Mor och son

Att byta fokus, att se på en händelse med olika ögon kan ge starka och ibland skrämmande perspektiv. Den här novellen låter oss följa med in i två olika personers upplevelse av samma händelse. En kort historia om en mamma och en son. Om en egentligen vanlig men ändå alldeles ovanlig dag. Först mammans version av bråket, den vuxnas, den vi oftast ser. Sedan den unge sonens, något helt annat.


Han har gått runt och varit arg ända sedan han steg upp. Hans ilska har fyllt hela huset. Han har bråkat om allting. Han har svurit, skrikit, kastat saker och slagits. Ja, han har gjort vad han har kunnat för att reta gallfeber på mig. Hela dagen. Nu, just när vi ska sätta oss att äta middag lyckas han. Det brister för mig och jag skriker:
– Jag är så jävla trött på det här eviga bråkandet. Var snäll och försvinn ur min åsyn omedelbart.
Jag skriker åt honom, jag är argargarg. Men han går inte. Han står kvar. Trotsigt. Jag känner mig alldeles uppgiven, uppriven. Jag vet inte längre ut eller in. Jag få måste få fem minuter. Fem minuter helt för mig själv. Fem minuter att andas. Fem minuter att få lite distans. Det går runt i huvudet. Det känns olustigt i hela kroppen. Gungfly.
– Men gå då, fräser jag. Han tittar på mig med stora förebrående ögon. De bränner, bränner. Jag måste stålsätta mig annars går jag sönder. Jag tar honom i armen och föser honom ut från köket:
– Gå till sovrummet och stanna där!
Han springer gråtande iväg. Jag hör honom i sovrummet. Han är så ledsen, så ensam, så övergiven. Men jag kan inte gå dit.



* * *

Hon tornar upp sig, Stor, väldig, förskräcklig. Hon lutar sig fram mot mig över mig. Hon blir ett med golv och tak och väggar. Jag kommer att kvävas. Tårarna kommer. Hon öppnar sitt väldiga gap ur vilket ett avgrundsvrål bryter sig ut:
– Jag är så jävla trött på dig unge och ditt jävla bråkande. Försvinn ur min åsyn, jag vill inte se dig.
Mamma, mamma, hjälp. Jag är så rädd. Varför är du så arg, så stor, så farlig? Varför vill du kväva mig, krossa mig, förgöra mig? Varför hatar du mig mamma?
– Gå härifrån, skriker hon. Men gå då!
Skriket studsar mot väggar, tak, golv och når mina öron som ett otydbart vrål. Jag måste hålla för öronen. Hon tar min arm hårt, jag försöker slingra mig. Aj mamma du gör mig illa. Hon föser mig bryskt ut ifrån köket:
– Nu går du in på sovrummet och stannar där, du kommer inte hit ut igen, förstått.
Jag springer snabbt in på sovrummet. Jag gråter och gråter. Kryper in under täcket och gråtergråter. Hjärtat pickar så fort som en liten harpalts som springer för sitt liv. Det gör så ont. Det känns så farligt ensamt. Det känns som om jag kommer att dö. Mamma ska jag dö nu? Blir det bättre om jag dör nu? Mamma. Men jag dör inte. Jag bara gråter och gråter. Alldeles ensam. Mitt hjärta krymper ihop till ett litet snabbt pickande kycklinghjärta. Jag borde gå därifrån men vågar inte röra mig.

* * *

Jag borde gå till honom, men jag kan inte. Mitt huvud känns som en överhettad el-station, det spottar och fräser, det svider. Det svider i mitt huvud. Torra tårar värker bakom ögonlocken. Det känns som jag ska sprängas. Ibland tror jag på allvar att jag håller på att bli sinnessjuk. Man blir inte så arg och elak. Man ska inte, man får inte, man kan inte. Inte mot ett värnlöst barn. Inte mot sin egen avkomma. Vad är det för fel på mig? Hur kan jag göra så här mot mitt eget barn?