Slå så det tar blod.
Det är tredje advent idag, jag börjar bli allvarligt trött på mina egna tillkortakommande, men ska jag dra mig igenom förödmjukelsens nålsöga för att komma ut som en bättre människa på andra sidan så ska jag. Var nu den tanken kom ifrån? Kanske för att vi är i advent, vi väntar på miraklet som ska ske. Kärlekens budskap om generositet och medkänsla, hänsynsfullhet och ödmjukhet. Vända andra kinden...
De var exakt det jag inte rådde till. Min fina dotter hade under en period problem med tråkningar i skolan. Det var några äldre elever som ville sätta hennes fria vildande på plats. Hon fick inte ta det utrymme hon gjorde helt enkelt, jantes gränser är snäva. Det blev tjafs och knuff och buff. Det finns ett stopp för oss alla och till sist var hon ledsen helt enkelt och ville faktiskt inte gå till skolan. (Jo, det var bekant i skolan, men hon ansågs nog ha sig själv att skylla eftersom hon tog plats...!?)
Vad gör man då som förälder när man vill sitt barns bästa? Vi pratade om saken och hur hon skulle agera för att själv få ett slut på detta. Det var allt från att ignorera till att hämta en vuxen. Men inget hade ju givit önskat resultat. I den här snurren hade jag varit på någon kurs där en psykolog hade sagt att man behövde öva sina barn i ett nytt beteende. Det räcker inte med att säga till en som blir mobbad att säga ifrån man låta personen öva på att göra det hemma. Lite kbt helt enkelt.
- Nu får det vara slut på det här tramsandet, sa jag, nu får du markera på riktigt. Du slår en gång. Du slår hårt. Du slår så att det tar blod. Sen är det klart.
Det har var alltså den ömma moderns råd till den 9åriga dottern. Hon såg oerhört förvånad ut. Jag hade gjort en rejäl kovändning och gått från att säga att det var fel att slå till att hon skulle slå så att det tog blod.
(So far so good, än så länge är jag faktiskt bara en god mor som vill sitt barns bästa, kanske med lite oortodxa metoder men ändå. Det är väl bara att invänta tillfället när det ska bli ännu ett övertramp.)
- Men mamma, utbrast hon, det kan jag ju inte.
Jag insåg att det nog låg en del i det hon sa. Det är faktiskt tabu att slå andra. Hon skulle helt enkelt behöva öva. Det hade jag ju lärt mig på kursen. Alltså, var detta också vad jag sa till henne - ingen fara, vi övar. Så upp och skutta och under lekfulla former öva att klappa till någon. Min dotter skulle öva på mig. Oerhört smart tänkt och sedan om någon kom och muckade med henne i skolan så skulle hon ge denna någon en propp, och sedan skulle allt bli lugnt. Det var min plan. Sagt och gjort jag retade och knuffade henne och hon puttade tillbaka och jag uppmanade henne att ta i, och så där höll vi på ganska länge. Plötsligt fick hon verkligen in en pärla, smack, rätt på munnen. Reptilhjärnan tog över kontrollen på mig omedelbart och jag sopade till henne så hon åkte i backen.
Jojo, slå så det tar blod... det var precis vad hon hade gjort. Jag blödde från munnen. Dottern hade jag mer liksom kastat undan så inget blod där. Men hon var nästan otröstlig och jag kan säga att jag mådde som skit. Hon undrade också hur det här skulle hjälpa henne. Det undrade jag också. Inte särskilt inkännande, kärleksfullt, psykologiskt och pedagogiskt gjort, suck!
Efter det hörde jag inget mer om att det var stök i skolan från min dotter. Om det berodde på att hon befarade att mamman skulle komma med mer galna förslag eller om det tog slut visste jag inte. Men skolan har ju så fina utvecklingssamtal så jag tänkte att jag nog skulle få veta. Och dagen för detta samtal kom ganska snart. Jag och dottern gick dit. Det var ett gemytligt samtal, allt verkade bara bra. Mot slutet kom då det här med finas inblandning i gruff på skolan upp. Fröken sa att det hade blivit bättre och undrade med dottern vad som hänt. Då berättade hon...
Nej, jag säger inget mer. Ni kan föreställa er själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar