Skolpolitik

Igår skrev jag om att jag varit på kompetensutveckling. Men vad handlade det om då? Jo, skolpolitik. Låter det trist? Det var det inte alls. Fast det är klart jag är ju road av organisationsteori och hur saker och ting hänger ihop. Här kommer lite om det vi pratade om.

Rektor och lärare är en del av skolpolitiken. Vi säger kanske gärna att politiken är de där andra, nånstans ovanför oss. Men eftersom vi jobbar i en politiskt styrd organisation så är vi en del av det. Ett nytt ord för vår roll lärde jag mig; närbyråkrat. Närbyråkraten är den som har kontakten med medborgaren alltså läraren med eleven. Närbyråkratens position är utsatt, ofta med för många uppgifter och för få resurser. Det är väl något många lärare känner igen sig i tror jag.

Vi diskuterade de olika styrsystemen påverkan på skolvardagen och hur politiska beslut även utanför Sveriges gränser. Tänk bara på PISA och TIMSS och andra OECDmätinstrument.

Såklart kan man inte diskutera skolan, styrdokument, PISA och skolpolitiken utan att komma in på media. Medias påverkan är onekligen stor och den mediala bilden av skolan är ganska mörk. De allra flesta som jobbar inom skolan känner sig inte helt bekanta med det nattsvarta mörker som utmålas. Detta beror ju på att journalistiken väljer att tolka vissa företeelser som de satt sin spotlight på och bilden blir onyanserad och snäv. Såklart behövs granskning av skolan, men bilden behöver varieras.

Vi pratade ganska mycket om varför skolans rykte är så dåligt och vi var ganska självkritiska, för hur lätt är det inte att falla in i - jo, det är ganska tufft och stökigt, istället för att säga att vi har ett toppenjobb. För det har vi ju. I alla fall jag!

Beteendeproblem

Jag läser om hur en ska bemöta elever med problematiska beteende. Jag gör det Eftersom jag har en grupp med många beteenden som är problematiska och jag därför behöver förkovra mig och hitta råd och stöd. I Att möta beteendeproblem bland barn och ungdomar  av Nordahl et al läser jag om konsekvenser. Jag hör ju ofta att ungdomarnas beteende måste få någon konsekvens, ofta med undermeningen ett straff. Jag läser att om vi slår på trumman allt för ivrigt och låter ett beteende få stora konsekvenser så accelererar beteendeproblemet, men om vi låter konsekvenserna vara små och direkta så blir det bättre. Vi bör alltså inte skälla på eleven för att den kastar sudd utan be eleven ta upp suddet.

Det handlar om att inte skälla på den som blivit mycket skälld på. Det ökar bara avståndet och motståndet. Tricket är att ge uppmärksamhet på det positiva. Att ge beröm. Men inte hur som helst! Berömmet ska vara specifikt och, konkret, komma direkt, vara entusiastiskt, ske under pågående arbete inte efter. Vi ska aldrig blandaberöm och kritik. Vi ska ge beröm både för arbetet och för beteendet.

Jamen det känns ju logiskt, vänligt och bra. Sen gäller det bara att inte lockas in i olika draman, att inte låta sig provoceras utan bara fortsätta med vänlig gränssättning. Nu kör vi!

Läsårshjul och systematisering av skolans processer

Jag har förmånen att få jobba med skolövergripande, organisatoriska frågor på min arbetsplats. Detta år är mitt uppdrag att systematisera processer för lärare och mentor. Ett jättejobb, men spännande och roligt. För att detta systemeringsarbete ska bli riktigt bra och välfungerande behöver jag ett bra läsårshjul, digitaliserat som kopplar till de processer som jag systematiserar.

Jag letar och prövar och försöker hitta något befintligt för att slippa låtsas att jag är någon slags datorguru (för det är jag verkligen inte) men det går dåligt... Tänk att ha ett hjul där alla huvudprocesser finns och när något ligger i pipe:n så plingar det till i alla lärares mejlbox eller på datorn som notis eller så, tex 14 dagar före utvecklingssamtalen ska gå igång - pling, och så dyker det upp som en länk till det dokumentet där processen är systematiserad. Jösses, vad fint det skulle vara.

Nå, jag får leta och fixa och trixa mig vidare för att hitta det digitala verktyg jag behöver. Och under tiden finns ju massor av processer att nedteckna!

Oh them nationella proven :(

Elever med ångest. Uppgivna lärare. Detta är nationella proven. I alla fall för mig. I alla fall i den här skolan. Och sedan mer jobb för lärarna och mer oro för eleverna. Och ja, jag pratar om de akademiskt svaga eleverna. Och om de som har svårt att sitta och skriva prov en hel dag. De för vilka skolan som form inte passar. De, där systemet försöker pressa in fyrkanter i för små cirklar, elefanter som ska klättra i träd, eller använd vilken mental bild ni vill...  Situationen är bekant för i princip alla som jobbar inom skolans värld. En del som inte jobbar i skolan gör det inte kan förstå, utan säger: det är väl bara... Nej, det är inte så bara. Det som inte passar ihop kan inte tvingas att passa ihop.

Var är den där efterlängtade skolrevolutionen? Ska vi börja fundera på hur en alternativ skola skulle kunna se ut? Är det inte dags nu?

ibland ibland

så undrar jag hur det är ställt med rättssäkerheten för elever i skolan. En kollega (på en annan skola) har just tagit över en klass och ska undervisa i engelska6. Första lektionen får eleverna skriva brev till hen. Här brister det för kollegan. Underlaget är katastrofalt. En av eleven kan inte ens få ihop en sammanhängande text som är begriplig. Eleven skriver 4 rader och min kollega förstår inte vad eleven vill säga. Och då är kollegan välvilligt inställd.
Sen tänker jag på den klass jag undervisade i engelska6 i förra året. Där gjorde man djupgående analyser av både text och film.
Ska skillnader verkligen vara så här stora? Nej det är klart de inte ska. Hur ska man komma åt detta? Kanske behöver skolan bli statlig för samorganisation och kanske behöver skolan externa rättningsinstitutioner.... Eller så kanske vi ska fundera över det här med betygets förtjänster....

Nationella prov och betyg - nu igen

Ja, då är det dags igen. Dags attvakta en grupp elever som skriver nationella prov. Ett av många nationella prov. Från och med nu präglas skolorna i Sverige av nationella prov. Planering av uppgifter och andra examinationer, nya vägar i lärande får stå tillbaka för de nationella proven.

Dessa prov inte utformade som ett slutprov av en kurs. Det är inte så att de kan vara allenarådande vid betygsättning. Alla kunskapskrav som måste vara uppfyllda kan inte anses vara det med dessa prov.

Nationella proven ska ge likvärdighet emellan skolor, samtidigt som elever ska ges möjlighet att visa sina kunskaper på olika sätt. Det är som att ha och äta kakan. Om man ha ett systen ned slutbetyg då är man i alla fall ärlig med att det är så man tycker att kunskap ska mätas. Men nu ser väl inte så många moderna pedagoger på lärande och kunskapande på det viset. Och det är inte heller speciellt anpassat efter vad eleverna kommer behöva kunna när de kommer ut i arbetslivet. Men ärligare.

Nationella proven är stressande för eleverna, det är stressande för lärarna och vad ger det egentligen? Likvärdig bedömning mellan olika skolor? Nä, jag tror inte det.

Och det är väl egentligen det som är den springande punkten. Likvärdig bedömning. Eftersom vi nu envisas med att betyg är nödvändigt. Till och med så nödvändigt att vi måste börja tidigare och tidigare med dem. Fast de inte erbjuder likvärdig bedömning.

Jaha, så då sitter jag här igen och förstår inte. Målinriktade betyg kom till utifrån tanken att alla elever som ville ägna sig åt högre studier skulle ges möjlighet att göra det. Det skulle alltså inte behövas ett sorteringsverktyg. För att vara sorterande var ju de relativa betygens primära uppgift.

Nu mäter vi kunskap och sorterar folk med de målinriktade betygen.  Hörni, vad är det för fel på olika typer av intagningsprov egentligen, så vi lärare kan fokusera på elevernas lärande. Och nej, det betyder inte att de får göra lite vad som helst. Det är fortfarande av intresse att ha en skola som jobbar mot olika kunskapsmål. Ja, för att fån någon slags likvärdig utbildning ni vet

Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

Jag sitter och läser Skolverkets läroplan för gymnasieskolan.  I den står det att undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Nu undrar jag: hur tänker Reinfeltd när han säger att vi ska införa betyg för tidigare år? A Klapp som är betygsforskare vi Göteborgs universitet hävdar med bestämdhet att lärandet minskar när betyg införs. Alltså går det tvårs emot den vetenskapliga grunden.

Dessutom har man sett att elever som har gått i mindre klasser (alltså inte specialklasser utan vanliga, men mindre) når högre framgång i yrkeslivet än de som gått i stora klasser. Detta beror inte på att elevtalet var litet utan att läraren hann med alla.

Om vi vill ha ett framgångsrikt skolväsen i Sverige så bör vi kanske göra faktiskt det som står i läroplanen låta undervisningen vila på vetenskaplig grund och beprovad erfarenhet.

Men nu opponerar sig någon och säger att Pisa-undersökningen visade att Sverige ligger efter och att något måste göras. Jo, jag tycker också det men jag tror att vi ska titta på vilka faktorer som faktiskt kan göra skillnad. Dessutom visar Pisa tydligt att det Sverige är dåliga på och Japan och Finland som låg i topp är bra på, är att ta hand om de svaga eleverna. Och, här kommer lite beprövad erfarenhet: svaga elever lär sig inte bättre genom betyg, de lär sig bättre genom att läraren har tid för dem.

Alltså: skolpolitikernas inslagna väg kommer inte att leda till att eleverna når bättre resultat. Det kommer leda till fler propåer om att lärarna måste göra mer, dokumentera mer, sätta in hjälpinsatser - så att lärarens tid att planera, genomföra och återkoppla sin undervisning minskar, vilket har till följd att elevernas resultat blir sämre....  Och så fortsätter den nedåtgående spiralen!

Elever som fåglar, fria eller vingklippta, vad gör vi med dem?

Det finns så mycket att fundera kring och reflektera kring när det gäller pedagogik. Alla dessa tankar och ideer. Huvudet liksom kryllar av dem och jag får inte riktigt fatt på allt. Men en sak som jag tänkt mycket på är att vi (lärare) inte verkar vilja frihetlig pedagogik.

     Vi är inte alls så modiga och framför allt inte lika tillitsfulla som fåglarna som puttar ut ungarna ur boet: - Flyg! Vi sätter ett snöre runt benet och säger: - Flyg lite, oroa dig inte, jag har dig i ett stadigt tag om det inte fungerar, men flyg lite nu en liten stund. Sen berättar vi om alla små tilltufsad elevers misslyckade flygförsök. Vi säger att det är bara de allra bästa som klarar detta och knappt ens de. Och hur ska vi kunna se och bedöma deras flykt om vi inte håller dem i bandet, om de flyger utanför vårt synfält, om de flyger högre än vi kan följa. Hur ska vi kunna ha elever som flyger högre än vi kan flyga?

     Vi (inom skolan, men även föräldrar och inte minst politiker) förefaller så förfärligt ängsliga. Oroar vi oss för fåglar som flyger? Vingklipper vi dem?
   Jag säger inte med säkerhet att vi gör det. Och om vi gör det, gör vi det nog oftast för att vi tror att det är för deras eget bästa. Vi behöver nog fundera och diskutera med varandra om dessa frågor...

Vad händer i klassrummet?

Nu är uppsatsen på väg att arta sig till något. Jag har skrivit en litteraturöversikt eller teoribakgrund eller vad man nu vill kalla det. Krafsat ner något litet om metoden. Gjort en stilig observationsmall och börjat observera. Det är nu det roliga börjar. Vad gör de? Vad händer? Jaha, han gör så? och hon gör så? Jaså, då blir det så här. Här är en härlig stämning, här är inte - varför?

Att observera vad som händer i klassrummet, elevernas agerande, lärarens agerande, det är så oerhört spännande. De två senaste jag var på hade lärarna helt olika stil att vara lärare, eller ledare skulle jag kanske hellre säga. Den ena var mer auktoritär eller med lite mordernare uttryck, transactional, den andra mer demokratisk eller transformativ. Ingen var dock särpräglat mycket åt ena eller andra hållet utan mer drag åt. Klasserna var ganska lika. Lite yviga. Blev det någon skillnad beroende på hur läraren uppförde sig? Jo, det blev det, men inte några revolutionerande skillnader. Det handlade mer om stämningen i klassen, hur öppen den var, om det fanns en dialog eller inte. Var det någon skillnad i arbetsro? Nej, egentligen inte. Kanske marginellt tystare i den klassen där den mer autkoritära läraren var men där fanns också betydligt mer sidosysselsättningar som mobilanvändande till exempel.

Jag har gjort tre auskultationer, eller klassrumsobservationer, jag har en till inbokad och har frågat ytterligare två som jag ännu inte fått något svar från. Hoppas de hör av sig snart och tackar ja. För jag vill gärna göra fler klassrumsobservationer; det är så kul och lärorikt!

Rollspel som examinationsform

Idag och igår har jag examinerat mina elever i momentet säljande samtal i servicekunskap. Hur bättre göra det än praktiskt? Två och två har eleverna varit ömsom säljare ömsom köpare, och visat upp sina kunskaper i, sin förstålse för och sin förmåga att sälja. Det har varit fantastiskt roligt, informativt och lärorikt. Ingen har misslyckats fullständigt, så som ibland sker i på skriftliga examinationer. Fler än vanligt har nått höga betyg, och underhållningsvärdet för mig som lärare jämfört med att sitta och rätta prov och inlämningsuppgifter... ja, oerhört mycket roligare är det.

Men de andra då? De som inte är inne och examinerar. Det är klart ett litet släpp blir det ju där. Alla gör inte riktigt det som de ska, trots att de har arbetsuppgifter som inte på något som helst sätt är oviktiga eller så. Nå, ska jag vara helt ärlig så gör inte alla alltid exakt vad jag förväntar mig av dem i klassrummet heller. Men sen kom jag på en grej... de får göra frågor på nästa kapitel, instuderingsfrågor till varandra som de själva rättar sedan. Då blev det lite bättre fart.

Men åter till rollspelet. Jag vill härmed rekommendera detta sätt att examinera. För lärarens skull, för elevernas skull. De ungdomar som har lite bokstavskombinationer klarar sig fint! De elever som alltid klarar sig bra på prov och är akademiskt kompetenta klarar sig fint! Tänk en examination där inte en enda elev som deltar misslyckas. Härligt!

Varför är vissa lärare självklara ledare?

Jag har funderat mycket kring det här med ledarskap. Vad är det egentligen? Vad gör vissa personer till ledare utan vad det verkar särskilt mycket anstängning? Och varför verkar somliga aldrig riktigt nå dit, hur mycket de än försöker?
Det är dessa funderingar bland annat som ligger till grund för mitt uppsatsarbete (som det visserligen går väldans trögt med). En del lärare kan gå in i nästan vilken klass som helst och få det att fungera. Andra, nej, det går inte.
Naturligtvis har jag läst en massa litteratur, just nu Ledarskap i klassrummet av Stensmo. Och jo, alla har sina poänger och lyfter fram kloka saker. Stensmo säger till exempel att planeringen är grunden till allt ledarskap i klassrummet. Ja, det blir besvärligare utan helt klart. Men det finns fortfarande lirare som går in och liksom skjuter från höften och får det att hålla.
Där jag jobbar nu har jag en kollega som har stora problem i 'min' klass. Hon är ömsom rasande arg, ledsen, besviken och uppgiven när hon har haft dem. Och tro mig, hennes lektioner är välplanerade. Hon vet tydligt var de alla ska. Men det funkar ju inte. Inte när hon är där inne. Inte in-action. För att inte knäcka hennes självförtroende hör jag andra säga att ja, den klassen är svår, och usch för den och den eleven. Men när jag pratar med lärare som undervisar 'min' klass så, nej det funkar, de är som de är men de är bättre än förra året osv. Nu har biträdande rektor kontaktat mig för att be mig ta itu med klassen. Jag var kunde bara besvara det med att jag gärna jobbar med grupp-process och teambuilding men att förmaningar och pekpinnar inte passade. Uppmaningen eller kanske mer förfrågan och önskan var att jag skulle diskutera med klassen hur lärare uppfattade dem och den kom sig av att min kollega har problem i klassrumssituationen.
Jag funderar då: varför blir det så när hon är där? Vad gör kollegiet för att förbättra situationen? Ska man bara säga fy och usch om klassen eller ska man börja fundera över lärarkollegans agerande? Jag kommer aldrig att säga att det är hennes FEL att det inte fungerar. Inte heller kommer jag att säga att det är klassens FEL att det knasar sig. Att leta syndabockar känns barnsligt och fruktlöst. Detta är en situation som uppstår när alla dessa individer är tillsammans. Det krävs minst två för att dansa vals...
Den förklaring som kanske närmat sig en förklaring för mig är vad Jacobsen mfl skrev i Möt eleven, det tarvas autencitet ifrån läraren, och det tarvas självkännedom för att klara det. Att veta vem man är privat och offentligt, att kunna skilja läraren från egot men att ändå samtidigt vara äkta. Kan det vara det som gör en del av ledarskapet?

Söndagsmorgon med pedagogiska studier

Sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och en trave böcker. Det står mycket intressanta saker i dem:
"Lärarnas professionella objekt är lärande." - Carlgren & Marton
"Ledarskap är en kommunikativ nyckelfunktion ."- Malten
"Hänvisningar till regler och principer är ofta ett uttryck för att man befinner sig på ett nybörjarstadie i utvecklingen av sin professionella kompetens."- Fuglestad

Jag tror att alla såna här små insikter leder vidare till att vara mer nöjd i sitt arbete då man kan känna att man börjar förstå lite mer och att man kan genomföra lektioner av en viss kvalitet. Höja sin lägsta nivå som man brukar säga i sportens värld. Det i sin  tur leder, tror jag till ett ökat välbefinnande i livet och med sig själv.

För lärare att tänka på!

"skolan /.../ förvaltar den sista plikten och tvingar samman människor som inte har valt att vara tillsammans"

(Persson, Anders. Social kompetens: när individen, de andra och samhället möts, s164)

Funderingar om PBL och entreprenöriell pedagogik

Jag har haft förmånen att jobba utifrån ett problembaserat lärande. En gång i veckan, en eftermiddag, satt vi och samplanerade vårt jobb. Vi jobbade i projekt. Ett projekt är uppbyggt så att det har ett övergripande mål, en utgångspunkt och examinationer som ska visa att eleverna nått det övergripande målet och kursmålen - vilka naturligtvis är sammankopplade. Detta sker genom ämnesintegrering. Utgångspunkten är ett problem av något slag, som ska trigga eleverna att genom eget aktivt och gemensamt sökande nå fram till målen. När jag läser boken Entreprenöriell pedagogik ser jag många beröringspunkter. Dessa nämns i boken, även om man där tänker att den entreprenöriella pedagogiken är en utveckling av det problembaserade lärandet. Om det är så vill jag i detta skede låta vara osagt.

Personligen tycker jag att detta arbetssätt, att jobba problembaserat är oerhört mycket mer stimulerande än det sedvanliga. Men det finns en massa aber också. Det är resurskrävande. Det kan man inte ducka. Det är nödvändigt att alla inblandade vill, vill på riktigt, annars blir det tungt och svårt att manövrera. För om man inte tajtar till pedagogiken och vet var man är på väg är det faktiskt lätt att tappa de där eleverna som man är rädd att tappa. Inte nödvändigtvis de svaga men de skoltrötta... Att börja jobba problembaserat innebär en stor tröskel. Efter nio år av rätt och fel och facit, så kan det vara oerhört svårt att själv ansvara för sig själv och för att hitta svar själva. Många elever blir arga. Andra förstår inte. Och några passar det genast väldigt bra. Det är en tröskel och en uppförsbacke, men jag är ändå inte benägen att kasta i handsken. Ungdomarna har i många år avprogrammerats från eget tänkande, klart vi måste ge dem lite tid att komma igen. Men som sagt var, finns inte en stringens och en tro på detta bland alla kollegor kommer det att falera. I boken skriver man att man frigör en massa resurs och det har man i alla år sagt på min skola också (om pbl alltså), men vardagen säger mig något annat.

Det går naturligtvis att jobba problembaserat i det egna ämnet på de egna lektionerna, precis som det går att inta ett entreprenöriellt grepp. Men effekten för elevgruppen för dess lärande om alla går samman är så mycket större. Kanske ska man som det skrivs i boken låta eleverna koppla av och bli lärarmatade emellanåt? Eller, jag har faktiskt provat det och det fungerande inte bra alls på den gruppen. Eleverna föll tillbaka i inaktivitet och förväntningar på att lärarna skulle leverera alla svaren. När sedan nästa uppdrag lanserades var det oerhört svårt att få eleverna med sig.

När uppdragen fungerar finns det nog inget roligare sätt att arbeta. Den liksom sjuder i klassrummet. Och om man som lärare och grupp har kommit så långt att man kan lita på varandra så gör det inget om någon/några elever tar micropauser och gör annat. De kan själva avgöra hur de behöver jobba. En paus, en stund på facebook till och med (alla lärares fasa!) kan vara högst välgörande. Ingen orkar vara högeffektiv hela tiden. Kan man sen dessutom hjälpa eleverna hitta möjligheter att fluktuera i grupparbetet och att olika personer agerar lok, så får man en otroligt dynamisk, glad och effektiv arbetsmiljö. Just det man talar om i boken. Och jag har upplevt det...

Men som sagt, det är inte jättelätt. Det är för oss alla en stor omställningsprocess. Och det är ofta jag får bita mig i tunga för att inte bara ställa mig och leverera de svar som för mig är de korrekta - eller för all del, de svar jag själv har fått levererade en gång i tiden. Och sen är det det där med röran...

Färre lärarjobb

Elevkullarna krymper. Hälften av alla friskolor i Stockholm har bara en beläggning på under hälften av platserna. 40 lärartjänster i Stockholms Stad är indragna. Skolor läggs ner, Hässelby är nedlagt, Enskede Gård försvinner säger ryktet, Brännkyrka likaså men det tar något år till - säger ryktet alltså.
Ja, just det jag pratar om gymnasiet. För tittar man längre ner i åldrarna så vänder det. Lågstadiet fylls av elever och i innerstan kan man inte längre finna lokaler så att alla får plats. En evakuering av eleverna till något närliggande men också närliggande stor trafikled ledde härförleden till mycket upprörda föräldrar. Och jodå, staden fick hitta en annan lösning.
Om några år, när man har lagt ner ytterligare kommunala skolor, då måste den som vill öppna friskola kunna tälja guld med smörkniv... Så kommer det nog att bli.

Klämd mellan det yttre och det inre - en speciell men inte ovanlig pedagogisk situation

Det var en sån där typisk myror-i-brallan kille. Hela hans skoltillvaro kan karaktäriseras som en situation av specialpedagogisk karaktär. Han kunde inte sitta stilla. Det bara gick inte. Det var svårt att komma i tid. Det var svårt att vara tyst. Det var svårt att arbeta. Allt var svårt. Allt som handlade om att vara så där som man ska vara i skolan. Så han tog till egna strategier. Gick på toa och kom aldrig tillbaka. Tittade på youtube istället för att skriva, eller spelade spel på mobilen - då satt han ju i alla fall stilla. Han fick ingen ämneskunskap, men han lärde sig vad han måste göra för att överleva i skolan. Komplexiteten i beteendeproblem beror på samspel mellan den yttre miljön och individen. På olika sätt befästs beteendet genom negativa förstärkningar, allt ifrån marginalisering och exkludering men också genom vinster som nås där kunskapsluckor döljs och status bland kamrater höjs.

Vad gjorde jag då? Jag försökte på många olika sätt att få honom att jobba med skolarbete, att få honom att känna sig delaktig. Men med begränsad framgång måste jag tillstå. Han ville gärna prata men inte delta i diskussioner. Jag försökte hitta sånt han var bra på men han gled undan. Att arbeta med olika kamrater, som jag tänkte kunde vara ett komplement till honom, det höll bara en kort stund, sen flaxade han iväg, och kamraterna uppskattade det inte. Om jag försökte sitta ner med honom under lektion (det gör jag med fler elever, så det var inte något väldigt ovanligt som hände just honom) blev han rastlös och obekväm. Att ta honom åt sidan efter lektion för att prata med honom om vad han behövde fungerade inte. Jag uppfattade att han kände sig utpekad och särbehandlad. Han sa bara ja, ja, tills han fick gå. Gossen fick alltså möta en lärare som försökte hitta vägar för lärandet genom aktörsperspektivet, att få honom att reflektera och själv staka ut sin väg; genom bemästrandeperspektivet, då positiv återkoppling och hitta områden där han kunde vara bra var ingredienser; även det socialkonstuktivistiska perspektivet fick ett försök när gossen placerades med andra elever och jag var säker på att detta skulle fungera. Men detta att det skulle varit medvetna val av olika perspektiv är förstås en efterkonstuktion. Jag prövade och han föll, om och om igen.

Ett sätt som fungerade lite var om han satt vid en dator att stå brevid honom - gärna med en hand på axeln. Då kunde han jobba lugnt ett tag. Men om det uppstod problem, även ett litet, då gick det inte att hålla honom kvar. Att visa att jag brydde mig om hans arbete och om att han var med var inte en given framgångsfaktor. Men när jag uppmärksammade att han gick med orden att han inte skulle vara borta för länge och med en blick på klockan (dock diskret) kom han oftast tillbaka. Kanske var det här, i den här tanken: du får vara den du är men du får vara det här med oss, han hade kunnat utveckla andra beteendemönster. Om han hade blivit inkluderad i gemenskapen på riktigt. När terminen var slut hade han underkänt i alla ämnen.

Vad gjorde skolan? Mycket litet. I alla fall mycket lite av reell substans. Problemen kring den här gossen var ofta uppe till diskussion på arbetslagsmöten. Mentor och rektor hade samtal med föräldrar och med gossen själv. Men det ledde inte till någonting. Det presenterades aldrig någon strategi. Det gjordes aldrig någon utvärdering av denna strategi som kanske man kan tänka sig borde ha funnits men aldrig presenterades. Jag misstänker att den inte fanns någon annan strategi än att eleven fick uppmaningen att skärpa sig, att ta tag i skolan och att ta ansvar. Det låter krasst, men det är inte första och dessvärre inte sista gången det händer. Min uppfattning är att man diskuterade utifrån att eleven ägde problemet och sålunda skulle eleven lösa problemet.
 
Vad kunde ha gjorts? Det allra minsta som kunde ha gjorts är ju en pedagogisk kartläggning. Lärarlaget borde ha slagit sina kloka huvuden ihop och systematiskt gått igenom vad gossen torde behöva för att hantera sin inlärning. Och därefter skulle vi naturligtvis ha anpassat undervisningen efter detta.  Detta är något som måste upp på dagordningen, att faktiskt bedriva samtal kollegor emellan som leder till utveckling av arbetet. Vi borde ha problemformulerat, analyserat och givit förslag till lösningar. Det som nu hände var istället att vi berättade och oroade oss. Och ingenting förändrades.

Rymmer den gängse skolkoden alla barn? Idag har vi inte en skola för alla. Så hur ska vi göra för att nå dit?

Källor:

Nordahl, Thomas, et al. Att möta beteendeproblem bland barn och ungdomar: teoretiska och praktiska perspektiv. Stockholm: Liber, 2007.
Partanen, Petri. Från Vygotskij till lärande samtal. Stockholm: Bonniers, 2007.

Arga lärare, systemteori och en kvällspromenad

Idag hade jag tänkt skriva om hur strukturer påverkar individer och hur lätt det är att misstolka skeendet. Jag tänkte på Bo Nurmi Hanssons artikel om arga lärare och hur det verkar som dessa lärare är arga och skäller i klassrummet trots att de verkligen gillar sitt jobb. Alltså att jobba med lärande och elever. Nurmi menar att problemet har relationen lärare - elev att göra utan att problemet är av strukturell art. Alltså att pålagor om vad lärare ska göra, mindre friutrymme för lärandet, minskade resurser, ökade administrativa göromål och ständiga påhopp - i synnerhet då ifrån media, ger en så frustrerande arbetssituation att den ilska läraren känner pyser ut i det elevnära arbetet. Sorgligt ju, när man tänker på det. Han hade dock en tanke om en motståndsrörelse, om att elever och lärare ska närma sig varandra och bygga förtroende sinsemellan för att inte hamna i en nedåtgående spiral.
Sen tänkte jag koppla ihop det med Nordahl mfls bok om beteendeproblem och hur de kan förklaras systemteoretiskt. Alltså till exempel som att skolan är ett system kring en individ, och i det systemet kan strukturer utlösa problembeteenden. Ungefär som för lärarna i Nurmis artikel. Fast det handlade om elever.
Ja, så där hade jag tänkt lägga ut texten lite, men så gick jag på en kvällspromenad och kände mig så stilla i sinnet och tillfreds efteråt att behovet av att bearbeta dessa beteendeproblem och problembeteenden och strukturella problem inte kändes så angelägna.


Min kvällspromenad



Betyg motverkar lärandet

Jag läser i Magasin 360 en kort intervju med betygsforskaren Alli Klapp. Hon har undersökt vilken effekt årskurs sex betygen har. I studien deltog 7000 elever. Vad är då resultatet av studien - jo, att merparten får sämre betyg i sjuan om de får betyg i sexan. Av de som inte fick betyg sjönk inte kunskapen på samma sätt. Tidiga betyg är alltså negativt för kunskapsinhämtningen - lärandet.

Man undrar stilla om det var detta Björklund hade tänkt sig när han förordade och förordar fler betyg och mer kontroller. Men allvarligt, lite bra måste det väl vara, eller? Jo, sex procent gynnas av betygen. 94% procent försämrar sina resultat.

Alli Klapp säger att det är viktigt att man tänker igenom sina beslut innan man tar dem, och funderar över om konsekvenserna blir de önskvärda. Hon säger också att hennes resultat ligger i linje med internationell forskning. Det var kanske inte obekant redan när Björklund och sittande regering började sitt förändringsarbete i skolan, att detta inte skulle leda till förbättringar. Eller kollade de inte upp det? Skolan som ska vila på evidensbaserad grund och allt!

Betygsforskaren säger att hon ska gå vidare med sina studier uppåt i åldrarna och berättar att av det material hon redan har är trenden densamma. Betyg leder inte till bättre resultat, effektivare lärande eller större kunskapsinhämtning. Tvärtom, betyg motverkar lärandet. Skrämmande! Uppenbarligen tycker även Klapp det för hon avslutar med att uppmana alla inom skolan att vara öppna med detta och att skapa debatt.

På samma sida i nämnda tidning läser jag att IFAU (institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) konstaterar att liten klass leder till bättre resultat hos eleverna. Inte för att de är färre i klassrummet, utan för att de får mer tid med läraren. Mer lärartid leder enligt detta institut till bättre kunskaper när det gäller att läsa och räkna.

Tänka sig! Men jag tror inte att någon är förvånad. Inte ens Björklund, även om han skulle låtsas vara det.

Summasummarum: Betyg kommer inte att höja kunskapnivån bland Sveriges elever; Mer lärartid till varje elev kommer att höja kunskapsnivån hos desamma. Att genomföra en reform som inte tar hänsyn till detta är ett stort svek mot alla elever i Sverige.

Lektioner på nätet

Jag läste i en annan blogg för ett tag sedan att lektion.se har väl varenda lärare varit inne på någon gång. Nej, tänkte jag då, det har inte varenda lärare. Det är förmodligen fortfarande så att varenda lärare inte har varit inne där, men nu har jag varit det i alla fall. Peeeeeerfekt material att ha, för extra uppgifter, för vikarien - och så hundra procent krut på mina lektioner, tralalalalalala. Jo, jag känner mig jätteglad. Och tack till bloggaren som lite skamset skrev att han visst ibland förföll till att hämta en lektion därifrån. Jag känner inte någon skam. Jag känner glädje! För mig kommer det aldrig att bli istället för egen lektionsplanering, men det är väl inte på något som helst sätt sämre att ibland hämta en lektion från nätet, än att följa en lärobok. Och att följa en lärobok har jag aldrig hört någon tycka vara skamligt...

Lära av varandra

Att auskultera, att lyssna på, att betrakta och reflektera kring en person i arbete, i sitt värv, det är oerhört lärorikt. Jag auskulterade en kollega häromveckan och slogs av hur trevlig stämning det var i klassrummet. Fokus var arbete och studenterna var så hjälpsamma och positiva. Jag tänkte på att det var små saker som läraren gjorde som nog hade hjälpt till att etablera detta. Han avbröt ingen, allas åsikter var intressanta, en annan elev kom och behövde hans hjälp och då utryckte läraren en vilja att hjälpa den här eleven (det handlade om en praktikplats) och alla nickade instämmande. Sedan satte läraren igång ett prov och gick kort ut och pratade med den besökande eleven (oerhörd tillit!, såg inga tecken att den missbrukades, och jag fick uppfattningen att det inte hade med mig att göra).
Men det som jag tänkte allra mest på var alla hans check-points. Han var oerhört noga med att alla var med, att alla förstod - vad de skulle göra, hur de skulle göra det, och varför de skulle göra det. Det är något jag vill bli bättre på: Check-points, varför vad och hur - och utan att låta tjatig!