Bostadsmarknad som i Wien - ja tack

Jag läser i DN idag om hur bostadsmarknaden i Wien är uppbyggd och tänker att det kunde varit Stockholm. En hyrestrea på 77kvm  kostar ungefär 6500 kronor. Och är tillgänglig, I bostadsbristens Stockholm får en räkna med att köa i ett och ett halvt år. Och när en får lägenhet får en räkna med att punga ut med 11000 i runda slängar!

Hur kan det vara så, kan en undra. Jo, det beror på att bostadsmarknaden är subventionerad i Österrike. Det kostar alltså skattepengar. Och på nåt vis har det ju blivit så här i Sverige att betala skatt är typ det värsta vi kan tänka oss. Vi betalar hellre 250 spänn i månaden för tandläkarförsäkring än betalar en procent mer i skatt...

Kan ett system som Wiens komma till stånd i Sverige? Tveksamt, enligt artikeln i DN var vi bostadsmarknaden i Stockholm på 70-talet ganska nära den som finns i Wien idag med ett stort bestånd hyresrätter till överkomliga priser. Men sen kom utförsäljningarna som började lite smått på 80-talet och tog rejäl fart på 90-talet. Och Stockholmarna var mest ivriga att göra bostadsklipp och protester mot utförsäljningarna drunknade i den privata vinstivern.

Detta är intressant tycker jag, att inte protesterna för det som skedde blev större, Ingen verkade bry sig om att fastigheter reades ut, alltså pengar som kunde gått in i det almänna och kanske byggt det sociala välfärdsnätet så att säga skänktes till privatpersoner som köpte sina hyresrätter i den stora ombildningsivern. Och vet ni vad som hände sen? Byggherrarna i Sverige ville inte bygga hyresrätter för det var olönsamt, de ville bara bygga bostadsrätter. Men eftersom samhället befann (och gör så fortfarande) sig i skriande behov av hyreslägenheter gick staten in och subventionerade byggandet av hyresrätter. Vi tillät två gigantiska läckage ur den gemensamma budgeten för att gynna ett antal privatpersoner som gjorde bostadsklipp i ombildningen. Knasigt, speciellt för den som inte vill betala så mycket till skattepåsen, tycker jag.

Tacksam och med glädje går jag och röstar

Under en tid har jag känt någon slags leda, någon slags brist. För lite tid, för lite vänner, för lite aktiviteter, för lite sol, för lite kärlek, för lite pengar, för lite av någonting hela tiden. Ett litet inre missnöje. Ett litet inte gnäll. Som ett svagt surrande.

Nu hör jag det. Jag hör mig undra över mig själv och mitt liv. Vem är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg?
Och jag inser att bristerna är inbillade. Jag har tillräckligt av allt. Jag har mycket. Jag lever till och med i överflöd. Jag har glömt att var tacksam. För jag är tacksam, så oerhört tacksam för allt jag har och får varje dag. Allt som gör mig rik. Hur har jag kunna glömma detta?

Jag tar med mig insikten nu när jag går och röstar. Bara detta att jag kan gå och rösta! Jag lever i ett samhälle som är ett av de rikaste i världen, jag har behöver inte svälta.  Jag har rätt att säga vad jag tycker. Skulle jag vara född och leva i ett annat land skulle jag kanske inte ens kunna skriva denna blogg. Jag behöver inte resa till ett annat land för att här är krig, naturkatastrofer eller extremt fattigt. Om jag blir sjuk får jag vård. Det finns saker som kan bli bättre, som bör bli bättre. Men det egoistiska lilla gnället kan jag glömma. Jag ska lägga min röst för att samhället ska bli ännu bättre, ännu mer öppet och jämställt. Jag behöver inte ha mer för egen del, men  jag vill att alla ska ha det lika bra!

Val på söndag

Det är väldigt vad jag funderar och funderar. Tankarna springer på och omkull varandra. Och det är ganska arga tankar. Om vänner och samhälle och om hur vi är emot varandra, vilka ställningstaganden vi gör och varför. Och så undrar jag: vad är det för människor jag omger mig med? Och i nästa stund: vem är jag som tänker så, som dömer dem? Dessa tankar förvirrar och jag känner mig sorgsen.

 Ibland vill jag hålla upp ett plakat med text i stora röda bokstäver som alla kan se, därpå står det: VI ÄR SAMHÄLLET - ALLA VI TILLSAMMANS. Alla som gör brott, alla som skiter i att se, alla som ingriper - INGEN STÅR UTANFÖR - det blir vad vi tillsammans gör det till. Det går inte att skylla på någon annan. Tillsammans väljer vi hur det ska se ut. Vi kan aldrig skylla på några enstaka ruttna delar. Nej, då måste samhällets friska delar ta reda på varför rötan uppstår. Och hela samhället.

Så tror jag. Jag tror på oss, på människan. Jag tror att vi kan göra gott och förbättra. På alla områden. Jag tar med mig den tron till vallokalen på söndag.

Skattesänkningar

Häromdagen gjorde moderaternas Jan Ericson ett uttalande som på något vis skulle rättfärdiga det femte jobbskatteavdraget. Han sa att han inte hade fått särskilt många mejl från folk som var emot skattesänkningen. Det var ju en alldeles ypperlig uppmaning ifrån Ericson, hur ska han veta att jag inte vill ha ett femte jobbskatteavdrag om jag inte säger det till honom. Så då gjorde jag det. Mejlade honom alltså. Om du, liksom jag tycker att det inte behövs fler skattesänkningar utan istället vill stoppa demonteringen av den svenska välfärden så tycker jag att du ska säga det till Jan du med. Här är hans mejladress: jan.ericson@riksdagen.se

Ettårigt gymnasium - hm...

Ja då kom det då, förslaget om renodlat yrkesgymnasium. Det är inte förvånande men irriterande att det kommer ännu en förändring. Och lite fegt att inte köra hela föråndringen på en gång. Många tycker nog att det är bra, för alla kan ju inte vara akademiker som fp brukar säga. Och det kanske inte alla kan eller vill eller ska men möjligheten ska finnas oavsett vilken bakgrund du har. Det tycker jag är oerhört viktigt, annars har vi faktiskt inte ett demokratiskt samhälle. Som det ser ut idag nedmonteras dessutom komvux och om det fortsätter är vi ute på det hala. Desutom är det inte utan att jag undrar om dessa ungdomar efter ett års yrkesgymnasium är anställningsbara. Står vi inför ännu ett försök att dumpa löner? Jag kan höra tongångarna: - vi måste ha lägre löner så att dessa ungdomar kan anställas.  Och vips så blir det svårare att hävda löner på en anständig nivå. Vår sittande regering är slug, mycket slug. Det finns anledning att vara skeptisk och undersöka vad en eventuellt dold agenda skulle kunna tänkas vara!

Rutavdrag för läxhjälp?

Det kan ju först låta som en bra ide - att kunna köpa hjälp till statligt reducerat pris - men är det verkligen det? Det  oroar mig att skillnaderna mellan de som har och de som inte har blir större. Det handlar om en skola för alla. Alla ska ha möjlighet. Och nej, så är det ju inte nu heller, men vad vinner  i på att förstärka skillnaderna? Borde kanske dessa pengar gå till läxhjälp i skolan?

Klämd mellan det yttre och det inre - en speciell men inte ovanlig pedagogisk situation

Det var en sån där typisk myror-i-brallan kille. Hela hans skoltillvaro kan karaktäriseras som en situation av specialpedagogisk karaktär. Han kunde inte sitta stilla. Det bara gick inte. Det var svårt att komma i tid. Det var svårt att vara tyst. Det var svårt att arbeta. Allt var svårt. Allt som handlade om att vara så där som man ska vara i skolan. Så han tog till egna strategier. Gick på toa och kom aldrig tillbaka. Tittade på youtube istället för att skriva, eller spelade spel på mobilen - då satt han ju i alla fall stilla. Han fick ingen ämneskunskap, men han lärde sig vad han måste göra för att överleva i skolan. Komplexiteten i beteendeproblem beror på samspel mellan den yttre miljön och individen. På olika sätt befästs beteendet genom negativa förstärkningar, allt ifrån marginalisering och exkludering men också genom vinster som nås där kunskapsluckor döljs och status bland kamrater höjs.

Vad gjorde jag då? Jag försökte på många olika sätt att få honom att jobba med skolarbete, att få honom att känna sig delaktig. Men med begränsad framgång måste jag tillstå. Han ville gärna prata men inte delta i diskussioner. Jag försökte hitta sånt han var bra på men han gled undan. Att arbeta med olika kamrater, som jag tänkte kunde vara ett komplement till honom, det höll bara en kort stund, sen flaxade han iväg, och kamraterna uppskattade det inte. Om jag försökte sitta ner med honom under lektion (det gör jag med fler elever, så det var inte något väldigt ovanligt som hände just honom) blev han rastlös och obekväm. Att ta honom åt sidan efter lektion för att prata med honom om vad han behövde fungerade inte. Jag uppfattade att han kände sig utpekad och särbehandlad. Han sa bara ja, ja, tills han fick gå. Gossen fick alltså möta en lärare som försökte hitta vägar för lärandet genom aktörsperspektivet, att få honom att reflektera och själv staka ut sin väg; genom bemästrandeperspektivet, då positiv återkoppling och hitta områden där han kunde vara bra var ingredienser; även det socialkonstuktivistiska perspektivet fick ett försök när gossen placerades med andra elever och jag var säker på att detta skulle fungera. Men detta att det skulle varit medvetna val av olika perspektiv är förstås en efterkonstuktion. Jag prövade och han föll, om och om igen.

Ett sätt som fungerade lite var om han satt vid en dator att stå brevid honom - gärna med en hand på axeln. Då kunde han jobba lugnt ett tag. Men om det uppstod problem, även ett litet, då gick det inte att hålla honom kvar. Att visa att jag brydde mig om hans arbete och om att han var med var inte en given framgångsfaktor. Men när jag uppmärksammade att han gick med orden att han inte skulle vara borta för länge och med en blick på klockan (dock diskret) kom han oftast tillbaka. Kanske var det här, i den här tanken: du får vara den du är men du får vara det här med oss, han hade kunnat utveckla andra beteendemönster. Om han hade blivit inkluderad i gemenskapen på riktigt. När terminen var slut hade han underkänt i alla ämnen.

Vad gjorde skolan? Mycket litet. I alla fall mycket lite av reell substans. Problemen kring den här gossen var ofta uppe till diskussion på arbetslagsmöten. Mentor och rektor hade samtal med föräldrar och med gossen själv. Men det ledde inte till någonting. Det presenterades aldrig någon strategi. Det gjordes aldrig någon utvärdering av denna strategi som kanske man kan tänka sig borde ha funnits men aldrig presenterades. Jag misstänker att den inte fanns någon annan strategi än att eleven fick uppmaningen att skärpa sig, att ta tag i skolan och att ta ansvar. Det låter krasst, men det är inte första och dessvärre inte sista gången det händer. Min uppfattning är att man diskuterade utifrån att eleven ägde problemet och sålunda skulle eleven lösa problemet.
 
Vad kunde ha gjorts? Det allra minsta som kunde ha gjorts är ju en pedagogisk kartläggning. Lärarlaget borde ha slagit sina kloka huvuden ihop och systematiskt gått igenom vad gossen torde behöva för att hantera sin inlärning. Och därefter skulle vi naturligtvis ha anpassat undervisningen efter detta.  Detta är något som måste upp på dagordningen, att faktiskt bedriva samtal kollegor emellan som leder till utveckling av arbetet. Vi borde ha problemformulerat, analyserat och givit förslag till lösningar. Det som nu hände var istället att vi berättade och oroade oss. Och ingenting förändrades.

Rymmer den gängse skolkoden alla barn? Idag har vi inte en skola för alla. Så hur ska vi göra för att nå dit?

Källor:

Nordahl, Thomas, et al. Att möta beteendeproblem bland barn och ungdomar: teoretiska och praktiska perspektiv. Stockholm: Liber, 2007.
Partanen, Petri. Från Vygotskij till lärande samtal. Stockholm: Bonniers, 2007.

Dysfunktionell bostadsmarknad

Yvonne Ruwaida från miljöpartiet vill segregera bostadmarknaden . Hon säger att den nuvarande är dysfunktionell.
Men Yvonne Ruwaida, utifrån vilket perspektiv är den dysfunktionell. För oss medborgare? Nej, det kan jag inte förstå. Om man segregerar boendet ännu mer än det är idag, blir det väl ännu mer dysfunktionellt sett ur ett socialt samhällsperspektiv. De med mer inkomst kan välja, de med mindre kan det inte.

Jag är inte för marknadshyror, säger Ruwaida. Nähä? För mig låter det som marknadshyror med tak i alla fall. Och sen kan jag krass konstatera att även om Ruwaida inte är för marknadshyror så är hon för segregation. Dysfunktionellt samhällsbyggande tycker jag!

Igen: ungdomslöner är en dålig idé

Men hur i hela friden kan facken gå in och supporta den rabiata margret-thatcher-kopian Annie Lööv. Nej visst nej, det är ju inte ungdomslöner, det är yrkespraktik. Och den är ju fin: yrkespraktik, men eller hur!? Jag tänker på mina studenter som läser lärlingsutbildning, de har redan yrkespraktik för bövlars! De har ju praktiserat halva sin utbildning. Ska de forsätta göra det då? Men vad är det här för dumheter?  LO tog ju för fabian strid för ungdomslönerna för bara något år sedan. Vad är det som händer?

Återigen: det blir inte fler jobb, det blir bara lägre löner.

Jösses!

22 528

Synen är något ganska viktigt i dagens samhälle. I dagens skola är det viktigt att man ser. Vad läraren skriver på tavlan, att läsa i boken, att kunna läsa av andra människor. Synen är viktig för lärandet och om synen inte är så god behöver man hjälpmedel (ser man inte alls är det en annan situation naturligtvis och man går då i speciellt anpassad studiemiljö). Hjälpmedlet för den som inte ser så bra är glasögon. Men det är dessvärre så att bland barn mellan 6-14 är det inte alla som har det trots att de behöver. Enligt en undersökning från 2009 saknar 22 528 barn i denna ålder glasögon på grund av familjens ekonomi. 2004 togs glasögonbidraget som kunde sökas bort. Idag får familjen gå till socialen för att få hjälp. Barnfattigdomen breder ut sig.

I år sätter riksförbundet Majblomman sin spotlight på detta. Man jobbar för tre saker: fria glasögon till skolbarn, en kostnadsfri skola och ett fint sommarlov. Så köp en majblomma i år och stöd kampen mot barnfattigdomen i Sverige.

Gentrifiering

Läste en halvhetsig debatt om gentrifiering. Något som uppenbarligen sker/skett på Södermalm i Stockholm, Haga i Göteborg och Möllevången i Malmö. Ordväxlingen handlade om huruvida det gick att jämföra Möllan med Söder. För och emot och hit och dit. Men jag behövde först förkovra mig. Vad var nu gentrifiering? Jo alltså, jag förstod ju en del av sammanhanget. Det hade med en förändring av vilka som bodde i området att göra och huruvida de var rika eller mindre rika eller kanske rent av orika. På pengar alltså. Om vilken socialklass som bebodde området helt enkelt. Men ordet. Jag har aldrig tidigare stött på det. Det visar sig att ordet kommer från engelskans gentry - alltså herrskapsfolk, eller överklass om man vill. Här är en mer exakt förklaring:

"gentrifiering, social förändringsprocess som består i att individer med hög socioekonomisk status flyttar till stadsdelar som traditionellt har dominerats av individer ur lägre sociala klasser eller från etniska minoriteter"  - Nationalencyklopedien

Rackarns tråkig historia att områden blir rikemansgetton, jag tror att vi behöver leva tillsammans sida vid sida för att få ett humant samhälle. Men det betyder ju att det inte var bättre när det var en annan socialklass som dominerade heller. Det som gör det ytterligare tråkigt när det är övre medelklass eller så som dominerar är ju att man då har slagit ut möjligheten för att utjämna klass-segregationen. De som inte har pengar kommer aldrig att bo där.

Den halvhetsiga debatten då? Ja, det var väl en pseudodebatt egentligen. Möllan är mindre gentrifierad än Söder, vem tjänar mest i viket område och så vidare. Så den debatten var inte intressant egentligen. Men utvecklingen av bostadsmarknaden och den ökade boendesegregationen, den är intressant den. Och personligen tycker jag att det är där vi ska lägga vår kraft. Ifrågasätta och emotsätta oss den här gentrifieringen!

Vad gör vi med barnen?

Ofta tänker vi nog lite till mans att barn i Sverige har det bra. Och det har nog många. Men långt ifrån alla.
När jag läser om barn som isoleras på ungdomshemmen blir jag ledsen och arg."Jag satt isolerad sju gånger på två månader när jag kom hit." ; det är inte en bild av Sverige som känns skön inuti. Nu kan man säkert säga att dessa ungdomar är stökiga, bråkiga, våldsamma - om det vet jag ingenting, men jag vet att isolering aldrig kan vara rätt väg.

http://gullspira.blogg.se/2012/february
/sorjer-de-tarar-som-aldrig-faller.html

Sen fundrar jag på vad som har hänt på vägen. Innan dessa barn hamnade där de gjorde. Vad har skett innan? Vem har lyssnat på dem innan? Varför gick det så åt pipsvängen som det gjorde? Frågor som ibland känns som de har hamnat i skymundan. De ska lära sig att lyda och göra som man säger. Gör de inte det så får de stå sitt kast. Eller? Jag hör en del tongångar inom skolans värld. Som just indikerar att det är rättning i leden som gäller. Det är otäckt och obehagligt. Människan är ett socialt djur som vill ingå i en grupp. Om det fallerar så finns det en anledning. Det är jag helt övertygad om.

Jag tänker ibland på det där med Nürnberg-rättegångarna, hur soldaterna som var delaktiga i förintelsen 'bara lydde order'. Hur man efter det bestämde sig för en ny väg. Ingen i framtiden skulle fostras till en blind auktoritetslydnad; vartåt är vi på väg idag?

Vi ska komma ihåg vad som är viktigt och mänskligt. Vi ska stanna upp och reflektera. Vi ska tillåta våra drömmar om ett humant och solidariskt samhälle att blomstra. Och vi ska sträva efter att göra våra drömmar sanna. Det är det som gör oss till människor.

Vem är läraren?

Detta är magister Flykt, och hans klass det är de här.

På sätt och vis en vanlig klass, fast en del konstigt händer där.

För när huvudet blir för fullt, och timmarna för långa,

och bänkarna man sitter i känns obekväma, trånga,

då är det nånting märkligt, nått speciellt som händer

för alla börjar tänka på allt möjligt: kor och händer,

lösa tänder, andra länder.

Och Flykt han tappar tråden, det ska ni snart få se.

Det kan bli lite rörigt ett tag, men vad gör det?

Ja, blir det lite rörigt här ett tag, så vad gör det?

http://www.youtube.com/watch?v=paH2uaW3iLw, 2012.02.02　　

Magister Flykt, en tecknad serie från 80-talet. Alldeles bedårande är den. Men den är faktiskt mer än så. Den visar på att ett klass är en dynamisk plats, eftersom den består av en grupp individer. Och de är alla olika. Och läraren är inte en robot som står där framme och levererar kunskap till eleverna på löpande band. Magister Flykt skulle man kunna säga har ett situerat ledarskap, han läser av sig själv och gruppen och anpassar sig och sin undervisning utefter det.

För det är ju så att för att kunna bedriva lärararbete är det viktigt att känna till lärandets villkor. Det är sålunda viktigt att ha förståelse för lärandets olika betingelser. Vårt lärande påverkas av den sociala och kulturella värld vi befinner oss i. Genom att kommunicera först med sig själv, det som Vygotskij kallade egocentriskt språk och sedan genom att kommunicera med andra upptäcker vi våra erfarenheter och därmed uppstår ett lärande. Oreflekterat, otänkt är ingenting, då händer ingenting. Genom samspel med andra, i kommunikation med andra formas vår värld. Det är så vi lär oss.  Samtidigt måste vi komma ihåg att var och en måste få pröva sin tanke själv. För att känna till lärandets olika betingelser har även en annan innebörd. En vill vara varm för att kunna lära, en vill ha mycket ljus, en annan behöver musik för att kunna koncentrera sig . Och för att ta till sig något nytt måste man också för möjlighet att koncentrera sig. Det är alltså av största vikt att läraren kan skapa ett gott klassrumsklimat. Och detta handlar om många olika saker. Som till exempel att ge de lärande möjlighet att lära på sitt sätt och att få den hjälp de behöver. Men också att ha kunskap om och förståelse för grupprocesser.
 Detta med att förstå grupprocesser är något som man talar mycket om när man talar om ledarskap. Att ha förståelse för att man är en ledare och kunna arbeta med sin ledarstil är en viktig del i lärararbetet. Lärarens egen person är ett mycket viktigt redskap i arbetet. Har man då inte funderat över att man är ledare och att man som sådan ska jobba med att få sina grupper/studenter att nå sina mål, då lyckas man bara om man har en medfödd talang att leda.

Vilket leder mig till kanske den viktigaste punkten när det gäller lärande och lärararbete; det tarvar självkännedom. Det är fullständigt nödvändigt att jobba med sig själv för att förstå vem man är - och här kommer ett viktigt tillägg - i sin profession. För även om man kan få syn på sig själv som privatperson måste man också vet vem yrkespersonen är. Det är det som gör att vi kan vara personliga utan att vara privata. Det är det som gör att vi funderar över varför vi ska göra saker, samtidigt som vi tänker på vad och hur. Det är det som gör oss trovärdiga. Detta funderande kring sig själv i professionen gör också att vi kommer att upptäcka behov av språk och etik. Och eftersom lärande föregår inte bara på egen kammare utan i allra högsta grad i samspel med andra kommer den diskussionen att stärka inte bara den egna yrkesidentiten utan hela kårens. Detta blir än mer tydligt om man betänker att kompetens är att veta vad man gör. Det innebär ju att när läraren jobbar med frågan 'vem är jag i min profession?' så kommer man in på viktiga områden för en lärare att kunna som detta att ha kunskap om styrdokumenten och att ha kunskap om vilka arbetsuppgifter man har samt att kunna sitt ämne. Vad innebär då detta? Ja, styrdokumenten är ju de ramar som vi jobbar inom som lärare, det visar den politiska strävan inom området. Och eftersom vi är ämbetsmän åligger det oss att kunna detta. Det handlar också om rättssäkerheten för eleven. Är då inte att känna till vilka arbetsuppgifter man har samma sak? Nja, inte riktigt skulle jag vilja påstå. För arbetsuppgifterna kan se lite olika ut på olika ställen. Så detta är också något som varje lärare måste skaffa sig kunskap om. En gubbe som jobbat med professionella kännetecken är Lorti och bland hans kriterier var yrkesmässig autonomi en, att veta hur ramen ser ut och att veta vad man kan påverka och vad man inte kan påverka. Ämneskunskapen då? Ja då menar jag inte att bara kunna ett ämne utan att veta vad det innebär att lära till exempel ett språk, vad är det man kan när man kan ett språk och alltså inte att kunna språket själv. Det här som som vi benämner didaktik, vad och hur, är väsentligt. Tillika naturligtvis bedömarkompetensen där det ingår att tolka och återkoppla bland annat.

Magister Flykt han skulle nog ha mått bra av att ha en närmare arbete med de andra lärarna. Men han hade ändå en känsla för sitt yrke. Och som så många lärare förättade han sitt värv på ett ypperligt sätt, med tvivel på sin kompetens, eftersom han inte kunde verbalisera sin tysta kunskap.

tankar om vår tid

Sitter hemma vid köksbordet. Långfrukost, the och mackor och juice, efter det kaffe. Och datorn. Läser DN på nätet. På DNdebatt idag ett inlägg av vänsterpartiets Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt om arbetstidsförkortning. Jag läser :
"Den gemensamma välfärden slits sönder av privatisering och segregering. Så bryts även känslan för det gemensamma och samhörigheten upp i vårt samhälle."
Jo, det har även jag tänkt. Hur svårt det är att känna gemenskap idag. Vi lever så olika liv och är så avundsjuka på varandra. Och inte för inte. De sociala och ekonomiska skillnaderna i Sverige fortsätter att växa.

Några har jobb och pengar och håller på att stressa ihjäl sig på jobbet och för att få livspusslet att funka. Andra har inget jobb och inga pengar och de håller på att stressa ihjäl sig för att få pengarna att räcka och för få livet att funka. Det här är ju fullständigt orimligt!
"Den lagstadgade normen för heltidsarbete har inte kortats sedan 1973, sedan dess har produktivitet och konsumtion stigit dramatiskt. Det är hög tid för nästa steg i en generell arbetstidsförkortning."

Men skulle vi då inte kunna dela på de jobb som finns så att det blev lite mänskligare för alla. Nämen, herregud hur tänker jag, vilka företag vill då stanna i Sverige, va!?, nån ska ju bekosta det här och jag tror inte att arbetsgivarna vill pröjsa fler än de behöver, nä, om vi gör så blir vi av med ännu fler jobb och då har ingen vunnit. Fast vet ni, det där tror jag inte ett ögonblick på. För arbetsgivare har sagt sen åttatimmarsdagen infördes att det skulle bli så, när semester beslutades att deras företag skulle gå i kvav, när 40-timmars vecka infördes osv. Och vet ni, de finns fortfarande kvar. Om man slipper betala för människor som går på underkapacitet för att de är så slutkörda, om man slipper betala för att de är hemma långtidssjukskrivna - då har man ju gjort en vinst. En ganska ordentlig en också. Ökad produktivitet och högre närvaro på jobbet - det måste väl alla arbetsgivare gilla. Ja, och sen får vi fler i arbete och ojämlikheten och självgodheten och avundsjuka och segregationen och egoismen trängs tillbaka och vi får ett samhälle som är mer humant. Vore inte det något för 2012!

Ja, och vill ni läsa debattartikeln som gjorde att mig inspirerad att skriva detta blogginlägg hittar ni den här: Hög tid att arbetstiden sänks för alla

Alla vinner på jämlikhet!

När jag tittade ut i morse så tänkte jag: Åh, nu kommer det vara så där härligt tyst som det är när första snön kommer. Men när jag kom ut så var det inte det. Snön var alldeles för blöt. Men i den blöta kalla snön finns en vemodig känsla.

Jag känner det ibland när jag tänker på vårt samhälle och den väg vi valt. Vemod. Men så kan jag ändå finna kraft på oanade ställen:
" We feel instinctively that societies with huge income gaps are somehow going wrong. Richard Wilkinson charts the hard data on economic inequality, and shows what gets worse when rich and poor are too far apart: real effects on health, lifespan, even such basic values as trust."
Spännande föredrag finns ofta på ted.com. Här är ett mycket intressant. Statisktisk fastställt att ekonomiskt jämlika samhällen mår bättre. Alltså alla i samhället mår bättre av det, inte bara de fattiga! Intressant, viktigt och fullständigt samhällsomdanande om vi vill - alla kan ha det bättre!
Kolla själva:
http://www.ted.com/talks/richard_wilkinson.html