Lite mer funderingar om lärarlegitimationen

Okej, nu är det dags igen då. Att skriva om det här med legitimation för lärarna.
Varför ska lärare ha en legitimation? För att få högre status och högre lön genom att stänga yrket för vem som helst. Är detta något som kommer att inträffa? Nej, det förefaller orimligt att lärarkåren kommer att vara så stor att alla vikariat kan täckas upp av legitimerade lärare. För om det skulle gå så har det ju liksom gått inflation i lärarna och lön och status sänks. Om yrket inte kan stängas gentemot andra varför ska man då legitimera? Tja för att man vill försäkra sig om att lärarna är yrkesskickliga. Fast vem kollar det? Ja, vem gör det - jag vet inte det - staten antar jag, så blir man av med legitimationen om man har gjort något fel. Vad kan man göra fel? Sätta fel betyg.
För det är ju bara legitimerade lärare som får sätta betyg. Det är ju faktiskt det som verkar vara allra viktigast med den här legitimationen.  Att sätta betyg har helt plötsligt blivit det svåraste och viktigaste en lärare gör. För att göra det måste man ha legitimation. Men vänta lärarnas kärnkompetens, lärarnas professionella objekt, det som lärarna ska kunna allra bäst och ta ansvar för - elevernas lärande - det kan ju vem som helst göra. Sen om vem som helst har lyckats hjälpa elever i alla olika skeenden av deras lärande, då kan den legitimerade sätta betyg?!
Snälla någon tala om för mig vilka bra saker som kommer att följa i legitimationens spår för jag kan inte se dem!

Vad gör vi med barnen?

Ofta tänker vi nog lite till mans att barn i Sverige har det bra. Och det har nog många. Men långt ifrån alla.
När jag läser om barn som isoleras på ungdomshemmen blir jag ledsen och arg."Jag satt isolerad sju gånger på två månader när jag kom hit." ; det är inte en bild av Sverige som känns skön inuti. Nu kan man säkert säga att dessa ungdomar är stökiga, bråkiga, våldsamma - om det vet jag ingenting, men jag vet att isolering aldrig kan vara rätt väg.

http://gullspira.blogg.se/2012/february
/sorjer-de-tarar-som-aldrig-faller.html

Sen fundrar jag på vad som har hänt på vägen. Innan dessa barn hamnade där de gjorde. Vad har skett innan? Vem har lyssnat på dem innan? Varför gick det så åt pipsvängen som det gjorde? Frågor som ibland känns som de har hamnat i skymundan. De ska lära sig att lyda och göra som man säger. Gör de inte det så får de stå sitt kast. Eller? Jag hör en del tongångar inom skolans värld. Som just indikerar att det är rättning i leden som gäller. Det är otäckt och obehagligt. Människan är ett socialt djur som vill ingå i en grupp. Om det fallerar så finns det en anledning. Det är jag helt övertygad om.

Jag tänker ibland på det där med Nürnberg-rättegångarna, hur soldaterna som var delaktiga i förintelsen 'bara lydde order'. Hur man efter det bestämde sig för en ny väg. Ingen i framtiden skulle fostras till en blind auktoritetslydnad; vartåt är vi på väg idag?

Vi ska komma ihåg vad som är viktigt och mänskligt. Vi ska stanna upp och reflektera. Vi ska tillåta våra drömmar om ett humant och solidariskt samhälle att blomstra. Och vi ska sträva efter att göra våra drömmar sanna. Det är det som gör oss till människor.

Kontaktsökande kommunikation

Jag var på föredrag igår, om kommunikation. Det var intressant. Och svårt, på sätt och vis. Det handlade om att vi i vår vanliga vardagliga kommunikation med andra människor håller på och styr och manipulerar vår omgivning för att få dem att göra som vi vill. Alltså på något sätt som ett krav. Hmm...knepigt. Jag fortsätter. Jo, för allt vi hela tiden vill är egentligen att fylla ett behov, om det inte blir fyllt eller om det blir det så reagerar vi med positiva respektive negativa känslor. Alltså för att hantera våra känslir och för att fylla våra behov så använder vi oss av olika strategier. Språket är ett verktyg som hjälper oss att göra detta, och det finns då alltså olika språkliga eller ja, kommunikativa strategier.

Det som förordades på föredraget var vad föredragshållaren kallade kontaktskapande kommunikation, en slags icke-aggressiv språklig strategi. Denna typ av kommunikation går alltså ut på att se igenom sina egna strategier och behandla andra med mer respekt än vi till vardags gör. Ni vet befallningar, manipulationer, kränkningar, ironier osv och låta andra bestämma över sig själva. Utan att genast tro att om de inte vill göra vad jag vill så är de. arga sura tycker inte om mig etc.

Man ska alltså observera situationen och uttrycka vad man ser. Fundera på vad för behov som inte är tillgodosätt och vilka känslor det väcker innan man kastar sig in i en dispyt. Jo, för det handlar ju som alltid om när det inte funkar så bra. Eller hur?, när allt är peaches behöver man ju inte funder så vansinnigt mycket på vad som kan förbättras... Och när man har kollat in läget (inuti sig själv) ska man uttrycka sitt önskemål: jag önskar lite lugn och ro för jag har haft en stökig dag så jag går in på mitt rum och vilar ett tag. Och då kanske förhoppningsvis ingen blir stött för det.

Det var i alla fall väldigt spännande och jag fick känsla av att den här typen av kommunikation faktiskt inte i första hand skapade kontakt utan viljan i den var att söka kontakt för utan kontakt ingen äkta kommunikation!

Pedagogiska funderingar

Jag funderar kring det här med PBL, problembaserat lärande. En spännande, utmanande pedagogisk modell. En pedagogik som behöver lärare som vågar släppa sin position som den som kan och vet allt.  Lärare som är prestigelösa och inte måste vara den som levererar alla sanningar och alla rätta svar. Pedagogiken vill gå utanpå det rätta svaret, den vill hitta flera vägar fram. Att utifrån ett reellt problem hitta lösningar. Gamla lösningar, nya lösningar, bra lösningar, dåliga lösningar. Men en uppsjö av svar, som leder till nya funderingar och frågeställningar som på det viset fördjupar lärandet.Svårt och kul! Både för lärare och för elever. Man är inte van. Och det krävs en del. Som lärare tarvas det att man vill samarbeta med sina kollegor, att man kan lita på varandra. Dessutom behöver man släppa sin ämnesfixering. Inte släppa ämnet och strunta i det. Nej, men hitta andra vägar, andra ingångar. Tillsammans med andra: både kollegor och elever.

Det är inte det enda sättet. Men det är ett sätt.

Bokrekommendation

Hemma genomförkyld. Hyfsat trist. Men som tur är har jag ju en aldrig sinande hög litteratur. Facklitteratur. Jag skulle på rot vilja rekommendera Möt eleven av Jacobsen mfl. Praktisk och teoretisk, gör så här för att.. Vad den handlar om? Demokrati i klassrummet handlar den om, och vägarna tid är ju inte bara det vi tänker, elevinflytande, elevråd och sånt. Utan hur man faktiskt får en fungerande arbetsgemenskap i klassrummet, genom placering av elever, genom att tänka på arbetsfördelning och engagemang, vad man kan behöva tänka på och ta ställning till i mång/monokulturella klasser, med utgångspunkt ifrån mänskliga rättigheter. Allt här i den här boken är inte hallelujah-moment, man ska läsa kritiskt och ta till sig det man känner att man kan och vill. Om man har fler strängar på sin lyra kan det nog bli fin musik till sist!

Vad är oundgängligt?

Fick en uppgift på utbildningen: vad är oundgängligt för professionellt lärararbete? Det är ju många saker som ploppar upp i huvudet. En bland andra som jag tänkte på var självkännedom - vem är jag, i min profession? Sen tänkte jag att det är oundgängligt för att leva - självkännedom alltså. Vem är jag nu, igår och imorgon? För jaget är inte statiskt cementerat i en skepnad. Vi kan förändras och vi förändras hela tiden. Därför - självkännedom - i livets alla skeden och skeenden. Det tarvar reflektion och lite stillhet. Stillhet i knoppen alltså. Om huvudet är upptaget med en aldrig sinanade mängd intryck hur hinner man då se sig själv? Hur hörs då jaget genom bruset?

Vem är läraren?

Detta är magister Flykt, och hans klass det är de här.

På sätt och vis en vanlig klass, fast en del konstigt händer där.

För när huvudet blir för fullt, och timmarna för långa,

och bänkarna man sitter i känns obekväma, trånga,

då är det nånting märkligt, nått speciellt som händer

för alla börjar tänka på allt möjligt: kor och händer,

lösa tänder, andra länder.

Och Flykt han tappar tråden, det ska ni snart få se.

Det kan bli lite rörigt ett tag, men vad gör det?

Ja, blir det lite rörigt här ett tag, så vad gör det?

http://www.youtube.com/watch?v=paH2uaW3iLw, 2012.02.02　　

Magister Flykt, en tecknad serie från 80-talet. Alldeles bedårande är den. Men den är faktiskt mer än så. Den visar på att ett klass är en dynamisk plats, eftersom den består av en grupp individer. Och de är alla olika. Och läraren är inte en robot som står där framme och levererar kunskap till eleverna på löpande band. Magister Flykt skulle man kunna säga har ett situerat ledarskap, han läser av sig själv och gruppen och anpassar sig och sin undervisning utefter det.

För det är ju så att för att kunna bedriva lärararbete är det viktigt att känna till lärandets villkor. Det är sålunda viktigt att ha förståelse för lärandets olika betingelser. Vårt lärande påverkas av den sociala och kulturella värld vi befinner oss i. Genom att kommunicera först med sig själv, det som Vygotskij kallade egocentriskt språk och sedan genom att kommunicera med andra upptäcker vi våra erfarenheter och därmed uppstår ett lärande. Oreflekterat, otänkt är ingenting, då händer ingenting. Genom samspel med andra, i kommunikation med andra formas vår värld. Det är så vi lär oss.  Samtidigt måste vi komma ihåg att var och en måste få pröva sin tanke själv. För att känna till lärandets olika betingelser har även en annan innebörd. En vill vara varm för att kunna lära, en vill ha mycket ljus, en annan behöver musik för att kunna koncentrera sig . Och för att ta till sig något nytt måste man också för möjlighet att koncentrera sig. Det är alltså av största vikt att läraren kan skapa ett gott klassrumsklimat. Och detta handlar om många olika saker. Som till exempel att ge de lärande möjlighet att lära på sitt sätt och att få den hjälp de behöver. Men också att ha kunskap om och förståelse för grupprocesser.
 Detta med att förstå grupprocesser är något som man talar mycket om när man talar om ledarskap. Att ha förståelse för att man är en ledare och kunna arbeta med sin ledarstil är en viktig del i lärararbetet. Lärarens egen person är ett mycket viktigt redskap i arbetet. Har man då inte funderat över att man är ledare och att man som sådan ska jobba med att få sina grupper/studenter att nå sina mål, då lyckas man bara om man har en medfödd talang att leda.

Vilket leder mig till kanske den viktigaste punkten när det gäller lärande och lärararbete; det tarvar självkännedom. Det är fullständigt nödvändigt att jobba med sig själv för att förstå vem man är - och här kommer ett viktigt tillägg - i sin profession. För även om man kan få syn på sig själv som privatperson måste man också vet vem yrkespersonen är. Det är det som gör att vi kan vara personliga utan att vara privata. Det är det som gör att vi funderar över varför vi ska göra saker, samtidigt som vi tänker på vad och hur. Det är det som gör oss trovärdiga. Detta funderande kring sig själv i professionen gör också att vi kommer att upptäcka behov av språk och etik. Och eftersom lärande föregår inte bara på egen kammare utan i allra högsta grad i samspel med andra kommer den diskussionen att stärka inte bara den egna yrkesidentiten utan hela kårens. Detta blir än mer tydligt om man betänker att kompetens är att veta vad man gör. Det innebär ju att när läraren jobbar med frågan 'vem är jag i min profession?' så kommer man in på viktiga områden för en lärare att kunna som detta att ha kunskap om styrdokumenten och att ha kunskap om vilka arbetsuppgifter man har samt att kunna sitt ämne. Vad innebär då detta? Ja, styrdokumenten är ju de ramar som vi jobbar inom som lärare, det visar den politiska strävan inom området. Och eftersom vi är ämbetsmän åligger det oss att kunna detta. Det handlar också om rättssäkerheten för eleven. Är då inte att känna till vilka arbetsuppgifter man har samma sak? Nja, inte riktigt skulle jag vilja påstå. För arbetsuppgifterna kan se lite olika ut på olika ställen. Så detta är också något som varje lärare måste skaffa sig kunskap om. En gubbe som jobbat med professionella kännetecken är Lorti och bland hans kriterier var yrkesmässig autonomi en, att veta hur ramen ser ut och att veta vad man kan påverka och vad man inte kan påverka. Ämneskunskapen då? Ja då menar jag inte att bara kunna ett ämne utan att veta vad det innebär att lära till exempel ett språk, vad är det man kan när man kan ett språk och alltså inte att kunna språket själv. Det här som som vi benämner didaktik, vad och hur, är väsentligt. Tillika naturligtvis bedömarkompetensen där det ingår att tolka och återkoppla bland annat.

Magister Flykt han skulle nog ha mått bra av att ha en närmare arbete med de andra lärarna. Men han hade ändå en känsla för sitt yrke. Och som så många lärare förättade han sitt värv på ett ypperligt sätt, med tvivel på sin kompetens, eftersom han inte kunde verbalisera sin tysta kunskap.

Ämnessamtal

Jag har under några dagar nu genomfört ämnessamtal med mina elever. Vi pratar om hur det har gått, hur de ligger till betygsmässigt och hur vi ska fortsätta framåt för att de ska nå dit de vill. Oavsett om det handlar om att precis klara sitt E eller att  nå höga betyg eller att prata flytande engelska. Det är så roligt att prata med dem. Och att se dem få syn på vad de gör.

För trots att jag alltid återkopplar deras uppgifter är det precis som om det faller i glömska. Och efter en termin och lite till kommer de inte alls ihåg hur det gick på den där första inlämningsuppgiften. Även detta att sitta med eleverna en och en är så bra. De som inte har lyckats så värst kan diskutera hur vi ska göra för att vända den tråkiga trenden.

Jag gör det här varje år. Och jag tycker att det är trevligt varje år. Och jag tycker att det är givande varje år. Idag var det en elev som sa till mig: - Det här är jättebra, så här borde alla lärare göra. Eleverna tycker också att det är givande alltså... och visst borde alla lärare ha ämnessamtal med sina elever...