Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

Jag sitter och läser Skolverkets läroplan för gymnasieskolan.  I den står det att undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Nu undrar jag: hur tänker Reinfeltd när han säger att vi ska införa betyg för tidigare år? A Klapp som är betygsforskare vi Göteborgs universitet hävdar med bestämdhet att lärandet minskar när betyg införs. Alltså går det tvårs emot den vetenskapliga grunden.

Dessutom har man sett att elever som har gått i mindre klasser (alltså inte specialklasser utan vanliga, men mindre) når högre framgång i yrkeslivet än de som gått i stora klasser. Detta beror inte på att elevtalet var litet utan att läraren hann med alla.

Om vi vill ha ett framgångsrikt skolväsen i Sverige så bör vi kanske göra faktiskt det som står i läroplanen låta undervisningen vila på vetenskaplig grund och beprovad erfarenhet.

Men nu opponerar sig någon och säger att Pisa-undersökningen visade att Sverige ligger efter och att något måste göras. Jo, jag tycker också det men jag tror att vi ska titta på vilka faktorer som faktiskt kan göra skillnad. Dessutom visar Pisa tydligt att det Sverige är dåliga på och Japan och Finland som låg i topp är bra på, är att ta hand om de svaga eleverna. Och, här kommer lite beprövad erfarenhet: svaga elever lär sig inte bättre genom betyg, de lär sig bättre genom att läraren har tid för dem.

Alltså: skolpolitikernas inslagna väg kommer inte att leda till att eleverna når bättre resultat. Det kommer leda till fler propåer om att lärarna måste göra mer, dokumentera mer, sätta in hjälpinsatser - så att lärarens tid att planera, genomföra och återkoppla sin undervisning minskar, vilket har till följd att elevernas resultat blir sämre....  Och så fortsätter den nedåtgående spiralen!

Elever som fåglar, fria eller vingklippta, vad gör vi med dem?

Det finns så mycket att fundera kring och reflektera kring när det gäller pedagogik. Alla dessa tankar och ideer. Huvudet liksom kryllar av dem och jag får inte riktigt fatt på allt. Men en sak som jag tänkt mycket på är att vi (lärare) inte verkar vilja frihetlig pedagogik.

     Vi är inte alls så modiga och framför allt inte lika tillitsfulla som fåglarna som puttar ut ungarna ur boet: - Flyg! Vi sätter ett snöre runt benet och säger: - Flyg lite, oroa dig inte, jag har dig i ett stadigt tag om det inte fungerar, men flyg lite nu en liten stund. Sen berättar vi om alla små tilltufsad elevers misslyckade flygförsök. Vi säger att det är bara de allra bästa som klarar detta och knappt ens de. Och hur ska vi kunna se och bedöma deras flykt om vi inte håller dem i bandet, om de flyger utanför vårt synfält, om de flyger högre än vi kan följa. Hur ska vi kunna ha elever som flyger högre än vi kan flyga?

     Vi (inom skolan, men även föräldrar och inte minst politiker) förefaller så förfärligt ängsliga. Oroar vi oss för fåglar som flyger? Vingklipper vi dem?
   Jag säger inte med säkerhet att vi gör det. Och om vi gör det, gör vi det nog oftast för att vi tror att det är för deras eget bästa. Vi behöver nog fundera och diskutera med varandra om dessa frågor...

Kärlek i juletid

En liten novell om kärlekens irrvägar

Det är inte utan att jag känner mig jagad. Stearinet på mattan, vinfläckarna på bordet, andra fläckar i sängkläderna. Om en halvtimme kommer min man hem. Var ska jag börja?! Jag springer runt i lägenheten. Ta bort, ta undan, utplåna bevis. Min lilla värld reflekterar samhället, tänker jag i min jakt runt lägenheten. Otrohet, svek, sökande efter kärlek. Hur fan får man bort stearin från mattor? Det har sipprat in mellan trådarna. Skit detsamma. Lakanen är viktigast! De mest komprometterande bevisen måste väck först. Jag börjar skratta. Min vardag så lik ett korrumperat samhälle. Fort, skynda, polisen, revisorn, NÅN kommer. Ta bort, få undan. Jaga, jaga. Det är märkligt vilken cirkus vi lever i. Varför har jag valt att ha en affär? Varför har jag valt otrohet och svek? Varför gör vi människor så? Varför går vi inte ifrån det gamla förhållandet... eller... varför involverar vi oss i något nytt innan det gamla är slut? Vi konsumerar varandra! Jaga, jaga, köpa, ha. Ren säng, bra. Men nu är det ju över. Inget smussel, inga mer funderingar över om jag ska stanna eller gå. Torka av bordet, undan med flaskor och glas. Jag har bestämt mig. Bara det jävla stearinet på mattan kvar. Men det kan förklaras. Nyckel i låset. Han är hemma. Jag hann. Jag hann! Jag hann...

***

Vi var några tjejer från kontoret som träffades hemma hos mig innan vi skulle på julbord. Eller tjejer och tjejer, mina barn blir galna när jag kallar mina väninnor tjejer: Ni är för fan över femtio, fräser de. Och ja, så är det ju. Men vad ska jag säga då? Det får bli tjejer. Firman bjöd varje år sina anställda på julbord och det brukade vara en mycket trevlig tillställning. Vi hade träffats hos mig eftersom min man var bortrest. Det är han ganska ofta. Glada, lite påverkade, uppklädda och uppmålade kom vi till Gondolen. Inte för att det var någon särskild julstämning, inte vädermässigt i alla fall, regn och grått. Och skyltningen gav inte så mycket stämning den heller, den kommer ju upp redan i oktober. Nej, kanske inte, men tidigt i alla fall. Men första julbordet, det är speciellt. Fösta gången man äter julmaten. Då känns att julen är i antågande. Då kan man för en kväll släppa klappångest, hos-vem-man-ska-fira-ångest, stress över matinköp och alla tråkiga sidor som förefalla mer en del av julen än någonting annat numera. Nu var det julbordskväll. Jag hade klätt mig i en röd ganska åtsmitande klänning, ett par stövlar med klack, fäst upp håret i en slarvig (men avancerad att göra) svinrygg och lagt makeup. Jag kände mig fin, glad och förväntansfull. När vi kom in stod vd:n innanför och välkomnade oss. Vi bjöds på välkomstdrink och minglade medan vi väntade på att alla skulle komma. Snart var vi fulltaliga och strömmade in i restaurangen. Det var verkligen fullsatt. Vi hade bra bord längst ut i restaurangen med utsikt över Stockholms kalla gråa natt. Det gjorde att det kändes varmt och skönt och festligt inne, med allt rött, grönt och guldigt. Kanske skulle man låta julen vara bara ett julbord och sedan var det klart.
Bordet dignade under julens delikatesser, som vanligt skulle jag ta för mycket, bli för mätt och den åtsmitande klänningen skulle puta ut över magen som om jag vore gravid. Ja, nu hade jag ju passerat den ålder då man blir gravid men i alla fall. Kärringput kanske man borde kalla det istället, tänkte jag och började fnittra för mig själv.
"Vad fnittrar du åt", frågade en manlig stämma på min högra sida Jag hoppade till.
"Va? Nej..jag…", jag kände att jag rodnade och började fnittra ännu mer.
Mannen betraktade mig lugnt leende. Han såg mycket bra ut. Det pirrade till i mig och jag gav honom ett skälmskt ögonkast och ett leende. Hela flirtarsenalen, liten varningslampa blinkade ’you’re overdoing it’.
"Är du här med jobbet", frågade han.
"Javisst", svarade jag, "du då? Jobbet också?"
"Jaa", han skrattade till, "det gäller nog nästan alla här, om inte alla."
"Lisa, kan du komma", min arbetskamrat ropade på mig.
"Kommer", ropade jag glatt tillbaka så vände jag mig mot mannen. "Ha en trevlig kväll!" Jag avfyrade ett leende. Flirta är kul tänkte jag utan att bry mig om att jag var larvig.
"Detsamma", log han tillbaka.
Jag kände hans blickar när jag gick tillbaka till mina arbetskamrater. Vd:n väntade, jag var tydligen sist att sätta mig, när jag gjort det höll han sitt årliga julbordstal. Jag sneglade över axeln bort mot buffén för att se om mannen var kvar. Det var han inte. Lite nonchalant lät jag blicken glida över den del av restaurangen som var överblickbar för mig. Inte minsta lilla spår av snyggingen. Lite besviken vände jag min uppmärksamhet mot min chef som ju faktiskt stod och höll tal.
När jag kom ut från toaletten stod han plötsligt där. Mitt framför mig. Som om han bara materialiserats från ingenstans. Jag hade spanat hela kvällen och inte sett en skymt av honom. Min arbetskamrat och vän Sonja hade skojats och retats med mig om snyggingen som jag raggade upp vid buffébordet och jag skojade tillbaka att han var en illusion eller kunde hon möjligen se honom någonstans. Men det har hon inte kunnat. Så snubblade jag alltså nästan på honom när jag kom ut från toaletten.
"Ojsan, hej", jag log fåraktigt.
"Hej Lisa!"
"Du vet vad jag heter?" Jag var förvånad.
"Ja jag hörde när din väninna ropade", han var betagande.
"Nämen du, då har ju du övertag", log jag. "Vad heter du?"
"Staffan."
"Hej Staffan!"
"Hej Lisa! Igen", hans leende var brett och varmt.
Jag kände mig knäsvag. Tramsmaja, sa jag till mig själv, du har druckit för mycket. Folk knuffades och trängdes runt om. Och vi stod där tysta. Jaha, det var det.
"Jag ska gå tillbaka in", sa jag.
"Du, vi är några stycken som ska gå vidare", sa han och tog fatt i min hand. "Dansa, vill du inte följa med?"
"Jag", nu bråkade hela jag med mig själv, "vart ska ni..jag kan inte bara gå..kanske.."
"Vi går till Karlsson, du kan väl komma efter…om du vill?"
"Jaa, kanske, vi får se", gud vad jag kände mig velig, som en tonåring, nej förresten de är betydligt kaxigare än så, som en gift 50-plussare som inte blivit tilltalad, kurtiserad av en snygg man på krogen på evigheter, vilket var precis vad jag var.
"Bra, då hoppas jag att du kommer", han kramade min hand lite innan han släppte den och försvann in på toaletten.
Det sjöng på sista refrängen runt vårt bord. De första hade redan troppat av och det var dags att bryta upp. Ungdomarna var på väg till nästa ställe. De hängde kvar bara för gratisspritens skull. Några gjorde planer om att ta sällskap hem.
"Lisa, ska vi dela på en taxi", frågade Sonja.
Sonja och jag är mer eller mindre grannar och har känt varandra länge. Frågan var egentligen bara för formen, det var outtalat att vi naturligtvis skulle åka tillsammans hem. Dela på en taxi tillbaka till förorten, våra äkta män, barnen och villan.
"Du skulle inte vilja gå vidare?" Frågade jag.
Sonja såg förvånad ut.
"Näe vet du", hon skrattade till. "Nu vill jag hem till gubben. Jag är trött. Orkar inte rumla mer än så här. Jag har väl blivit gammal.."
"Men du", försökte jag, "skulle det inte vara kul att dansa lite? Vi kommer ju aldrig ut. Varför inte passa på när vi för en gångs skull är …"
"Nej…nej", Sonja lät plötsligt lite irriterad, kanske var hon faktiskt trött, "det jag vill är åka hem. Sängvalsen är den enda dans som lockar."
Vi gick och hämtade våra kläder. I garderoben trängdes hela företaget kändes det som. Skratt och uppsluppenhet rådde fortfarande. Börje tjoade:
"Ska ni med på Stampen?"
Sonja skakade på huvudet och tjoade tillbaka att det var dags att åka hem, en dag imorgon också. Plötsligt blev jag arg, sur och trött. Fy vad vi hade blivit tråkiga. Måste man vara så himla präktig hela tiden. Jag vände mig till Sonja.
"Du, jag far inte med hem, jag tror jag följer med Börje och…"
Hon stirrade på mig, fräste ett jaså, ja då får jag väl ta taxi själv då, blir jävligt dyrt, snodde åt sig kappan och försvann ut utan ett hejdå. Jag kände mig dum. Sedan kände jag att Sonja var dum. Sedan kände jag att jag definitivt var onykter och borde åka hem. Jag krängde på mig duffeln, ropade hej till alla och gick ut. Jag åkte inte hem. Jag åkte till Karlsson & Co.
Vi dansade tätt tillsammans. Vi hade dansat nästan ända sedan jag kom. Det hade varit oerhört nervöst att åka dit, stå i kön ensam. Tjejer, eller kvinnor då, går inte ut ensamma. Jag tänkte att ingen vet att jag är ensam eller om jag ska träffa mina vänner där inne. Men jag visste och det räckte. Jag tror aldrig att jag någonsin stått i en krogkö ensam. Jag har aldrig gått på bio själv. Eller teater. Eller någonting. Handlat förstås, det är en annan sak. Har man ingen att gå med stannar man hemma. Så är det att vara kvinna. Eller det är i alla fall vad jag tror. Jag känner ingen annan som går på bio, teater, ut och dansar eller någonting, utom handla då, själv. Inte ens min dotter gör det, så det är väl inte en generationsgrej, fast man kunde hoppas det. Det är väl bara så att kvinnor inte ska gå ut själva. De ska ha sällskap med sig. Konstigt egentligen. Är inte det väldigt…muslimskt? Sådär tänkte jag när jag stod i kön. Ja, jag var ju inte helt nykter, men hade jag varit det hade jag aldrig vågat stå där. Trots att jag inte behövde mer gick jag raka vägen fram till baren. "En white russian, tack." Mod i flytande form. Vad höll jag på med? Då var han plötsligt där. Staffan. Jag såg honom längre bort i baren. Bartendern gav mig min drink som jag sippade på medan jag betalade. Drack och tittade. Bartendern fick säga till mig flera gånger innan jag uppfattade att han ville lämna växel. Jag log generat, och tog emot pengarna. Vad skulle jag göra nu? Gå fram och knacka honom på axeln. Eller? Vänta? Nej men herregud. Varför var jag här? Bra fråga. Gift kvinna i femtioårsåldern med två barn, en dotter utflugen och en son fortfarande hemma, ibland i alla fall. Vad gjorde jag på Karlsson? Han var snygg som få för all del denne Staffan. Och, ja, jag vet inte, något gjorde att jag gjorde allt det jag inte gjort förr och inte borde. Kanske. Varför skulle jag inte gå ut och dansa? Bli lite uppvaktad. Känna mig sexig och åtråvärd. Håkan, min man, han fick mig inte att känna mig just så. Inte alls så faktiskt. Det var väl bara att gå över till denna Staffan nu då. Nu när jag ändå var här. Han fick syn på mig när jag var på väg fram emot honom. Han log.
"Vi dansar", sa han.
Och det hade vi gjort. Dansat och dansat. Närmare och närmare varandra. Nu gick det inte att komma närmare. Jag tittade upp i hans ögon. Vackra välvda ögonbryn, långa ögonfransar. Gröna ögon. Så föll jag in i dem, som en dålig harlekinroman, tänkte jag, sedan kysste jag honom. Det hade gått att komma närmare ändå. Jag kände mig inte det minsta knäsvag. Tvärtom jag kände mig lugn, stark och trygg. Och fantastiskt glad och behaglig. Det var ju skönt att allt inte var som en harlekinroman.

***

Så blev det då att jag blev förälskad i denna vackra, trevliga man. Han var 45 år frånskild varannan veckas pappa till en flicka på 10. Han var förälskad i mig. Det var fantastiskt. Jag levde, andades, kände mig ung. Och tyckte att jag var oerhört fånig. Men det struntade jag i. Jag bedrog min man. Julen stod för dörren. En riktig familjehögtid. Jag flydde den, ja, inte rent fysiskt men mentalt. Vi satt runt julmaten, vi delade ut julklappar, vi såg kalle anka, vi gjorde allt det där som hör till, vi, familjen. Staffan träffade jag så ofta jag kunde och tänkte på mest hela tiden. Han var som en oro och ett lugn som jag bar med mig hela tiden. Vi träffades före lucia. När julen kom var jag upp över öronen besatt av denna man. I mellandagarna skulle min äkta man, så äkta han nu var resa bort. Han skulle vara borta till efter nyår. Jag såg fram emot det. Då skulle jag få vara med Staffan hela tiden. Och vi var det. Ler och långhalm. Vi njöt av tiden vi hade ihop, vi var på bio, teater, restaurang. Vi var hemma och bara var tillsammans. Vi älskade. Passionerat. Jag var lycklig. Vi pratade. Hela tiden. Det var så lätt att prata. Jag tänkte att jag hade funnit den rätta. Jag sa det till Staffan och så skrattade vi. Det var löjligt. Vi var löjliga. Vi var precis som vi ville. Och vi var tillsammans. Så började Staffan så smått prata om framtiden. Vad jag ville? Och det var ju klart, det var ju inte ens svårt, jag ville ju vara med honom. Aldrig hade jag känt mig så bekväm med någon förut. Det var vi två. Vi skulle bygga ett liv tillsammans. Då satte tvivlet in. Då kom rädslan. Rädslan för att sätta vår kärlek under skäppan. Rädslan för det nya. Att inte veta vad som skulle hända. Att förlora det jag hade. Allt blev plötsligt svårt. Jag tror aldrig jag någonsin varit så rädd som jag var då. Rädd för att välja.
　

***

Jag lutar mig mot dörröppningen.
"Hej. Hur var resan?"
"Hej! Bra, bra tack."
Stelt, formellt, som om vi vore främlingar. Han hänger av sig kläderna. Men jag har bestämt mig; jag ska stanna. Passion med Staffan men trygghet med Håkan. Jag kanske är feg. Men jag väljer tryggheten. Jag berättade det för Staffan under natten. Föregående natt hade blivit vår sista. Vi hade klamrat oss fast vid varandra. Och här står nu Håkan. Hade jag valt rätt? Åh, Staffan! Har jag valt fel?
"Vill du ha en kopp kaffe?" Frågar jag.
"Tack gärna."
Jag går ut i köket och sätter igång kaffebryggaren. Håkan pysslar och prasslar i hallen. Och suckar tungt. Så kommer han in i köket, tar fram koppar ur skåpen och sätter sig. Kaffet är klart så jag häller upp varsin kopp. Ställer tillbaka kannan på bryggaren och sen sätter jag mig också.
"Hur har du haft det då?" Undrar han.
"Jootack, som vanligt", svarar jag med sanningen svindlande långt borta. "Varit på mellandagsrean lite och så."
Han sträcker sig över bordet där vi sitter mitt emot varandra och fattar mina händer. Han suckar tungt.
"Vi, jag, eller..", börjar han. "Jag vet inte hur jag ska.."
Det hugger till i bröstet. Har han förstått vad jag gjort? Jag håller andan, det dunkar i öronen så jag knappt hör vad han säger.
"Det finns väl inget rätt sätt att säga svåra saker", fortsätter han efter en liten stund.
Mina ögon tårfylls. Vad fan har jag gjort? Så korkat. Hur ska jag någonsin kunna förklara mig, rättfärdiga mitt svek.
"Jag vill skilja mig", hör jag hans röst långt bortifrån. "Jag har träffat en annan."

Lårbensbrott

Senaste tidens ymniga vinterväder påminner mig om en historia som en före detta kollega berättade för mig. Det här hände hans mor för ett antal år sedan:

Ada har just varit på bankomaten och hämtat ut en väldig massa pengar. På väg tillbaka till bilen snavar hon till. Hon faller omkull. Hon faller illa. Fruktansvärd smärta strålar upp från hennes ben och gör henne omtöcknad. Hon ligger där på backen, mitt i centrum och ser en man komma gående rakt emot henne. Jag får hjälp, hinner hon tänka innan hon faller ner i medvetslöshet. När Ada kommer till sans igen befinner hon sig i en ambulans på väg mot ett sjukhus. På sjukhuset konstateras lårbensbrott. På sjukhuset konstateras också ett annat brott; plånboken är tom.

Den man Ada ser som sin räddning går alltså raka vägen fram till henne där hon ligger omkullfallen på torget och stönar högt av smärta. Hennes vänstra ben har en besynnerlig vinkel och hon är likblek i ansiktet. Men hon håller också sin plånbok i höger hand. Denne man går rakt fram till Ada som nu har svimmat av och tömmer hennes plånbok.Alltså tömmer den, kallsinnig, inte bara snappar åt sig den och går därifrån. När han har tagit pengarna går han därifrån.

Tillkallade han ambulans? Eller var det någon annan som gjorde det? Det får vi aldrig reda på. Men kanske kan det vara en tröst att tänka att mannen var ekonomiskt desperat men trots det inte omänsklig utan larmade faktiskt.

En verkligt konstig och märklig historia. Och ovanlig. Tack och lov.

Följetongen: Fel jag begått - i repris, sista delen

Sitter här och funderar på allt det är som jag har berättat för er. Några av mina tillkortakommanden i livet. Det finns fler. Det är klart att det finns fler. Varför har jag gjort det? Ja, kanske är det bara för att göra nåt annat än glo på teven. Kanske är det för att jag på nåt sätt har nått en punkt i livet där jag gör upp med mig själv för att gå vidare. Kanske beror det på att jag nyligen sårat någon utan att mena det. En sån där korkad obetänksam sak. Jag som alltid har för avsikt att vara juste. Jag som klappar mig på huvudet och säger att det är bättre att prata ut om det än att snacka skit bakom ryggen. Och så gör jag illa folk ändå. På grund av att jag är obetänksam, överilad, korkad och ibland helt enkelt elak. Min gloria hamnar på sned så här strax före jul och jag är inte säker på att jag ska ha några julklappar. Nej, offerkofta på och syjälvömkan. Det är väl egentligen vad det handlar om. Buhu, en ordentlig och offentlig gråt-ut-session. Men nu räcker det. Nu åker koftan ner i lådan. Det ända man kan göra är att göra det bättre nästa gång, inte göra om samma dumheter. Innan vi skiljs åt får ni en sista dumhet. En riktig hoppsan-nu-slant-det-iväg-igen. Här kommer den:

Det var när jag jobbade på en grundskola som lärare. En årkurs sexa, eller var det kanske sjua..., nåja, jag undervisade i engelska och trivdes bra med vad jag gjorde. Vi planerade att ha ett 'pot party' och diskuterade bullar och kakor och saft och läsk och vem som skulle ha med vad. Det var en trevlig stämning i klassen. Knytkalas skulle hållas en fredagseftermiddag ungefär två och en halv vecka senare. När vi sitter där och diskuterar - lemonade, cookies, cinnamonrolls, coffee... - kommer det plötsligt upp ett skämt i mitt huvud som finner sin väg ut i klassrummet innan jag hinner tänka till: - Do you know what the englishmens favourite dish is? - No. - It's the sockerkaka (suck-a-cock-a).

Bugger, not smart. Jo, det hinner jag tänka. Efteråt. Klassen fnittrar. Åt fröken fadäs eller skämtet, ja, det är frågan. Några av de lite livligare gossarna tycker det är jättekul. Jaja. Det stillar sig. Puh, jag kom undan med blotta förskräckelsen. Skulle det komma ut kan jag säker ducka det genom att säga att jag pratade bara om goda kakor inför knytkalaset. Men det känns inte bra. Det gör det inte. Inte helt komfortabelt.

Resten av veckan förflyter och inget glunkande om någon sockerkaka förekommer. Exakt en vecka senare på engelskalektion med samma klass händer det dock. Då har jag ju redan haft undervisning med dem tidigare och liksom släppt garden. Jag står med ryggen mot klassen och skriver på tavlan när jag hör en av de unga gossarna fråga: - Klara, can we have a suck-a-cock-a. Snabbare än en kobra kom svaret: - You can suck any cock you want to.

Det blev knäpptyst i klassrummet. Jag insåg genast hur totalt ute på det hala jag var. Den delen av hjärnan som är så bra på krogen halv tre hade slagit till. I ett klassrum med trettonåringar. Hjärtat bultade och jag var röd i ansiktet. Vad göra? Jag skrev färdigt på tavlan. Tog god tid på mig och samlade mig. Kände att jag hade kroppen (hjärta och rodnad) under kontroll och vände mig om till klassen och fortsatte min lektion. Som om ingenting hade hänt. Klassens enda kommentar kom från en av flickorna. Ett häpet: - Men Klara...! när jag vände mig om.

Det här var dock något som jag insåg kunde hoppa upp och bita mig i ansiktet ganska snart. Ett pot-party med elever, deras föräldrar och deras mentor skulle gå av stapeln inom kort. Jag var helt enkelt tvungen att berätta för klassens mentor. Jag bet i det sura äpplet och gjorde det. Mentorn skrattade så hon höll på att spricka. Det var ju skönt det, på sitt sätt, men inte den reaktion jag hade förväntat mig. Hon uppmanade mig att blåneka, vilket var vad hon själv skulle göra för att backa mig. Förundrad gick jag därifrån. Okej. Play the game.

Knytkalas kom och gick. Puh!

Jaha, ja, det var väl det då. Hejdå på er.

Följetong: Fel jag begått, i repris - del 7

Slå så det tar blod.

Det är tredje advent idag, jag börjar bli allvarligt trött på mina egna tillkortakommande, men ska jag dra mig igenom förödmjukelsens nålsöga för att komma ut som en bättre människa på andra sidan så ska jag. Var nu den tanken kom ifrån? Kanske för att vi är i advent, vi väntar på miraklet som ska ske. Kärlekens budskap om generositet och medkänsla, hänsynsfullhet och ödmjukhet. Vända andra kinden...

De var exakt det jag inte rådde till. Min fina dotter hade under en period problem med tråkningar i skolan. Det var några äldre elever som ville sätta hennes fria vildande på plats. Hon fick inte ta det utrymme hon gjorde helt enkelt, jantes gränser är snäva. Det blev tjafs och knuff och buff. Det finns ett stopp för oss alla och till sist var hon ledsen helt enkelt och ville faktiskt inte gå till skolan. (Jo, det var bekant i skolan, men hon ansågs nog ha sig själv att skylla eftersom hon tog plats...!?)

Vad gör man då som förälder när man vill sitt barns bästa? Vi pratade om saken och hur hon skulle agera för att själv få ett slut på detta. Det var allt från att ignorera till att hämta en vuxen. Men inget hade ju givit önskat resultat. I den här snurren hade jag varit på någon kurs där en psykolog hade sagt att man behövde öva sina barn i ett nytt beteende. Det räcker inte med att säga till en som blir mobbad att säga ifrån man låta personen öva på att göra det hemma. Lite kbt helt enkelt.

- Nu får det vara slut på det här tramsandet, sa jag, nu får du markera på riktigt. Du slår en gång. Du slår hårt. Du slår så att det tar blod. Sen är det klart.

Det har var alltså den ömma moderns råd till den 9åriga dottern. Hon såg oerhört förvånad ut. Jag hade gjort en rejäl kovändning och gått från att säga att det var fel att slå till att hon skulle slå så att det tog blod.
(So far so good, än så länge är jag faktiskt bara en god mor som vill sitt barns bästa, kanske med lite oortodxa metoder men ändå. Det är väl bara att invänta tillfället när det ska bli ännu ett övertramp.)

- Men mamma, utbrast hon, det kan jag ju inte.

Jag insåg att det nog låg en del i det hon sa. Det är faktiskt tabu att slå andra. Hon skulle helt enkelt behöva öva. Det hade jag ju lärt mig på kursen. Alltså, var detta också vad jag sa till henne - ingen fara, vi övar. Så upp och skutta och under lekfulla former öva att klappa till någon. Min dotter skulle öva på mig. Oerhört smart tänkt och sedan om någon kom och muckade med henne  i skolan så skulle hon ge denna någon en propp, och sedan skulle allt bli lugnt. Det var min plan. Sagt och gjort jag retade och knuffade henne och hon puttade tillbaka och jag uppmanade henne att ta i, och så där höll vi på ganska länge. Plötsligt fick hon verkligen in en pärla, smack, rätt på munnen. Reptilhjärnan tog över kontrollen på mig omedelbart och jag sopade till henne så hon åkte i backen.

Jojo, slå så det tar blod... det var precis vad hon hade gjort. Jag blödde från munnen. Dottern hade jag mer liksom kastat undan så inget blod där. Men hon var nästan otröstlig och jag kan säga att jag mådde som skit. Hon undrade också hur det här skulle hjälpa henne. Det undrade jag också. Inte särskilt inkännande, kärleksfullt, psykologiskt och pedagogiskt gjort, suck!

Efter det hörde jag inget mer om att det var stök i skolan från min dotter. Om det berodde på att hon befarade att mamman skulle komma med mer galna förslag eller om det tog slut visste jag inte. Men skolan har ju så fina utvecklingssamtal så jag tänkte att jag nog skulle få veta. Och dagen för detta samtal kom ganska snart. Jag och dottern gick dit. Det var ett gemytligt samtal, allt verkade bara bra. Mot slutet kom då det här med finas inblandning i gruff på skolan upp. Fröken sa att det hade blivit bättre och undrade med dottern vad som hänt. Då berättade hon...


Nej, jag säger inget mer. Ni kan föreställa er själva.

Följetong: Fel jag begått, i repris - del 6

Otrohet. Det får väl ändå räknas som fel man begått. Och nu berättade jag ju om mitt lilla felsteg på det området och då kommer jag att tänka på en relaterad händelse. Ja, det handlar inte om fler otrohetsaffärer från min sida... För även om jag inte på något sätt skulle vilja påstå att jag lär mig av de misstag jag gör så har jag inte trillat i den fällan igen. Men en del andra.

Min fina kompis var upp över öronen förälskad i den här mannen. Men varken jag eller någon annan fick någonsin träffa honom, det var så himla hemligt alltihop. Jamen självklart kom det ju så småningom fram att mannen var gift.

Den gifta mannen hade en förfärlig fru som inte förstod honom och som ville att han skulle sitta ner och kissa och bära ut soporna och ja, ni vet. Poor bastard, helt enkelt. Min fina vän var så kär och kunde inte se att han dravlade den vanliga gamla soppan. Dessutom skulle han ju lämna frun. Snart. Men just nu passade det inte så bra. Ja, så höll det på så där ganska länge. Och vet ni, människor som lever i den typen av förhållanden de liksom krymper av det. Ja, inte rent fysiskt kanske, eller jo, det också ibland, men jag menar rent själsligt.

Det hände min komis, hon blev en blekare version av sig själv. Till sist insåg hon i alla fall att det inte skulle ske. Dessvärre var det väl inte på grund av ett ögonblick av klarhet, utan för att mannen och hans fru skulle få barn. Ja, och då sa han rent ut att han inte kunde lämna sin fru men att han gärna skulle fortsätta träffa min kompis lite diskret.

Argh, jag känner att jag blir nästan lika arg nu när jag berättar om det som jag blev då!

Först blev kompisen mycket ledsen, förtvivlad. Allt var förlorat. Men som oftast, när man börjar läka, så kom ilskan.  Hon blev skitförbannad på karln helt enkelt. Och med all rätt om du frågar mig.

Så här långt i historien har jag faktiskt inte gjort några fel. Jag har stöttat och så.  Det är nu när hämndens timme nalkas som det liksom slinter iväg för mig. För det blev ränksmideri och önskan om hämnd som kom efter sorgen. Och vi hade några fina idéer. Men den här vann: vandrande pinnar.

Jag föreslog att vi skulle åka och hämta fyra vandrande pinnar hos en annan kompis till mig, ta dem i en burk och släppa ner dem i brevlådan hos gifta mannen. Fyra för säkerhets skull, ifall de inte skulle hitta varandra och para sig. Planen sjösattes. Jag hämtade de äckliga djuren och träffade sedan min kompis utanför den gifta mannens lägenhet. Paret var bortresta på en slags andra smekmånad för att fira den lyckliga tilldragelsen. Det hade karln varit vänlig nog att informera min kompis om (obs! ironi). Vad han inte visste var att det hjälpte oss.

Vi knallade helt enkelt upp till lägenheten, öppnade brevlådan och hällde ut djuren ur burken. Eller det var så vi tänkte det i alla fall. Fullt så enkelt var det inte. Jag vet inte om de där äckliga små pinnarna har sugkoppar under fötterna eller, men de halkade inte ur. Ingen av oss kunde tänka oss att ta i dem, så vi var nästan på väg att överge uppdraget. Men då kom jag på att vi kunde hämta en pinne och peta ut dem med.

Det funkade. Till sist hade vi fått ner djuren i brevlådan och kunde lämna stället. Nu skulle bara naturen få ha sin gång och de små vandrande pinnarna skulle ordna små pinnbarn och bo tillsammans med det gifta paret. En utmärkt idé.

Men så gör man ju inte. Alltså det är klart att mannen hade gjort fel, men kvinnan då. Vad hade hon gjort? Och ett plus ett blir två. Alltså om han gjorde en korkad grej så försvann inte den då, utan det blev två fel istället. Dessutom, så här i efterskott, vad hade jag med saken att göra?

Jag hade petat ner fyra äckliga vandrande pinnar i en brevlåda hos några männsikor som jag överhuvudtaget inte kände med avsikten att de skulle föröka sig och ställa till oreda.

Jovisst. Det fungerade bättre än planenligt. För det första så upptäcker man tydligen inte dessa djur hur lätt som helst och för det andra behöver de liksom ingen partner så vi hade skickat ner fyra små djur som liksom reproducerade sig själva. Det var en hel arme vandrande pinnar som stegade runt i lägenheten när de upptäckte det hela.

Okejokejokej, nu kommer det:  jag fortsätter att vara en dålig människa. Synd om frun, ja, men

RÄTT ÅT KARLN!

(jag är bortom bot och förbättring...skärpning Klara, skärpning...)