Under en tid har jag känt någon slags leda, någon slags brist. För lite tid, för lite vänner, för lite aktiviteter, för lite sol, för lite kärlek, för lite pengar, för lite av någonting hela tiden. Ett litet inre missnöje. Ett litet inte gnäll. Som ett svagt surrande.
Nu hör jag det. Jag hör mig undra över mig själv och mitt liv. Vem är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg?
Och jag inser att bristerna är inbillade. Jag har tillräckligt av allt. Jag har mycket. Jag lever till och med i överflöd. Jag har glömt att var tacksam. För jag är tacksam, så oerhört tacksam för allt jag har och får varje dag. Allt som gör mig rik. Hur har jag kunna glömma detta?
Jag tar med mig insikten nu när jag går och röstar. Bara detta att jag kan gå och rösta! Jag lever i ett samhälle som är ett av de rikaste i världen, jag har behöver inte svälta. Jag har rätt att säga vad jag tycker. Skulle jag vara född och leva i ett annat land skulle jag kanske inte ens kunna skriva denna blogg. Jag behöver inte resa till ett annat land för att här är krig, naturkatastrofer eller extremt fattigt. Om jag blir sjuk får jag vård. Det finns saker som kan bli bättre, som bör bli bättre. Men det egoistiska lilla gnället kan jag glömma. Jag ska lägga min röst för att samhället ska bli ännu bättre, ännu mer öppet och jämställt. Jag behöver inte ha mer för egen del, men jag vill att alla ska ha det lika bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar