För några år sedan jobbade jag på Internationella Engelska Skolan som lärare. Vi hade kompetensutveckling en dag, en av rektorerna från en av de andra skolorna skulle hålla föredrag. Det skulle handla strategier för lärare i klassrummet. Mannen började med en liten övning: "Jag tänker på sju olika tillvägagångssätt, jag vill att ni sätter er ner och tänker ut vilka det kan vara." Tjoho, eld och lågor blev jag, så kul att få hjärngympa lite. Då kom tillägget: "Den som lyckas vinner den här." Luften gick ur mig. Jag hade inte längre någon som helst lust att försöka ta reda på vilka strategier han hade i sitt huvud, och han skulle inte heller få del av mina. Jag la ner pennan.
Det här är en liten anekdot som visar hur lätt det är att göra fel. Jag från Sverige, han från USA. När jag läste om ledarskap och hur de grundläggande kulturella olikheter, såsom individualism-kollektivism, relation till makt: maktförhållanden, huruvida man är benägen att ta risker eller ej, maskulint-feminint och fatalism,påverkar, förstod jag hur otroligt svårt det var för honom att förutse att någon skulle kunna reagera som jag. Hur kan man då agera för att undvika dessa fallgropar? En god början är naturligtvis att ha kännedom om att dessa kulturellt betingade skillnader finns och vilken typ av uttryck de tar sig.
Åke Thambert berättar i sin bok Mitt liv med Indiska om sina tankar kring arbetet i Indien. Han menade att för att vara verksam där var han tvungen att förstå de människor han jobbade med. Till exempel påtalar han det barnarbete som förekommit inom koncernen och som många hållit emot Thambert och Indiska. Att barnen i familjerna i byarna jobbade var enligt honom helt oundvikligt. Det var landets kultur att alla i familjen bidrog. Alltså gav han dem skäligt betalt istället för att ’uppfostra’ föräldrarna. Därefter har organisationen Indiska arbetat vidare och har försökt att i samarbete med Indierna få fram goda förutsättningar för arbetarna.
På Volvo jobbar man både i andra länder men också med mångkulturella arbetsplatser. Där har man ledarskapsutbildningar som ska hjälpa till att överbrygga de svårigheter som kan uppstå. Man jobbar med rollspel bland annat. Nyckeln menar man på är att se möjligheterna i olikheterna och jobba för att de ska berika. Delphine Termignon heter en av personerna som jobbar med ledarskaputbildningar inom Volvo och hon ger några snabba handfasta råd: Undvik att döma på förhand, var uppmärksam på dina egna fördomar. Upprepa vad du menade om andra verkar missförstå. Och hitta sätt som gör det lättare att kommunicera med alla, till exempel genom att fråga. Reflektera över ditt agerande, själv och med andra och analysera vad som hänt utifrån olika kulturella perspektiv.
På båda dessa företag har man upprättat ’uppförandekoder’. Genom att göra detta har organisationen tydligt talat om för alla dess medlemmar vad som gäller. Detta är naturligtvis ett sätt att i det mångkulturella få fram en tydlig gemensam organisationskultur som man kan samlas runt. För båda företagen gäller att dessa uppförandekoder utgår ifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter vilket också gör att de lätt kan förstås och ges innebörd för alla. Detta innebär inte att det helt plötsligt är en lätt match att vara ledare i dessa företag men det ger ledaren en ledstång att hålla sig i.
En annan tanke som slår mig är att det entreprenöriella förhållningssättet som förespråkar divergent tänkande, kreativitet, nyfikenhet, samarbete och så vidare naturligtvis är en god grund för vilket ledarskap som helst men kanske i synnerhet för den som ska jobba globalt. Men hur lyckas man då tillskansa sig detta entreprenöriella förhållningssätt? Man måste öva sig. Rollspel kan vara ett sätt. Att bestämma sig för att göra tvärtemot vad man brukar i en given situation (helst inte en väldigt avgörande utan helst någon som lätt kan göras ogjord om det skulle behövas), bara för att känna hur det är, för att se på nya sätt. Dessutom tror jag inte att det går att komma förbi, reflektion och analys, dialog och återkoppling. För sig själv som ledare. Och för gruppen likaså. Det är ju trots allt så att man ska åstadkomma något tillsammans.
Nu ska jag summera detta med ännu en liten del ur mitt liv. Det är en bild som suttit i mitt huvud hela tiden jag funderat och skrivit om detta med att förhålla sig till olikheter.
"En elefant balanserade på en liten, liten silvertrå-åd, det tyckte han var så intressant, så han gick och hämtade en annan elefant."
Det här är en sång som vi sjöng mycket när jag jobbade på dagis. Vi sjöng för fulla halsar och hämtade den ena efter den andra tills vi var en lång kedja med elefanter förenade genom våra händer och som gick med fötterna på rad på en imaginär lina, stadigt och tryggt i det vingliga, i gemenskap sjungande och med mycket glädje. Det här är min metafor för ledarskap i global omvandlingstid. Det finns som jag ser det en grundläggande förutsättning för att kunna klara av den balansgång som dessa olikheter kräver och det är att man anser att olikhet berikar, att det är intressant, och att man sålunda inte problematiserar olikheterna utan utgår ifrån dem som tillgångar. 
