Kärlek i juletid

En liten novell om kärlekens irrvägar

Det är inte utan att jag känner mig jagad. Stearinet på mattan, vinfläckarna på bordet, andra fläckar i sängkläderna. Om en halvtimme kommer min man hem. Var ska jag börja?! Jag springer runt i lägenheten. Ta bort, ta undan, utplåna bevis. Min lilla värld reflekterar samhället, tänker jag i min jakt runt lägenheten. Otrohet, svek, sökande efter kärlek. Hur fan får man bort stearin från mattor? Det har sipprat in mellan trådarna. Skit detsamma. Lakanen är viktigast! De mest komprometterande bevisen måste väck först. Jag börjar skratta. Min vardag så lik ett korrumperat samhälle. Fort, skynda, polisen, revisorn, NÅN kommer. Ta bort, få undan. Jaga, jaga. Det är märkligt vilken cirkus vi lever i. Varför har jag valt att ha en affär? Varför har jag valt otrohet och svek? Varför gör vi människor så? Varför går vi inte ifrån det gamla förhållandet... eller... varför involverar vi oss i något nytt innan det gamla är slut? Vi konsumerar varandra! Jaga, jaga, köpa, ha. Ren säng, bra. Men nu är det ju över. Inget smussel, inga mer funderingar över om jag ska stanna eller gå. Torka av bordet, undan med flaskor och glas. Jag har bestämt mig. Bara det jävla stearinet på mattan kvar. Men det kan förklaras. Nyckel i låset. Han är hemma. Jag hann. Jag hann! Jag hann...

***

Vi var några tjejer från kontoret som träffades hemma hos mig innan vi skulle på julbord. Eller tjejer och tjejer, mina barn blir galna när jag kallar mina väninnor tjejer: Ni är för fan över femtio, fräser de. Och ja, så är det ju. Men vad ska jag säga då? Det får bli tjejer. Firman bjöd varje år sina anställda på julbord och det brukade vara en mycket trevlig tillställning. Vi hade träffats hos mig eftersom min man var bortrest. Det är han ganska ofta. Glada, lite påverkade, uppklädda och uppmålade kom vi till Gondolen. Inte för att det var någon särskild julstämning, inte vädermässigt i alla fall, regn och grått. Och skyltningen gav inte så mycket stämning den heller, den kommer ju upp redan i oktober. Nej, kanske inte, men tidigt i alla fall. Men första julbordet, det är speciellt. Fösta gången man äter julmaten. Då känns att julen är i antågande. Då kan man för en kväll släppa klappångest, hos-vem-man-ska-fira-ångest, stress över matinköp och alla tråkiga sidor som förefalla mer en del av julen än någonting annat numera. Nu var det julbordskväll. Jag hade klätt mig i en röd ganska åtsmitande klänning, ett par stövlar med klack, fäst upp håret i en slarvig (men avancerad att göra) svinrygg och lagt makeup. Jag kände mig fin, glad och förväntansfull. När vi kom in stod vd:n innanför och välkomnade oss. Vi bjöds på välkomstdrink och minglade medan vi väntade på att alla skulle komma. Snart var vi fulltaliga och strömmade in i restaurangen. Det var verkligen fullsatt. Vi hade bra bord längst ut i restaurangen med utsikt över Stockholms kalla gråa natt. Det gjorde att det kändes varmt och skönt och festligt inne, med allt rött, grönt och guldigt. Kanske skulle man låta julen vara bara ett julbord och sedan var det klart.
Bordet dignade under julens delikatesser, som vanligt skulle jag ta för mycket, bli för mätt och den åtsmitande klänningen skulle puta ut över magen som om jag vore gravid. Ja, nu hade jag ju passerat den ålder då man blir gravid men i alla fall. Kärringput kanske man borde kalla det istället, tänkte jag och började fnittra för mig själv.
"Vad fnittrar du åt", frågade en manlig stämma på min högra sida Jag hoppade till.
"Va? Nej..jag…", jag kände att jag rodnade och började fnittra ännu mer.
Mannen betraktade mig lugnt leende. Han såg mycket bra ut. Det pirrade till i mig och jag gav honom ett skälmskt ögonkast och ett leende. Hela flirtarsenalen, liten varningslampa blinkade ’you’re overdoing it’.
"Är du här med jobbet", frågade han.
"Javisst", svarade jag, "du då? Jobbet också?"
"Jaa", han skrattade till, "det gäller nog nästan alla här, om inte alla."
"Lisa, kan du komma", min arbetskamrat ropade på mig.
"Kommer", ropade jag glatt tillbaka så vände jag mig mot mannen. "Ha en trevlig kväll!" Jag avfyrade ett leende. Flirta är kul tänkte jag utan att bry mig om att jag var larvig.
"Detsamma", log han tillbaka.
Jag kände hans blickar när jag gick tillbaka till mina arbetskamrater. Vd:n väntade, jag var tydligen sist att sätta mig, när jag gjort det höll han sitt årliga julbordstal. Jag sneglade över axeln bort mot buffén för att se om mannen var kvar. Det var han inte. Lite nonchalant lät jag blicken glida över den del av restaurangen som var överblickbar för mig. Inte minsta lilla spår av snyggingen. Lite besviken vände jag min uppmärksamhet mot min chef som ju faktiskt stod och höll tal.
När jag kom ut från toaletten stod han plötsligt där. Mitt framför mig. Som om han bara materialiserats från ingenstans. Jag hade spanat hela kvällen och inte sett en skymt av honom. Min arbetskamrat och vän Sonja hade skojats och retats med mig om snyggingen som jag raggade upp vid buffébordet och jag skojade tillbaka att han var en illusion eller kunde hon möjligen se honom någonstans. Men det har hon inte kunnat. Så snubblade jag alltså nästan på honom när jag kom ut från toaletten.
"Ojsan, hej", jag log fåraktigt.
"Hej Lisa!"
"Du vet vad jag heter?" Jag var förvånad.
"Ja jag hörde när din väninna ropade", han var betagande.
"Nämen du, då har ju du övertag", log jag. "Vad heter du?"
"Staffan."
"Hej Staffan!"
"Hej Lisa! Igen", hans leende var brett och varmt.
Jag kände mig knäsvag. Tramsmaja, sa jag till mig själv, du har druckit för mycket. Folk knuffades och trängdes runt om. Och vi stod där tysta. Jaha, det var det.
"Jag ska gå tillbaka in", sa jag.
"Du, vi är några stycken som ska gå vidare", sa han och tog fatt i min hand. "Dansa, vill du inte följa med?"
"Jag", nu bråkade hela jag med mig själv, "vart ska ni..jag kan inte bara gå..kanske.."
"Vi går till Karlsson, du kan väl komma efter…om du vill?"
"Jaa, kanske, vi får se", gud vad jag kände mig velig, som en tonåring, nej förresten de är betydligt kaxigare än så, som en gift 50-plussare som inte blivit tilltalad, kurtiserad av en snygg man på krogen på evigheter, vilket var precis vad jag var.
"Bra, då hoppas jag att du kommer", han kramade min hand lite innan han släppte den och försvann in på toaletten.
Det sjöng på sista refrängen runt vårt bord. De första hade redan troppat av och det var dags att bryta upp. Ungdomarna var på väg till nästa ställe. De hängde kvar bara för gratisspritens skull. Några gjorde planer om att ta sällskap hem.
"Lisa, ska vi dela på en taxi", frågade Sonja.
Sonja och jag är mer eller mindre grannar och har känt varandra länge. Frågan var egentligen bara för formen, det var outtalat att vi naturligtvis skulle åka tillsammans hem. Dela på en taxi tillbaka till förorten, våra äkta män, barnen och villan.
"Du skulle inte vilja gå vidare?" Frågade jag.
Sonja såg förvånad ut.
"Näe vet du", hon skrattade till. "Nu vill jag hem till gubben. Jag är trött. Orkar inte rumla mer än så här. Jag har väl blivit gammal.."
"Men du", försökte jag, "skulle det inte vara kul att dansa lite? Vi kommer ju aldrig ut. Varför inte passa på när vi för en gångs skull är …"
"Nej…nej", Sonja lät plötsligt lite irriterad, kanske var hon faktiskt trött, "det jag vill är åka hem. Sängvalsen är den enda dans som lockar."
Vi gick och hämtade våra kläder. I garderoben trängdes hela företaget kändes det som. Skratt och uppsluppenhet rådde fortfarande. Börje tjoade:
"Ska ni med på Stampen?"
Sonja skakade på huvudet och tjoade tillbaka att det var dags att åka hem, en dag imorgon också. Plötsligt blev jag arg, sur och trött. Fy vad vi hade blivit tråkiga. Måste man vara så himla präktig hela tiden. Jag vände mig till Sonja.
"Du, jag far inte med hem, jag tror jag följer med Börje och…"
Hon stirrade på mig, fräste ett jaså, ja då får jag väl ta taxi själv då, blir jävligt dyrt, snodde åt sig kappan och försvann ut utan ett hejdå. Jag kände mig dum. Sedan kände jag att Sonja var dum. Sedan kände jag att jag definitivt var onykter och borde åka hem. Jag krängde på mig duffeln, ropade hej till alla och gick ut. Jag åkte inte hem. Jag åkte till Karlsson & Co.
Vi dansade tätt tillsammans. Vi hade dansat nästan ända sedan jag kom. Det hade varit oerhört nervöst att åka dit, stå i kön ensam. Tjejer, eller kvinnor då, går inte ut ensamma. Jag tänkte att ingen vet att jag är ensam eller om jag ska träffa mina vänner där inne. Men jag visste och det räckte. Jag tror aldrig att jag någonsin stått i en krogkö ensam. Jag har aldrig gått på bio själv. Eller teater. Eller någonting. Handlat förstås, det är en annan sak. Har man ingen att gå med stannar man hemma. Så är det att vara kvinna. Eller det är i alla fall vad jag tror. Jag känner ingen annan som går på bio, teater, ut och dansar eller någonting, utom handla då, själv. Inte ens min dotter gör det, så det är väl inte en generationsgrej, fast man kunde hoppas det. Det är väl bara så att kvinnor inte ska gå ut själva. De ska ha sällskap med sig. Konstigt egentligen. Är inte det väldigt…muslimskt? Sådär tänkte jag när jag stod i kön. Ja, jag var ju inte helt nykter, men hade jag varit det hade jag aldrig vågat stå där. Trots att jag inte behövde mer gick jag raka vägen fram till baren. "En white russian, tack." Mod i flytande form. Vad höll jag på med? Då var han plötsligt där. Staffan. Jag såg honom längre bort i baren. Bartendern gav mig min drink som jag sippade på medan jag betalade. Drack och tittade. Bartendern fick säga till mig flera gånger innan jag uppfattade att han ville lämna växel. Jag log generat, och tog emot pengarna. Vad skulle jag göra nu? Gå fram och knacka honom på axeln. Eller? Vänta? Nej men herregud. Varför var jag här? Bra fråga. Gift kvinna i femtioårsåldern med två barn, en dotter utflugen och en son fortfarande hemma, ibland i alla fall. Vad gjorde jag på Karlsson? Han var snygg som få för all del denne Staffan. Och, ja, jag vet inte, något gjorde att jag gjorde allt det jag inte gjort förr och inte borde. Kanske. Varför skulle jag inte gå ut och dansa? Bli lite uppvaktad. Känna mig sexig och åtråvärd. Håkan, min man, han fick mig inte att känna mig just så. Inte alls så faktiskt. Det var väl bara att gå över till denna Staffan nu då. Nu när jag ändå var här. Han fick syn på mig när jag var på väg fram emot honom. Han log.
"Vi dansar", sa han.
Och det hade vi gjort. Dansat och dansat. Närmare och närmare varandra. Nu gick det inte att komma närmare. Jag tittade upp i hans ögon. Vackra välvda ögonbryn, långa ögonfransar. Gröna ögon. Så föll jag in i dem, som en dålig harlekinroman, tänkte jag, sedan kysste jag honom. Det hade gått att komma närmare ändå. Jag kände mig inte det minsta knäsvag. Tvärtom jag kände mig lugn, stark och trygg. Och fantastiskt glad och behaglig. Det var ju skönt att allt inte var som en harlekinroman.

***

Så blev det då att jag blev förälskad i denna vackra, trevliga man. Han var 45 år frånskild varannan veckas pappa till en flicka på 10. Han var förälskad i mig. Det var fantastiskt. Jag levde, andades, kände mig ung. Och tyckte att jag var oerhört fånig. Men det struntade jag i. Jag bedrog min man. Julen stod för dörren. En riktig familjehögtid. Jag flydde den, ja, inte rent fysiskt men mentalt. Vi satt runt julmaten, vi delade ut julklappar, vi såg kalle anka, vi gjorde allt det där som hör till, vi, familjen. Staffan träffade jag så ofta jag kunde och tänkte på mest hela tiden. Han var som en oro och ett lugn som jag bar med mig hela tiden. Vi träffades före lucia. När julen kom var jag upp över öronen besatt av denna man. I mellandagarna skulle min äkta man, så äkta han nu var resa bort. Han skulle vara borta till efter nyår. Jag såg fram emot det. Då skulle jag få vara med Staffan hela tiden. Och vi var det. Ler och långhalm. Vi njöt av tiden vi hade ihop, vi var på bio, teater, restaurang. Vi var hemma och bara var tillsammans. Vi älskade. Passionerat. Jag var lycklig. Vi pratade. Hela tiden. Det var så lätt att prata. Jag tänkte att jag hade funnit den rätta. Jag sa det till Staffan och så skrattade vi. Det var löjligt. Vi var löjliga. Vi var precis som vi ville. Och vi var tillsammans. Så började Staffan så smått prata om framtiden. Vad jag ville? Och det var ju klart, det var ju inte ens svårt, jag ville ju vara med honom. Aldrig hade jag känt mig så bekväm med någon förut. Det var vi två. Vi skulle bygga ett liv tillsammans. Då satte tvivlet in. Då kom rädslan. Rädslan för att sätta vår kärlek under skäppan. Rädslan för det nya. Att inte veta vad som skulle hända. Att förlora det jag hade. Allt blev plötsligt svårt. Jag tror aldrig jag någonsin varit så rädd som jag var då. Rädd för att välja.
　

***

Jag lutar mig mot dörröppningen.
"Hej. Hur var resan?"
"Hej! Bra, bra tack."
Stelt, formellt, som om vi vore främlingar. Han hänger av sig kläderna. Men jag har bestämt mig; jag ska stanna. Passion med Staffan men trygghet med Håkan. Jag kanske är feg. Men jag väljer tryggheten. Jag berättade det för Staffan under natten. Föregående natt hade blivit vår sista. Vi hade klamrat oss fast vid varandra. Och här står nu Håkan. Hade jag valt rätt? Åh, Staffan! Har jag valt fel?
"Vill du ha en kopp kaffe?" Frågar jag.
"Tack gärna."
Jag går ut i köket och sätter igång kaffebryggaren. Håkan pysslar och prasslar i hallen. Och suckar tungt. Så kommer han in i köket, tar fram koppar ur skåpen och sätter sig. Kaffet är klart så jag häller upp varsin kopp. Ställer tillbaka kannan på bryggaren och sen sätter jag mig också.
"Hur har du haft det då?" Undrar han.
"Jootack, som vanligt", svarar jag med sanningen svindlande långt borta. "Varit på mellandagsrean lite och så."
Han sträcker sig över bordet där vi sitter mitt emot varandra och fattar mina händer. Han suckar tungt.
"Vi, jag, eller..", börjar han. "Jag vet inte hur jag ska.."
Det hugger till i bröstet. Har han förstått vad jag gjort? Jag håller andan, det dunkar i öronen så jag knappt hör vad han säger.
"Det finns väl inget rätt sätt att säga svåra saker", fortsätter han efter en liten stund.
Mina ögon tårfylls. Vad fan har jag gjort? Så korkat. Hur ska jag någonsin kunna förklara mig, rättfärdiga mitt svek.
"Jag vill skilja mig", hör jag hans röst långt bortifrån. "Jag har träffat en annan."