- Hej jag heter Klara, jag begår fel. - Hej Klara!
Ja, varför utsätter jag mig för det här? Varför berättar jag om all skit,om all dumhet, om alla fel jag gjort? Jag vet inte egentligen. Kanske för att det inte är något bra på teven.
En gång i tiden var jag inte en bitter surkärring. En gång i tiden var jag en... snygging. Nja, det är ju att ta i. Det är faktiskt en sjuhelvetes överdrift. Men i alla fall. Jag bodde ihop med en kille och hade gjort det några år faktiskt. Två kanske. Eller tre. I alla fall hade det väl stagnerat lite grann, var inte jättespännande och ja, jag visste väl inte om jag fortfarande var kär eller om det mest var bekvämt. Jamen alltså hur illa låter inte det där. Den här historien innehåller nog fler än ett fel. Det är en sån där multipelfel historia.
Jag var alltså inte upp över öronen förälskad längre utan det höll på att svalna.Samtidigt studerade jag och det hände mycket i mitt liv. Inte lika mycket i min sambos liv. Vi gled isär. Nå, i alla fall. Jag hade varit ute och dansat med alla mina kursare. Kom hem riktigt sent och sov som en klubbad säl. Fram på förmiddagen väcktes jag av min pojkvän. Gomorron. Mmm, hej. Vem är Gustav? Inte vet jag - en katt? Känner du ingen som heter Gustav? Nej, det gör jag inte - varför frågar du? Du sa högt och tydligt: Kyss mig Gustav, inatt.
Men hjälp! Jag hade pratat i sömnen. Det var faktiskt inte förräns jag stod i duschen som jag insåg vad det handlade om.
På min utbildning gick samtidigt med mig en mycket stilig ung man. Den unge mannen hette Gus. Jag hade en rejäl crush på honom. Och vi.. eller nej men i alla fall. Gus var ju förkortning för Gustav.Vilken tur för mig att jag inte kopplade så bra på en gång för annars kunde det ha blivit tårar och tandagnisslan av stora mått. Eller det kanske det borde ha blivit. Jag kom undan med blotta förskräckelsen.
Jag kan säga att jag var lite fjär den dagen och obekväm. Skyllde på för mycket kalajsande och försökte fly pojkvännens sällskap i mesta möjliga mån. Satte på en film som jag visste han inte gillade och kröp ner under en filt i soffa och så.
Pojkvännen och jag bröt upp en tid senare. Inte på grund av att jag hade pratat i sömnen. Utan på grund av att det blev allt svalare emellan oss. Det var ju som sagt var inte superhett innan och den här...incidenten bättrade ju inte på det. När jag tänker tillbaka på det nu så var det väl ändå ganska barmhärtigt att jag inte hade råkat säga det om Gustav. Det hade ju bara gjort pojkvännen ledsen.
Romansen med Gus dog ut av sig själv. Det kändes liksom inte så bra efter det där yrandet i sömnen.
- Tack, Klara, för att du delar med dig. - Mm, eller hur.
Alltså den här tolvstegsmaskeringen av mina taffliga berättelser för att försöka göra det till någon slags rening är ju löjlig. Jag ska bli fri från mitt felande liksom... höhöhö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar