ju på att likna nåt sånt där tolvstegsmöte eller vad det heter: - Hej, jag heter Klara, jag begår fel. - Hej Klara!

Jo, det var en gån när jag stod i kön till ett ställe i stan, tillsammans med några kompisar. Bakom oss stod några killar. En av dem var så himla otrevlig. Trodde väl att han var charmig, sa saker om att vi var fina skulle ta på oss. Jamen alltså, han var så himla slemmig och dryg och äcklig och otrevlig och ENVIS. Han slutade inte när man bad honom. Snarare tvärtom, det eskalerade. Det gick ifrån du är så söt ska vi inte kramas lite till du vill ha en hård jävel i dig va ska vi ta det här eller på toan. Och mycket grövre saker som inte passar att återupprepa. Det var väl jättekul antar jag. Ett tjejgäng att häckla, kasta sexismer och oanständiga förslag på. Hans kompisar sa ingenting men garvade.  De var skithögar allihop men han var en riktig slempåse. Ett svin. Till slut var måttet rågat så jag vände mig om och bad honom för helvete hålla upp annars skulle han åka på en smäll. Han flinade. Jag menar det, sa jag. Jag drar till dig rätt i magen. Han flinade vidare. Jag vände mig om. Men slutade puckot? Nej. Alltså, en blixtsnabb högerkrok rätt i mellangärdet. Dubbelvikt pucko.

Vakterna såg att han stod dubbelvikt och ojade sig och kom gående. Mina kompisar började försiktigt avancera i kön, fösandes mig framför sig, i mitten liksom. Vad gör du, väste de. Men alltså ibland bara räcker det. Tur i oturen eller vad man ska säga. Varken snubben eller hans polare pekade ut mig. Kändes väl genant att bli dubbelvikt av en brud. Som följd av det, att de inte pekade ut någon blev de avisade. Vakterna ansåg väl att grabbgänget var potentiella troublemakers. Jag och tjejerna gled in och hade en riktigt kul kväll.

Nu är det kanske någon som blir arg och tycker att det är så himla typiskt att tjejer ska komma undan med sånt där. Ja, det kanske det är. Men som sagt. Jag antar att slå kategoriseras som fel jag begått. Ja, jag gjorde fel. Det var det hela.

-Thanks for sharing Klara. - Ämen vaf...

Följetongen: Fel jag begått, i repris - del 2

En annan gång som det blev fel var det mer av misstag. Eller vad man ska säga. Sillen var ju i allra högsta grad meningen. Även om jag inte visste hur det skulle sluta så hade jag ju lagt dit den för att jävlas. Men kanske hälften eller mer av alla korkade saker, alla fel som jag begått har liksom bara blivit så. Av misstag skulle man kunna säga, eller ett mer korrekt sätt att säga det är nog på grund av obetänksamhet. Vilket ord. Jaja. Det är är historien om när jag och en kompis och hennes Jack Russel terrier hade varit uppåt i landet på vintersemester och var på väg hem:

Landskapet som vi far igenom är vitt och vackert. Det är kallt, -15 kanske, eller lägre, och soligt. Vi far på en småväg, radion är på, vi sjunger med. Vägen går längs en sjö. Det är så fruktansvärt vackert. Vi mår så bra. Vi har haft en härlig vecka med skidåkning på dagarna och dans, fest och flirt på kvällarna. Då händer det.

Motorn låter konstigt. Hackar och beter sig. Min kompis svänger ner mot vägrenen och det börjar bolma vit rök ur motorn. Varken hon eller jag kan ett smack om motorer utan tittar olyckligt på rökmolnet och på varandra. Till sist agerar hon, klickar upp motorhuven och kliver ur bilen. Jag kavar mig ut också, med jycken i släptåg. Det ryker och ryker och ryker. Det ser vi. Men nåt annat. Ja, en motor förstås.

Det måste vara kylarvattnet som är slut, säger hon. Jaha, säger jag. Nåt vatten har vi förstås inte men vi kommer på den briljanta idén att plutta ner snö. Snö är ju vatten liksom och motorn är varm så snön lär ju smälta. Två smarta chicks ler mot varandra och hämtar snö. Det går ganska bra. Nu får vi vänta tills motorn svalnat lite, säger hon. Sen kör vi härifrån. Vi ler. Det är bra med lite äventyr på semestern den blir mer minnesvärd då.

Efter en stund hoppar vi in i bilen igen. Vi är alla glada. Hunden studsar runt i bilen. Det började bli riktigt kallt att stå ute. Min kompis vrider om startnyckeln. Motorn är helt död. Vi sitter på en landsväg mitt ute i spenaten i en bil som pajat, det är kallt ute. Jamen ta upp mobilen och ring! - kanske ni tänker nu. Jojo, moderna tiders lösning. Det här var före mobiltelefonen. Vi sitter helt enkelt ganska ordentligt i skiten. Fast inte alldeles. Ett par hundra meter bort ligger en uppfart till ett hus. Det ryker ur skorstenen. Vi får helt enkelt gå dit och be om att få låna telefon. Sagt och gjort. Kompisen, jag och jycken traskar i väg.

En äldre dam öppnar dörren. Hon pratar härligt bred dialekt och ber oss komma in. Självklart får vi låna telefonen. Den står där i hallen. Kompisen ringer och jag håller i byrackan. Jodå, det ska komma en bärgare och köra oss till närmsta stad men det dröjer minst en timme. Damen är en riktig ängel, hon ber oss stiga in och föreslår en kopp kaffe, men vovven får stanna i hallen. Vi blir jätteglada och binder fast hundens koppel i ett element i hallen, hänger av oss och låter oss bli bjudna på kaffe och kakor.

Efter ett tag gör sig min blåsa påmind och jag ber om att få låna toaletten. Javisst, den ligger i hallen. Vovsingen blir alldeles till sig i trasorna när jag kommer. Hoppar och skuttar och .... vad är det han har i munnen? Den otäcka hunden har massakrerat ett par skinnhandskar, strimlat en sjal och håller nu tofsen till en mössa i munnen och vill busa. Det är inte våra saker. Det är tantens. Den snälla tantens. Jag får panik. Rafsar ihop trasorna samtidigt som jag hör min kompis säga inifrån rummet, titta nu kommer bärgaren. Utan att tänka öppnar jag väskan jag haft med mig och trycker ner alla söndertuggade saker där. Tanten och min kompis kommer ut i hallen. Är du klar? Javisst! Jag struntar i att jag är kissnödig. Jag vill bara därifrån.

När vi sitter i bärgningsbilen bland väskor och prylar och med den idiotiska hunden nosandes runt frågar min kompis vad det är med mig. Jag blänger på henne, vaddå? Du var så konstig när vi skulle gå ifrån tanten, säger hon. Var jag inte alls, fräser jag och vänder mig mot chaufförn. Han berättar att bilen körs till en verkstad men att den inte kommer att repareras eftersom det är helg. Han berättar också att det finns en tågstation i stan. Kompisen känner sig förstås lite ledsen över bilen men vi hoppas ändå att vi kan få tag i tågbiljetter.

Väl framme på stationen visar det sig att det inte är några problem. Vi köper våra biljetter och går för att sätta oss och vänta. Men nu är jag så kissnödig så jag inte vet var jag ska ta vägen. Min kompis tittar oförstående på mig. Gick inte du när vi var hos tanten? Då brister det. Nej, halvskriker jag och sliter upp min väska och kastar alla de söndertuggade persedlarna på henne. Nej, för din dumma hund hade käkat upp halva tantens gerderob. Min kompis ögon blir stora. Men varför tog du med dem? Vad skulle jag gjort? Hunden börjar leka med mösstofsen igen. Jag antar att vi borde ha bett om ursäkt och erbjudit oss att betala för sakerna, säger min kompis. Såklart vi borde, men jag tänkte inte på det just då. Och nu har tanten inte sin mössa och sina vantar och och... jag stormar iväg till toaletterna.

Det blev fel bara helt enkelt.

Sånt där gör jag. Skit också, det känns inte bra

Följetongen: Fel jag begått, i repris - del 1

Ja, hej. Jag sitter här och funderar över mitt liv. Vad som blivit av det, av mig. Vem är jag liksom? Jaa, jag jobbar för mycket, ligger långa kvällar i soffan och glor på tv, tar för mycket ansvar och får för lite kärlek. Eh, okej, det där kändes konstigt...

Men i alla fall, när jag funderar så är det vissa saker som sticker ut. Det är alla de där sakerna som blev fel, korkade saker. Alltså, ni vet. Eller... med lite tur för er så gör ni kanske inte det. Det är alla de där felen som jag begått.  Så jag tänkte skriva ner dem. Inte alla, det ska ju inte bli en roman det här, men några. Jag har en massa såna där ungdomsförseelser, ni vet. När han den där farbrorn kom och frågade hur man skulle åka från Fruängen till Tumba och vi, jag och min kompis visade honom till fel buss. Alltså hur taskigt är inte det! Förhoppningsvis var gubben smart nog att fråga busschauffören också. Men det är ju, ja det är klart att det är fel, men ändå. Nej, men när jag gjorde det här så var jag taskig på riktigt:

När jag gick på högstadiet så hade vi en lärare där som var en riktigt elak jävel. Han kastade kritor (jepp, det är länge sen) och blöta tavelsuddar på oss om vi pratade. Vet ni hur äckliga de där tavelsuddarna var. Ganska stora svampar, ungefär som såna man har för att tvätta bilar, som blöttes för att torka bort krita från svarta tavlan. Och de var inte nya. Äckliga och luktade... usch! Han tog gärna och fyllde svampen så att den droppade på alla den flög över innan den med ett schmask landade - ibland på en elev, ibland vid sidan av. Och kritorna, så himla hårda. Nej, det var ingen kul lärare det.

En dag tyckte jag att det kunde vara nog. Han kunde få lite av sin egen medicin. Men liten tjej i årskurs 8 kanske inte langar en genomblöt svamp på sin lärare. Det är inte bra för tjejen. Det var nödvändigt att vara lite mer sofistikerad.

En burk sill inhandlades. Ni vet vanlig inlagd i bitar. Majjens bil lokaliserades. Sen gällde det bara att peta ner sillabitarna under motorhuven. Om man är lite pysslig så får man ner dem där uppe vid vindrutan. På den tiden hade jag inte så mycket koll på bilar, men idag förstår jag att sillbitarna måste ha hamnat precis vi luftintaget till kupén. Efter väl uträtt värv slängdes burken och händer tvättades (de luktade inte gott).

Nu tog det längre tid innan detta uppdagades än jag trodde det skulle göra. Men efter någon vecka gick ryktet på skolan om att någon hade lagt sill i majjens bil. Han hade tydligen inte förstått varifrån lukten kom, utan kört runt med en sillbil i en veckas tid. Fy vad det måste ha luktat när han satte på fläkten.

Tro för allt i världen inte att detta är något jag tycker är särskilt bra. Det gör jag inte. Historien säger att hans fästmö bröt upp förlovningen för att: ja, det fattade jag aldrig egentligen. För att han luktade illa, bilen luktade illa eller för att det luktade, ja det det luktade i bilen som ingen visste vad det var men kanske trodde det var något annat?

Ingen kom vem som gjort det och jag sa ingenting - förstås.

Jag gjorde fel helt enkelt. Det var dåligt gjort. Fast när jag nu tänker på den historien igen så tycker jag nästan mer synd om gubben jag skickade iväg på en buss som gick åt motsatt håll från Tumba...

Vad händer i klassrummet?

Nu är uppsatsen på väg att arta sig till något. Jag har skrivit en litteraturöversikt eller teoribakgrund eller vad man nu vill kalla det. Krafsat ner något litet om metoden. Gjort en stilig observationsmall och börjat observera. Det är nu det roliga börjar. Vad gör de? Vad händer? Jaha, han gör så? och hon gör så? Jaså, då blir det så här. Här är en härlig stämning, här är inte - varför?

Att observera vad som händer i klassrummet, elevernas agerande, lärarens agerande, det är så oerhört spännande. De två senaste jag var på hade lärarna helt olika stil att vara lärare, eller ledare skulle jag kanske hellre säga. Den ena var mer auktoritär eller med lite mordernare uttryck, transactional, den andra mer demokratisk eller transformativ. Ingen var dock särpräglat mycket åt ena eller andra hållet utan mer drag åt. Klasserna var ganska lika. Lite yviga. Blev det någon skillnad beroende på hur läraren uppförde sig? Jo, det blev det, men inte några revolutionerande skillnader. Det handlade mer om stämningen i klassen, hur öppen den var, om det fanns en dialog eller inte. Var det någon skillnad i arbetsro? Nej, egentligen inte. Kanske marginellt tystare i den klassen där den mer autkoritära läraren var men där fanns också betydligt mer sidosysselsättningar som mobilanvändande till exempel.

Jag har gjort tre auskultationer, eller klassrumsobservationer, jag har en till inbokad och har frågat ytterligare två som jag ännu inte fått något svar från. Hoppas de hör av sig snart och tackar ja. För jag vill gärna göra fler klassrumsobservationer; det är så kul och lärorikt!

Rollspel som examinationsform

Idag och igår har jag examinerat mina elever i momentet säljande samtal i servicekunskap. Hur bättre göra det än praktiskt? Två och två har eleverna varit ömsom säljare ömsom köpare, och visat upp sina kunskaper i, sin förstålse för och sin förmåga att sälja. Det har varit fantastiskt roligt, informativt och lärorikt. Ingen har misslyckats fullständigt, så som ibland sker i på skriftliga examinationer. Fler än vanligt har nått höga betyg, och underhållningsvärdet för mig som lärare jämfört med att sitta och rätta prov och inlämningsuppgifter... ja, oerhört mycket roligare är det.

Men de andra då? De som inte är inne och examinerar. Det är klart ett litet släpp blir det ju där. Alla gör inte riktigt det som de ska, trots att de har arbetsuppgifter som inte på något som helst sätt är oviktiga eller så. Nå, ska jag vara helt ärlig så gör inte alla alltid exakt vad jag förväntar mig av dem i klassrummet heller. Men sen kom jag på en grej... de får göra frågor på nästa kapitel, instuderingsfrågor till varandra som de själva rättar sedan. Då blev det lite bättre fart.

Men åter till rollspelet. Jag vill härmed rekommendera detta sätt att examinera. För lärarens skull, för elevernas skull. De ungdomar som har lite bokstavskombinationer klarar sig fint! De elever som alltid klarar sig bra på prov och är akademiskt kompetenta klarar sig fint! Tänk en examination där inte en enda elev som deltar misslyckas. Härligt!

Bloggande elever

Nu är det dags för mina elever att börja blogga. Nästa vecka ska de ut på praktik och när de är där ute så ska de skriva om vad de gör. Hälften är igång och på gång! Kul är det och vi ser nog fram emot det allihop!

Varför är vissa lärare självklara ledare?

Jag har funderat mycket kring det här med ledarskap. Vad är det egentligen? Vad gör vissa personer till ledare utan vad det verkar särskilt mycket anstängning? Och varför verkar somliga aldrig riktigt nå dit, hur mycket de än försöker?
Det är dessa funderingar bland annat som ligger till grund för mitt uppsatsarbete (som det visserligen går väldans trögt med). En del lärare kan gå in i nästan vilken klass som helst och få det att fungera. Andra, nej, det går inte.
Naturligtvis har jag läst en massa litteratur, just nu Ledarskap i klassrummet av Stensmo. Och jo, alla har sina poänger och lyfter fram kloka saker. Stensmo säger till exempel att planeringen är grunden till allt ledarskap i klassrummet. Ja, det blir besvärligare utan helt klart. Men det finns fortfarande lirare som går in och liksom skjuter från höften och får det att hålla.
Där jag jobbar nu har jag en kollega som har stora problem i 'min' klass. Hon är ömsom rasande arg, ledsen, besviken och uppgiven när hon har haft dem. Och tro mig, hennes lektioner är välplanerade. Hon vet tydligt var de alla ska. Men det funkar ju inte. Inte när hon är där inne. Inte in-action. För att inte knäcka hennes självförtroende hör jag andra säga att ja, den klassen är svår, och usch för den och den eleven. Men när jag pratar med lärare som undervisar 'min' klass så, nej det funkar, de är som de är men de är bättre än förra året osv. Nu har biträdande rektor kontaktat mig för att be mig ta itu med klassen. Jag var kunde bara besvara det med att jag gärna jobbar med grupp-process och teambuilding men att förmaningar och pekpinnar inte passade. Uppmaningen eller kanske mer förfrågan och önskan var att jag skulle diskutera med klassen hur lärare uppfattade dem och den kom sig av att min kollega har problem i klassrumssituationen.
Jag funderar då: varför blir det så när hon är där? Vad gör kollegiet för att förbättra situationen? Ska man bara säga fy och usch om klassen eller ska man börja fundera över lärarkollegans agerande? Jag kommer aldrig att säga att det är hennes FEL att det inte fungerar. Inte heller kommer jag att säga att det är klassens FEL att det knasar sig. Att leta syndabockar känns barnsligt och fruktlöst. Detta är en situation som uppstår när alla dessa individer är tillsammans. Det krävs minst två för att dansa vals...
Den förklaring som kanske närmat sig en förklaring för mig är vad Jacobsen mfl skrev i Möt eleven, det tarvas autencitet ifrån läraren, och det tarvas självkännedom för att klara det. Att veta vem man är privat och offentligt, att kunna skilja läraren från egot men att ändå samtidigt vara äkta. Kan det vara det som gör en del av ledarskapet?

På väg hem-tankar

Dåså då är hösten här på riktigt.Jag känner det i min hals.Trist.
Annars har dagen varit fylld av prov. På måndag har jag en härlig hög att rätta. Korta frågor tänkte jag. Men eleverna skriver uppsatser. Jag känner igen det från mig själv, om man skriver massor kanske  något blir rätt i alla fall. En hastig titt tog jag allt innan jag gick hem och det ser ut som om de har gjort riktigt bra ifrån sig. Hoppas det stämmer!

Ettårigt gymnasium - hm...

Ja då kom det då, förslaget om renodlat yrkesgymnasium. Det är inte förvånande men irriterande att det kommer ännu en förändring. Och lite fegt att inte köra hela föråndringen på en gång. Många tycker nog att det är bra, för alla kan ju inte vara akademiker som fp brukar säga. Och det kanske inte alla kan eller vill eller ska men möjligheten ska finnas oavsett vilken bakgrund du har. Det tycker jag är oerhört viktigt, annars har vi faktiskt inte ett demokratiskt samhälle. Som det ser ut idag nedmonteras dessutom komvux och om det fortsätter är vi ute på det hala. Desutom är det inte utan att jag undrar om dessa ungdomar efter ett års yrkesgymnasium är anställningsbara. Står vi inför ännu ett försök att dumpa löner? Jag kan höra tongångarna: - vi måste ha lägre löner så att dessa ungdomar kan anställas.  Och vips så blir det svårare att hävda löner på en anständig nivå. Vår sittande regering är slug, mycket slug. Det finns anledning att vara skeptisk och undersöka vad en eventuellt dold agenda skulle kunna tänkas vara!

Fältstudier nu igen

Fredag eftermiddag. En lektion kvar. Börjar om en kvart. Regn och storm ute. Jag som ville gå och spela minigolf efter jobbet. Nåja, en annan dag.

Idag hade mina elever en fältstudieuppgift. Tänk vad olika det kan gå. Oftast blir det så bra. Men den här gången, ja, jag vet inte jag. Det ska bli intressant att ta del av deras presentationer. Det är dem jag ska få höra alldeles om en liten stund. Om det inte blev bra får vi tillsammans försöka dra någon lärdom av det också. Hoppas det blev bra, hoppas att de lärde sig en massa av att intervjua människor om det som vi har läst om.

Söndagsmorgon med pedagogiska studier

Sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och en trave böcker. Det står mycket intressanta saker i dem:
"Lärarnas professionella objekt är lärande." - Carlgren & Marton
"Ledarskap är en kommunikativ nyckelfunktion ."- Malten
"Hänvisningar till regler och principer är ofta ett uttryck för att man befinner sig på ett nybörjarstadie i utvecklingen av sin professionella kompetens."- Fuglestad

Jag tror att alla såna här små insikter leder vidare till att vara mer nöjd i sitt arbete då man kan känna att man börjar förstå lite mer och att man kan genomföra lektioner av en viss kvalitet. Höja sin lägsta nivå som man brukar säga i sportens värld. Det i sin  tur leder, tror jag till ett ökat välbefinnande i livet och med sig själv.

Ut och observera

Fältstudier är grejen. Mina studenter lär sig så mycket när de är ute och observerar hur till exempel hur människor kommunicerar med varandra.  Än så länge behöver de hjälp att analysera vad de ser. Men snart gör de det själva det är jag övertygad om. Fina, duktiga studenter!
Men nu är det helg så jag lämnar studenterna åt sitt och ägnar mig åt mitt. Den här helgen ska jag själv ägna mig åt studier. Det gäller att lägga på ett kol så att jag kommer igång med uppsatsen ordentligt. För sen vill jag också ut och observera. Då blir det klassrumsobservationer, med fokus på läraren.

Rutavdrag för läxhjälp?

Det kan ju först låta som en bra ide - att kunna köpa hjälp till statligt reducerat pris - men är det verkligen det? Det  oroar mig att skillnaderna mellan de som har och de som inte har blir större. Det handlar om en skola för alla. Alla ska ha möjlighet. Och nej, så är det ju inte nu heller, men vad vinner  i på att förstärka skillnaderna? Borde kanske dessa pengar gå till läxhjälp i skolan?

Auktoritet inte auktoritär, tack!

Häromdagen bevistade jag en föreläsning. Den skulle handla om ledarskap i klassrummet, eller det hade jag förstått det som i alla fall. Den handlade om ordning och om att elever inte vet hur de ska uppföra sig och att lärare måste lära dem det. Så uppfattade jag det.

Föredragshållaren, Eva Larsson, berättade att hon hade mångårig erfarenhet av arbete  i skolan och att hon gjort många observationer och samtal och kommit fram till följande: Läraren måste styra allt. Läraren ska placera eleverna i klassrummet, bestämma vilka som ska jobba ihop, lära dem hur man håller upp dörren för varandra och så vidare. Observera att vi talar om elever på gymnasiet här.
Självklart kan det finnas individer som inte har lärt sig det sociala spelet, och självklart måste vi lärare styra upp om saker inte fungerar. Men att utgå ifrån att eleverna är så osociala och inkompetenta...? När jag lyssnade på Eva Larsson hörde jag en kvinna som sa att om man inte utövar auktoritärt ledarskap så utövar man inget ledarskap alls. Hon sa: Om man inte sköter klassrumsplaceringen så kommer det aldrig att bli arbetsro i klassrummet. Och jag förtvivlade. Var hade denna människa tjänstgjort, vad hade hon träffat för elever, vad hade hon för människosyn? Jag har inte tjänstgjort i skola i mer än sex år (Larsson i betydligt fler) men jag har en helt annan syn på detta. Självfallet kan det bli arbetsro i en klass som själva sätter sig var de vill i klassrummet, varför skulle det inte det? Jag har den erfarenheten från min egen undervisning och jag har sett det hos andra. Ska social problematik lösas genom symptombehandling - jag styr så uppstår inte problemen just här och nu i alla fall - eller ska man jobba med grunden, värderingarna? Larssons recept var alvedon - styr och se till att hålla kommandot. Jag säger jobba med gruppen, med värderingarna och med varje människas eget ansvar. Det betyder inte att jag lämnar över ledarskapet och ansvaret för lektioner och klassrumsmiljö helt till någon annan. Jag är läraren, jag tar det ansvaret, men jag anser att vi är en grupp inne i klassrummet som ska göra detta tillsammans. Alla hjälps åt. Alla styr sig själva.

Vad mer talades det om på denna föreläsning? Jo, det här med att om man släpper efter det minsta lilla kommer eleverna göra vad de kan för att ta över, för att rasera lärarens auktoritet. Nej. Nej. Och åter nej. Om ledarskapet är så skört så är det inte ett ledarskap, det är ett chefsskap och det är ju just det vi måste ta oss förbi. Idag är det många som ifrågasätter det formella chefsskapet, den informella ledaren får övertaget. Vi måste vara ledare inte chefer. Det är ju det som är det viktiga. Att enbart förorda auktoritärt ledarskap är fruktlöst. Att hävda att det försiggår ett krig i klassrummet, att göra det till en vi-och-de-fråga undergräver möjligheterna att faktiskt hjälpa lärare att bli ledare i klassrummet. (Jag gillar Kay Pollacks sätt att se på det - gilla alla, hitta en positiv egenskap hos varenda person du ska jobba med och ser hur det påverkar ditt sätt att leda arbetet. Vilka oerhörda vinster det positiva anslaget ger.) Tankarna som Larsson presenterade kändes förlegade. Omodernt, i strid med allt nytänkande kring ledarskap och all forskning kring detsamma, liksom grupprocess och hur man som ledare måste ha koll på den. Den aspekten tog Larsson inte upp alls. Jag kände mig så desillusionerad och ledsen av den här föreläsningen att jag vet inte vad. Och som lök på laxen tog mina kollegor dessa ord till sig med en slags eufori som var obehaglig. Svältfödda på den här typen av handfasta förslag, ja, kanske var det därför. Eller kanske är det för att lärare tror att ledarskap i skolan måste vara auktoritär. Kanske är det för att kåren är så hårt ansatt av politiker, media och föräldrar som kräver en massa saker utan att ha minsta kunskap om lärandets betingelser, som gör att snabba lösningar och symptombehandlingar eftersöks. Men lärande sker i dialog, med sig själv, med andra och med sig själv och andra igen. Lärandet är inte faktainhämtande allena. Lärande är inte att läsa en bok. Lärande är inte att lyssna till en föreläsning och tro att alla lösningar ska finnas där. Lärande är att inhämta ny information, att processa denna själv och med andra, att hämta ytterligare information som vidgar bilden och igen reflektera kring denna - lärandet tar inte slut.

Jag ser ju att vi är vana att lyssna på en auktoritet (lärare, föredragshållare) och tro att detta är det riktiga, det enda sanna, svaret, facit. Men så är det ju inte. Och det är ju för att vi inte ska bli kanonmat (uttryck från militären där man fostrar auktoritärt för att soldaterna inte ska ifrågasätta order som innebär att de blir just kanonmat) som vi uppmuntrar ifrågasättande och självständigt tänkande.

Vi som jobbar som lärare måste var modiga och starka. Vi ska våga  möta dessa unga människor och deras frågor och funderingar. Dessa frågor som inte alltid uttrycks som frågor utan genom agerande, gnäll, frustration, ilska och ifrågasättande.  Att odla självinsikt bör stå högt på varje lärares agenda. Betydlgit högre upp än att ordna en klassrumsplaceringslista. Vi måste skilja på att vara en auktoritet och att vara auktoritära!

Att balansera på en silvertråd

För några år sedan jobbade jag på Internationella Engelska Skolan som lärare. Vi hade kompetensutveckling en dag, en av rektorerna från en av de andra skolorna skulle hålla föredrag. Det skulle handla strategier för lärare i klassrummet. Mannen började med en liten övning: "Jag tänker på sju olika tillvägagångssätt, jag vill att ni sätter er ner och tänker ut vilka det kan vara." Tjoho, eld och lågor blev jag, så kul att få hjärngympa lite. Då kom tillägget: "Den som lyckas vinner den här." Luften gick ur mig. Jag hade inte längre någon som helst lust att försöka ta reda på vilka strategier han hade i sitt huvud, och han skulle inte heller få del av mina. Jag la ner pennan.

Det här är en liten anekdot som visar hur lätt det är att göra fel. Jag från Sverige, han från USA. När jag läste om ledarskap och hur de grundläggande kulturella olikheter, såsom individualism-kollektivism, relation till makt: maktförhållanden, huruvida man är benägen att ta risker eller ej, maskulint-feminint och fatalism,påverkar, förstod jag hur otroligt svårt det var för honom att förutse att någon skulle kunna reagera som jag. Hur kan man då agera för att undvika dessa fallgropar? En god början är naturligtvis att ha kännedom om att dessa kulturellt betingade skillnader finns och vilken typ av uttryck de tar sig.

Åke Thambert berättar i sin bok Mitt liv med Indiska om sina tankar kring arbetet i Indien. Han menade att för att vara verksam där var han tvungen att förstå de människor han jobbade med. Till exempel påtalar han det barnarbete som förekommit inom koncernen och som många hållit emot Thambert och Indiska. Att barnen i familjerna i byarna jobbade var enligt honom helt oundvikligt. Det var landets kultur att alla i familjen bidrog. Alltså gav han dem skäligt betalt istället för att ’uppfostra’ föräldrarna. Därefter har organisationen Indiska arbetat vidare och har försökt att i samarbete med Indierna få fram goda förutsättningar för arbetarna.

På Volvo jobbar man både i andra länder men också med mångkulturella arbetsplatser. Där har man ledarskapsutbildningar som ska hjälpa till att överbrygga de svårigheter som kan uppstå. Man jobbar med rollspel bland annat. Nyckeln menar man på är att se möjligheterna i olikheterna och jobba för att de ska berika. Delphine Termignon heter en av personerna som jobbar med ledarskaputbildningar inom Volvo och hon ger några snabba handfasta råd: Undvik att döma på förhand, var uppmärksam på dina egna fördomar. Upprepa vad du menade om andra verkar missförstå. Och hitta sätt som gör det lättare att kommunicera med alla, till exempel genom att fråga. Reflektera över ditt agerande, själv och med andra och analysera vad som hänt utifrån olika kulturella perspektiv.

På båda dessa företag har man upprättat ’uppförandekoder’. Genom att göra detta har organisationen tydligt talat om för alla dess medlemmar vad som gäller. Detta är naturligtvis ett sätt att i det mångkulturella få fram en tydlig gemensam organisationskultur som man kan samlas runt. För båda företagen gäller att dessa uppförandekoder utgår ifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter vilket också gör att de lätt kan förstås och ges innebörd för alla. Detta innebär inte att det helt plötsligt är en lätt match att vara ledare i dessa företag men det ger ledaren en ledstång att hålla sig i.

En annan tanke som slår mig är att det entreprenöriella förhållningssättet som förespråkar divergent tänkande, kreativitet, nyfikenhet, samarbete och så vidare naturligtvis är en god grund för vilket ledarskap som helst men kanske i synnerhet för den som ska jobba globalt. Men hur lyckas man då tillskansa sig detta entreprenöriella förhållningssätt? Man måste öva sig. Rollspel kan vara ett sätt. Att bestämma sig för att göra tvärtemot vad man brukar i en given situation (helst inte en väldigt avgörande utan helst någon som lätt kan göras ogjord om det skulle behövas), bara för att känna hur det är, för att se på nya sätt. Dessutom tror jag inte att det går att komma förbi, reflektion och analys, dialog och återkoppling. För sig själv som ledare. Och för gruppen likaså. Det är ju trots allt så att man ska åstadkomma något tillsammans.

Nu ska jag summera detta med ännu en liten del ur mitt liv. Det är en bild som suttit i mitt huvud hela tiden jag funderat och skrivit om detta med att förhålla sig till olikheter.

"En elefant balanserade på en liten, liten silvertrå-åd, det tyckte han var så intressant, så han gick och hämtade en annan elefant."

Det här är en sång som vi sjöng mycket när jag jobbade på dagis. Vi sjöng för fulla halsar och hämtade den ena efter den andra tills vi var en lång kedja med elefanter förenade genom våra händer och som gick med fötterna på rad på en imaginär lina, stadigt och tryggt i det vingliga, i gemenskap sjungande och med mycket glädje. Det här är min metafor för ledarskap i global omvandlingstid. Det finns som jag ser det en grundläggande förutsättning för att kunna klara av den balansgång som dessa olikheter kräver och det är att man anser att olikhet berikar, att det är intressant, och att man sålunda inte problematiserar olikheterna utan utgår ifrån dem som tillgångar.

Hjärnstress

Träffade en vän idag som jag av olika anledningar inte träffat på ett år. Hon berättade att hon under våren blivit sjuk i hjärnstress. Jag förstod inte först utan frågade om hon blivit utbränd och på sätt och vis var det väl så. Fast hon fortsatte att kalla det hjärnstress. Extremt kort stubin var hur det först visade sig, eller var då hon först reagerade på det. För trött och slutkörd, det hade hon känt sig innan. Kort stubin är inte något den här väninnan har. Jag tror aldrig jag sett henne i närheten utav arg ens. Dessutom berättade hon att hon inte klarar intryck. Det är som om hjärnan inte orkar sortera. Hon blir helt slut och kan inte koncentrera sig eller hålla fokus på nånting då. Men hon var bara sjukskriven i sex veckor sen började hon så smått jobba igen. Fast det är så pass svårt att hon inte orkar ta hand om sin lille son. För att hon blir så fullständigt utmattad. Helt galet.
Jag förstår och förstår ändå inte. Hur är det när det inte längre går att bita ihop? Att man faktiskt inte kan 'skärpa sig', göra klart och sedan ta en helg där man inte gör något och sen är man på banan igen. Det går helt enkelt inte längre. Vi är nog ganska många som har rört oss i den där riktningen men där vi inte halkat hela vägen, av olika anledningar. Jag har sett det hos mig själv och jag har sett det i min omgivning, tendenserna.
Att halka hela vägen är nog inte så svårt egentligen. Det jag förstod idag är att vägen tillbaka är oerhört mödosam och svår.

För lärare att tänka på!

"skolan /.../ förvaltar den sista plikten och tvingar samman människor som inte har valt att vara tillsammans"

(Persson, Anders. Social kompetens: när individen, de andra och samhället möts, s164)

Funderingar om PBL och entreprenöriell pedagogik

Jag har haft förmånen att jobba utifrån ett problembaserat lärande. En gång i veckan, en eftermiddag, satt vi och samplanerade vårt jobb. Vi jobbade i projekt. Ett projekt är uppbyggt så att det har ett övergripande mål, en utgångspunkt och examinationer som ska visa att eleverna nått det övergripande målet och kursmålen - vilka naturligtvis är sammankopplade. Detta sker genom ämnesintegrering. Utgångspunkten är ett problem av något slag, som ska trigga eleverna att genom eget aktivt och gemensamt sökande nå fram till målen. När jag läser boken Entreprenöriell pedagogik ser jag många beröringspunkter. Dessa nämns i boken, även om man där tänker att den entreprenöriella pedagogiken är en utveckling av det problembaserade lärandet. Om det är så vill jag i detta skede låta vara osagt.

Personligen tycker jag att detta arbetssätt, att jobba problembaserat är oerhört mycket mer stimulerande än det sedvanliga. Men det finns en massa aber också. Det är resurskrävande. Det kan man inte ducka. Det är nödvändigt att alla inblandade vill, vill på riktigt, annars blir det tungt och svårt att manövrera. För om man inte tajtar till pedagogiken och vet var man är på väg är det faktiskt lätt att tappa de där eleverna som man är rädd att tappa. Inte nödvändigtvis de svaga men de skoltrötta... Att börja jobba problembaserat innebär en stor tröskel. Efter nio år av rätt och fel och facit, så kan det vara oerhört svårt att själv ansvara för sig själv och för att hitta svar själva. Många elever blir arga. Andra förstår inte. Och några passar det genast väldigt bra. Det är en tröskel och en uppförsbacke, men jag är ändå inte benägen att kasta i handsken. Ungdomarna har i många år avprogrammerats från eget tänkande, klart vi måste ge dem lite tid att komma igen. Men som sagt var, finns inte en stringens och en tro på detta bland alla kollegor kommer det att falera. I boken skriver man att man frigör en massa resurs och det har man i alla år sagt på min skola också (om pbl alltså), men vardagen säger mig något annat.

Det går naturligtvis att jobba problembaserat i det egna ämnet på de egna lektionerna, precis som det går att inta ett entreprenöriellt grepp. Men effekten för elevgruppen för dess lärande om alla går samman är så mycket större. Kanske ska man som det skrivs i boken låta eleverna koppla av och bli lärarmatade emellanåt? Eller, jag har faktiskt provat det och det fungerande inte bra alls på den gruppen. Eleverna föll tillbaka i inaktivitet och förväntningar på att lärarna skulle leverera alla svaren. När sedan nästa uppdrag lanserades var det oerhört svårt att få eleverna med sig.

När uppdragen fungerar finns det nog inget roligare sätt att arbeta. Den liksom sjuder i klassrummet. Och om man som lärare och grupp har kommit så långt att man kan lita på varandra så gör det inget om någon/några elever tar micropauser och gör annat. De kan själva avgöra hur de behöver jobba. En paus, en stund på facebook till och med (alla lärares fasa!) kan vara högst välgörande. Ingen orkar vara högeffektiv hela tiden. Kan man sen dessutom hjälpa eleverna hitta möjligheter att fluktuera i grupparbetet och att olika personer agerar lok, så får man en otroligt dynamisk, glad och effektiv arbetsmiljö. Just det man talar om i boken. Och jag har upplevt det...

Men som sagt, det är inte jättelätt. Det är för oss alla en stor omställningsprocess. Och det är ofta jag får bita mig i tunga för att inte bara ställa mig och leverera de svar som för mig är de korrekta - eller för all del, de svar jag själv har fått levererade en gång i tiden. Och sen är det det där med röran...

Färre lärarjobb

Elevkullarna krymper. Hälften av alla friskolor i Stockholm har bara en beläggning på under hälften av platserna. 40 lärartjänster i Stockholms Stad är indragna. Skolor läggs ner, Hässelby är nedlagt, Enskede Gård försvinner säger ryktet, Brännkyrka likaså men det tar något år till - säger ryktet alltså.
Ja, just det jag pratar om gymnasiet. För tittar man längre ner i åldrarna så vänder det. Lågstadiet fylls av elever och i innerstan kan man inte längre finna lokaler så att alla får plats. En evakuering av eleverna till något närliggande men också närliggande stor trafikled ledde härförleden till mycket upprörda föräldrar. Och jodå, staden fick hitta en annan lösning.
Om några år, när man har lagt ner ytterligare kommunala skolor, då måste den som vill öppna friskola kunna tälja guld med smörkniv... Så kommer det nog att bli.

Klämd mellan det yttre och det inre - en speciell men inte ovanlig pedagogisk situation

Det var en sån där typisk myror-i-brallan kille. Hela hans skoltillvaro kan karaktäriseras som en situation av specialpedagogisk karaktär. Han kunde inte sitta stilla. Det bara gick inte. Det var svårt att komma i tid. Det var svårt att vara tyst. Det var svårt att arbeta. Allt var svårt. Allt som handlade om att vara så där som man ska vara i skolan. Så han tog till egna strategier. Gick på toa och kom aldrig tillbaka. Tittade på youtube istället för att skriva, eller spelade spel på mobilen - då satt han ju i alla fall stilla. Han fick ingen ämneskunskap, men han lärde sig vad han måste göra för att överleva i skolan. Komplexiteten i beteendeproblem beror på samspel mellan den yttre miljön och individen. På olika sätt befästs beteendet genom negativa förstärkningar, allt ifrån marginalisering och exkludering men också genom vinster som nås där kunskapsluckor döljs och status bland kamrater höjs.

Vad gjorde jag då? Jag försökte på många olika sätt att få honom att jobba med skolarbete, att få honom att känna sig delaktig. Men med begränsad framgång måste jag tillstå. Han ville gärna prata men inte delta i diskussioner. Jag försökte hitta sånt han var bra på men han gled undan. Att arbeta med olika kamrater, som jag tänkte kunde vara ett komplement till honom, det höll bara en kort stund, sen flaxade han iväg, och kamraterna uppskattade det inte. Om jag försökte sitta ner med honom under lektion (det gör jag med fler elever, så det var inte något väldigt ovanligt som hände just honom) blev han rastlös och obekväm. Att ta honom åt sidan efter lektion för att prata med honom om vad han behövde fungerade inte. Jag uppfattade att han kände sig utpekad och särbehandlad. Han sa bara ja, ja, tills han fick gå. Gossen fick alltså möta en lärare som försökte hitta vägar för lärandet genom aktörsperspektivet, att få honom att reflektera och själv staka ut sin väg; genom bemästrandeperspektivet, då positiv återkoppling och hitta områden där han kunde vara bra var ingredienser; även det socialkonstuktivistiska perspektivet fick ett försök när gossen placerades med andra elever och jag var säker på att detta skulle fungera. Men detta att det skulle varit medvetna val av olika perspektiv är förstås en efterkonstuktion. Jag prövade och han föll, om och om igen.

Ett sätt som fungerade lite var om han satt vid en dator att stå brevid honom - gärna med en hand på axeln. Då kunde han jobba lugnt ett tag. Men om det uppstod problem, även ett litet, då gick det inte att hålla honom kvar. Att visa att jag brydde mig om hans arbete och om att han var med var inte en given framgångsfaktor. Men när jag uppmärksammade att han gick med orden att han inte skulle vara borta för länge och med en blick på klockan (dock diskret) kom han oftast tillbaka. Kanske var det här, i den här tanken: du får vara den du är men du får vara det här med oss, han hade kunnat utveckla andra beteendemönster. Om han hade blivit inkluderad i gemenskapen på riktigt. När terminen var slut hade han underkänt i alla ämnen.

Vad gjorde skolan? Mycket litet. I alla fall mycket lite av reell substans. Problemen kring den här gossen var ofta uppe till diskussion på arbetslagsmöten. Mentor och rektor hade samtal med föräldrar och med gossen själv. Men det ledde inte till någonting. Det presenterades aldrig någon strategi. Det gjordes aldrig någon utvärdering av denna strategi som kanske man kan tänka sig borde ha funnits men aldrig presenterades. Jag misstänker att den inte fanns någon annan strategi än att eleven fick uppmaningen att skärpa sig, att ta tag i skolan och att ta ansvar. Det låter krasst, men det är inte första och dessvärre inte sista gången det händer. Min uppfattning är att man diskuterade utifrån att eleven ägde problemet och sålunda skulle eleven lösa problemet.
 
Vad kunde ha gjorts? Det allra minsta som kunde ha gjorts är ju en pedagogisk kartläggning. Lärarlaget borde ha slagit sina kloka huvuden ihop och systematiskt gått igenom vad gossen torde behöva för att hantera sin inlärning. Och därefter skulle vi naturligtvis ha anpassat undervisningen efter detta.  Detta är något som måste upp på dagordningen, att faktiskt bedriva samtal kollegor emellan som leder till utveckling av arbetet. Vi borde ha problemformulerat, analyserat och givit förslag till lösningar. Det som nu hände var istället att vi berättade och oroade oss. Och ingenting förändrades.

Rymmer den gängse skolkoden alla barn? Idag har vi inte en skola för alla. Så hur ska vi göra för att nå dit?

Källor:

Nordahl, Thomas, et al. Att möta beteendeproblem bland barn och ungdomar: teoretiska och praktiska perspektiv. Stockholm: Liber, 2007.
Partanen, Petri. Från Vygotskij till lärande samtal. Stockholm: Bonniers, 2007.

Dysfunktionell bostadsmarknad

Yvonne Ruwaida från miljöpartiet vill segregera bostadmarknaden . Hon säger att den nuvarande är dysfunktionell.
Men Yvonne Ruwaida, utifrån vilket perspektiv är den dysfunktionell. För oss medborgare? Nej, det kan jag inte förstå. Om man segregerar boendet ännu mer än det är idag, blir det väl ännu mer dysfunktionellt sett ur ett socialt samhällsperspektiv. De med mer inkomst kan välja, de med mindre kan det inte.

Jag är inte för marknadshyror, säger Ruwaida. Nähä? För mig låter det som marknadshyror med tak i alla fall. Och sen kan jag krass konstatera att även om Ruwaida inte är för marknadshyror så är hon för segregation. Dysfunktionellt samhällsbyggande tycker jag!

Var en uggla i konflikten!

Igår var jag på föreläsning om konflikthantering. Oerhört spännande! Det vi fick oss till livs var nog gammal skåpmat för många men inte för oss som satt där. Vissa bitar har man ju hört förr men att få sammanhang och exempel av en engagerad föreläsare, det var verkligen härligt. Föreläsare var Andrzej Szklarski, vill man läsa lite av honom kan man gå in på skolverkets publikationer och söka upp Granströms "Forskning om lärares arbete i klassrummet", där han har med en artikel om just detta ämne.

Vad berättade han då om? Jo, han berättade om djur. Om hajen som inte ger sig utan kamp, det finns bara en vinnare och en förlorare i en konflikt för hajen. Hajen anser att konfliktfrågan är mycket viktig och att relationen till den andra parten är mindre viktig. Hajen använder sig av ensidig, destruktiv konflikthantering. Där fanns också sköldpaddan som drar sig innanför sitt skal vid konflikter: ignorerar, bagatelliserar eller på andra sätt flyr konfliktfrågan. Sköldpaddan tycker varken att frågan eller relationen är särskilt viktig. Detta djur sätt att hantera en konflikt är också ensidigt och destruktivt om än ej aggressivt. Sen finns där nallebjörnen. Nallen anpassar sig. För nalle tycker att relationen är mycket viktigare än sakfrågan. Därför ger nallen med sig. Eftersom den här typen av uppriktigt relationsstödjande oftast är mycket uppskattat brukar det bli en positiv utgång av konflikten. Sättet som nalle hanterar konflikten är ömsesidig eftersom den ser till bådas behov och den är också konstruktiv. Men ett varningens finger hölls upp; Den som finner sig i nallepositionen mest hela tiden kan också utnyttjas av sin omgivning.

Sen fanns där också ugglan. 

Bilden är hämtad från http://granvik.blogg.se

Ugglan det är det djur som tar konfrontationen. Men inte på ett aggressivt sätt, utan genom dialog. För ugglan är både konfliktfrågan och relationen viktiga. Alltså kommer ugglan att försöka samverka, förhandla, vara saklig för att hitta ett vinna/vinna läge. Detta är ömsesidig, fredlig och konstruktiv konflikthantering. Fyra djur, fyra hörnor i matrixen Szklarski ritade upp. Men det finns ett djur till. I mitten ligger katten. Katten illustrerar kompromissen. I kompromissen vinner ingen och ingen förlorar. Eller båda vinner lite och båda förlorar lite. Det är ett nollsummespel. Och även fast det är en ömsesidig konflikthanteringsstrategi så menade Szklarski att det knappast är det första man ska sikta på i en konflikt. Eftersom ingen egentligen blir nöjd, och inget nytt kommer ur situationen.

Ja, sen kan man ju fundera på vilket djur man är egentligen. Och om man är det djur man vill vara. Såklart är vi alla djuren vid olika tillfällen - men personligen så vill jag nog sikta på att vara uggla för det mesta!

Att vara äkta

Idag var det en kollega som sa till mig att han uppfattade mig som äkta.

Äkta, som en som inte förställer sig, ställer sig in, manipulerar, spelar på andras känslor, som är ärlig men utan brutalitet - så tolkade jag det och tänkte:

Vilken oerhört fin komplimang.

Arga lärare, systemteori och en kvällspromenad

Idag hade jag tänkt skriva om hur strukturer påverkar individer och hur lätt det är att misstolka skeendet. Jag tänkte på Bo Nurmi Hanssons artikel om arga lärare och hur det verkar som dessa lärare är arga och skäller i klassrummet trots att de verkligen gillar sitt jobb. Alltså att jobba med lärande och elever. Nurmi menar att problemet har relationen lärare - elev att göra utan att problemet är av strukturell art. Alltså att pålagor om vad lärare ska göra, mindre friutrymme för lärandet, minskade resurser, ökade administrativa göromål och ständiga påhopp - i synnerhet då ifrån media, ger en så frustrerande arbetssituation att den ilska läraren känner pyser ut i det elevnära arbetet. Sorgligt ju, när man tänker på det. Han hade dock en tanke om en motståndsrörelse, om att elever och lärare ska närma sig varandra och bygga förtroende sinsemellan för att inte hamna i en nedåtgående spiral.
Sen tänkte jag koppla ihop det med Nordahl mfls bok om beteendeproblem och hur de kan förklaras systemteoretiskt. Alltså till exempel som att skolan är ett system kring en individ, och i det systemet kan strukturer utlösa problembeteenden. Ungefär som för lärarna i Nurmis artikel. Fast det handlade om elever.
Ja, så där hade jag tänkt lägga ut texten lite, men så gick jag på en kvällspromenad och kände mig så stilla i sinnet och tillfreds efteråt att behovet av att bearbeta dessa beteendeproblem och problembeteenden och strukturella problem inte kändes så angelägna.


Min kvällspromenad



Igen: ungdomslöner är en dålig idé

Men hur i hela friden kan facken gå in och supporta den rabiata margret-thatcher-kopian Annie Lööv. Nej visst nej, det är ju inte ungdomslöner, det är yrkespraktik. Och den är ju fin: yrkespraktik, men eller hur!? Jag tänker på mina studenter som läser lärlingsutbildning, de har redan yrkespraktik för bövlars! De har ju praktiserat halva sin utbildning. Ska de forsätta göra det då? Men vad är det här för dumheter?  LO tog ju för fabian strid för ungdomslönerna för bara något år sedan. Vad är det som händer?

Återigen: det blir inte fler jobb, det blir bara lägre löner.

Jösses!

Betyg motverkar lärandet

Jag läser i Magasin 360 en kort intervju med betygsforskaren Alli Klapp. Hon har undersökt vilken effekt årskurs sex betygen har. I studien deltog 7000 elever. Vad är då resultatet av studien - jo, att merparten får sämre betyg i sjuan om de får betyg i sexan. Av de som inte fick betyg sjönk inte kunskapen på samma sätt. Tidiga betyg är alltså negativt för kunskapsinhämtningen - lärandet.

Man undrar stilla om det var detta Björklund hade tänkt sig när han förordade och förordar fler betyg och mer kontroller. Men allvarligt, lite bra måste det väl vara, eller? Jo, sex procent gynnas av betygen. 94% procent försämrar sina resultat.

Alli Klapp säger att det är viktigt att man tänker igenom sina beslut innan man tar dem, och funderar över om konsekvenserna blir de önskvärda. Hon säger också att hennes resultat ligger i linje med internationell forskning. Det var kanske inte obekant redan när Björklund och sittande regering började sitt förändringsarbete i skolan, att detta inte skulle leda till förbättringar. Eller kollade de inte upp det? Skolan som ska vila på evidensbaserad grund och allt!

Betygsforskaren säger att hon ska gå vidare med sina studier uppåt i åldrarna och berättar att av det material hon redan har är trenden densamma. Betyg leder inte till bättre resultat, effektivare lärande eller större kunskapsinhämtning. Tvärtom, betyg motverkar lärandet. Skrämmande! Uppenbarligen tycker även Klapp det för hon avslutar med att uppmana alla inom skolan att vara öppna med detta och att skapa debatt.

På samma sida i nämnda tidning läser jag att IFAU (institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) konstaterar att liten klass leder till bättre resultat hos eleverna. Inte för att de är färre i klassrummet, utan för att de får mer tid med läraren. Mer lärartid leder enligt detta institut till bättre kunskaper när det gäller att läsa och räkna.

Tänka sig! Men jag tror inte att någon är förvånad. Inte ens Björklund, även om han skulle låtsas vara det.

Summasummarum: Betyg kommer inte att höja kunskapnivån bland Sveriges elever; Mer lärartid till varje elev kommer att höja kunskapsnivån hos desamma. Att genomföra en reform som inte tar hänsyn till detta är ett stort svek mot alla elever i Sverige.