Beteendeproblem

Jag läser om hur en ska bemöta elever med problematiska beteende. Jag gör det Eftersom jag har en grupp med många beteenden som är problematiska och jag därför behöver förkovra mig och hitta råd och stöd. I Att möta beteendeproblem bland barn och ungdomar  av Nordahl et al läser jag om konsekvenser. Jag hör ju ofta att ungdomarnas beteende måste få någon konsekvens, ofta med undermeningen ett straff. Jag läser att om vi slår på trumman allt för ivrigt och låter ett beteende få stora konsekvenser så accelererar beteendeproblemet, men om vi låter konsekvenserna vara små och direkta så blir det bättre. Vi bör alltså inte skälla på eleven för att den kastar sudd utan be eleven ta upp suddet.

Det handlar om att inte skälla på den som blivit mycket skälld på. Det ökar bara avståndet och motståndet. Tricket är att ge uppmärksamhet på det positiva. Att ge beröm. Men inte hur som helst! Berömmet ska vara specifikt och, konkret, komma direkt, vara entusiastiskt, ske under pågående arbete inte efter. Vi ska aldrig blandaberöm och kritik. Vi ska ge beröm både för arbetet och för beteendet.

Jamen det känns ju logiskt, vänligt och bra. Sen gäller det bara att inte lockas in i olika draman, att inte låta sig provoceras utan bara fortsätta med vänlig gränssättning. Nu kör vi!

ibland ibland

så undrar jag hur det är ställt med rättssäkerheten för elever i skolan. En kollega (på en annan skola) har just tagit över en klass och ska undervisa i engelska6. Första lektionen får eleverna skriva brev till hen. Här brister det för kollegan. Underlaget är katastrofalt. En av eleven kan inte ens få ihop en sammanhängande text som är begriplig. Eleven skriver 4 rader och min kollega förstår inte vad eleven vill säga. Och då är kollegan välvilligt inställd.
Sen tänker jag på den klass jag undervisade i engelska6 i förra året. Där gjorde man djupgående analyser av både text och film.
Ska skillnader verkligen vara så här stora? Nej det är klart de inte ska. Hur ska man komma åt detta? Kanske behöver skolan bli statlig för samorganisation och kanske behöver skolan externa rättningsinstitutioner.... Eller så kanske vi ska fundera över det här med betygets förtjänster....

Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

Jag sitter och läser Skolverkets läroplan för gymnasieskolan.  I den står det att undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Nu undrar jag: hur tänker Reinfeltd när han säger att vi ska införa betyg för tidigare år? A Klapp som är betygsforskare vi Göteborgs universitet hävdar med bestämdhet att lärandet minskar när betyg införs. Alltså går det tvårs emot den vetenskapliga grunden.

Dessutom har man sett att elever som har gått i mindre klasser (alltså inte specialklasser utan vanliga, men mindre) når högre framgång i yrkeslivet än de som gått i stora klasser. Detta beror inte på att elevtalet var litet utan att läraren hann med alla.

Om vi vill ha ett framgångsrikt skolväsen i Sverige så bör vi kanske göra faktiskt det som står i läroplanen låta undervisningen vila på vetenskaplig grund och beprovad erfarenhet.

Men nu opponerar sig någon och säger att Pisa-undersökningen visade att Sverige ligger efter och att något måste göras. Jo, jag tycker också det men jag tror att vi ska titta på vilka faktorer som faktiskt kan göra skillnad. Dessutom visar Pisa tydligt att det Sverige är dåliga på och Japan och Finland som låg i topp är bra på, är att ta hand om de svaga eleverna. Och, här kommer lite beprövad erfarenhet: svaga elever lär sig inte bättre genom betyg, de lär sig bättre genom att läraren har tid för dem.

Alltså: skolpolitikernas inslagna väg kommer inte att leda till att eleverna når bättre resultat. Det kommer leda till fler propåer om att lärarna måste göra mer, dokumentera mer, sätta in hjälpinsatser - så att lärarens tid att planera, genomföra och återkoppla sin undervisning minskar, vilket har till följd att elevernas resultat blir sämre....  Och så fortsätter den nedåtgående spiralen!

Elever som fåglar, fria eller vingklippta, vad gör vi med dem?

Det finns så mycket att fundera kring och reflektera kring när det gäller pedagogik. Alla dessa tankar och ideer. Huvudet liksom kryllar av dem och jag får inte riktigt fatt på allt. Men en sak som jag tänkt mycket på är att vi (lärare) inte verkar vilja frihetlig pedagogik.

     Vi är inte alls så modiga och framför allt inte lika tillitsfulla som fåglarna som puttar ut ungarna ur boet: - Flyg! Vi sätter ett snöre runt benet och säger: - Flyg lite, oroa dig inte, jag har dig i ett stadigt tag om det inte fungerar, men flyg lite nu en liten stund. Sen berättar vi om alla små tilltufsad elevers misslyckade flygförsök. Vi säger att det är bara de allra bästa som klarar detta och knappt ens de. Och hur ska vi kunna se och bedöma deras flykt om vi inte håller dem i bandet, om de flyger utanför vårt synfält, om de flyger högre än vi kan följa. Hur ska vi kunna ha elever som flyger högre än vi kan flyga?

     Vi (inom skolan, men även föräldrar och inte minst politiker) förefaller så förfärligt ängsliga. Oroar vi oss för fåglar som flyger? Vingklipper vi dem?
   Jag säger inte med säkerhet att vi gör det. Och om vi gör det, gör vi det nog oftast för att vi tror att det är för deras eget bästa. Vi behöver nog fundera och diskutera med varandra om dessa frågor...

Rollspel som examinationsform

Idag och igår har jag examinerat mina elever i momentet säljande samtal i servicekunskap. Hur bättre göra det än praktiskt? Två och två har eleverna varit ömsom säljare ömsom köpare, och visat upp sina kunskaper i, sin förstålse för och sin förmåga att sälja. Det har varit fantastiskt roligt, informativt och lärorikt. Ingen har misslyckats fullständigt, så som ibland sker i på skriftliga examinationer. Fler än vanligt har nått höga betyg, och underhållningsvärdet för mig som lärare jämfört med att sitta och rätta prov och inlämningsuppgifter... ja, oerhört mycket roligare är det.

Men de andra då? De som inte är inne och examinerar. Det är klart ett litet släpp blir det ju där. Alla gör inte riktigt det som de ska, trots att de har arbetsuppgifter som inte på något som helst sätt är oviktiga eller så. Nå, ska jag vara helt ärlig så gör inte alla alltid exakt vad jag förväntar mig av dem i klassrummet heller. Men sen kom jag på en grej... de får göra frågor på nästa kapitel, instuderingsfrågor till varandra som de själva rättar sedan. Då blev det lite bättre fart.

Men åter till rollspelet. Jag vill härmed rekommendera detta sätt att examinera. För lärarens skull, för elevernas skull. De ungdomar som har lite bokstavskombinationer klarar sig fint! De elever som alltid klarar sig bra på prov och är akademiskt kompetenta klarar sig fint! Tänk en examination där inte en enda elev som deltar misslyckas. Härligt!

Söndagsmorgon med pedagogiska studier

Sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och en trave böcker. Det står mycket intressanta saker i dem:
"Lärarnas professionella objekt är lärande." - Carlgren & Marton
"Ledarskap är en kommunikativ nyckelfunktion ."- Malten
"Hänvisningar till regler och principer är ofta ett uttryck för att man befinner sig på ett nybörjarstadie i utvecklingen av sin professionella kompetens."- Fuglestad

Jag tror att alla såna här små insikter leder vidare till att vara mer nöjd i sitt arbete då man kan känna att man börjar förstå lite mer och att man kan genomföra lektioner av en viss kvalitet. Höja sin lägsta nivå som man brukar säga i sportens värld. Det i sin  tur leder, tror jag till ett ökat välbefinnande i livet och med sig själv.

Ut och observera

Fältstudier är grejen. Mina studenter lär sig så mycket när de är ute och observerar hur till exempel hur människor kommunicerar med varandra.  Än så länge behöver de hjälp att analysera vad de ser. Men snart gör de det själva det är jag övertygad om. Fina, duktiga studenter!
Men nu är det helg så jag lämnar studenterna åt sitt och ägnar mig åt mitt. Den här helgen ska jag själv ägna mig åt studier. Det gäller att lägga på ett kol så att jag kommer igång med uppsatsen ordentligt. För sen vill jag också ut och observera. Då blir det klassrumsobservationer, med fokus på läraren.

Funderingar om PBL och entreprenöriell pedagogik

Jag har haft förmånen att jobba utifrån ett problembaserat lärande. En gång i veckan, en eftermiddag, satt vi och samplanerade vårt jobb. Vi jobbade i projekt. Ett projekt är uppbyggt så att det har ett övergripande mål, en utgångspunkt och examinationer som ska visa att eleverna nått det övergripande målet och kursmålen - vilka naturligtvis är sammankopplade. Detta sker genom ämnesintegrering. Utgångspunkten är ett problem av något slag, som ska trigga eleverna att genom eget aktivt och gemensamt sökande nå fram till målen. När jag läser boken Entreprenöriell pedagogik ser jag många beröringspunkter. Dessa nämns i boken, även om man där tänker att den entreprenöriella pedagogiken är en utveckling av det problembaserade lärandet. Om det är så vill jag i detta skede låta vara osagt.

Personligen tycker jag att detta arbetssätt, att jobba problembaserat är oerhört mycket mer stimulerande än det sedvanliga. Men det finns en massa aber också. Det är resurskrävande. Det kan man inte ducka. Det är nödvändigt att alla inblandade vill, vill på riktigt, annars blir det tungt och svårt att manövrera. För om man inte tajtar till pedagogiken och vet var man är på väg är det faktiskt lätt att tappa de där eleverna som man är rädd att tappa. Inte nödvändigtvis de svaga men de skoltrötta... Att börja jobba problembaserat innebär en stor tröskel. Efter nio år av rätt och fel och facit, så kan det vara oerhört svårt att själv ansvara för sig själv och för att hitta svar själva. Många elever blir arga. Andra förstår inte. Och några passar det genast väldigt bra. Det är en tröskel och en uppförsbacke, men jag är ändå inte benägen att kasta i handsken. Ungdomarna har i många år avprogrammerats från eget tänkande, klart vi måste ge dem lite tid att komma igen. Men som sagt var, finns inte en stringens och en tro på detta bland alla kollegor kommer det att falera. I boken skriver man att man frigör en massa resurs och det har man i alla år sagt på min skola också (om pbl alltså), men vardagen säger mig något annat.

Det går naturligtvis att jobba problembaserat i det egna ämnet på de egna lektionerna, precis som det går att inta ett entreprenöriellt grepp. Men effekten för elevgruppen för dess lärande om alla går samman är så mycket större. Kanske ska man som det skrivs i boken låta eleverna koppla av och bli lärarmatade emellanåt? Eller, jag har faktiskt provat det och det fungerande inte bra alls på den gruppen. Eleverna föll tillbaka i inaktivitet och förväntningar på att lärarna skulle leverera alla svaren. När sedan nästa uppdrag lanserades var det oerhört svårt att få eleverna med sig.

När uppdragen fungerar finns det nog inget roligare sätt att arbeta. Den liksom sjuder i klassrummet. Och om man som lärare och grupp har kommit så långt att man kan lita på varandra så gör det inget om någon/några elever tar micropauser och gör annat. De kan själva avgöra hur de behöver jobba. En paus, en stund på facebook till och med (alla lärares fasa!) kan vara högst välgörande. Ingen orkar vara högeffektiv hela tiden. Kan man sen dessutom hjälpa eleverna hitta möjligheter att fluktuera i grupparbetet och att olika personer agerar lok, så får man en otroligt dynamisk, glad och effektiv arbetsmiljö. Just det man talar om i boken. Och jag har upplevt det...

Men som sagt, det är inte jättelätt. Det är för oss alla en stor omställningsprocess. Och det är ofta jag får bita mig i tunga för att inte bara ställa mig och leverera de svar som för mig är de korrekta - eller för all del, de svar jag själv har fått levererade en gång i tiden. Och sen är det det där med röran...

Klämd mellan det yttre och det inre - en speciell men inte ovanlig pedagogisk situation

Det var en sån där typisk myror-i-brallan kille. Hela hans skoltillvaro kan karaktäriseras som en situation av specialpedagogisk karaktär. Han kunde inte sitta stilla. Det bara gick inte. Det var svårt att komma i tid. Det var svårt att vara tyst. Det var svårt att arbeta. Allt var svårt. Allt som handlade om att vara så där som man ska vara i skolan. Så han tog till egna strategier. Gick på toa och kom aldrig tillbaka. Tittade på youtube istället för att skriva, eller spelade spel på mobilen - då satt han ju i alla fall stilla. Han fick ingen ämneskunskap, men han lärde sig vad han måste göra för att överleva i skolan. Komplexiteten i beteendeproblem beror på samspel mellan den yttre miljön och individen. På olika sätt befästs beteendet genom negativa förstärkningar, allt ifrån marginalisering och exkludering men också genom vinster som nås där kunskapsluckor döljs och status bland kamrater höjs.

Vad gjorde jag då? Jag försökte på många olika sätt att få honom att jobba med skolarbete, att få honom att känna sig delaktig. Men med begränsad framgång måste jag tillstå. Han ville gärna prata men inte delta i diskussioner. Jag försökte hitta sånt han var bra på men han gled undan. Att arbeta med olika kamrater, som jag tänkte kunde vara ett komplement till honom, det höll bara en kort stund, sen flaxade han iväg, och kamraterna uppskattade det inte. Om jag försökte sitta ner med honom under lektion (det gör jag med fler elever, så det var inte något väldigt ovanligt som hände just honom) blev han rastlös och obekväm. Att ta honom åt sidan efter lektion för att prata med honom om vad han behövde fungerade inte. Jag uppfattade att han kände sig utpekad och särbehandlad. Han sa bara ja, ja, tills han fick gå. Gossen fick alltså möta en lärare som försökte hitta vägar för lärandet genom aktörsperspektivet, att få honom att reflektera och själv staka ut sin väg; genom bemästrandeperspektivet, då positiv återkoppling och hitta områden där han kunde vara bra var ingredienser; även det socialkonstuktivistiska perspektivet fick ett försök när gossen placerades med andra elever och jag var säker på att detta skulle fungera. Men detta att det skulle varit medvetna val av olika perspektiv är förstås en efterkonstuktion. Jag prövade och han föll, om och om igen.

Ett sätt som fungerade lite var om han satt vid en dator att stå brevid honom - gärna med en hand på axeln. Då kunde han jobba lugnt ett tag. Men om det uppstod problem, även ett litet, då gick det inte att hålla honom kvar. Att visa att jag brydde mig om hans arbete och om att han var med var inte en given framgångsfaktor. Men när jag uppmärksammade att han gick med orden att han inte skulle vara borta för länge och med en blick på klockan (dock diskret) kom han oftast tillbaka. Kanske var det här, i den här tanken: du får vara den du är men du får vara det här med oss, han hade kunnat utveckla andra beteendemönster. Om han hade blivit inkluderad i gemenskapen på riktigt. När terminen var slut hade han underkänt i alla ämnen.

Vad gjorde skolan? Mycket litet. I alla fall mycket lite av reell substans. Problemen kring den här gossen var ofta uppe till diskussion på arbetslagsmöten. Mentor och rektor hade samtal med föräldrar och med gossen själv. Men det ledde inte till någonting. Det presenterades aldrig någon strategi. Det gjordes aldrig någon utvärdering av denna strategi som kanske man kan tänka sig borde ha funnits men aldrig presenterades. Jag misstänker att den inte fanns någon annan strategi än att eleven fick uppmaningen att skärpa sig, att ta tag i skolan och att ta ansvar. Det låter krasst, men det är inte första och dessvärre inte sista gången det händer. Min uppfattning är att man diskuterade utifrån att eleven ägde problemet och sålunda skulle eleven lösa problemet.
 
Vad kunde ha gjorts? Det allra minsta som kunde ha gjorts är ju en pedagogisk kartläggning. Lärarlaget borde ha slagit sina kloka huvuden ihop och systematiskt gått igenom vad gossen torde behöva för att hantera sin inlärning. Och därefter skulle vi naturligtvis ha anpassat undervisningen efter detta.  Detta är något som måste upp på dagordningen, att faktiskt bedriva samtal kollegor emellan som leder till utveckling av arbetet. Vi borde ha problemformulerat, analyserat och givit förslag till lösningar. Det som nu hände var istället att vi berättade och oroade oss. Och ingenting förändrades.

Rymmer den gängse skolkoden alla barn? Idag har vi inte en skola för alla. Så hur ska vi göra för att nå dit?

Källor:

Nordahl, Thomas, et al. Att möta beteendeproblem bland barn och ungdomar: teoretiska och praktiska perspektiv. Stockholm: Liber, 2007.
Partanen, Petri. Från Vygotskij till lärande samtal. Stockholm: Bonniers, 2007.

Var en uggla i konflikten!

Igår var jag på föreläsning om konflikthantering. Oerhört spännande! Det vi fick oss till livs var nog gammal skåpmat för många men inte för oss som satt där. Vissa bitar har man ju hört förr men att få sammanhang och exempel av en engagerad föreläsare, det var verkligen härligt. Föreläsare var Andrzej Szklarski, vill man läsa lite av honom kan man gå in på skolverkets publikationer och söka upp Granströms "Forskning om lärares arbete i klassrummet", där han har med en artikel om just detta ämne.

Vad berättade han då om? Jo, han berättade om djur. Om hajen som inte ger sig utan kamp, det finns bara en vinnare och en förlorare i en konflikt för hajen. Hajen anser att konfliktfrågan är mycket viktig och att relationen till den andra parten är mindre viktig. Hajen använder sig av ensidig, destruktiv konflikthantering. Där fanns också sköldpaddan som drar sig innanför sitt skal vid konflikter: ignorerar, bagatelliserar eller på andra sätt flyr konfliktfrågan. Sköldpaddan tycker varken att frågan eller relationen är särskilt viktig. Detta djur sätt att hantera en konflikt är också ensidigt och destruktivt om än ej aggressivt. Sen finns där nallebjörnen. Nallen anpassar sig. För nalle tycker att relationen är mycket viktigare än sakfrågan. Därför ger nallen med sig. Eftersom den här typen av uppriktigt relationsstödjande oftast är mycket uppskattat brukar det bli en positiv utgång av konflikten. Sättet som nalle hanterar konflikten är ömsesidig eftersom den ser till bådas behov och den är också konstruktiv. Men ett varningens finger hölls upp; Den som finner sig i nallepositionen mest hela tiden kan också utnyttjas av sin omgivning.

Sen fanns där också ugglan. 

Bilden är hämtad från http://granvik.blogg.se

Ugglan det är det djur som tar konfrontationen. Men inte på ett aggressivt sätt, utan genom dialog. För ugglan är både konfliktfrågan och relationen viktiga. Alltså kommer ugglan att försöka samverka, förhandla, vara saklig för att hitta ett vinna/vinna läge. Detta är ömsesidig, fredlig och konstruktiv konflikthantering. Fyra djur, fyra hörnor i matrixen Szklarski ritade upp. Men det finns ett djur till. I mitten ligger katten. Katten illustrerar kompromissen. I kompromissen vinner ingen och ingen förlorar. Eller båda vinner lite och båda förlorar lite. Det är ett nollsummespel. Och även fast det är en ömsesidig konflikthanteringsstrategi så menade Szklarski att det knappast är det första man ska sikta på i en konflikt. Eftersom ingen egentligen blir nöjd, och inget nytt kommer ur situationen.

Ja, sen kan man ju fundera på vilket djur man är egentligen. Och om man är det djur man vill vara. Såklart är vi alla djuren vid olika tillfällen - men personligen så vill jag nog sikta på att vara uggla för det mesta!

Lektioner på nätet

Jag läste i en annan blogg för ett tag sedan att lektion.se har väl varenda lärare varit inne på någon gång. Nej, tänkte jag då, det har inte varenda lärare. Det är förmodligen fortfarande så att varenda lärare inte har varit inne där, men nu har jag varit det i alla fall. Peeeeeerfekt material att ha, för extra uppgifter, för vikarien - och så hundra procent krut på mina lektioner, tralalalalalala. Jo, jag känner mig jätteglad. Och tack till bloggaren som lite skamset skrev att han visst ibland förföll till att hämta en lektion därifrån. Jag känner inte någon skam. Jag känner glädje! För mig kommer det aldrig att bli istället för egen lektionsplanering, men det är väl inte på något som helst sätt sämre att ibland hämta en lektion från nätet, än att följa en lärobok. Och att följa en lärobok har jag aldrig hört någon tycka vara skamligt...

Bokrekommendation

Hemma genomförkyld. Hyfsat trist. Men som tur är har jag ju en aldrig sinande hög litteratur. Facklitteratur. Jag skulle på rot vilja rekommendera Möt eleven av Jacobsen mfl. Praktisk och teoretisk, gör så här för att.. Vad den handlar om? Demokrati i klassrummet handlar den om, och vägarna tid är ju inte bara det vi tänker, elevinflytande, elevråd och sånt. Utan hur man faktiskt får en fungerande arbetsgemenskap i klassrummet, genom placering av elever, genom att tänka på arbetsfördelning och engagemang, vad man kan behöva tänka på och ta ställning till i mång/monokulturella klasser, med utgångspunkt ifrån mänskliga rättigheter. Allt här i den här boken är inte hallelujah-moment, man ska läsa kritiskt och ta till sig det man känner att man kan och vill. Om man har fler strängar på sin lyra kan det nog bli fin musik till sist!

Vem är läraren?

Detta är magister Flykt, och hans klass det är de här.

På sätt och vis en vanlig klass, fast en del konstigt händer där.

För när huvudet blir för fullt, och timmarna för långa,

och bänkarna man sitter i känns obekväma, trånga,

då är det nånting märkligt, nått speciellt som händer

för alla börjar tänka på allt möjligt: kor och händer,

lösa tänder, andra länder.

Och Flykt han tappar tråden, det ska ni snart få se.

Det kan bli lite rörigt ett tag, men vad gör det?

Ja, blir det lite rörigt här ett tag, så vad gör det?

http://www.youtube.com/watch?v=paH2uaW3iLw, 2012.02.02　　

Magister Flykt, en tecknad serie från 80-talet. Alldeles bedårande är den. Men den är faktiskt mer än så. Den visar på att ett klass är en dynamisk plats, eftersom den består av en grupp individer. Och de är alla olika. Och läraren är inte en robot som står där framme och levererar kunskap till eleverna på löpande band. Magister Flykt skulle man kunna säga har ett situerat ledarskap, han läser av sig själv och gruppen och anpassar sig och sin undervisning utefter det.

För det är ju så att för att kunna bedriva lärararbete är det viktigt att känna till lärandets villkor. Det är sålunda viktigt att ha förståelse för lärandets olika betingelser. Vårt lärande påverkas av den sociala och kulturella värld vi befinner oss i. Genom att kommunicera först med sig själv, det som Vygotskij kallade egocentriskt språk och sedan genom att kommunicera med andra upptäcker vi våra erfarenheter och därmed uppstår ett lärande. Oreflekterat, otänkt är ingenting, då händer ingenting. Genom samspel med andra, i kommunikation med andra formas vår värld. Det är så vi lär oss.  Samtidigt måste vi komma ihåg att var och en måste få pröva sin tanke själv. För att känna till lärandets olika betingelser har även en annan innebörd. En vill vara varm för att kunna lära, en vill ha mycket ljus, en annan behöver musik för att kunna koncentrera sig . Och för att ta till sig något nytt måste man också för möjlighet att koncentrera sig. Det är alltså av största vikt att läraren kan skapa ett gott klassrumsklimat. Och detta handlar om många olika saker. Som till exempel att ge de lärande möjlighet att lära på sitt sätt och att få den hjälp de behöver. Men också att ha kunskap om och förståelse för grupprocesser.
 Detta med att förstå grupprocesser är något som man talar mycket om när man talar om ledarskap. Att ha förståelse för att man är en ledare och kunna arbeta med sin ledarstil är en viktig del i lärararbetet. Lärarens egen person är ett mycket viktigt redskap i arbetet. Har man då inte funderat över att man är ledare och att man som sådan ska jobba med att få sina grupper/studenter att nå sina mål, då lyckas man bara om man har en medfödd talang att leda.

Vilket leder mig till kanske den viktigaste punkten när det gäller lärande och lärararbete; det tarvar självkännedom. Det är fullständigt nödvändigt att jobba med sig själv för att förstå vem man är - och här kommer ett viktigt tillägg - i sin profession. För även om man kan få syn på sig själv som privatperson måste man också vet vem yrkespersonen är. Det är det som gör att vi kan vara personliga utan att vara privata. Det är det som gör att vi funderar över varför vi ska göra saker, samtidigt som vi tänker på vad och hur. Det är det som gör oss trovärdiga. Detta funderande kring sig själv i professionen gör också att vi kommer att upptäcka behov av språk och etik. Och eftersom lärande föregår inte bara på egen kammare utan i allra högsta grad i samspel med andra kommer den diskussionen att stärka inte bara den egna yrkesidentiten utan hela kårens. Detta blir än mer tydligt om man betänker att kompetens är att veta vad man gör. Det innebär ju att när läraren jobbar med frågan 'vem är jag i min profession?' så kommer man in på viktiga områden för en lärare att kunna som detta att ha kunskap om styrdokumenten och att ha kunskap om vilka arbetsuppgifter man har samt att kunna sitt ämne. Vad innebär då detta? Ja, styrdokumenten är ju de ramar som vi jobbar inom som lärare, det visar den politiska strävan inom området. Och eftersom vi är ämbetsmän åligger det oss att kunna detta. Det handlar också om rättssäkerheten för eleven. Är då inte att känna till vilka arbetsuppgifter man har samma sak? Nja, inte riktigt skulle jag vilja påstå. För arbetsuppgifterna kan se lite olika ut på olika ställen. Så detta är också något som varje lärare måste skaffa sig kunskap om. En gubbe som jobbat med professionella kännetecken är Lorti och bland hans kriterier var yrkesmässig autonomi en, att veta hur ramen ser ut och att veta vad man kan påverka och vad man inte kan påverka. Ämneskunskapen då? Ja då menar jag inte att bara kunna ett ämne utan att veta vad det innebär att lära till exempel ett språk, vad är det man kan när man kan ett språk och alltså inte att kunna språket själv. Det här som som vi benämner didaktik, vad och hur, är väsentligt. Tillika naturligtvis bedömarkompetensen där det ingår att tolka och återkoppla bland annat.

Magister Flykt han skulle nog ha mått bra av att ha en närmare arbete med de andra lärarna. Men han hade ändå en känsla för sitt yrke. Och som så många lärare förättade han sitt värv på ett ypperligt sätt, med tvivel på sin kompetens, eftersom han inte kunde verbalisera sin tysta kunskap.

Om prov och kunskap och bedömning

Läste i en annan blogg om kunskap och bedömning. Där stod det att prov bara mäter dagsformen, inte kunskapsnivån. Och det låter ju inte orimligt. I alla fall om man tänker dagsformen på kunskapsnivån. Bättre ibland, sämre ibland. Det stod också att det går att komma ifrån dagsformen - om man upprepar provet ett antal gånger. Samma prov fem gånger? Och så igen då...behövs prov, om vi inte har prov vad har vi istället, hur mäter vi kunskap?

Och självklart triggar det återigen frågan om betyg. Vad betyder den där bokstaven som står där på pappret egentligen?

Bringontheeducationalrevolution

Ett utdrag ur Sir Ken Robinsons tal på TED konferensen 2010:

"I meet all kinds of people who don't enjoy what they do. They simply go through their lives getting on with it. They get no great pleasure from what they do. They endure it rather than enjoy it and wait for the weekend. But I also meet people who love what they do and couldn't imagine doing anything else. If you said to them, "Don't do this anymore," they'd wonder what you were talking about. Because it isn't what they do, it's who they are. They say, "But this is me, you know. It would be foolish for me to abandon this, because it speaks to my most authentic self." And it's not true of enough people. In fact, on the contrary, I think it's still true of a minority of people. I think there are many possible explanations for it. And high among them is education, because education, in a way, dislocates very many people from their natural talents. And human resources are like natural resources; they're often buried deep. You have to go looking for them, they're not just lying around on the surface. You have to create the circumstances where they show themselves. And you might imagine education would be the way that happens, but too often it's not. Every education system in the world is being reformed at the moment and it's not enough. Reform is no use anymore, because that's simply improving a broken model. What we need -- and the word's been used many times during the course of the past few days -- is not evolution, but a revolution in education. This has to be transformed into something else. "

Den som vill lyssna på talet bring on the revolution i sin helhet har 15 intressanta och trevliga minuter framför sig.

Försök att se människan i varje elev

Jobbar med det sista på kursen Entreprenörskap i skolan och ramlar på ett klipp på youtube om detta. Klippet är gjort av svenskt näringssliv, personen som pratar Christer Westlund. Nu är svenskt näringsliv inte en personlig favorit. De har gjort så många korkade uttalanden under de senaste åren så att man nästan dör. Deras enorma omnipotens är frånstötande, de anser verkligen att vad de tycker om ALLTING är det viktigt att vi andra får veta så att vi kan komma att tycka som dem. Svenskt näringsliv har blivit svenskt tyckande om allt. Helt krasst kan jag konstatera att i svenskt näringsliv så finns de dolares som annars alltid verkar saknas (undra varför de jämt skriker att näringslivet är på väg att duka under för skattetrycket, när det uppenbarligen finns stålar till opinionsbildning?... eh, ja, jag tycker att de indoktinerar...).

Okej, nu har jag gnällt på svenskt näringsliv lite. Men vad Christer Westlund sa var i alla fall ganska intressant. Westlund jobbar alltså med utveckling av den entreprenöriella pedagogiken, som inte ska ses som 'alla ska öppna en affär på hörnet' - pedagogik. Inte enligt vad han här säger och inte heller enligt vad han skriver i böcker. Sedan kan vi alla kanske krafsa oss i huvudet över att det är Tillväxtverkets (gamla Nuteks) definition som ligger till grund för vad entreprenörskap är och att vi i Sverige på det här området är mycket influerade av OECDs kliv in på området och deras definition. Nämen? Hade jag trots allt inte ojat mig klart? Nej, ni får ha överseende.

Tillbaka till pedagogiken. I den formen som Westlund presenterar den så är den snarast en utveckling eller variant om man så vill, av PBL, problembaserat lärande. Den entreprenöriella pedagogiken handlar om kreativitet, innovativa grepp, samarbete, lära för livet. Westlund talar om den lärande människan och hur pedagogerna i denna pedagogik måste vara just det. Han pratar mycket om arbetslagets arbete och hur det faktiskt inte går särskilt bra att genomföra entreprenöriell pedagogik om inte detta funkar. Egenskaper som arbetslagsmedlemmarna tarvar är till exempel ödmjukhet och nyfikenhet. Om en eller flera alltid kommenterar nya ideer och förslag med 'det där går inte', 'det har vi prövat', 'så gör vi redan' utan att lyfta blicken och ifrågasätta sig själv, se på sin egen undervisning med nya ögon och med nyfikenhet så blir hindren för pedagogiken höga. Och naturligtvis pratar han om samarbetet. Om samarbetet inte fungerar, om en håller hårt på sitt och om man vill dela upp allt och bara göra sin lilla bit, då blir samarbetet lidande, eller det kanske helt uteblir.

Som alla vill även jag ha lite färdig lösningar och tips hur man ska fixa till det. Och som alla ger Westlund inte det. För det går ju inte. Man får helt enkelt jobba med detta på hemmaplan. Men om man har sådana dära som håller hårt på sitt och flera som inte, liksom vill, vad gör man då? För den undersökning som jag tillsammans med mina kursare gjort visar ju att det här är ett vanligt problem. Lärare är ensamvargar som har en ganska negativ syn  inte pedagogiken som sådan  utan på att det någonsin kan fungera. Något som återkommer i våra intervjuer och något som återkommer i litteraturen. Alltså vad gör man då? Lägger ner antar jag. Det är väl så. Men guuuuu, så trist.

Litet instick om överlevnadsstrategi om det känns för djävligt: Förändra det som kan förändras, acceptera det som inte går att förändra. Om båda alternativen känns hopplösa - överge skutan. Om möjlighet till detta inte finns - bida din tid, spar din energi och så att du kan lämna så fort du får en chans. Om du har en omåttlig mängd energi: bry dig inte om detta passus utan fortsätt kriga - det behövs!

En annan gubbe som pratar om entreprenörskap i skolan är Johannison (det är väldigt mycket gubbar överallt, är det inte?). Det var han jag snodde rubriken ifrån. Han pratar om att det viktigaste varje pedagog har att göra är att se människan i varje elev. Jag tycker det är så himla fint sagt. För vi pratar så ofta om att se individen. Men vad annorlunda blir det inte genast när vi byter ut individen mot männsikan. Det är ju den vi ska se hos varandra - i alla lägen - människan!


Och som vanligt en liten länk för hugade, här kan den som vill se Christer Westlund prata entreprenöriell pedagogik

Tankar om skola och kreativitet

Jag satt och lyssnade på Ken Robinsons tal 'Schools kill creativity' och nu funderar jag. Hela den här diskussionen som pågår på alla pedagogiska instutitionern på våra högskolor hittar liksom inte hela vägen ut. Vad beror det på? För diskussionen och tankarna är på inget sätt bara Robinsons. De har funnits där ett tag. Jag menar Ellen Key pratade om papegojkunskap i börja på förra seklet och Karen Blixen sa att skolan att skolan inte är livet och att livet inte är skolan utan att skolan skulle inrätta sig efter livet. Men så var det ändå så att skolan är som den är. Varför? För att den kom till i den industriella tiden och den har utvecklats efter vad man ansåg var viktigt och bra då. Skolans högsta mål är att utbilda professorer i naturvetenskapliga ämnen? Det är liksom det allra finaste. Och så är det fortfarande idag. Fast vi vet att det inte är så. Att sitta ner och lösa matteuppgift efter matteuppgift är inte det allra största eller hur? Det är bra. Men det är också mycket annat som är bra.

Robinson säger det på ett roligt och intressant sätt : http://www.ted.com/talks/ken_robinson_says_schools_kill_creativity.html

Om man inte orkar titta för det är 20 minuter långt så säger han att skolan tar kreativiteten ur människan. Och att kreativiteten borde vara den högsta kunskapen idag. Kreativitet likställer han då med en ny tanke som leder till att man ser på saker på ett helt nytt sätt. För att kunna göra detta måste man våga göra misstag. Göra fel helt enkelt. Men det är inte något som vi premierar i skolans värld. Robinson drar massor av olika anekdoter som förgyller hans tal. Som den om flickan som satt på en lektion i teckning och ritade. Läraren frågade vad hon ritade och hon svarade: Gud. Läraren sa då att det inte var någon som visste hur Gud såg ut varpå den unga flickan replikerad: 'They will in a minute'

Själv fortsätter jag att längta efter ett öppnare klimat när det gäller lärande och kunskap, en pedagogisk revolution om man vill. Inte att det kommer att inträffa så länge majoren sitter som skolminister...

all looks and no brains

Idag var det en man som på frågan: vad skulle du göra med 50miljoner?, svarade: Jag skulle köpa ett harem. Alltså!, när jag satt brevid. Oförskämt! Det sa jag också. Och jag vet att han inte menade något illa egentligen. Men det här med genus...

Hur olika vi blir behandlade och hur olika vi behandlar bara beroende på kön. Är det inte lite konstigt egentligen?

Det finns egentligen hur mycket som helst att säga i ämnet men idag väljer jag att se det ur aspekten små flickor. Hur behandlar vi dem? Hur talar vi till dem?

Jag tänkte ganska mycket på här också när jag jobbade på förskola. För där kan man verkligen se hur olika vi behandlar våra pojkar och flickor. Hej Stina, vilken fin kjol du har. Hej Oscar, idag är det full fart. Man kan tycka att det inte spelar roll, men hela tiden blev flickorna uppmärksammade för utseende. Pojkar ibland också förstås men inte alls lika mycket. Sätt som barnen lekte på, vad de förväntades göra, hur de lät - det var så många olikheter i de vuxnas förhållningssätt till barnen.

Den här texten av Lisa Bloom är ett exempel på vad vi faktiskt kan göra allihop för att försöka förändra detta:
http://www.huffingtonpost.com/lisa-bloom/how-to-talk-to-little-gir_b_882510.html

Spännande om hjärnan!

Ojojoj, det här är superspännande och inte helt lätt att hänga med i. Man har ju gått ifrån det gamla tänkandet om vad de olika hjärnhalvorna gör. Ni vet känsla på ena sidan och logik på den andra. Här berättar psykiatrikern och författaren Iain McGilchrist om sina upptäckter. Hans passus om hur detta påverkar och påverkas av samhället ger det extra twist. Mycket nöje!

http://youtu.be/dFs9WO2B8uI

Alla vinner på jämlikhet!

När jag tittade ut i morse så tänkte jag: Åh, nu kommer det vara så där härligt tyst som det är när första snön kommer. Men när jag kom ut så var det inte det. Snön var alldeles för blöt. Men i den blöta kalla snön finns en vemodig känsla.

Jag känner det ibland när jag tänker på vårt samhälle och den väg vi valt. Vemod. Men så kan jag ändå finna kraft på oanade ställen:
" We feel instinctively that societies with huge income gaps are somehow going wrong. Richard Wilkinson charts the hard data on economic inequality, and shows what gets worse when rich and poor are too far apart: real effects on health, lifespan, even such basic values as trust."
Spännande föredrag finns ofta på ted.com. Här är ett mycket intressant. Statisktisk fastställt att ekonomiskt jämlika samhällen mår bättre. Alltså alla i samhället mår bättre av det, inte bara de fattiga! Intressant, viktigt och fullständigt samhällsomdanande om vi vill - alla kan ha det bättre!
Kolla själva:
http://www.ted.com/talks/richard_wilkinson.html