Oh them nationella proven :(

Elever med ångest. Uppgivna lärare. Detta är nationella proven. I alla fall för mig. I alla fall i den här skolan. Och sedan mer jobb för lärarna och mer oro för eleverna. Och ja, jag pratar om de akademiskt svaga eleverna. Och om de som har svårt att sitta och skriva prov en hel dag. De för vilka skolan som form inte passar. De, där systemet försöker pressa in fyrkanter i för små cirklar, elefanter som ska klättra i träd, eller använd vilken mental bild ni vill...  Situationen är bekant för i princip alla som jobbar inom skolans värld. En del som inte jobbar i skolan gör det inte kan förstå, utan säger: det är väl bara... Nej, det är inte så bara. Det som inte passar ihop kan inte tvingas att passa ihop.

Var är den där efterlängtade skolrevolutionen? Ska vi börja fundera på hur en alternativ skola skulle kunna se ut? Är det inte dags nu?

Song for Marion

 

Häromdagen såg jag filmen Song for Marion. Det var en omtumlande och hjärtevärmande upplevelse. Samtidigt som jag faktiskt grät floder så kände jag så mycket ömhet och kärlek för karaktärerna. Se den!

Klarar mig själv, tack

Läser i en annan blogg om rädsla för kärlek och närhet och funderar. Jag kommer att tänka på den här texten:

Klarar mig själv. Tackar som frågar, men jag klarar mig själv. Vill inte ha nån hjälp, det går så bra ändå så. Vill inte luta mig mot någon annan. För plötsligt är någon annan inte där och jag faller. Jag vill inte falla, tack så mycket. Så jag lutar mig mot ingen. Jag klarar mig själv. För jag är rädd för att falla. Rädd för att bli lämnad ensam och ledsen med såren och smärtan. Så jag klarar mig själv, men tack ändå...