Följetongen: Fel jag begått, i repris - del 5

- Hej jag heter Klara, jag begår fel. - Hej Klara!

Ja, varför utsätter jag mig för det här? Varför berättar jag om all skit,om all dumhet, om alla fel jag gjort? Jag vet inte egentligen. Kanske för att det inte är något bra på teven.

En gång i tiden var jag inte en bitter surkärring. En gång i tiden var jag en... snygging. Nja, det är ju att ta i. Det är faktiskt en sjuhelvetes överdrift. Men i alla fall. Jag bodde ihop med en kille och hade gjort det några år faktiskt. Två kanske. Eller tre. I alla fall hade det väl stagnerat lite grann, var inte jättespännande och ja, jag visste väl inte om jag fortfarande var kär eller om det mest var bekvämt. Jamen alltså hur illa låter inte det där. Den här historien innehåller nog fler än ett fel. Det är en sån där multipelfel historia.

Jag var alltså inte upp över öronen förälskad längre utan det höll på att svalna.Samtidigt studerade jag och det hände mycket i mitt liv. Inte lika mycket i min sambos liv. Vi gled isär. Nå, i alla fall. Jag hade varit ute och dansat med alla mina kursare. Kom hem riktigt sent och sov som en klubbad säl. Fram på förmiddagen väcktes jag av min pojkvän. Gomorron. Mmm, hej. Vem är Gustav? Inte vet jag - en katt? Känner du ingen som heter Gustav? Nej, det gör jag inte - varför frågar du? Du sa högt och tydligt: Kyss mig Gustav, inatt.

Men hjälp! Jag hade pratat i sömnen. Det var faktiskt inte förräns jag stod i duschen som jag insåg vad det handlade om.

På min utbildning gick samtidigt med mig en mycket stilig ung man. Den unge mannen hette Gus. Jag hade en rejäl crush på honom. Och vi.. eller nej men i alla fall. Gus var ju förkortning för Gustav.Vilken tur för mig att jag inte kopplade så bra på en gång för annars kunde det ha blivit tårar och tandagnisslan av stora mått. Eller det kanske det borde ha blivit. Jag kom undan med blotta förskräckelsen.

Jag kan säga att jag var lite fjär den dagen och obekväm. Skyllde på för mycket kalajsande och försökte fly pojkvännens sällskap i mesta möjliga mån. Satte på en film som jag visste han inte gillade och kröp ner under en filt i soffa och så.

Pojkvännen och jag bröt upp en tid senare. Inte på grund av att jag hade pratat i sömnen. Utan på grund av att det blev allt svalare emellan oss. Det var ju som sagt var inte superhett innan och den här...incidenten bättrade ju inte på det. När jag tänker tillbaka på det nu så var det väl ändå ganska barmhärtigt att jag inte hade råkat säga det om Gustav. Det hade ju bara gjort pojkvännen ledsen.

Romansen med Gus dog ut av sig själv. Det kändes liksom inte så bra efter det där yrandet i sömnen.

- Tack, Klara, för att du delar med dig. - Mm, eller hur.

Alltså den här tolvstegsmaskeringen av mina taffliga berättelser för att försöka göra det till någon slags rening är ju löjlig. Jag ska bli fri från mitt felande liksom... höhöhö.

Följetongen: Fel jag begått, i repris - del 4

Egentligen kan man väl fråga sig om det är nån speciell vits med att sitta och tjata om alla dumheter man gjort. Men det kanske blir nån form av katarsis. I alla fall för mig. Ni andra, ja, ni kan ju bara tacka er lyckliga stjärna för att ni inte gör såna här saker för det kan vi ju hoppas att ni inte gör. Fast det tror jag att ni gör fast ni inte berättar det. Akta er så ni inte tvingas in i mitt tolvstegsprogram för felande människor!

För många år sen jobbade jag inom vården. Det var på ett hem för senila. Det är ganska tungt att jobba där både fysiskt och psykiskt. När det är på det viset är det extra viktigt att man är sammansvetsade med dem man jobbar med. Alla chippar in och alla förstår att vissa dagar orkar man mindre. Allra oftast och med de allra flesta är det där överhuvudtaget inte några bekymmer. Det är något man gör automatiskt. Som en överlevnadsinstinkt nästan. Men på den här avdelningen var det en av de äldre undersköterskorna som ibland var en riktigt jobbig en. Eller vaddå ibland. Han var en riktigt jobbig arbetskamrat. Det man gjorde var aldrig riktigt bra. Han klev alltid in och tog över eller rättade en för att man inte gjorde exakt på det sättet han ville. Det kunde vara struntsaker, om man vek servetter till trekanter eller rektanglar. Gud förbjude att man hade mens när man jobbade kväll tillsammans med honom och eventuellt var tvungen att gå någon gång extra på toa. När man jobbade kväll var man nämligen bara två. Då fick man syrliga kommentarer om att han fick jobba alldeles väldigt och satt man kanske på toa och läste kvällstidningen så lång tid som det tog.

Det var vid just ett sånt tillfälle jag begick ett fel. Alltså ett fel gentemot honom. Sånt man inte gör. Jag gjorde det då. Just ett sånt tillfälle innebar alltså att jag hade mens, andra dagen, woho!, ni tjejer vet, niagara. Jag fick alla syrliga kommentarer man nånsin kunde få. Och mitt humör som verkligen inte var på topp innan blev allt sämre. Vid sju-tiden skulle vi ta en fika. Det brukade vi alltid göra. Och han gick på som vanligt: gnäll, gnäll, gnäll. Jag knöt nävarna i fickorna: tyst, gubbe! Det var då jag upptäckte det. Jag hade en flaska laxoberaldroppar i fickan. Laxoberal är alltså emot förstoppning. Jag skulle ge det till en av våra söta små virriga tantalonor lite senare.

Gubb-undersköterskan satt i soffan med sitt kaffe framför sig och plockade upp en Allas veckotidning ur sin tygkasse. Han tittade på bordet och grymtade till. Jag visste precis varför. Det fanns inget socker. När han gick för att hämta det tog jag, snabb som en vessla och hällde laxoberal i hans kaffe. Ett sprutt, två sprutt, tre sprutt, på med korken. Jag hann innan han var tillbaka. Gubben la i sina två sockerbitar och började röra.

Alltså, laxoberal är inte smakfritt och det är liksom lite oljigt. Men jag visste att han brukade sitta och röra i kaffet och läsa i sin veckotidningen ett tag och sedan i stort sett svepa kaffet. Tre fyra stora klunkar bara. Jag höll nästan andan. Och och och nu! Nu tog han upp muggen. Precis när han svepte i sig kaffet svindlade rummet till - vad håller jag på med? Men nu var det definitivt för sent. Jag går och börjar, sa jag och skyndade iväg.

Skitgubben, för det kan vi faktiskt kalla honom nu, kom efter en inte alltför lång stund och vi hjälpte de boende att göra sig i ordning för kvällen. Efter en stund började han se blek och kallsvettig ut. Hans mage rumlade så till och med jag hörde det. Hur står det till, frågade jag. Han sa inget utan bara skakade på huvudet. Vi jobbade vidare men det gick inte lång stund förrän kom utspringandes från ett rum. Med små korta snabba steg sprang han korridoren fram. Han höll ena handen mot rumpan.

Det var det sista jag såg av honom den kvällen. När jag klockan nio lämnade rapport hade han fortfarande inte kommit ut från toaletten.

Det var riktigt elakt. Men egentligen inte överlagt elakt. Ibland är det som om det blir kortslutning i hjärnan och jag bara gör. Lite som när jycken hade käkat upp tantens kläder. Eller som den där gången när jag klappade till min dotter. Men det har jag inte berättat om än. Men åh, det är också så himla pinsamt. Som allt det här.

Varför utsätter jag mig?

Följetongen: Fel jag begått, i repris - del 3

En del fel känns verkligen oförlåtliga. En del är bara korkade. Några är faktiskt elaka på riktigt. Summan av allihopa. Jag vet inte. Jag antar att jag håller på och jobbar ihop ett riktigt dåligt karma.

Att slå  på andra människor måste ju vara en sån sak som kan klassas som fel jag begått. Har jag då någonsin slagit någon annan. Jamen - är det en korkad greja att göra? Ja. Har jag då gjort det? Ja: Ibland undrar jag om, äsch strunt i det förresten. Det här håller ju på att likna nåt sånt där tolvstegsmöte eller vad det heter: - Hej, jag heter Klara, jag begår fel. - Hej Klara!

Jo, det var en gån när jag stod i kön till ett ställe i stan, tillsammans med några kompisar. Bakom oss stod några killar. En av dem var så himla otrevlig. Trodde väl att han var charmig, sa saker om att vi var fina skulle ta på oss. Jamen alltså, han var så himla slemmig och dryg och äcklig och otrevlig och ENVIS. Han slutade inte när man bad honom. Snarare tvärtom, det eskalerade. Det gick ifrån du är så söt ska vi inte kramas lite till du vill ha en hård jävel i dig va ska vi ta det här eller på toan. Och mycket grövre saker som inte passar att återupprepa. Det var väl jättekul antar jag. Ett tjejgäng att häckla, kasta sexismer och oanständiga förslag på. Hans kompisar sa ingenting men garvade.  De var skithögar allihop men han var en riktig slempåse. Ett svin. Till slut var måttet rågat så jag vände mig om och bad honom för helvete hålla upp annars skulle han åka på en smäll. Han flinade. Jag menar det, sa jag. Jag drar till dig rätt i magen. Han flinade vidare. Jag vände mig om. Men slutade puckot? Nej. Alltså, en blixtsnabb högerkrok rätt i mellangärdet. Dubbelvikt pucko.

Vakterna såg att han stod dubbelvikt och ojade sig och kom gående. Mina kompisar började försiktigt avancera i kön, fösandes mig framför sig, i mitten liksom. Vad gör du, väste de. Men alltså ibland bara räcker det. Tur i oturen eller vad man ska säga. Varken snubben eller hans polare pekade ut mig. Kändes väl genant att bli dubbelvikt av en brud. Som följd av det, att de inte pekade ut någon blev de avisade. Vakterna ansåg väl att grabbgänget var potentiella troublemakers. Jag och tjejerna gled in och hade en riktigt kul kväll.

Nu är det kanske någon som blir arg och tycker att det är så himla typiskt att tjejer ska komma undan med sånt där. Ja, det kanske det är. Men som sagt. Jag antar att slå kategoriseras som fel jag begått. Ja, jag gjorde fel. Det var det hela.

-Thanks for sharing Klara. - Ämen vaf...

Följetongen: Fel jag begått, i repris - del 2

En annan gång som det blev fel var det mer av misstag. Eller vad man ska säga. Sillen var ju i allra högsta grad meningen. Även om jag inte visste hur det skulle sluta så hade jag ju lagt dit den för att jävlas. Men kanske hälften eller mer av alla korkade saker, alla fel som jag begått har liksom bara blivit så. Av misstag skulle man kunna säga, eller ett mer korrekt sätt att säga det är nog på grund av obetänksamhet. Vilket ord. Jaja. Det är är historien om när jag och en kompis och hennes Jack Russel terrier hade varit uppåt i landet på vintersemester och var på väg hem:

Landskapet som vi far igenom är vitt och vackert. Det är kallt, -15 kanske, eller lägre, och soligt. Vi far på en småväg, radion är på, vi sjunger med. Vägen går längs en sjö. Det är så fruktansvärt vackert. Vi mår så bra. Vi har haft en härlig vecka med skidåkning på dagarna och dans, fest och flirt på kvällarna. Då händer det.

Motorn låter konstigt. Hackar och beter sig. Min kompis svänger ner mot vägrenen och det börjar bolma vit rök ur motorn. Varken hon eller jag kan ett smack om motorer utan tittar olyckligt på rökmolnet och på varandra. Till sist agerar hon, klickar upp motorhuven och kliver ur bilen. Jag kavar mig ut också, med jycken i släptåg. Det ryker och ryker och ryker. Det ser vi. Men nåt annat. Ja, en motor förstås.

Det måste vara kylarvattnet som är slut, säger hon. Jaha, säger jag. Nåt vatten har vi förstås inte men vi kommer på den briljanta idén att plutta ner snö. Snö är ju vatten liksom och motorn är varm så snön lär ju smälta. Två smarta chicks ler mot varandra och hämtar snö. Det går ganska bra. Nu får vi vänta tills motorn svalnat lite, säger hon. Sen kör vi härifrån. Vi ler. Det är bra med lite äventyr på semestern den blir mer minnesvärd då.

Efter en stund hoppar vi in i bilen igen. Vi är alla glada. Hunden studsar runt i bilen. Det började bli riktigt kallt att stå ute. Min kompis vrider om startnyckeln. Motorn är helt död. Vi sitter på en landsväg mitt ute i spenaten i en bil som pajat, det är kallt ute. Jamen ta upp mobilen och ring! - kanske ni tänker nu. Jojo, moderna tiders lösning. Det här var före mobiltelefonen. Vi sitter helt enkelt ganska ordentligt i skiten. Fast inte alldeles. Ett par hundra meter bort ligger en uppfart till ett hus. Det ryker ur skorstenen. Vi får helt enkelt gå dit och be om att få låna telefon. Sagt och gjort. Kompisen, jag och jycken traskar i väg.

En äldre dam öppnar dörren. Hon pratar härligt bred dialekt och ber oss komma in. Självklart får vi låna telefonen. Den står där i hallen. Kompisen ringer och jag håller i byrackan. Jodå, det ska komma en bärgare och köra oss till närmsta stad men det dröjer minst en timme. Damen är en riktig ängel, hon ber oss stiga in och föreslår en kopp kaffe, men vovven får stanna i hallen. Vi blir jätteglada och binder fast hundens koppel i ett element i hallen, hänger av oss och låter oss bli bjudna på kaffe och kakor.

Efter ett tag gör sig min blåsa påmind och jag ber om att få låna toaletten. Javisst, den ligger i hallen. Vovsingen blir alldeles till sig i trasorna när jag kommer. Hoppar och skuttar och .... vad är det han har i munnen? Den otäcka hunden har massakrerat ett par skinnhandskar, strimlat en sjal och håller nu tofsen till en mössa i munnen och vill busa. Det är inte våra saker. Det är tantens. Den snälla tantens. Jag får panik. Rafsar ihop trasorna samtidigt som jag hör min kompis säga inifrån rummet, titta nu kommer bärgaren. Utan att tänka öppnar jag väskan jag haft med mig och trycker ner alla söndertuggade saker där. Tanten och min kompis kommer ut i hallen. Är du klar? Javisst! Jag struntar i att jag är kissnödig. Jag vill bara därifrån.

När vi sitter i bärgningsbilen bland väskor och prylar och med den idiotiska hunden nosandes runt frågar min kompis vad det är med mig. Jag blänger på henne, vaddå? Du var så konstig när vi skulle gå ifrån tanten, säger hon. Var jag inte alls, fräser jag och vänder mig mot chaufförn. Han berättar att bilen körs till en verkstad men att den inte kommer att repareras eftersom det är helg. Han berättar också att det finns en tågstation i stan. Kompisen känner sig förstås lite ledsen över bilen men vi hoppas ändå att vi kan få tag i tågbiljetter.

Väl framme på stationen visar det sig att det inte är några problem. Vi köper våra biljetter och går för att sätta oss och vänta. Men nu är jag så kissnödig så jag inte vet var jag ska ta vägen. Min kompis tittar oförstående på mig. Gick inte du när vi var hos tanten? Då brister det. Nej, halvskriker jag och sliter upp min väska och kastar alla de söndertuggade persedlarna på henne. Nej, för din dumma hund hade käkat upp halva tantens gerderob. Min kompis ögon blir stora. Men varför tog du med dem? Vad skulle jag gjort? Hunden börjar leka med mösstofsen igen. Jag antar att vi borde ha bett om ursäkt och erbjudit oss att betala för sakerna, säger min kompis. Såklart vi borde, men jag tänkte inte på det just då. Och nu har tanten inte sin mössa och sina vantar och och... jag stormar iväg till toaletterna.

Det blev fel bara helt enkelt.

Sånt där gör jag. Skit också, det känns inte bra

Följetongen: Fel jag begått, i repris - del 1

Ja, hej. Jag sitter här och funderar över mitt liv. Vad som blivit av det, av mig. Vem är jag liksom? Jaa, jag jobbar för mycket, ligger långa kvällar i soffan och glor på tv, tar för mycket ansvar och får för lite kärlek. Eh, okej, det där kändes konstigt...

Men i alla fall, när jag funderar så är det vissa saker som sticker ut. Det är alla de där sakerna som blev fel, korkade saker. Alltså, ni vet. Eller... med lite tur för er så gör ni kanske inte det. Det är alla de där felen som jag begått.  Så jag tänkte skriva ner dem. Inte alla, det ska ju inte bli en roman det här, men några. Jag har en massa såna där ungdomsförseelser, ni vet. När han den där farbrorn kom och frågade hur man skulle åka från Fruängen till Tumba och vi, jag och min kompis visade honom till fel buss. Alltså hur taskigt är inte det! Förhoppningsvis var gubben smart nog att fråga busschauffören också. Men det är ju, ja det är klart att det är fel, men ändå. Nej, men när jag gjorde det här så var jag taskig på riktigt:

När jag gick på högstadiet så hade vi en lärare där som var en riktigt elak jävel. Han kastade kritor (jepp, det är länge sen) och blöta tavelsuddar på oss om vi pratade. Vet ni hur äckliga de där tavelsuddarna var. Ganska stora svampar, ungefär som såna man har för att tvätta bilar, som blöttes för att torka bort krita från svarta tavlan. Och de var inte nya. Äckliga och luktade... usch! Han tog gärna och fyllde svampen så att den droppade på alla den flög över innan den med ett schmask landade - ibland på en elev, ibland vid sidan av. Och kritorna, så himla hårda. Nej, det var ingen kul lärare det.

En dag tyckte jag att det kunde vara nog. Han kunde få lite av sin egen medicin. Men liten tjej i årskurs 8 kanske inte langar en genomblöt svamp på sin lärare. Det är inte bra för tjejen. Det var nödvändigt att vara lite mer sofistikerad.

En burk sill inhandlades. Ni vet vanlig inlagd i bitar. Majjens bil lokaliserades. Sen gällde det bara att peta ner sillabitarna under motorhuven. Om man är lite pysslig så får man ner dem där uppe vid vindrutan. På den tiden hade jag inte så mycket koll på bilar, men idag förstår jag att sillbitarna måste ha hamnat precis vi luftintaget till kupén. Efter väl uträtt värv slängdes burken och händer tvättades (de luktade inte gott).

Nu tog det längre tid innan detta uppdagades än jag trodde det skulle göra. Men efter någon vecka gick ryktet på skolan om att någon hade lagt sill i majjens bil. Han hade tydligen inte förstått varifrån lukten kom, utan kört runt med en sillbil i en veckas tid. Fy vad det måste ha luktat när han satte på fläkten.

Tro för allt i världen inte att detta är något jag tycker är särskilt bra. Det gör jag inte. Historien säger att hans fästmö bröt upp förlovningen för att: ja, det fattade jag aldrig egentligen. För att han luktade illa, bilen luktade illa eller för att det luktade, ja det det luktade i bilen som ingen visste vad det var men kanske trodde det var något annat?

Ingen kom vem som gjort det och jag sa ingenting - förstås.

Jag gjorde fel helt enkelt. Det var dåligt gjort. Fast när jag nu tänker på den historien igen så tycker jag nästan mer synd om gubben jag skickade iväg på en buss som gick åt motsatt håll från Tumba...

Vad händer i klassrummet?

Nu är uppsatsen på väg att arta sig till något. Jag har skrivit en litteraturöversikt eller teoribakgrund eller vad man nu vill kalla det. Krafsat ner något litet om metoden. Gjort en stilig observationsmall och börjat observera. Det är nu det roliga börjar. Vad gör de? Vad händer? Jaha, han gör så? och hon gör så? Jaså, då blir det så här. Här är en härlig stämning, här är inte - varför?

Att observera vad som händer i klassrummet, elevernas agerande, lärarens agerande, det är så oerhört spännande. De två senaste jag var på hade lärarna helt olika stil att vara lärare, eller ledare skulle jag kanske hellre säga. Den ena var mer auktoritär eller med lite mordernare uttryck, transactional, den andra mer demokratisk eller transformativ. Ingen var dock särpräglat mycket åt ena eller andra hållet utan mer drag åt. Klasserna var ganska lika. Lite yviga. Blev det någon skillnad beroende på hur läraren uppförde sig? Jo, det blev det, men inte några revolutionerande skillnader. Det handlade mer om stämningen i klassen, hur öppen den var, om det fanns en dialog eller inte. Var det någon skillnad i arbetsro? Nej, egentligen inte. Kanske marginellt tystare i den klassen där den mer autkoritära läraren var men där fanns också betydligt mer sidosysselsättningar som mobilanvändande till exempel.

Jag har gjort tre auskultationer, eller klassrumsobservationer, jag har en till inbokad och har frågat ytterligare två som jag ännu inte fått något svar från. Hoppas de hör av sig snart och tackar ja. För jag vill gärna göra fler klassrumsobservationer; det är så kul och lärorikt!

Rollspel som examinationsform

Idag och igår har jag examinerat mina elever i momentet säljande samtal i servicekunskap. Hur bättre göra det än praktiskt? Två och två har eleverna varit ömsom säljare ömsom köpare, och visat upp sina kunskaper i, sin förstålse för och sin förmåga att sälja. Det har varit fantastiskt roligt, informativt och lärorikt. Ingen har misslyckats fullständigt, så som ibland sker i på skriftliga examinationer. Fler än vanligt har nått höga betyg, och underhållningsvärdet för mig som lärare jämfört med att sitta och rätta prov och inlämningsuppgifter... ja, oerhört mycket roligare är det.

Men de andra då? De som inte är inne och examinerar. Det är klart ett litet släpp blir det ju där. Alla gör inte riktigt det som de ska, trots att de har arbetsuppgifter som inte på något som helst sätt är oviktiga eller så. Nå, ska jag vara helt ärlig så gör inte alla alltid exakt vad jag förväntar mig av dem i klassrummet heller. Men sen kom jag på en grej... de får göra frågor på nästa kapitel, instuderingsfrågor till varandra som de själva rättar sedan. Då blev det lite bättre fart.

Men åter till rollspelet. Jag vill härmed rekommendera detta sätt att examinera. För lärarens skull, för elevernas skull. De ungdomar som har lite bokstavskombinationer klarar sig fint! De elever som alltid klarar sig bra på prov och är akademiskt kompetenta klarar sig fint! Tänk en examination där inte en enda elev som deltar misslyckas. Härligt!