En annan gång som det blev fel var det mer av misstag. Eller vad man ska säga. Sillen var ju i allra högsta grad meningen. Även om jag inte visste hur det skulle sluta så hade jag ju lagt dit den för att jävlas. Men kanske hälften eller mer av alla korkade saker, alla fel som jag begått har liksom bara blivit så. Av misstag skulle man kunna säga, eller ett mer korrekt sätt att säga det är nog på grund av obetänksamhet. Vilket ord. Jaja. Det är är historien om när jag och en kompis och hennes Jack Russel terrier hade varit uppåt i landet på vintersemester och var på väg hem:
Landskapet som vi far igenom är vitt och vackert. Det är kallt, -15 kanske, eller lägre, och soligt. Vi far på en småväg, radion är på, vi sjunger med. Vägen går längs en sjö. Det är så fruktansvärt vackert. Vi mår så bra. Vi har haft en härlig vecka med skidåkning på dagarna och dans, fest och flirt på kvällarna. Då händer det.
Motorn låter konstigt. Hackar och beter sig. Min kompis svänger ner mot vägrenen och det börjar bolma vit rök ur motorn. Varken hon eller jag kan ett smack om motorer utan tittar olyckligt på rökmolnet och på varandra. Till sist agerar hon, klickar upp motorhuven och kliver ur bilen. Jag kavar mig ut också, med jycken i släptåg. Det ryker och ryker och ryker. Det ser vi. Men nåt annat. Ja, en motor förstås.
Det måste vara kylarvattnet som är slut, säger hon. Jaha, säger jag. Nåt vatten har vi förstås inte men vi kommer på den briljanta idén att plutta ner snö. Snö är ju vatten liksom och motorn är varm så snön lär ju smälta. Två smarta chicks ler mot varandra och hämtar snö. Det går ganska bra. Nu får vi vänta tills motorn svalnat lite, säger hon. Sen kör vi härifrån. Vi ler. Det är bra med lite äventyr på semestern den blir mer minnesvärd då.
Efter en stund hoppar vi in i bilen igen. Vi är alla glada. Hunden studsar runt i bilen. Det började bli riktigt kallt att stå ute. Min kompis vrider om startnyckeln. Motorn är helt död. Vi sitter på en landsväg mitt ute i spenaten i en bil som pajat, det är kallt ute. Jamen ta upp mobilen och ring! - kanske ni tänker nu. Jojo, moderna tiders lösning. Det här var före mobiltelefonen. Vi sitter helt enkelt ganska ordentligt i skiten. Fast inte alldeles. Ett par hundra meter bort ligger en uppfart till ett hus. Det ryker ur skorstenen. Vi får helt enkelt gå dit och be om att få låna telefon. Sagt och gjort. Kompisen, jag och jycken traskar i väg.
En äldre dam öppnar dörren. Hon pratar härligt bred dialekt och ber oss komma in. Självklart får vi låna telefonen. Den står där i hallen. Kompisen ringer och jag håller i byrackan. Jodå, det ska komma en bärgare och köra oss till närmsta stad men det dröjer minst en timme. Damen är en riktig ängel, hon ber oss stiga in och föreslår en kopp kaffe, men vovven får stanna i hallen. Vi blir jätteglada och binder fast hundens koppel i ett element i hallen, hänger av oss och låter oss bli bjudna på kaffe och kakor.
Efter ett tag gör sig min blåsa påmind och jag ber om att få låna toaletten. Javisst, den ligger i hallen. Vovsingen blir alldeles till sig i trasorna när jag kommer. Hoppar och skuttar och .... vad är det han har i munnen? Den otäcka hunden har massakrerat ett par skinnhandskar, strimlat en sjal och håller nu tofsen till en mössa i munnen och vill busa. Det är inte våra saker. Det är tantens. Den snälla tantens. Jag får panik. Rafsar ihop trasorna samtidigt som jag hör min kompis säga inifrån rummet, titta nu kommer bärgaren. Utan att tänka öppnar jag väskan jag haft med mig och trycker ner alla söndertuggade saker där. Tanten och min kompis kommer ut i hallen. Är du klar? Javisst! Jag struntar i att jag är kissnödig. Jag vill bara därifrån.
När vi sitter i bärgningsbilen bland väskor och prylar och med den idiotiska hunden nosandes runt frågar min kompis vad det är med mig. Jag blänger på henne, vaddå? Du var så konstig när vi skulle gå ifrån tanten, säger hon. Var jag inte alls, fräser jag och vänder mig mot chaufförn. Han berättar att bilen körs till en verkstad men att den inte kommer att repareras eftersom det är helg. Han berättar också att det finns en tågstation i stan. Kompisen känner sig förstås lite ledsen över bilen men vi hoppas ändå att vi kan få tag i tågbiljetter.
Väl framme på stationen visar det sig att det inte är några problem. Vi köper våra biljetter och går för att sätta oss och vänta. Men nu är jag så kissnödig så jag inte vet var jag ska ta vägen. Min kompis tittar oförstående på mig. Gick inte du när vi var hos tanten? Då brister det. Nej, halvskriker jag och sliter upp min väska och kastar alla de söndertuggade persedlarna på henne. Nej, för din dumma hund hade käkat upp halva tantens gerderob. Min kompis ögon blir stora. Men varför tog du med dem? Vad skulle jag gjort? Hunden börjar leka med mösstofsen igen. Jag antar att vi borde ha bett om ursäkt och erbjudit oss att betala för sakerna, säger min kompis. Såklart vi borde, men jag tänkte inte på det just då. Och nu har tanten inte sin mössa och sina vantar och och... jag stormar iväg till toaletterna.
Det blev fel bara helt enkelt.
Sånt där gör jag. Skit också, det känns inte bra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar