Varför är vissa lärare självklara ledare?

Jag har funderat mycket kring det här med ledarskap. Vad är det egentligen? Vad gör vissa personer till ledare utan vad det verkar särskilt mycket anstängning? Och varför verkar somliga aldrig riktigt nå dit, hur mycket de än försöker?
Det är dessa funderingar bland annat som ligger till grund för mitt uppsatsarbete (som det visserligen går väldans trögt med). En del lärare kan gå in i nästan vilken klass som helst och få det att fungera. Andra, nej, det går inte.
Naturligtvis har jag läst en massa litteratur, just nu Ledarskap i klassrummet av Stensmo. Och jo, alla har sina poänger och lyfter fram kloka saker. Stensmo säger till exempel att planeringen är grunden till allt ledarskap i klassrummet. Ja, det blir besvärligare utan helt klart. Men det finns fortfarande lirare som går in och liksom skjuter från höften och får det att hålla.
Där jag jobbar nu har jag en kollega som har stora problem i 'min' klass. Hon är ömsom rasande arg, ledsen, besviken och uppgiven när hon har haft dem. Och tro mig, hennes lektioner är välplanerade. Hon vet tydligt var de alla ska. Men det funkar ju inte. Inte när hon är där inne. Inte in-action. För att inte knäcka hennes självförtroende hör jag andra säga att ja, den klassen är svår, och usch för den och den eleven. Men när jag pratar med lärare som undervisar 'min' klass så, nej det funkar, de är som de är men de är bättre än förra året osv. Nu har biträdande rektor kontaktat mig för att be mig ta itu med klassen. Jag var kunde bara besvara det med att jag gärna jobbar med grupp-process och teambuilding men att förmaningar och pekpinnar inte passade. Uppmaningen eller kanske mer förfrågan och önskan var att jag skulle diskutera med klassen hur lärare uppfattade dem och den kom sig av att min kollega har problem i klassrumssituationen.
Jag funderar då: varför blir det så när hon är där? Vad gör kollegiet för att förbättra situationen? Ska man bara säga fy och usch om klassen eller ska man börja fundera över lärarkollegans agerande? Jag kommer aldrig att säga att det är hennes FEL att det inte fungerar. Inte heller kommer jag att säga att det är klassens FEL att det knasar sig. Att leta syndabockar känns barnsligt och fruktlöst. Detta är en situation som uppstår när alla dessa individer är tillsammans. Det krävs minst två för att dansa vals...
Den förklaring som kanske närmat sig en förklaring för mig är vad Jacobsen mfl skrev i Möt eleven, det tarvas autencitet ifrån läraren, och det tarvas självkännedom för att klara det. Att veta vem man är privat och offentligt, att kunna skilja läraren från egot men att ändå samtidigt vara äkta. Kan det vara det som gör en del av ledarskapet?

Auktoritet inte auktoritär, tack!

Häromdagen bevistade jag en föreläsning. Den skulle handla om ledarskap i klassrummet, eller det hade jag förstått det som i alla fall. Den handlade om ordning och om att elever inte vet hur de ska uppföra sig och att lärare måste lära dem det. Så uppfattade jag det.

Föredragshållaren, Eva Larsson, berättade att hon hade mångårig erfarenhet av arbete  i skolan och att hon gjort många observationer och samtal och kommit fram till följande: Läraren måste styra allt. Läraren ska placera eleverna i klassrummet, bestämma vilka som ska jobba ihop, lära dem hur man håller upp dörren för varandra och så vidare. Observera att vi talar om elever på gymnasiet här.
Självklart kan det finnas individer som inte har lärt sig det sociala spelet, och självklart måste vi lärare styra upp om saker inte fungerar. Men att utgå ifrån att eleverna är så osociala och inkompetenta...? När jag lyssnade på Eva Larsson hörde jag en kvinna som sa att om man inte utövar auktoritärt ledarskap så utövar man inget ledarskap alls. Hon sa: Om man inte sköter klassrumsplaceringen så kommer det aldrig att bli arbetsro i klassrummet. Och jag förtvivlade. Var hade denna människa tjänstgjort, vad hade hon träffat för elever, vad hade hon för människosyn? Jag har inte tjänstgjort i skola i mer än sex år (Larsson i betydligt fler) men jag har en helt annan syn på detta. Självfallet kan det bli arbetsro i en klass som själva sätter sig var de vill i klassrummet, varför skulle det inte det? Jag har den erfarenheten från min egen undervisning och jag har sett det hos andra. Ska social problematik lösas genom symptombehandling - jag styr så uppstår inte problemen just här och nu i alla fall - eller ska man jobba med grunden, värderingarna? Larssons recept var alvedon - styr och se till att hålla kommandot. Jag säger jobba med gruppen, med värderingarna och med varje människas eget ansvar. Det betyder inte att jag lämnar över ledarskapet och ansvaret för lektioner och klassrumsmiljö helt till någon annan. Jag är läraren, jag tar det ansvaret, men jag anser att vi är en grupp inne i klassrummet som ska göra detta tillsammans. Alla hjälps åt. Alla styr sig själva.

Vad mer talades det om på denna föreläsning? Jo, det här med att om man släpper efter det minsta lilla kommer eleverna göra vad de kan för att ta över, för att rasera lärarens auktoritet. Nej. Nej. Och åter nej. Om ledarskapet är så skört så är det inte ett ledarskap, det är ett chefsskap och det är ju just det vi måste ta oss förbi. Idag är det många som ifrågasätter det formella chefsskapet, den informella ledaren får övertaget. Vi måste vara ledare inte chefer. Det är ju det som är det viktiga. Att enbart förorda auktoritärt ledarskap är fruktlöst. Att hävda att det försiggår ett krig i klassrummet, att göra det till en vi-och-de-fråga undergräver möjligheterna att faktiskt hjälpa lärare att bli ledare i klassrummet. (Jag gillar Kay Pollacks sätt att se på det - gilla alla, hitta en positiv egenskap hos varenda person du ska jobba med och ser hur det påverkar ditt sätt att leda arbetet. Vilka oerhörda vinster det positiva anslaget ger.) Tankarna som Larsson presenterade kändes förlegade. Omodernt, i strid med allt nytänkande kring ledarskap och all forskning kring detsamma, liksom grupprocess och hur man som ledare måste ha koll på den. Den aspekten tog Larsson inte upp alls. Jag kände mig så desillusionerad och ledsen av den här föreläsningen att jag vet inte vad. Och som lök på laxen tog mina kollegor dessa ord till sig med en slags eufori som var obehaglig. Svältfödda på den här typen av handfasta förslag, ja, kanske var det därför. Eller kanske är det för att lärare tror att ledarskap i skolan måste vara auktoritär. Kanske är det för att kåren är så hårt ansatt av politiker, media och föräldrar som kräver en massa saker utan att ha minsta kunskap om lärandets betingelser, som gör att snabba lösningar och symptombehandlingar eftersöks. Men lärande sker i dialog, med sig själv, med andra och med sig själv och andra igen. Lärandet är inte faktainhämtande allena. Lärande är inte att läsa en bok. Lärande är inte att lyssna till en föreläsning och tro att alla lösningar ska finnas där. Lärande är att inhämta ny information, att processa denna själv och med andra, att hämta ytterligare information som vidgar bilden och igen reflektera kring denna - lärandet tar inte slut.

Jag ser ju att vi är vana att lyssna på en auktoritet (lärare, föredragshållare) och tro att detta är det riktiga, det enda sanna, svaret, facit. Men så är det ju inte. Och det är ju för att vi inte ska bli kanonmat (uttryck från militären där man fostrar auktoritärt för att soldaterna inte ska ifrågasätta order som innebär att de blir just kanonmat) som vi uppmuntrar ifrågasättande och självständigt tänkande.

Vi som jobbar som lärare måste var modiga och starka. Vi ska våga  möta dessa unga människor och deras frågor och funderingar. Dessa frågor som inte alltid uttrycks som frågor utan genom agerande, gnäll, frustration, ilska och ifrågasättande.  Att odla självinsikt bör stå högt på varje lärares agenda. Betydlgit högre upp än att ordna en klassrumsplaceringslista. Vi måste skilja på att vara en auktoritet och att vara auktoritära!

Vad gör vi med barnen?

Ofta tänker vi nog lite till mans att barn i Sverige har det bra. Och det har nog många. Men långt ifrån alla.
När jag läser om barn som isoleras på ungdomshemmen blir jag ledsen och arg."Jag satt isolerad sju gånger på två månader när jag kom hit." ; det är inte en bild av Sverige som känns skön inuti. Nu kan man säkert säga att dessa ungdomar är stökiga, bråkiga, våldsamma - om det vet jag ingenting, men jag vet att isolering aldrig kan vara rätt väg.

http://gullspira.blogg.se/2012/february
/sorjer-de-tarar-som-aldrig-faller.html

Sen fundrar jag på vad som har hänt på vägen. Innan dessa barn hamnade där de gjorde. Vad har skett innan? Vem har lyssnat på dem innan? Varför gick det så åt pipsvängen som det gjorde? Frågor som ibland känns som de har hamnat i skymundan. De ska lära sig att lyda och göra som man säger. Gör de inte det så får de stå sitt kast. Eller? Jag hör en del tongångar inom skolans värld. Som just indikerar att det är rättning i leden som gäller. Det är otäckt och obehagligt. Människan är ett socialt djur som vill ingå i en grupp. Om det fallerar så finns det en anledning. Det är jag helt övertygad om.

Jag tänker ibland på det där med Nürnberg-rättegångarna, hur soldaterna som var delaktiga i förintelsen 'bara lydde order'. Hur man efter det bestämde sig för en ny väg. Ingen i framtiden skulle fostras till en blind auktoritetslydnad; vartåt är vi på väg idag?

Vi ska komma ihåg vad som är viktigt och mänskligt. Vi ska stanna upp och reflektera. Vi ska tillåta våra drömmar om ett humant och solidariskt samhälle att blomstra. Och vi ska sträva efter att göra våra drömmar sanna. Det är det som gör oss till människor.