Sitter här och funderar på allt det är som jag har berättat för er. Några av mina tillkortakommanden i livet. Det finns fler. Det är klart att det finns fler. Varför har jag gjort det? Ja, kanske är det bara för att göra nåt annat än glo på teven. Kanske är det för att jag på nåt sätt har nått en punkt i livet där jag gör upp med mig själv för att gå vidare. Kanske beror det på att jag nyligen sårat någon utan att mena det. En sån där korkad obetänksam sak. Jag som alltid har för avsikt att vara juste. Jag som klappar mig på huvudet och säger att det är bättre att prata ut om det än att snacka skit bakom ryggen. Och så gör jag illa folk ändå. På grund av att jag är obetänksam, överilad, korkad och ibland helt enkelt elak. Min gloria hamnar på sned så här strax före jul och jag är inte säker på att jag ska ha några julklappar. Nej, offerkofta på och syjälvömkan. Det är väl egentligen vad det handlar om. Buhu, en ordentlig och offentlig gråt-ut-session. Men nu räcker det. Nu åker koftan ner i lådan. Det ända man kan göra är att göra det bättre nästa gång, inte göra om samma dumheter. Innan vi skiljs åt får ni en sista dumhet. En riktig hoppsan-nu-slant-det-iväg-igen. Här kommer den:
Det var när jag jobbade på en grundskola som lärare. En årkurs sexa, eller var det kanske sjua..., nåja, jag undervisade i engelska och trivdes bra med vad jag gjorde. Vi planerade att ha ett 'pot party' och diskuterade bullar och kakor och saft och läsk och vem som skulle ha med vad. Det var en trevlig stämning i klassen. Knytkalas skulle hållas en fredagseftermiddag ungefär två och en halv vecka senare. När vi sitter där och diskuterar - lemonade, cookies, cinnamonrolls, coffee... - kommer det plötsligt upp ett skämt i mitt huvud som finner sin väg ut i klassrummet innan jag hinner tänka till: - Do you know what the englishmens favourite dish is? - No. - It's the sockerkaka (suck-a-cock-a).
Bugger, not smart. Jo, det hinner jag tänka. Efteråt. Klassen fnittrar. Åt fröken fadäs eller skämtet, ja, det är frågan. Några av de lite livligare gossarna tycker det är jättekul. Jaja. Det stillar sig. Puh, jag kom undan med blotta förskräckelsen. Skulle det komma ut kan jag säker ducka det genom att säga att jag pratade bara om goda kakor inför knytkalaset. Men det känns inte bra. Det gör det inte. Inte helt komfortabelt.
Resten av veckan förflyter och inget glunkande om någon sockerkaka förekommer. Exakt en vecka senare på engelskalektion med samma klass händer det dock. Då har jag ju redan haft undervisning med dem tidigare och liksom släppt garden. Jag står med ryggen mot klassen och skriver på tavlan när jag hör en av de unga gossarna fråga: - Klara, can we have a suck-a-cock-a. Snabbare än en kobra kom svaret: - You can suck any cock you want to.
Det blev knäpptyst i klassrummet. Jag insåg genast hur totalt ute på det hala jag var. Den delen av hjärnan som är så bra på krogen halv tre hade slagit till. I ett klassrum med trettonåringar. Hjärtat bultade och jag var röd i ansiktet. Vad göra? Jag skrev färdigt på tavlan. Tog god tid på mig och samlade mig. Kände att jag hade kroppen (hjärta och rodnad) under kontroll och vände mig om till klassen och fortsatte min lektion. Som om ingenting hade hänt. Klassens enda kommentar kom från en av flickorna. Ett häpet: - Men Klara...! när jag vände mig om.
Det här var dock något som jag insåg kunde hoppa upp och bita mig i ansiktet ganska snart. Ett pot-party med elever, deras föräldrar och deras mentor skulle gå av stapeln inom kort. Jag var helt enkelt tvungen att berätta för klassens mentor. Jag bet i det sura äpplet och gjorde det. Mentorn skrattade så hon höll på att spricka. Det var ju skönt det, på sitt sätt, men inte den reaktion jag hade förväntat mig. Hon uppmanade mig att blåneka, vilket var vad hon själv skulle göra för att backa mig. Förundrad gick jag därifrån. Okej. Play the game.
Knytkalas kom och gick. Puh!
Jaha, ja, det var väl det då. Hejdå på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar