Gå till terapeut

Egentligen när jag tänker på det så är det konstigt att jag aldrig har varit och träffat en terapeut förut. Nu har jag det i alla fall. Två gånger. Vad kan jag säga om detta då?

Först och främst kan det ju vara vits att berätta att terapeuten jobbar med psykosyntes och att anledningen att jag gått dit är arbetsrelaterad. Hm, varför är det viktigt att den är arbetsrelaterad. Jag vet inte riktigt. Kanske för att det känns viktigt för mig.

Psykosyntes fokuserar på att hitta strategier som leder bort från det som är problemet, som jag har  förstått det. Vi ägnar oss inte så mycket åt att 'rota' i det förgångna när jag är där, även om det också finns med, utan försöker fokusera på vad jag kan göra för att hantera den situation jag befinner mig i.

Och det är väl här det kommer in då: jag ville alltså samtala med terapeuten om en situation som inträffat på mitt jobb där en kollega - till sist - berättade hur hen uppfattade mig. Hur hen trodde att jag var arg, måste ha rätt, kände mig hotade av, tyckte illa om, var ojämn i humöret, skällde, var oprofessionell, inte var rak, tyckte jag var bättre än hen och så vidare. Och hur hen hade trott detta under en längre tid. Eller på ren svenska, under en jävligt lång tid.

Nu kände jag inte alls igen mig i den här beskrivningen då jag verkligen inte hade något emot den här person på något sätt. Eller alltså då, då hade jag inte något emot hen. Efter det så blev det värre, eftersom min uppfattning var att hen missförstod allt jag sa och gjorde och när så skedde (alltså när hen till exempel trodde jag var arg på hen) inte kom och sa detta så blev min upplevelse att hen var (är) falsk. Jag fick helt enkelt problem att lita på hen.

Såklart kan en tänka att sånt händer och gå vidare. Men det bet sig fast liksom. Och en oro och ett obehag bet sig fast i mig. Alltså: dags att prata med någon. En terapeut.

Men hörni, så himla bra va! Efter första mötet gick jag därifrån med ett leende efter att ha grinat och svettats i en timme. Andra gången kunde jag på riktigt börja fundera över mig själv och hur jag agerar i olika situationer och hur jag kan undvika att fastna i tankar som oroar. Är inte det coolt så vet inte jag vad som är!

Beteendeproblem

Jag läser om hur en ska bemöta elever med problematiska beteende. Jag gör det Eftersom jag har en grupp med många beteenden som är problematiska och jag därför behöver förkovra mig och hitta råd och stöd. I Att möta beteendeproblem bland barn och ungdomar  av Nordahl et al läser jag om konsekvenser. Jag hör ju ofta att ungdomarnas beteende måste få någon konsekvens, ofta med undermeningen ett straff. Jag läser att om vi slår på trumman allt för ivrigt och låter ett beteende få stora konsekvenser så accelererar beteendeproblemet, men om vi låter konsekvenserna vara små och direkta så blir det bättre. Vi bör alltså inte skälla på eleven för att den kastar sudd utan be eleven ta upp suddet.

Det handlar om att inte skälla på den som blivit mycket skälld på. Det ökar bara avståndet och motståndet. Tricket är att ge uppmärksamhet på det positiva. Att ge beröm. Men inte hur som helst! Berömmet ska vara specifikt och, konkret, komma direkt, vara entusiastiskt, ske under pågående arbete inte efter. Vi ska aldrig blandaberöm och kritik. Vi ska ge beröm både för arbetet och för beteendet.

Jamen det känns ju logiskt, vänligt och bra. Sen gäller det bara att inte lockas in i olika draman, att inte låta sig provoceras utan bara fortsätta med vänlig gränssättning. Nu kör vi!

Bostadsmarknad som i Wien - ja tack

Jag läser i DN idag om hur bostadsmarknaden i Wien är uppbyggd och tänker att det kunde varit Stockholm. En hyrestrea på 77kvm  kostar ungefär 6500 kronor. Och är tillgänglig, I bostadsbristens Stockholm får en räkna med att köa i ett och ett halvt år. Och när en får lägenhet får en räkna med att punga ut med 11000 i runda slängar!

Hur kan det vara så, kan en undra. Jo, det beror på att bostadsmarknaden är subventionerad i Österrike. Det kostar alltså skattepengar. Och på nåt vis har det ju blivit så här i Sverige att betala skatt är typ det värsta vi kan tänka oss. Vi betalar hellre 250 spänn i månaden för tandläkarförsäkring än betalar en procent mer i skatt...

Kan ett system som Wiens komma till stånd i Sverige? Tveksamt, enligt artikeln i DN var vi bostadsmarknaden i Stockholm på 70-talet ganska nära den som finns i Wien idag med ett stort bestånd hyresrätter till överkomliga priser. Men sen kom utförsäljningarna som började lite smått på 80-talet och tog rejäl fart på 90-talet. Och Stockholmarna var mest ivriga att göra bostadsklipp och protester mot utförsäljningarna drunknade i den privata vinstivern.

Detta är intressant tycker jag, att inte protesterna för det som skedde blev större, Ingen verkade bry sig om att fastigheter reades ut, alltså pengar som kunde gått in i det almänna och kanske byggt det sociala välfärdsnätet så att säga skänktes till privatpersoner som köpte sina hyresrätter i den stora ombildningsivern. Och vet ni vad som hände sen? Byggherrarna i Sverige ville inte bygga hyresrätter för det var olönsamt, de ville bara bygga bostadsrätter. Men eftersom samhället befann (och gör så fortfarande) sig i skriande behov av hyreslägenheter gick staten in och subventionerade byggandet av hyresrätter. Vi tillät två gigantiska läckage ur den gemensamma budgeten för att gynna ett antal privatpersoner som gjorde bostadsklipp i ombildningen. Knasigt, speciellt för den som inte vill betala så mycket till skattepåsen, tycker jag.