Gå till terapeut

Egentligen när jag tänker på det så är det konstigt att jag aldrig har varit och träffat en terapeut förut. Nu har jag det i alla fall. Två gånger. Vad kan jag säga om detta då?

Först och främst kan det ju vara vits att berätta att terapeuten jobbar med psykosyntes och att anledningen att jag gått dit är arbetsrelaterad. Hm, varför är det viktigt att den är arbetsrelaterad. Jag vet inte riktigt. Kanske för att det känns viktigt för mig.

Psykosyntes fokuserar på att hitta strategier som leder bort från det som är problemet, som jag har  förstått det. Vi ägnar oss inte så mycket åt att 'rota' i det förgångna när jag är där, även om det också finns med, utan försöker fokusera på vad jag kan göra för att hantera den situation jag befinner mig i.

Och det är väl här det kommer in då: jag ville alltså samtala med terapeuten om en situation som inträffat på mitt jobb där en kollega - till sist - berättade hur hen uppfattade mig. Hur hen trodde att jag var arg, måste ha rätt, kände mig hotade av, tyckte illa om, var ojämn i humöret, skällde, var oprofessionell, inte var rak, tyckte jag var bättre än hen och så vidare. Och hur hen hade trott detta under en längre tid. Eller på ren svenska, under en jävligt lång tid.

Nu kände jag inte alls igen mig i den här beskrivningen då jag verkligen inte hade något emot den här person på något sätt. Eller alltså då, då hade jag inte något emot hen. Efter det så blev det värre, eftersom min uppfattning var att hen missförstod allt jag sa och gjorde och när så skedde (alltså när hen till exempel trodde jag var arg på hen) inte kom och sa detta så blev min upplevelse att hen var (är) falsk. Jag fick helt enkelt problem att lita på hen.

Såklart kan en tänka att sånt händer och gå vidare. Men det bet sig fast liksom. Och en oro och ett obehag bet sig fast i mig. Alltså: dags att prata med någon. En terapeut.

Men hörni, så himla bra va! Efter första mötet gick jag därifrån med ett leende efter att ha grinat och svettats i en timme. Andra gången kunde jag på riktigt börja fundera över mig själv och hur jag agerar i olika situationer och hur jag kan undvika att fastna i tankar som oroar. Är inte det coolt så vet inte jag vad som är!

Följetongen: Fel jag begått, i repris - del 5

- Hej jag heter Klara, jag begår fel. - Hej Klara!

Ja, varför utsätter jag mig för det här? Varför berättar jag om all skit,om all dumhet, om alla fel jag gjort? Jag vet inte egentligen. Kanske för att det inte är något bra på teven.

En gång i tiden var jag inte en bitter surkärring. En gång i tiden var jag en... snygging. Nja, det är ju att ta i. Det är faktiskt en sjuhelvetes överdrift. Men i alla fall. Jag bodde ihop med en kille och hade gjort det några år faktiskt. Två kanske. Eller tre. I alla fall hade det väl stagnerat lite grann, var inte jättespännande och ja, jag visste väl inte om jag fortfarande var kär eller om det mest var bekvämt. Jamen alltså hur illa låter inte det där. Den här historien innehåller nog fler än ett fel. Det är en sån där multipelfel historia.

Jag var alltså inte upp över öronen förälskad längre utan det höll på att svalna.Samtidigt studerade jag och det hände mycket i mitt liv. Inte lika mycket i min sambos liv. Vi gled isär. Nå, i alla fall. Jag hade varit ute och dansat med alla mina kursare. Kom hem riktigt sent och sov som en klubbad säl. Fram på förmiddagen väcktes jag av min pojkvän. Gomorron. Mmm, hej. Vem är Gustav? Inte vet jag - en katt? Känner du ingen som heter Gustav? Nej, det gör jag inte - varför frågar du? Du sa högt och tydligt: Kyss mig Gustav, inatt.

Men hjälp! Jag hade pratat i sömnen. Det var faktiskt inte förräns jag stod i duschen som jag insåg vad det handlade om.

På min utbildning gick samtidigt med mig en mycket stilig ung man. Den unge mannen hette Gus. Jag hade en rejäl crush på honom. Och vi.. eller nej men i alla fall. Gus var ju förkortning för Gustav.Vilken tur för mig att jag inte kopplade så bra på en gång för annars kunde det ha blivit tårar och tandagnisslan av stora mått. Eller det kanske det borde ha blivit. Jag kom undan med blotta förskräckelsen.

Jag kan säga att jag var lite fjär den dagen och obekväm. Skyllde på för mycket kalajsande och försökte fly pojkvännens sällskap i mesta möjliga mån. Satte på en film som jag visste han inte gillade och kröp ner under en filt i soffa och så.

Pojkvännen och jag bröt upp en tid senare. Inte på grund av att jag hade pratat i sömnen. Utan på grund av att det blev allt svalare emellan oss. Det var ju som sagt var inte superhett innan och den här...incidenten bättrade ju inte på det. När jag tänker tillbaka på det nu så var det väl ändå ganska barmhärtigt att jag inte hade råkat säga det om Gustav. Det hade ju bara gjort pojkvännen ledsen.

Romansen med Gus dog ut av sig själv. Det kändes liksom inte så bra efter det där yrandet i sömnen.

- Tack, Klara, för att du delar med dig. - Mm, eller hur.

Alltså den här tolvstegsmaskeringen av mina taffliga berättelser för att försöka göra det till någon slags rening är ju löjlig. Jag ska bli fri från mitt felande liksom... höhöhö.

Var en uggla i konflikten!

Igår var jag på föreläsning om konflikthantering. Oerhört spännande! Det vi fick oss till livs var nog gammal skåpmat för många men inte för oss som satt där. Vissa bitar har man ju hört förr men att få sammanhang och exempel av en engagerad föreläsare, det var verkligen härligt. Föreläsare var Andrzej Szklarski, vill man läsa lite av honom kan man gå in på skolverkets publikationer och söka upp Granströms "Forskning om lärares arbete i klassrummet", där han har med en artikel om just detta ämne.

Vad berättade han då om? Jo, han berättade om djur. Om hajen som inte ger sig utan kamp, det finns bara en vinnare och en förlorare i en konflikt för hajen. Hajen anser att konfliktfrågan är mycket viktig och att relationen till den andra parten är mindre viktig. Hajen använder sig av ensidig, destruktiv konflikthantering. Där fanns också sköldpaddan som drar sig innanför sitt skal vid konflikter: ignorerar, bagatelliserar eller på andra sätt flyr konfliktfrågan. Sköldpaddan tycker varken att frågan eller relationen är särskilt viktig. Detta djur sätt att hantera en konflikt är också ensidigt och destruktivt om än ej aggressivt. Sen finns där nallebjörnen. Nallen anpassar sig. För nalle tycker att relationen är mycket viktigare än sakfrågan. Därför ger nallen med sig. Eftersom den här typen av uppriktigt relationsstödjande oftast är mycket uppskattat brukar det bli en positiv utgång av konflikten. Sättet som nalle hanterar konflikten är ömsesidig eftersom den ser till bådas behov och den är också konstruktiv. Men ett varningens finger hölls upp; Den som finner sig i nallepositionen mest hela tiden kan också utnyttjas av sin omgivning.

Sen fanns där också ugglan. 

Bilden är hämtad från http://granvik.blogg.se

Ugglan det är det djur som tar konfrontationen. Men inte på ett aggressivt sätt, utan genom dialog. För ugglan är både konfliktfrågan och relationen viktiga. Alltså kommer ugglan att försöka samverka, förhandla, vara saklig för att hitta ett vinna/vinna läge. Detta är ömsesidig, fredlig och konstruktiv konflikthantering. Fyra djur, fyra hörnor i matrixen Szklarski ritade upp. Men det finns ett djur till. I mitten ligger katten. Katten illustrerar kompromissen. I kompromissen vinner ingen och ingen förlorar. Eller båda vinner lite och båda förlorar lite. Det är ett nollsummespel. Och även fast det är en ömsesidig konflikthanteringsstrategi så menade Szklarski att det knappast är det första man ska sikta på i en konflikt. Eftersom ingen egentligen blir nöjd, och inget nytt kommer ur situationen.

Ja, sen kan man ju fundera på vilket djur man är egentligen. Och om man är det djur man vill vara. Såklart är vi alla djuren vid olika tillfällen - men personligen så vill jag nog sikta på att vara uggla för det mesta!