ibland ibland

så undrar jag hur det är ställt med rättssäkerheten för elever i skolan. En kollega (på en annan skola) har just tagit över en klass och ska undervisa i engelska6. Första lektionen får eleverna skriva brev till hen. Här brister det för kollegan. Underlaget är katastrofalt. En av eleven kan inte ens få ihop en sammanhängande text som är begriplig. Eleven skriver 4 rader och min kollega förstår inte vad eleven vill säga. Och då är kollegan välvilligt inställd.
Sen tänker jag på den klass jag undervisade i engelska6 i förra året. Där gjorde man djupgående analyser av både text och film.
Ska skillnader verkligen vara så här stora? Nej det är klart de inte ska. Hur ska man komma åt detta? Kanske behöver skolan bli statlig för samorganisation och kanske behöver skolan externa rättningsinstitutioner.... Eller så kanske vi ska fundera över det här med betygets förtjänster....

Tacksam och med glädje går jag och röstar

Under en tid har jag känt någon slags leda, någon slags brist. För lite tid, för lite vänner, för lite aktiviteter, för lite sol, för lite kärlek, för lite pengar, för lite av någonting hela tiden. Ett litet inre missnöje. Ett litet inte gnäll. Som ett svagt surrande.

Nu hör jag det. Jag hör mig undra över mig själv och mitt liv. Vem är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg?
Och jag inser att bristerna är inbillade. Jag har tillräckligt av allt. Jag har mycket. Jag lever till och med i överflöd. Jag har glömt att var tacksam. För jag är tacksam, så oerhört tacksam för allt jag har och får varje dag. Allt som gör mig rik. Hur har jag kunna glömma detta?

Jag tar med mig insikten nu när jag går och röstar. Bara detta att jag kan gå och rösta! Jag lever i ett samhälle som är ett av de rikaste i världen, jag har behöver inte svälta.  Jag har rätt att säga vad jag tycker. Skulle jag vara född och leva i ett annat land skulle jag kanske inte ens kunna skriva denna blogg. Jag behöver inte resa till ett annat land för att här är krig, naturkatastrofer eller extremt fattigt. Om jag blir sjuk får jag vård. Det finns saker som kan bli bättre, som bör bli bättre. Men det egoistiska lilla gnället kan jag glömma. Jag ska lägga min röst för att samhället ska bli ännu bättre, ännu mer öppet och jämställt. Jag behöver inte ha mer för egen del, men  jag vill att alla ska ha det lika bra!

Val på söndag

Det är väldigt vad jag funderar och funderar. Tankarna springer på och omkull varandra. Och det är ganska arga tankar. Om vänner och samhälle och om hur vi är emot varandra, vilka ställningstaganden vi gör och varför. Och så undrar jag: vad är det för människor jag omger mig med? Och i nästa stund: vem är jag som tänker så, som dömer dem? Dessa tankar förvirrar och jag känner mig sorgsen.

 Ibland vill jag hålla upp ett plakat med text i stora röda bokstäver som alla kan se, därpå står det: VI ÄR SAMHÄLLET - ALLA VI TILLSAMMANS. Alla som gör brott, alla som skiter i att se, alla som ingriper - INGEN STÅR UTANFÖR - det blir vad vi tillsammans gör det till. Det går inte att skylla på någon annan. Tillsammans väljer vi hur det ska se ut. Vi kan aldrig skylla på några enstaka ruttna delar. Nej, då måste samhällets friska delar ta reda på varför rötan uppstår. Och hela samhället.

Så tror jag. Jag tror på oss, på människan. Jag tror att vi kan göra gott och förbättra. På alla områden. Jag tar med mig den tron till vallokalen på söndag.

Vad gör en bok läsvärd?

Sitter på  balkongen och läser Kristian Lundbergs Och allt ska vara kärlek, och funderar. Funderar över läsandet. Vad som gör läsupplevelsen. För mig: att läsa känslan; att känna; att ha en resonansbotten där den känslan som läsningen förmedlar kan upplevas av mig som läsare.

Det kanske är därför deckare, thrillers, humor och kärlek är så framgångsrikt att skriva om?

I Och allt ska vara kärlek känner jag igen mig i det fragmentariska, det ångestridna, det kaotiska, det ständiga bruset där hoppet ändå alltid lever.

från:http://www.adlibris.com/images/348095/och-allt-skall-vara-karlek.jpg