Funderingar om PBL och entreprenöriell pedagogik

Jag har haft förmånen att jobba utifrån ett problembaserat lärande. En gång i veckan, en eftermiddag, satt vi och samplanerade vårt jobb. Vi jobbade i projekt. Ett projekt är uppbyggt så att det har ett övergripande mål, en utgångspunkt och examinationer som ska visa att eleverna nått det övergripande målet och kursmålen - vilka naturligtvis är sammankopplade. Detta sker genom ämnesintegrering. Utgångspunkten är ett problem av något slag, som ska trigga eleverna att genom eget aktivt och gemensamt sökande nå fram till målen. När jag läser boken Entreprenöriell pedagogik ser jag många beröringspunkter. Dessa nämns i boken, även om man där tänker att den entreprenöriella pedagogiken är en utveckling av det problembaserade lärandet. Om det är så vill jag i detta skede låta vara osagt.

Personligen tycker jag att detta arbetssätt, att jobba problembaserat är oerhört mycket mer stimulerande än det sedvanliga. Men det finns en massa aber också. Det är resurskrävande. Det kan man inte ducka. Det är nödvändigt att alla inblandade vill, vill på riktigt, annars blir det tungt och svårt att manövrera. För om man inte tajtar till pedagogiken och vet var man är på väg är det faktiskt lätt att tappa de där eleverna som man är rädd att tappa. Inte nödvändigtvis de svaga men de skoltrötta... Att börja jobba problembaserat innebär en stor tröskel. Efter nio år av rätt och fel och facit, så kan det vara oerhört svårt att själv ansvara för sig själv och för att hitta svar själva. Många elever blir arga. Andra förstår inte. Och några passar det genast väldigt bra. Det är en tröskel och en uppförsbacke, men jag är ändå inte benägen att kasta i handsken. Ungdomarna har i många år avprogrammerats från eget tänkande, klart vi måste ge dem lite tid att komma igen. Men som sagt var, finns inte en stringens och en tro på detta bland alla kollegor kommer det att falera. I boken skriver man att man frigör en massa resurs och det har man i alla år sagt på min skola också (om pbl alltså), men vardagen säger mig något annat.

Det går naturligtvis att jobba problembaserat i det egna ämnet på de egna lektionerna, precis som det går att inta ett entreprenöriellt grepp. Men effekten för elevgruppen för dess lärande om alla går samman är så mycket större. Kanske ska man som det skrivs i boken låta eleverna koppla av och bli lärarmatade emellanåt? Eller, jag har faktiskt provat det och det fungerande inte bra alls på den gruppen. Eleverna föll tillbaka i inaktivitet och förväntningar på att lärarna skulle leverera alla svaren. När sedan nästa uppdrag lanserades var det oerhört svårt att få eleverna med sig.

När uppdragen fungerar finns det nog inget roligare sätt att arbeta. Den liksom sjuder i klassrummet. Och om man som lärare och grupp har kommit så långt att man kan lita på varandra så gör det inget om någon/några elever tar micropauser och gör annat. De kan själva avgöra hur de behöver jobba. En paus, en stund på facebook till och med (alla lärares fasa!) kan vara högst välgörande. Ingen orkar vara högeffektiv hela tiden. Kan man sen dessutom hjälpa eleverna hitta möjligheter att fluktuera i grupparbetet och att olika personer agerar lok, så får man en otroligt dynamisk, glad och effektiv arbetsmiljö. Just det man talar om i boken. Och jag har upplevt det...

Men som sagt, det är inte jättelätt. Det är för oss alla en stor omställningsprocess. Och det är ofta jag får bita mig i tunga för att inte bara ställa mig och leverera de svar som för mig är de korrekta - eller för all del, de svar jag själv har fått levererade en gång i tiden. Och sen är det det där med röran...

Färre lärarjobb

Elevkullarna krymper. Hälften av alla friskolor i Stockholm har bara en beläggning på under hälften av platserna. 40 lärartjänster i Stockholms Stad är indragna. Skolor läggs ner, Hässelby är nedlagt, Enskede Gård försvinner säger ryktet, Brännkyrka likaså men det tar något år till - säger ryktet alltså.
Ja, just det jag pratar om gymnasiet. För tittar man längre ner i åldrarna så vänder det. Lågstadiet fylls av elever och i innerstan kan man inte längre finna lokaler så att alla får plats. En evakuering av eleverna till något närliggande men också närliggande stor trafikled ledde härförleden till mycket upprörda föräldrar. Och jodå, staden fick hitta en annan lösning.
Om några år, när man har lagt ner ytterligare kommunala skolor, då måste den som vill öppna friskola kunna tälja guld med smörkniv... Så kommer det nog att bli.

Klämd mellan det yttre och det inre - en speciell men inte ovanlig pedagogisk situation

Det var en sån där typisk myror-i-brallan kille. Hela hans skoltillvaro kan karaktäriseras som en situation av specialpedagogisk karaktär. Han kunde inte sitta stilla. Det bara gick inte. Det var svårt att komma i tid. Det var svårt att vara tyst. Det var svårt att arbeta. Allt var svårt. Allt som handlade om att vara så där som man ska vara i skolan. Så han tog till egna strategier. Gick på toa och kom aldrig tillbaka. Tittade på youtube istället för att skriva, eller spelade spel på mobilen - då satt han ju i alla fall stilla. Han fick ingen ämneskunskap, men han lärde sig vad han måste göra för att överleva i skolan. Komplexiteten i beteendeproblem beror på samspel mellan den yttre miljön och individen. På olika sätt befästs beteendet genom negativa förstärkningar, allt ifrån marginalisering och exkludering men också genom vinster som nås där kunskapsluckor döljs och status bland kamrater höjs.

Vad gjorde jag då? Jag försökte på många olika sätt att få honom att jobba med skolarbete, att få honom att känna sig delaktig. Men med begränsad framgång måste jag tillstå. Han ville gärna prata men inte delta i diskussioner. Jag försökte hitta sånt han var bra på men han gled undan. Att arbeta med olika kamrater, som jag tänkte kunde vara ett komplement till honom, det höll bara en kort stund, sen flaxade han iväg, och kamraterna uppskattade det inte. Om jag försökte sitta ner med honom under lektion (det gör jag med fler elever, så det var inte något väldigt ovanligt som hände just honom) blev han rastlös och obekväm. Att ta honom åt sidan efter lektion för att prata med honom om vad han behövde fungerade inte. Jag uppfattade att han kände sig utpekad och särbehandlad. Han sa bara ja, ja, tills han fick gå. Gossen fick alltså möta en lärare som försökte hitta vägar för lärandet genom aktörsperspektivet, att få honom att reflektera och själv staka ut sin väg; genom bemästrandeperspektivet, då positiv återkoppling och hitta områden där han kunde vara bra var ingredienser; även det socialkonstuktivistiska perspektivet fick ett försök när gossen placerades med andra elever och jag var säker på att detta skulle fungera. Men detta att det skulle varit medvetna val av olika perspektiv är förstås en efterkonstuktion. Jag prövade och han föll, om och om igen.

Ett sätt som fungerade lite var om han satt vid en dator att stå brevid honom - gärna med en hand på axeln. Då kunde han jobba lugnt ett tag. Men om det uppstod problem, även ett litet, då gick det inte att hålla honom kvar. Att visa att jag brydde mig om hans arbete och om att han var med var inte en given framgångsfaktor. Men när jag uppmärksammade att han gick med orden att han inte skulle vara borta för länge och med en blick på klockan (dock diskret) kom han oftast tillbaka. Kanske var det här, i den här tanken: du får vara den du är men du får vara det här med oss, han hade kunnat utveckla andra beteendemönster. Om han hade blivit inkluderad i gemenskapen på riktigt. När terminen var slut hade han underkänt i alla ämnen.

Vad gjorde skolan? Mycket litet. I alla fall mycket lite av reell substans. Problemen kring den här gossen var ofta uppe till diskussion på arbetslagsmöten. Mentor och rektor hade samtal med föräldrar och med gossen själv. Men det ledde inte till någonting. Det presenterades aldrig någon strategi. Det gjordes aldrig någon utvärdering av denna strategi som kanske man kan tänka sig borde ha funnits men aldrig presenterades. Jag misstänker att den inte fanns någon annan strategi än att eleven fick uppmaningen att skärpa sig, att ta tag i skolan och att ta ansvar. Det låter krasst, men det är inte första och dessvärre inte sista gången det händer. Min uppfattning är att man diskuterade utifrån att eleven ägde problemet och sålunda skulle eleven lösa problemet.
 
Vad kunde ha gjorts? Det allra minsta som kunde ha gjorts är ju en pedagogisk kartläggning. Lärarlaget borde ha slagit sina kloka huvuden ihop och systematiskt gått igenom vad gossen torde behöva för att hantera sin inlärning. Och därefter skulle vi naturligtvis ha anpassat undervisningen efter detta.  Detta är något som måste upp på dagordningen, att faktiskt bedriva samtal kollegor emellan som leder till utveckling av arbetet. Vi borde ha problemformulerat, analyserat och givit förslag till lösningar. Det som nu hände var istället att vi berättade och oroade oss. Och ingenting förändrades.

Rymmer den gängse skolkoden alla barn? Idag har vi inte en skola för alla. Så hur ska vi göra för att nå dit?

Källor:

Nordahl, Thomas, et al. Att möta beteendeproblem bland barn och ungdomar: teoretiska och praktiska perspektiv. Stockholm: Liber, 2007.
Partanen, Petri. Från Vygotskij till lärande samtal. Stockholm: Bonniers, 2007.