Jag har funderat mycket kring det här med ledarskap. Vad är det egentligen? Vad gör vissa personer till ledare utan vad det verkar särskilt mycket anstängning? Och varför verkar somliga aldrig riktigt nå dit, hur mycket de än försöker?
Det är dessa funderingar bland annat som ligger till grund för mitt uppsatsarbete (som det visserligen går väldans trögt med). En del lärare kan gå in i nästan vilken klass som helst och få det att fungera. Andra, nej, det går inte.
Naturligtvis har jag läst en massa litteratur, just nu Ledarskap i klassrummet av Stensmo. Och jo, alla har sina poänger och lyfter fram kloka saker. Stensmo säger till exempel att planeringen är grunden till allt ledarskap i klassrummet. Ja, det blir besvärligare utan helt klart. Men det finns fortfarande lirare som går in och liksom skjuter från höften och får det att hålla.
Där jag jobbar nu har jag en kollega som har stora problem i 'min' klass. Hon är ömsom rasande arg, ledsen, besviken och uppgiven när hon har haft dem. Och tro mig, hennes lektioner är välplanerade. Hon vet tydligt var de alla ska. Men det funkar ju inte. Inte när hon är där inne. Inte in-action. För att inte knäcka hennes självförtroende hör jag andra säga att ja, den klassen är svår, och usch för den och den eleven. Men när jag pratar med lärare som undervisar 'min' klass så, nej det funkar, de är som de är men de är bättre än förra året osv. Nu har biträdande rektor kontaktat mig för att be mig ta itu med klassen. Jag var kunde bara besvara det med att jag gärna jobbar med grupp-process och teambuilding men att förmaningar och pekpinnar inte passade. Uppmaningen eller kanske mer förfrågan och önskan var att jag skulle diskutera med klassen hur lärare uppfattade dem och den kom sig av att min kollega har problem i klassrumssituationen.
Jag funderar då: varför blir det så när hon är där? Vad gör kollegiet för att förbättra situationen? Ska man bara säga fy och usch om klassen eller ska man börja fundera över lärarkollegans agerande? Jag kommer aldrig att säga att det är hennes FEL att det inte fungerar. Inte heller kommer jag att säga att det är klassens FEL att det knasar sig. Att leta syndabockar känns barnsligt och fruktlöst. Detta är en situation som uppstår när alla dessa individer är tillsammans. Det krävs minst två för att dansa vals...
Den förklaring som kanske närmat sig en förklaring för mig är vad Jacobsen mfl skrev i Möt eleven, det tarvas autencitet ifrån läraren, och det tarvas självkännedom för att klara det. Att veta vem man är privat och offentligt, att kunna skilja läraren från egot men att ändå samtidigt vara äkta. Kan det vara det som gör en del av ledarskapet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar