Hjärtformad andnöd

Årets sista dag. Ett helt år har gått, sprungit förbi. Imorgon är det ett nytt år. Fast egentligen, vad är det? Tiden är ju bara tid, konstruerad av människan för att strukturera och kontrollera sin tillvaro. Jag läste någonstans att vi har klockor och ingen tid - vi borde göra oss av med klockorna och ha tid. Något att kontemplera över. Det som gör tiden till något som inte bara passerar är ju ändå händelser som väcker känslor. Att leva utifrån vad som känns rätt och kärleksfullt - det är en riktig utmaning. Inte nästa års löfte, ett löfte som löper genom hela livet. 

Årets sista inlägg på bloggen blir en dikt. Om känslor. Om livet. Om vad som händer. Kanske.

Förkylt

Jag är förkyld. Det är en förkylning utan hyfs. Helt och hållet utan hyfs. Jag har dimma i huvudet, huvudvärk, bomullskänsla. Jag har dimma i ögonen. De rinner, liksom näsan. Bronkerna väser. Andnöd. Hjärtformad andnöd. Hjärtformad för jag blev förkyld när du lämnade mig. Sedan dess har jag legat på min säng som en tyst sill, inlagd på burk. Inlagd i ättikslag.

Klart jag blev förkyld. Klart jag har dimma i huvudet, i ögonen. Tårarna är nog inte bara förkylningstårar. I ärlighetens namn. Klart jag har hjärtformad andnöd. Hur skulle jag kunna ha något annat? Jag har blivit förvandlad till en tyst sill. En förkyld tyst sill med hjärtformad andnöd.

Jag har andformad hjärtnöd och dimma i själen. Jag är kall som en sill och aldrig tyst. Gråter förkylningstårar och snyter förkylningssnor. Gälarna väser. Hjärtnöd. Hjärndöd. Inlagd på burk. Inlagd i formalin. Inlagd på psyket.

Klart jag blev helt och hållet sjuk. Klart jag dimma i själen. Dimman är nog inte bara sjuk. Dimman är ett behagligt töcken, ett täcke, en svepning. Klart jag har hjärtnöd, på burk, i formalin, till allmänt beskådande. Det är klart att sjukdomen är en förkylning och att alla sjukdomar kommer i stim, som sillen.

Jag är en sill. Det är klart jag är förkyld. I ärlighetens namn. Man ska klä på sig ordentligt så man inte blir kall, för blir man kall blir man förkyld. Kalla sillar som inte kan vara tysta om sin hjärtnöd, sin hjärtdöd, blir förkylda. Det blev så när du lämnade mig. Det är klart att förkylningen inte har någon hyfs.

Jag är helt och hållet utan.

Tankar om skola och kreativitet

Jag satt och lyssnade på Ken Robinsons tal 'Schools kill creativity' och nu funderar jag. Hela den här diskussionen som pågår på alla pedagogiska instutitionern på våra högskolor hittar liksom inte hela vägen ut. Vad beror det på? För diskussionen och tankarna är på inget sätt bara Robinsons. De har funnits där ett tag. Jag menar Ellen Key pratade om papegojkunskap i börja på förra seklet och Karen Blixen sa att skolan att skolan inte är livet och att livet inte är skolan utan att skolan skulle inrätta sig efter livet. Men så var det ändå så att skolan är som den är. Varför? För att den kom till i den industriella tiden och den har utvecklats efter vad man ansåg var viktigt och bra då. Skolans högsta mål är att utbilda professorer i naturvetenskapliga ämnen? Det är liksom det allra finaste. Och så är det fortfarande idag. Fast vi vet att det inte är så. Att sitta ner och lösa matteuppgift efter matteuppgift är inte det allra största eller hur? Det är bra. Men det är också mycket annat som är bra.

Robinson säger det på ett roligt och intressant sätt : http://www.ted.com/talks/ken_robinson_says_schools_kill_creativity.html

Om man inte orkar titta för det är 20 minuter långt så säger han att skolan tar kreativiteten ur människan. Och att kreativiteten borde vara den högsta kunskapen idag. Kreativitet likställer han då med en ny tanke som leder till att man ser på saker på ett helt nytt sätt. För att kunna göra detta måste man våga göra misstag. Göra fel helt enkelt. Men det är inte något som vi premierar i skolans värld. Robinson drar massor av olika anekdoter som förgyller hans tal. Som den om flickan som satt på en lektion i teckning och ritade. Läraren frågade vad hon ritade och hon svarade: Gud. Läraren sa då att det inte var någon som visste hur Gud såg ut varpå den unga flickan replikerad: 'They will in a minute'

Själv fortsätter jag att längta efter ett öppnare klimat när det gäller lärande och kunskap, en pedagogisk revolution om man vill. Inte att det kommer att inträffa så länge majoren sitter som skolminister...

snigeln

Jag sitter här och sliter mitt hår över diverse olika saker. En sån sak är min fördjupningsuppgift. Den som handlar om entreprenörskap i skolan. Inte bara blir jag kal på knoppen jag får ont i den också. men så kommer jag att tänka på Werner Aspenströms fina dikt Snigeln. Min favoritdikt. Och så blir jag lite glad igen. Och så vill jag göra er lite glada också. Med risk för att den inte är hundra procent korrekt (det var länge sen min son och jag reciterade den tillsamman) så - Varsågoda!


Trots sina obefintliga anlag för tåspets-
dans
och sin allmänt slemmiga natur
drömmer snigeln, drömmer även snigeln
om att medverka i bländverk
som upphäver tyngdlagen
- likt Eldfågeln.

Vem bland levande varelser vill varje stund på dygnet
vara där han är, vara den han är?

Till och med månen, som ändå,
anses död,
besväras av en dröm att lära känna dem
vars torn och torg och fjärdar han försilvrar

och stiger så en natt klockan tre hit ned
- och finner alla borta,
strövar längs kajerna och huvudgatorna,
letar i gränderna runt Tyska kyrkan,
kikar in genom gardinspringorna ...
Här är de inte! Var?

Långt borta! Drivande på vita örngotts-flottar,
kringspridda över vattenytor långt större
än lilla Östersjön ...

Tills de av
gryningen och plikten kallas tillbaka
och trär på sig sina åtsmitande arbetskläder
och skor med fasthäftade gummisulor
och månen av solen jagas tillbaka
upp i det osynliga ...

och ute på landet, i trädgården,
snigeln hasar sig in i gömstället under rabarberbladen
för att där med sina två antenner öva sig
och öva sig i tyngdlöshetens längtan.

all looks and no brains

Idag var det en man som på frågan: vad skulle du göra med 50miljoner?, svarade: Jag skulle köpa ett harem. Alltså!, när jag satt brevid. Oförskämt! Det sa jag också. Och jag vet att han inte menade något illa egentligen. Men det här med genus...

Hur olika vi blir behandlade och hur olika vi behandlar bara beroende på kön. Är det inte lite konstigt egentligen?

Det finns egentligen hur mycket som helst att säga i ämnet men idag väljer jag att se det ur aspekten små flickor. Hur behandlar vi dem? Hur talar vi till dem?

Jag tänkte ganska mycket på här också när jag jobbade på förskola. För där kan man verkligen se hur olika vi behandlar våra pojkar och flickor. Hej Stina, vilken fin kjol du har. Hej Oscar, idag är det full fart. Man kan tycka att det inte spelar roll, men hela tiden blev flickorna uppmärksammade för utseende. Pojkar ibland också förstås men inte alls lika mycket. Sätt som barnen lekte på, vad de förväntades göra, hur de lät - det var så många olikheter i de vuxnas förhållningssätt till barnen.

Den här texten av Lisa Bloom är ett exempel på vad vi faktiskt kan göra allihop för att försöka förändra detta:
http://www.huffingtonpost.com/lisa-bloom/how-to-talk-to-little-gir_b_882510.html

Spännande om hjärnan!

Ojojoj, det här är superspännande och inte helt lätt att hänga med i. Man har ju gått ifrån det gamla tänkandet om vad de olika hjärnhalvorna gör. Ni vet känsla på ena sidan och logik på den andra. Här berättar psykiatrikern och författaren Iain McGilchrist om sina upptäckter. Hans passus om hur detta påverkar och påverkas av samhället ger det extra twist. Mycket nöje!

http://youtu.be/dFs9WO2B8uI

Alla vinner på jämlikhet!

När jag tittade ut i morse så tänkte jag: Åh, nu kommer det vara så där härligt tyst som det är när första snön kommer. Men när jag kom ut så var det inte det. Snön var alldeles för blöt. Men i den blöta kalla snön finns en vemodig känsla.

Jag känner det ibland när jag tänker på vårt samhälle och den väg vi valt. Vemod. Men så kan jag ändå finna kraft på oanade ställen:
" We feel instinctively that societies with huge income gaps are somehow going wrong. Richard Wilkinson charts the hard data on economic inequality, and shows what gets worse when rich and poor are too far apart: real effects on health, lifespan, even such basic values as trust."
Spännande föredrag finns ofta på ted.com. Här är ett mycket intressant. Statisktisk fastställt att ekonomiskt jämlika samhällen mår bättre. Alltså alla i samhället mår bättre av det, inte bara de fattiga! Intressant, viktigt och fullständigt samhällsomdanande om vi vill - alla kan ha det bättre!
Kolla själva:
http://www.ted.com/talks/richard_wilkinson.html

Klokskap och engagemang - är det huvudingredienserna i framtidens skola?

Idag på eftermiddagen intervjuade jag fyra av mina arbetskamrater om deras syn på entreprenöriellt lärande. Fantastiskt vad mycket som kommer fram när de får tid och utrymme att berätta om hur de ser på pedagogik.

Alla fyra var positiva till den typen av lärande - alltså det kreativa, nyfikna, initiativrika som jobbar med problemlösning i samverkan med andra. Och alla ansåg sig ha jobbat så. Men att det var svårt att få till det om inte en hel del parametrar var på plats såsom att alla i arbetslaget måste vilja det, att man har en ledning som möjliggör det, att det finns resurser - inte allt för många elever i grupper. De pratade också om samverkan och samsyn hos alla som jobbar med entreprenöriellt lärande och hur ofta det faller på grund av en svag länk i kedjan. Hur lärare då faller tillbaka i en gammal roll. När jag frågade varför svarade de att det är för att det är enklare. Hurdå, undrade jag. Svaret jag fick var att det krävde så mycket av läraren när man jobbar entreprenöriellt. Att läraren ska vara kreativ, engagerad, förberedd, motiverande, entusiasmerande och drivande. Men behöver man inte vara det annars då, undrade jag. Jo, det borde man ju vara, menade de, men så var det ju inte alltid. Ibland var det ju enklare att bara läsa i en bok och svara på frågor. I princip skulle man kunna använda samma lektionsplanering år ut och år in.

Skrämmande när man tänker på det.

Varför blir det så, undrade jag. Jo, det handlar om arv, lärararvet, så var det när de själva gick i skolan så de gör på samma sätt. Det handlar om att man inte vill öka sin arbetsbörda och det tror man att man gör. Det handlar om en kunskapssyn som menar att det rätta svaret finns i facit. Det handlar om prestige, att det kan vara svårt att frångå rollen som den allvetande.

En annan sak som de återkom till var behovet av stöd. För att klara att arbeta så intensivt nyskapande krävs en ledare som är engagerad och ger trygghet till lärarlaget och styr dem mot framgångarna genom kreativ feed-back och genom att kunna och förstå pedagogiken. Som någon sa: Eleverna behöver en coachande lärare, lärarna behöver en coachande rektor.

Det är så otroligt bra och kloka saker de säger. Saker som jag tror skulle generera framgång om de nådde längre än till mitt fördjupningsarbete för högskolan. Klokskap som finns i organisationen. Jag, som var lyssnande, frågande part, tänker att den här typen av samtal borde hållas på alla skolor med regelbundenhet. Vilka krafter det finns bland lärarna!

Det är inte tidigarelagda betyg som kommer att ge våra skolbarn studieframgångar. Det är de kloka och engagerade lärarna.

De bruna marscherar igen...

Jag har varit inne och demonstrerat mot rasism och nazism, en motdemonstration mot att Sveriges nynazister skulle (och har) tåga på Mynttorget i Gamla Stan. Vi var många som samlades i Kungsträdgården för att tåga. Efter en väl genomförd demonstration var det många som begav sig mot Gamla Stan. Så även jag.

Avspärrningarna bestod av kravallstaket och kravallutrustad polis. Vid den trånga passagen som erbjöds in mot Gamla Stan skanderades det högt och poliser viftade med batonger. Runt ett hörn, utanför avspärrningarna, stod fem piketbussar uppställda. Där i mitten satt två storväxta poliser på en person. Efter en liten stund ser jag vad det är. Och här är bilden när poliserna reser på sig:
En 17årig tjej med svartfärgat hår, en och sextioåtta lång, vägandes 55 kg (ungefärliga siffror förstås....) ligger på mage på marken, på vardera sida om henne står en polis. Polis = 1.80 m lång minst och 90 kg tung - minst. Dessa två lagens väktare håller i varsin av hennes armar, rakt ut och uppåt bakåt, som fågelvingar. Hon gör inget motstånd, det kan hon inte. Men hon skriker.

Totalt hade polisen stoppat fyra ungdomar från att försöka ta sig förbi avspärrningarna. Dessa fyra släpades i armarna till piketbussarna och baxades sedan brutalt in i dem.. Ungdomarna gjorde under den tid jag var där inget aktivit fysiskt motstånd, däremot passivt och verbalt. Och de skrek av smärta när poliserna bände upp deras armar i  fasthållningar.

Det är blandade känslor i mig. Skyddandet av nynazisterna. Polisbrutaliteten. Mängden människor som protesterar mot nazism och rasism, gamla unga svarta vita. Vill vi leva i en demokrati så tror jag att vi måste protestera mot så exkluderande politik. Kanske är det rätt att nazisterna får demonstrera, med tanke på åsiktsfrihet och så vidare. Men, nej alltså, det är förbjudet att kränka och diskriminera enligt svensk lag och detta vill dessa personer göra, då blir det väl ändå inte demokratiskt? Nazism vill inte ha demokrati och likhet för alla, det är ju ett faktum.

Men vi kan inte bara låta dessa demonstrationer bli till sammandrabbningar mellan unga arga i olika falanger och poliser.  Vi lata vuxna behöver också vara där och visa vad vi tycker (trots att det är mycket att göra inför julen). Förutom dessa stora manifestationer så måste samtalet kring vad som händer fortgå. Det måste hållas levande. För vi behöver jobba med att sprida förståelsen för de grundläggande mänsliga rättigheterna. Vi behöver prata, samtala, prova åsikter och värderingar. Samtal kring middagsbordet. Jag tror också att skolan har en viktig del i detta, att våga ta en dialog INNAN det har gått så långt att det blivit extremism av det...vad nu det kan vara, nästan vad som helst ju, som en ung människa väljer att ansluta till, militanta veganer, fotbollshuliganer, nazism och så vidare. Och våga stå upp och visa att förtryck och rasism och fascism och nazism är fel. Även om det sker under skydd av de demokratiska principerna.

Det är nog fler än jag som inför detta står kluvna; åsikts- och yttrandefrihet är viktiga i en demokrati. Men när det används för att undergräva demokratin då vet jag inte. De demokratiska verktygen används för att främja odemokrati (om nu ett sånt ord finns?).

Under tiden jag grubblar på allt detta måste jag ta till vara min egen yttrandefrihet och visa att: Nej, rasism, fascism och nazism hör inte hemma i demokratiska samhällen!

Jag vill ta min demokratiska möjlighet tillvara. I Sverige får man tala om att man ogillar fascism och förtryck och det ska jag göra. I många andra länder är det förenat med livsfara att göra det. Jag hoppas att den möjligheten aldrig tas ifrån mig.


Ps. Kom just och tänka på vilka svaren blir om man ställer följande frågor: behöver fascimen beskydd? vem beskyddar fascisterna? varför behöver de skydd? vilka ska de skyddas från?

Längtan efter frihetlig pedagogik

Jag sitter och jobbar med min hemtenta för kursen 'entreprenörskap i skolan', och många funderingar kring ämnet dyker upp. En är kring betyg och mål.

Som vi på skolorna jobbar med detta. Att vara så transparanta och tydliga som möjligt så att eleverna själva kan ta ansvar för att nå sitt eget önskade resultat. Jag själv tycker det är oerhört viktigt. Betyget ska inte komma som en överraskning, något som beror på tur eller otur. Samtidigt... Alltså den här typen av yttre motivation, som ramar in och begränsar, som säger att arbetet som eleven gör måste gå i en viss riktning för att målen ska uppnås. Jag som lärare har bara ett år på mig att se till att det centrala innehållet är på plats! Och alltså har bara eleverna det också. Det är inte en lätt match.

Entreprenöriell pedagogik handlar om att låta våra elever utvecklas på ett fritt och självständigt sätt. Att söka sina svar och att lära utifrån sina egna förutsättningar. Men det är så svårt att få det pedagogiska skeppet att lätta ankar. För att vi är tjänstemän som har vissa skyldigheter. Och om vi inte genomför våra kurser så som kursplanen säger så äventyrar vi elevernas rättsäkerhet. Alla elever ska ha samma kunskapsstoff.

Hur gör vi det här? Hur jobbar vi med en slags frihetlig pedagogik som låter alla individer utvecklas efter sina förutsättningar när vi har ramar som inte tillåter det? Det är så inspirerande och upplyftande att läsa om det. Men verkligheten är en annan. Styrdokument är en realitet. Så kan jag ju hävda att det entreprenöriella finns inskrivet i styrdokumenten för det gör det ju. Men de krockar ju med sig självt. Styrdokumenten alltså. Någon har inte tänkt hela vägen här...


 Jag låter kanske lite negativ men jag tror på allvar att skolan måste förändras i grunden. Och jag tror att vi alla har mycket att vinna på det. Vi kan inte fortsätta jobba i ett system som har sin grund i de lutherska husförhören av katekesen. Vi måste vidare! Att vilja och våga göra ett genomgripande förändringsarbete. Jag känner glädje och förtröstan när jag läser:

 "Vill vi ha ett annat resultat måste vi börja tänka och göra på ett annat sätt."

 (skapa och våga sidan 33)

Hjärtefrågor

Idag är det två saker som snurrar i mitt huvud. Det ena är betyg och det andra är scenskräck.

 Betyg tänker jag på därför att det är utvecklingssamtalstider och under dessa är vi lärare skyldiga att meddela om eleven riskerar att inte nå godkänt, eller E som det heter i Gy11. Om eleven kämpar med skolan, kämpar med ett ämne som eleven inte gillar eller tycker är för jäkla svårt, eller om eleven har svårt att komma överens med den läraren som har det ämnet eller om... ja, ni vet motivationen är inte på topp av olika anledningar. Jamen då är det väl inte särskilt troligt att eleven kommer ropa jippie, eller att motivationen kommer att öka. Fast det är klart. Det är nog inte för att motivera elever som man levererar dessa varningar. Det är ju för att de ska kunna åtgärda dem. För vi måste tala om för dem att de... är för dåliga helt enkelt. Alltså, ibland är det inte ens kul att vara lärare. Jag har så svårt för det här med betyg. Jag och majoren (Björklund) har inte samma syn på det här med betyg och motivation tror jag. Jag tror på riktigt inte att man presterar bättre för att man får reda på att man är sämst. Kan inte någon komma på ett annat bättre system?

Men ibland är det verkligen jättekul att vara lärare. Idag har varit en sån dag från kul till tråkigt till kul. Scenskräck. Ja, det är ju inte en kul historia. Men att få jobba tillsammans med eleverna inför en
presentation. Prata om vad som händer, förstå att man inte är ensam, förklara varför kroppen beter sig så knasigt, göra övningar, se dem våga, se dem växa - det är en kul historia det! Jag är alltid lika imponerad av hur duktiga de är, hur de utmanar sig själva och faktiskt vågar. Vi pratade om att det faktiskt blir lättare om man gör det fler gånger.

Så tog jag som exempel att jag inte vågade hoppa ner från bodtaket när jag var med min pappa på landet i höstas. Det är bara två meter ner till marken. Men jag hoppar inte ofta ner från två meters höjd. jag kunde förstås gått nerför stegen. Envis som en röd gris för jag hade bestämt mig. Det tog en stund. Pappa stod nedanför på vedbacken. Till sist hoppade jag. Hämtade en hammare som var orsaken till att jag skulle ner. Klättrade uppför stegen, slog i spikarna. Och sen hoppade jag ner igen. Mycket lättare då. Andra gången. För jag visste ju att det hade gått bra gången innan.

På samma sätt är det viktigt att de får lyckas några gånger. Göra några bra presentationer. Vi pratade mycket om publikens roll. Och så övade vi. Trots dessa övningar vet jag att när det är 'showtime' är det inte lika lätt för dem. Då ska de ju betygsättas, gubevars, men jag tänker inte fastna  i mitt negativa betygsgrubbel (jo, jag är där en hel del - så om någon har bra positiva erfarenheter av betyg, dela gärna med er). Nej, jag framhåller hellre de 20 ungdomar som höll ett kort anförande, som fick varandra att skratta, som uppförde sig väl som publik och som gjorde det de själva inte trodde de skulle! Hejja dem!

Jag blir alldeles varm i hjärtat av mina elever.

Mor och son

Att byta fokus, att se på en händelse med olika ögon kan ge starka och ibland skrämmande perspektiv. Den här novellen låter oss följa med in i två olika personers upplevelse av samma händelse. En kort historia om en mamma och en son. Om en egentligen vanlig men ändå alldeles ovanlig dag. Först mammans version av bråket, den vuxnas, den vi oftast ser. Sedan den unge sonens, något helt annat.


Han har gått runt och varit arg ända sedan han steg upp. Hans ilska har fyllt hela huset. Han har bråkat om allting. Han har svurit, skrikit, kastat saker och slagits. Ja, han har gjort vad han har kunnat för att reta gallfeber på mig. Hela dagen. Nu, just när vi ska sätta oss att äta middag lyckas han. Det brister för mig och jag skriker:
– Jag är så jävla trött på det här eviga bråkandet. Var snäll och försvinn ur min åsyn omedelbart.
Jag skriker åt honom, jag är argargarg. Men han går inte. Han står kvar. Trotsigt. Jag känner mig alldeles uppgiven, uppriven. Jag vet inte längre ut eller in. Jag få måste få fem minuter. Fem minuter helt för mig själv. Fem minuter att andas. Fem minuter att få lite distans. Det går runt i huvudet. Det känns olustigt i hela kroppen. Gungfly.
– Men gå då, fräser jag. Han tittar på mig med stora förebrående ögon. De bränner, bränner. Jag måste stålsätta mig annars går jag sönder. Jag tar honom i armen och föser honom ut från köket:
– Gå till sovrummet och stanna där!
Han springer gråtande iväg. Jag hör honom i sovrummet. Han är så ledsen, så ensam, så övergiven. Men jag kan inte gå dit.



* * *

Hon tornar upp sig, Stor, väldig, förskräcklig. Hon lutar sig fram mot mig över mig. Hon blir ett med golv och tak och väggar. Jag kommer att kvävas. Tårarna kommer. Hon öppnar sitt väldiga gap ur vilket ett avgrundsvrål bryter sig ut:
– Jag är så jävla trött på dig unge och ditt jävla bråkande. Försvinn ur min åsyn, jag vill inte se dig.
Mamma, mamma, hjälp. Jag är så rädd. Varför är du så arg, så stor, så farlig? Varför vill du kväva mig, krossa mig, förgöra mig? Varför hatar du mig mamma?
– Gå härifrån, skriker hon. Men gå då!
Skriket studsar mot väggar, tak, golv och når mina öron som ett otydbart vrål. Jag måste hålla för öronen. Hon tar min arm hårt, jag försöker slingra mig. Aj mamma du gör mig illa. Hon föser mig bryskt ut ifrån köket:
– Nu går du in på sovrummet och stannar där, du kommer inte hit ut igen, förstått.
Jag springer snabbt in på sovrummet. Jag gråter och gråter. Kryper in under täcket och gråtergråter. Hjärtat pickar så fort som en liten harpalts som springer för sitt liv. Det gör så ont. Det känns så farligt ensamt. Det känns som om jag kommer att dö. Mamma ska jag dö nu? Blir det bättre om jag dör nu? Mamma. Men jag dör inte. Jag bara gråter och gråter. Alldeles ensam. Mitt hjärta krymper ihop till ett litet snabbt pickande kycklinghjärta. Jag borde gå därifrån men vågar inte röra mig.

* * *

Jag borde gå till honom, men jag kan inte. Mitt huvud känns som en överhettad el-station, det spottar och fräser, det svider. Det svider i mitt huvud. Torra tårar värker bakom ögonlocken. Det känns som jag ska sprängas. Ibland tror jag på allvar att jag håller på att bli sinnessjuk. Man blir inte så arg och elak. Man ska inte, man får inte, man kan inte. Inte mot ett värnlöst barn. Inte mot sin egen avkomma. Vad är det för fel på mig? Hur kan jag göra så här mot mitt eget barn?



Så gör du om din värdelösa chef

Jag håller på och gör efterforskningar för min essä om dåligt ledarskap. Mina kollegor och vänner har givit mig lite anekdoter. Men det finns också otroligt mycket ute på nätet. Den här kanske kan vara något för er som inte är helt nöjda med 'bossen'. Det finns tre sätt att agera om man inte är nöjd med sin chef  (enligt artikeln alltså) 1. Tig och lid 2. Byt jobb 3.Försök utveckla chefen (hrm, ja, man kan väl alltid försöka eller?):

Så gör du om din värdelösa chef - Affärsvärlden

eller kanske lite uppslag i denna artikel som handlar om hur man hanterar sin hopplösa chef (den listar 9 olika ledartyper, 2 är bra...):

http://www.fackliganyheter.nu/home/da/home.NSF/unid/BE1F56D888BA8367C1256FF50041AC7C?OpenDocument

Lycka till med alla hopplösa, värdelösa chefer!

Tänkvärt om lärande, kreativitet och motivation

Jag har spenderat en stund på youtube. Det finns en mängd härliga och intressanta saker där. Här är några tänkare som är spännande:

Sir Ken Robinson - Changing Education Paradigms
http://youtu.be/zDZFcDGpL4U

Om hur skolan lever kvar i det industriella tänkandet medan resten av världen ähar tagit sig förbi postindustriell över tjänstesamhället mot upplevelseekonomi.

Steven Johnson - Where good ideas come from
http://youtu.be/NugRZGDbPFU


Kreativitet och goda ideer, hur kommer de till oss, var kommer de till oss, hur kan vi påverka dem positivt?

Dan Pink - Drive: The surprising truth about what motivates us
http://youtu.be/u6XAPnuFjJc

Inre och yttre motivation, hur funkar det egentligen? Om jag får högt betyg, hög lön och annat, jobbar jag bättre då, njae, Dan Pink säger att det funkar på enkla uppgifter men när det handlar om komplicerade uppgifter.... Då finns det många fler saker som påverkar.

Drama Queens

Uttrycket drama queen är ju inte på något sätt obekant för mig. Jag har nog tyckt att jag har haft en ganska god uppfattning av innebörden av uttrycket. Det är någon som överdriver problem och som alltid gör det medelst tårar och ilska. Något som vi gör lite till mans liksom.

Nu har jag träffat en RIKTIG drama queen. Ojojojojoj. Uttrycket har fått en fördjupad innebörd för mig.

En drama queen frågar aldrig om hon/han har uppfattat saken rätt. Nej, hon/han reagerar alltid med massor av känslor direkt, det går från 0-100 på en nanosekund. Det finns ingen gräns för hur förorättad denna person känner sig. Ilska och tårar. Och anklagelser. För en drama queen har alltid tolkningsföreträde. Hon/han har blivit avsiktligt förorättad, kränkt, förbigången, besviken, orätt behandlad, anklagad, ignorerad, hånad, nonchalerad, beskylld, förbisedd, överkörd eller något annat högst upprörande. Det är alltid den andra som har fel.  Försök att resonera tenderar i att sluta med att 'the drama queen' går iväg innan något kan klaras upp.

En drama queen spelar ut hela känsloregistret och dompterar sin omgivning med sina utbrott. Omgivningen hukar - hon/han blir ju så ledsen, så upprörd. Sen tillrättalägger man sitt agerande för att undvika dessa obehagliga utbrott.

Detta är manipulation. Detta gör att man blir, jag blir, alldeles trött, energidränerad.

(hmmmm... med tanke på vad jag skrev ovan om att alla kanske är lite drama queens ska jag nu kontemplera hur många procent jag själv är - och omedelbart avveckla den egenskapen)

Reflektion av boken Entreprenöriell pedagogik i skolan*

Min absolut första fundering kring boken var när man i början beskrev att skolplikten kommit till som en kontrollinstans. Min förvåning. I mitt sinne har det alltid varit för att alla barn skulle beredas plats i skolan oavsett familjens ekonomiska ställning som gjorde att man införde skolplikt. Mot slutet av boken dyker skolplikten upp igen och då resoneras det på samma sätt som jag alltid gjort. Lite skönt tycker jag. Att något så behjärtansvärt som lika möjlighet till utbildning för alla görs om till kontrollinstrument kändes inte bra alls. Naturligtvis är ett kontrollerat utbildningsväsen alltid kontrollerande. Det ser vi ju idag; tyglarna stramas åt.

Nog om detta, vad handlar boken då om? Jo, om entreprenöriell pedagogik förstås. I boken återfinns Tillväxtverkets definition om vad entreprenörskap är. De säger att det är en process som gör att man kan se möjligheter och omsätta dem till verklighet. Alltså att man utvecklar en tanke eller idé till en faktiskt praktisk handling. Det entreprenöriella lärandet är då att lära sig jobba i denna process, och att detta faktiskt är något som alla kan lära sig. Jag funderar på att det kanske inte handlar om att lära sig jobba entreprenöriellt, kanske handlar det om att inte avprogrammera det entreprenöriella tänkandet från början, att tillåta divergent tänkande som små barn är så duktiga på och som vi tar i från dem när vi utbildar dem - det rätta svarets plåga. För just i den diskussionen, den om det rätta svaret ligger en del av förståelsen för det entreprenöriella sättet att tänka och därmed att agera enligt denna bok.

Hur agerar då en entreprenör? Kreativt, nyfiket, initiativrikt och med problemlösning i samtal och samarbete med andra eller på egen hand. Det är dock så att vi kan uppfatta det entreprenöriella agerande som i hög grad socialt och i sammanhang. Entreprenörer 'går igång' på problem, utmaningar, möjlighet och svårigheter - de vänder och vrider och söker lösningar på det som ligger framför dem. Dessa sätt att agerar förefaller väl tilltalande? Det är i alla fall så man i denna bok menar att entreprenörer agerar och också att det är därför de ofta inte vill gå i skola.

Men det är inte alls alla som uppskattar en entreprenör. De kan uppfattas som framfusiga, pådrivande, krångliga och samarbetsovilliga. Varför? Kanske för att de inte vill titta i facit, kanske för att de vill grubbla över ett problem och inte bara gå vidare, kanske för att de vill diskutera något som de upplever som högst viktigt och relevant men som inte ligger på schemat. Kanske för att när de inte får utmanas och lyckas och misslyckas utan repressalier så blir de ointresserade och stör eller förstör i klassen.

Det är inte heller alla som uppskattar att skolan ska vända mot ett entreprenöriellt lärande. Det verkar rörigt och ostrukturerat. Man kan inte hålla koll på att eleverna lär sig det de ska. De svaga eleverna kommer aldrig att klara det. Hur ska man kunna sätta betyg? De kommer bara att lata sig och sitta i kafeterian om de får för fria händer. Det tar för mycket tid. Dessa farhågor kommer både utifrån och inifrån skolan. Föräldrar kan tycka det är märkligt, de har ju trots allt också erfarenhet av skolan, och politikerna också. Och lärarna, med sin egen ryggsäck, sin egen prägling av vad det innebär att vara lärare. Står det i boken alltså. Men jag kan hålla med... Konstigt, tänker jag ibland, att det finns en sån tröghet inbyggd i yrket. Var har nyfikenheten tagit vägen, har den gått förlorad under utbildningen?

Och sen så skrivs det om det där med improvisation, att det är en del av det entreprenöriella lärandet det är det många lärare som ogillar. De ska ha planerat gärna ner till minsta minut. Alltså skulle den improvisatoriska delen av undervisning även den vara ett hinder för att införa entreprenöriellt lärande. Utan att egentligen ta ställning - jag förstår inte hur man som lärare tar sig igenom en enda skoldag utan improvisera lite grann - alltid dyker det ju upp något...

När jag kom till den delen där författarna menade att lärare skulle tänka på elever på ett nytt sätt, benämna dem på ett nytt sätt, hickade jag till. Medarbetare. Inte kan man väl kalla elever medarbetare? Vad händer i huvudet när man ändrar begrepp? Vad är det som ställs så upp och ner? Och vad händer med allt motstånd som jag skrivit om här ovan om eleven inte är elev utan medarbetare? Vad hände i mitt huvud?
Kanske den för mig viktigaste tanken i hela boken. Det som kan göra att jag kan se både mig själv som lärare och ungdomarna i nytt ljus.

Enligt den här boken är de positiva effekterna av ett entreprenöriellt lärande kan ge att de ökar elevernas känsla av sammanhang och att det de gör är viktigt och att de syns. Det ger också en ökad motivation enär det är utvecklande, utmanande och intressant. Dessutom leder det till framgång och stolthet. Menar författarna. Eller det är i alla fall olika saker som utmärker ett attraktivt arbete och det är vad man önskar och tror att man kan uppnå med entreprenöriellt lärande."En 'bra' lärare skapar en miljö som präglas av förväntningar" och det entreprenöriella förhållningssättet bygger på tilltro till sina elever vilket då skulle borga för att detta skulle vara en av de positiva vinsterna. En annan som man menar finns är att öka elevernas motivation och delaktighet genom att involvera dem i processen och förankra undervisningen i deras liv.

Om den här pedagogiken ger alla de här bra grejerna varför genomför inte varenda skola detta? Allt låter oerhört positivt och jag känner att jag vill jobba så här. Men nån hake finns det väl...?

*Lundqvist, Hallberg mfl. Entreprenöriell pedagogik i skolan - drivkrafter för elevers lärande. Liber, Sthlm, 2011

Pluggmåndag... och ödesmåndag...

Jag har förmånen att sitta hemma vid mitt köksbord idag och författa inspirerande uppsatser om ledarskap och entreprenöriell pedagogik. Och läsa. Hej och hå vad jag läser.

Idag klämde jag lite hastigt och lustig rapporten Entreprenörskap & skolan varpå jag skrev en reflektion om den. Inte helt färdig ännu men ändå. Planen är att jag ska läsa ännu lite mer (Arenor för entreprenörskap) och få med i samma reflektion.

Undra varför de använder ett så snällt uttryck som reflektion när kravet är tre fullskrivna sidor, med teori- och erfarenhetskopplingar. Fast det är klart, det är ju reflektion... känns som tung uppsats dock.
Under helgen har jag jobbat med Leaders and the Leadership-process en inte helt lättsmält bok, men innehållet är bra. Ihop med det har jag givit mig på att påbörja en uppsats om ledarskap och upplevelseekonomi.
Halvsnärjigt med två kurser som löper parallellt. Tur att det är roliga och intressanta kurser!

I samband med lunch har jag då också kunnat unna mig att ta en höstpromenad. Det var härligt friskt ute och den gamla förortskullen såg ut som om den skulle kunnat vara Italiensk.

När så denna dag går mot kväll övergår den ifrån att vara pluggmåndag till att vara ödesmåndag. Hammarby möter Jönköpings Södra på Söderstadion i säsongens sista hemmamatch. Säsongens näst sista omgång. Och ett förfärligt läge. Vi kanske måste kvala.... för att hålla oss kvar i Superettan. Det är en riktig ödesmatch ikväll. Och jag ska nu genast sluta tänka på det för jag får bara ont i magen. Ikväll ska jag sjunga och heja och sen är det ändå upp till de 11 på plan att ta segern. Forza Bajen!

En liten bild att bära med sig in i helgen



In progress



Chimamanda Adichie: The danger of a single story | Video on TED.com

Spännande att lyssna på Adichie, hur hon skrev om snö och ljushyllta barn när hon började skriva historier, för att det var de enda hitorier hon läste trots att hon bodde i Nigeria:
Chimamanda Adichie: The danger of a single story Video on TED.com

Omöjligt vara lärare?

Jag är hemma sjuk idag. Något man inte så gärna vill vara. Det känns som man sviker en massa människor: kollegorna, eleverna. Det kanske inte är så konstigt att det känns så med tanke på den allt tajtare arbetssituation som vi befinner oss i. Både lärare och elever. Eftersom jag är hemma sjuk så har jag hunnit läsa svenska dagbladets artikel om situationen.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/omojligt-uppdrag-att-vara-larare-idag_6530680.svd
     
Men nog nu det var en förbaskat fin helg. Delar med mig av lite bilder från landet - stillhet, tystnad, en lisa för själen.