Min absolut första fundering kring boken var när man i början beskrev att skolplikten kommit till som en kontrollinstans. Min förvåning. I mitt sinne har det alltid varit för att alla barn skulle beredas plats i skolan oavsett familjens ekonomiska ställning som gjorde att man införde skolplikt. Mot slutet av boken dyker skolplikten upp igen och då resoneras det på samma sätt som jag alltid gjort. Lite skönt tycker jag. Att något så behjärtansvärt som lika möjlighet till utbildning för alla görs om till kontrollinstrument kändes inte bra alls. Naturligtvis är ett kontrollerat utbildningsväsen alltid kontrollerande. Det ser vi ju idag; tyglarna stramas åt.
Nog om detta, vad handlar boken då om? Jo, om entreprenöriell pedagogik förstås. I boken återfinns Tillväxtverkets definition om vad entreprenörskap är. De säger att det är en process som gör att man kan se möjligheter och omsätta dem till verklighet. Alltså att man utvecklar en tanke eller idé till en faktiskt praktisk handling. Det entreprenöriella lärandet är då att lära sig jobba i denna process, och att detta faktiskt är något som alla kan lära sig. Jag funderar på att det kanske inte handlar om att lära sig jobba entreprenöriellt, kanske handlar det om att inte avprogrammera det entreprenöriella tänkandet från början, att tillåta divergent tänkande som små barn är så duktiga på och som vi tar i från dem när vi utbildar dem - det rätta svarets plåga. För just i den diskussionen, den om det rätta svaret ligger en del av förståelsen för det entreprenöriella sättet att tänka och därmed att agera enligt denna bok. Hur agerar då en entreprenör? Kreativt, nyfiket, initiativrikt och med problemlösning i samtal och samarbete med andra eller på egen hand. Det är dock så att vi kan uppfatta det entreprenöriella agerande som i hög grad socialt och i sammanhang. Entreprenörer 'går igång' på problem, utmaningar, möjlighet och svårigheter - de vänder och vrider och söker lösningar på det som ligger framför dem. Dessa sätt att agerar förefaller väl tilltalande? Det är i alla fall så man i denna bok menar att entreprenörer agerar och också att det är därför de ofta inte vill gå i skola.
Men det är inte alls alla som uppskattar en entreprenör. De kan uppfattas som framfusiga, pådrivande, krångliga och samarbetsovilliga. Varför? Kanske för att de inte vill titta i facit, kanske för att de vill grubbla över ett problem och inte bara gå vidare, kanske för att de vill diskutera något som de upplever som högst viktigt och relevant men som inte ligger på schemat. Kanske för att när de inte får utmanas och lyckas och misslyckas utan repressalier så blir de ointresserade och stör eller förstör i klassen.
Det är inte heller alla som uppskattar att skolan ska vända mot ett entreprenöriellt lärande. Det verkar rörigt och ostrukturerat. Man kan inte hålla koll på att eleverna lär sig det de ska. De svaga eleverna kommer aldrig att klara det. Hur ska man kunna sätta betyg? De kommer bara att lata sig och sitta i kafeterian om de får för fria händer. Det tar för mycket tid. Dessa farhågor kommer både utifrån och inifrån skolan. Föräldrar kan tycka det är märkligt, de har ju trots allt också erfarenhet av skolan, och politikerna också. Och lärarna, med sin egen ryggsäck, sin egen prägling av vad det innebär att vara lärare. Står det i boken alltså. Men jag kan hålla med... Konstigt, tänker jag ibland, att det finns en sån tröghet inbyggd i yrket. Var har nyfikenheten tagit vägen, har den gått förlorad under utbildningen?
Och sen så skrivs det om det där med improvisation, att det är en del av det entreprenöriella lärandet det är det många lärare som ogillar. De ska ha planerat gärna ner till minsta minut. Alltså skulle den improvisatoriska delen av undervisning även den vara ett hinder för att införa entreprenöriellt lärande. Utan att egentligen ta ställning - jag förstår inte hur man som lärare tar sig igenom en enda skoldag utan improvisera lite grann - alltid dyker det ju upp något...
När jag kom till den delen där författarna menade att lärare skulle tänka på elever på ett nytt sätt, benämna dem på ett nytt sätt, hickade jag till. Medarbetare. Inte kan man väl kalla elever medarbetare? Vad händer i huvudet när man ändrar begrepp? Vad är det som ställs så upp och ner? Och vad händer med allt motstånd som jag skrivit om här ovan om eleven inte är elev utan medarbetare? Vad hände i mitt huvud?
Kanske den för mig viktigaste tanken i hela boken. Det som kan göra att jag kan se både mig själv som lärare och ungdomarna i nytt ljus.
Enligt den här boken är de positiva effekterna av ett entreprenöriellt lärande kan ge att de ökar elevernas känsla av sammanhang och att det de gör är viktigt och att de syns. Det ger också en ökad motivation enär det är utvecklande, utmanande och intressant. Dessutom leder det till framgång och stolthet. Menar författarna. Eller det är i alla fall olika saker som utmärker ett attraktivt arbete och det är vad man önskar och tror att man kan uppnå med entreprenöriellt lärande."En 'bra' lärare skapar en miljö som präglas av förväntningar" och det entreprenöriella förhållningssättet bygger på tilltro till sina elever vilket då skulle borga för att detta skulle vara en av de positiva vinsterna. En annan som man menar finns är att öka elevernas motivation och delaktighet genom att involvera dem i processen och förankra undervisningen i deras liv.
Om den här pedagogiken ger alla de här bra grejerna varför genomför inte varenda skola detta? Allt låter oerhört positivt och jag känner att jag vill jobba så här. Men nån hake finns det väl...?
*Lundqvist, Hallberg mfl. Entreprenöriell pedagogik i skolan - drivkrafter för elevers lärande. Liber, Sthlm, 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar