Hjärtefrågor

Idag är det två saker som snurrar i mitt huvud. Det ena är betyg och det andra är scenskräck.

 Betyg tänker jag på därför att det är utvecklingssamtalstider och under dessa är vi lärare skyldiga att meddela om eleven riskerar att inte nå godkänt, eller E som det heter i Gy11. Om eleven kämpar med skolan, kämpar med ett ämne som eleven inte gillar eller tycker är för jäkla svårt, eller om eleven har svårt att komma överens med den läraren som har det ämnet eller om... ja, ni vet motivationen är inte på topp av olika anledningar. Jamen då är det väl inte särskilt troligt att eleven kommer ropa jippie, eller att motivationen kommer att öka. Fast det är klart. Det är nog inte för att motivera elever som man levererar dessa varningar. Det är ju för att de ska kunna åtgärda dem. För vi måste tala om för dem att de... är för dåliga helt enkelt. Alltså, ibland är det inte ens kul att vara lärare. Jag har så svårt för det här med betyg. Jag och majoren (Björklund) har inte samma syn på det här med betyg och motivation tror jag. Jag tror på riktigt inte att man presterar bättre för att man får reda på att man är sämst. Kan inte någon komma på ett annat bättre system?

Men ibland är det verkligen jättekul att vara lärare. Idag har varit en sån dag från kul till tråkigt till kul. Scenskräck. Ja, det är ju inte en kul historia. Men att få jobba tillsammans med eleverna inför en
presentation. Prata om vad som händer, förstå att man inte är ensam, förklara varför kroppen beter sig så knasigt, göra övningar, se dem våga, se dem växa - det är en kul historia det! Jag är alltid lika imponerad av hur duktiga de är, hur de utmanar sig själva och faktiskt vågar. Vi pratade om att det faktiskt blir lättare om man gör det fler gånger.

Så tog jag som exempel att jag inte vågade hoppa ner från bodtaket när jag var med min pappa på landet i höstas. Det är bara två meter ner till marken. Men jag hoppar inte ofta ner från två meters höjd. jag kunde förstås gått nerför stegen. Envis som en röd gris för jag hade bestämt mig. Det tog en stund. Pappa stod nedanför på vedbacken. Till sist hoppade jag. Hämtade en hammare som var orsaken till att jag skulle ner. Klättrade uppför stegen, slog i spikarna. Och sen hoppade jag ner igen. Mycket lättare då. Andra gången. För jag visste ju att det hade gått bra gången innan.

På samma sätt är det viktigt att de får lyckas några gånger. Göra några bra presentationer. Vi pratade mycket om publikens roll. Och så övade vi. Trots dessa övningar vet jag att när det är 'showtime' är det inte lika lätt för dem. Då ska de ju betygsättas, gubevars, men jag tänker inte fastna  i mitt negativa betygsgrubbel (jo, jag är där en hel del - så om någon har bra positiva erfarenheter av betyg, dela gärna med er). Nej, jag framhåller hellre de 20 ungdomar som höll ett kort anförande, som fick varandra att skratta, som uppförde sig väl som publik och som gjorde det de själva inte trodde de skulle! Hejja dem!

Jag blir alldeles varm i hjärtat av mina elever.