Följetong: Fel jag begått, i repris - del 7

Slå så det tar blod.

Det är tredje advent idag, jag börjar bli allvarligt trött på mina egna tillkortakommande, men ska jag dra mig igenom förödmjukelsens nålsöga för att komma ut som en bättre människa på andra sidan så ska jag. Var nu den tanken kom ifrån? Kanske för att vi är i advent, vi väntar på miraklet som ska ske. Kärlekens budskap om generositet och medkänsla, hänsynsfullhet och ödmjukhet. Vända andra kinden...

De var exakt det jag inte rådde till. Min fina dotter hade under en period problem med tråkningar i skolan. Det var några äldre elever som ville sätta hennes fria vildande på plats. Hon fick inte ta det utrymme hon gjorde helt enkelt, jantes gränser är snäva. Det blev tjafs och knuff och buff. Det finns ett stopp för oss alla och till sist var hon ledsen helt enkelt och ville faktiskt inte gå till skolan. (Jo, det var bekant i skolan, men hon ansågs nog ha sig själv att skylla eftersom hon tog plats...!?)

Vad gör man då som förälder när man vill sitt barns bästa? Vi pratade om saken och hur hon skulle agera för att själv få ett slut på detta. Det var allt från att ignorera till att hämta en vuxen. Men inget hade ju givit önskat resultat. I den här snurren hade jag varit på någon kurs där en psykolog hade sagt att man behövde öva sina barn i ett nytt beteende. Det räcker inte med att säga till en som blir mobbad att säga ifrån man låta personen öva på att göra det hemma. Lite kbt helt enkelt.

- Nu får det vara slut på det här tramsandet, sa jag, nu får du markera på riktigt. Du slår en gång. Du slår hårt. Du slår så att det tar blod. Sen är det klart.

Det har var alltså den ömma moderns råd till den 9åriga dottern. Hon såg oerhört förvånad ut. Jag hade gjort en rejäl kovändning och gått från att säga att det var fel att slå till att hon skulle slå så att det tog blod.
(So far so good, än så länge är jag faktiskt bara en god mor som vill sitt barns bästa, kanske med lite oortodxa metoder men ändå. Det är väl bara att invänta tillfället när det ska bli ännu ett övertramp.)

- Men mamma, utbrast hon, det kan jag ju inte.

Jag insåg att det nog låg en del i det hon sa. Det är faktiskt tabu att slå andra. Hon skulle helt enkelt behöva öva. Det hade jag ju lärt mig på kursen. Alltså, var detta också vad jag sa till henne - ingen fara, vi övar. Så upp och skutta och under lekfulla former öva att klappa till någon. Min dotter skulle öva på mig. Oerhört smart tänkt och sedan om någon kom och muckade med henne  i skolan så skulle hon ge denna någon en propp, och sedan skulle allt bli lugnt. Det var min plan. Sagt och gjort jag retade och knuffade henne och hon puttade tillbaka och jag uppmanade henne att ta i, och så där höll vi på ganska länge. Plötsligt fick hon verkligen in en pärla, smack, rätt på munnen. Reptilhjärnan tog över kontrollen på mig omedelbart och jag sopade till henne så hon åkte i backen.

Jojo, slå så det tar blod... det var precis vad hon hade gjort. Jag blödde från munnen. Dottern hade jag mer liksom kastat undan så inget blod där. Men hon var nästan otröstlig och jag kan säga att jag mådde som skit. Hon undrade också hur det här skulle hjälpa henne. Det undrade jag också. Inte särskilt inkännande, kärleksfullt, psykologiskt och pedagogiskt gjort, suck!

Efter det hörde jag inget mer om att det var stök i skolan från min dotter. Om det berodde på att hon befarade att mamman skulle komma med mer galna förslag eller om det tog slut visste jag inte. Men skolan har ju så fina utvecklingssamtal så jag tänkte att jag nog skulle få veta. Och dagen för detta samtal kom ganska snart. Jag och dottern gick dit. Det var ett gemytligt samtal, allt verkade bara bra. Mot slutet kom då det här med finas inblandning i gruff på skolan upp. Fröken sa att det hade blivit bättre och undrade med dottern vad som hänt. Då berättade hon...


Nej, jag säger inget mer. Ni kan föreställa er själva.

Homo sapiens i nådens år 2012

Tyst och stilla här i förorten. Sonen sover. Tonåringar sover. Länge. Jag minns det själv. Min mamma höll på att bli galen. Själv kunde jag inte förstå varför man skulle kliva upp före tolv.  Nu är jag mamma själv och förstår min mammas känsla. 'Men herregud, ska han sova hela dagen?' Det är så det ska vara.  Det är olika faser i livet.

Annars kan man väl säga om den senaste veckan att det är många saker som inte är som de ska, att tiden är ur led.  Till exempel detta att en innebandytränare använder sexlekar och kvinnoförnedring som liknelse för olika försvarsspelstategier... för 14-åriga pojkar. Jag kan inte ens säga: har vi inte kommit längre? jag kan bara säga: har det gått så långt? Detta är Ojämlikhet och kvinnoförakt i Sverige, 2012. Eller att moderata riksdagsmän hälsar på  hos  rfhl (riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende) och utbrister vid beskrivning av hur dessa människor har det, att det finns inga fattiga i Sverige. Att tänka sig att dessa personer styr över andra människor ger mig kväljningar. Dessa personer sitter i beslutsfattande position när det diskuteras vad man ska göra för att förändra situationen för medborgare som hamnat i beroenden och som är i behov av samhällets stöd. De får skylla sig själva attityden hjälper väl varken dem, oss eller samhället i stort? Nu kan jag säga: har vi inte kommit längre?

Empati, förståelse för att vi alla är beroende av varandra, vart har det tagit vägen? Gammalt som gatan är uttrycket: kedjan är inte starkare än dess svagaste länk. Har vi glömt det? Har vi glömt innebörden av det?

Jo, sådana här funderingar har jag ofta. Och det är bra. Det ska jag ha. Jag är medborgare, förälder och lärare. Jag ska alltid fundera över etik och moral, över samhällelig utveckling och över vad ett humant och demokratiskt samhäll är. På djupet. Och jag ska alltid komma ihåg att människan är ett flockdjur. Vi är inte ensamvargar. Lämnades vi ensammma från början skulle vi inte överleva. Detta  är djupt rotade i oss. Därför räds vi ensamhet och utanförskap.  Utifrån denna uråldriga instinkt agerar vi varje dag, varje stund.

Men hallelujah, vi är homo sapiens den visa människan (jepp, jag vet att vi kommer från homo sapiens sapiens, som kom från afrika etc, men det innebär väl bara att vi är dubbelt så visa då, eftersom sapiens är definitionen av homo). Vi har förmågan att ställa saker och ting till rätta. Vi har förmågan att inse att livet har många olika skeden. Vi är unga och sover länge, vi blir föräldrar och stiger upp tidigt, vi är kvinnor som föder nästa generations män, vi är män som får döttrar som utsätts för ojämlikhet, vi är rika som förlorar allt i en börskrasch och hamnar på gatan, vi är fattiga som får hjälp och kan ta oss ur det och som sedan kan hjälpa andra. Vi är alla på ett ställe idag, imorgon kan vi vara någon helt annanstans. Insikten och reflektionen gör att vi är villiga att ställa saker och ting till rätta. Vi tillhör ju arten homo sapiens, den visa människan!

Mor och son

Att byta fokus, att se på en händelse med olika ögon kan ge starka och ibland skrämmande perspektiv. Den här novellen låter oss följa med in i två olika personers upplevelse av samma händelse. En kort historia om en mamma och en son. Om en egentligen vanlig men ändå alldeles ovanlig dag. Först mammans version av bråket, den vuxnas, den vi oftast ser. Sedan den unge sonens, något helt annat.


Han har gått runt och varit arg ända sedan han steg upp. Hans ilska har fyllt hela huset. Han har bråkat om allting. Han har svurit, skrikit, kastat saker och slagits. Ja, han har gjort vad han har kunnat för att reta gallfeber på mig. Hela dagen. Nu, just när vi ska sätta oss att äta middag lyckas han. Det brister för mig och jag skriker:
– Jag är så jävla trött på det här eviga bråkandet. Var snäll och försvinn ur min åsyn omedelbart.
Jag skriker åt honom, jag är argargarg. Men han går inte. Han står kvar. Trotsigt. Jag känner mig alldeles uppgiven, uppriven. Jag vet inte längre ut eller in. Jag få måste få fem minuter. Fem minuter helt för mig själv. Fem minuter att andas. Fem minuter att få lite distans. Det går runt i huvudet. Det känns olustigt i hela kroppen. Gungfly.
– Men gå då, fräser jag. Han tittar på mig med stora förebrående ögon. De bränner, bränner. Jag måste stålsätta mig annars går jag sönder. Jag tar honom i armen och föser honom ut från köket:
– Gå till sovrummet och stanna där!
Han springer gråtande iväg. Jag hör honom i sovrummet. Han är så ledsen, så ensam, så övergiven. Men jag kan inte gå dit.



* * *

Hon tornar upp sig, Stor, väldig, förskräcklig. Hon lutar sig fram mot mig över mig. Hon blir ett med golv och tak och väggar. Jag kommer att kvävas. Tårarna kommer. Hon öppnar sitt väldiga gap ur vilket ett avgrundsvrål bryter sig ut:
– Jag är så jävla trött på dig unge och ditt jävla bråkande. Försvinn ur min åsyn, jag vill inte se dig.
Mamma, mamma, hjälp. Jag är så rädd. Varför är du så arg, så stor, så farlig? Varför vill du kväva mig, krossa mig, förgöra mig? Varför hatar du mig mamma?
– Gå härifrån, skriker hon. Men gå då!
Skriket studsar mot väggar, tak, golv och når mina öron som ett otydbart vrål. Jag måste hålla för öronen. Hon tar min arm hårt, jag försöker slingra mig. Aj mamma du gör mig illa. Hon föser mig bryskt ut ifrån köket:
– Nu går du in på sovrummet och stannar där, du kommer inte hit ut igen, förstått.
Jag springer snabbt in på sovrummet. Jag gråter och gråter. Kryper in under täcket och gråtergråter. Hjärtat pickar så fort som en liten harpalts som springer för sitt liv. Det gör så ont. Det känns så farligt ensamt. Det känns som om jag kommer att dö. Mamma ska jag dö nu? Blir det bättre om jag dör nu? Mamma. Men jag dör inte. Jag bara gråter och gråter. Alldeles ensam. Mitt hjärta krymper ihop till ett litet snabbt pickande kycklinghjärta. Jag borde gå därifrån men vågar inte röra mig.

* * *

Jag borde gå till honom, men jag kan inte. Mitt huvud känns som en överhettad el-station, det spottar och fräser, det svider. Det svider i mitt huvud. Torra tårar värker bakom ögonlocken. Det känns som jag ska sprängas. Ibland tror jag på allvar att jag håller på att bli sinnessjuk. Man blir inte så arg och elak. Man ska inte, man får inte, man kan inte. Inte mot ett värnlöst barn. Inte mot sin egen avkomma. Vad är det för fel på mig? Hur kan jag göra så här mot mitt eget barn?