Elever som fåglar, fria eller vingklippta, vad gör vi med dem?

Det finns så mycket att fundera kring och reflektera kring när det gäller pedagogik. Alla dessa tankar och ideer. Huvudet liksom kryllar av dem och jag får inte riktigt fatt på allt. Men en sak som jag tänkt mycket på är att vi (lärare) inte verkar vilja frihetlig pedagogik.

     Vi är inte alls så modiga och framför allt inte lika tillitsfulla som fåglarna som puttar ut ungarna ur boet: - Flyg! Vi sätter ett snöre runt benet och säger: - Flyg lite, oroa dig inte, jag har dig i ett stadigt tag om det inte fungerar, men flyg lite nu en liten stund. Sen berättar vi om alla små tilltufsad elevers misslyckade flygförsök. Vi säger att det är bara de allra bästa som klarar detta och knappt ens de. Och hur ska vi kunna se och bedöma deras flykt om vi inte håller dem i bandet, om de flyger utanför vårt synfält, om de flyger högre än vi kan följa. Hur ska vi kunna ha elever som flyger högre än vi kan flyga?

     Vi (inom skolan, men även föräldrar och inte minst politiker) förefaller så förfärligt ängsliga. Oroar vi oss för fåglar som flyger? Vingklipper vi dem?
   Jag säger inte med säkerhet att vi gör det. Och om vi gör det, gör vi det nog oftast för att vi tror att det är för deras eget bästa. Vi behöver nog fundera och diskutera med varandra om dessa frågor...

Följetongen: Fel jag begått - i repris, sista delen

Sitter här och funderar på allt det är som jag har berättat för er. Några av mina tillkortakommanden i livet. Det finns fler. Det är klart att det finns fler. Varför har jag gjort det? Ja, kanske är det bara för att göra nåt annat än glo på teven. Kanske är det för att jag på nåt sätt har nått en punkt i livet där jag gör upp med mig själv för att gå vidare. Kanske beror det på att jag nyligen sårat någon utan att mena det. En sån där korkad obetänksam sak. Jag som alltid har för avsikt att vara juste. Jag som klappar mig på huvudet och säger att det är bättre att prata ut om det än att snacka skit bakom ryggen. Och så gör jag illa folk ändå. På grund av att jag är obetänksam, överilad, korkad och ibland helt enkelt elak. Min gloria hamnar på sned så här strax före jul och jag är inte säker på att jag ska ha några julklappar. Nej, offerkofta på och syjälvömkan. Det är väl egentligen vad det handlar om. Buhu, en ordentlig och offentlig gråt-ut-session. Men nu räcker det. Nu åker koftan ner i lådan. Det ända man kan göra är att göra det bättre nästa gång, inte göra om samma dumheter. Innan vi skiljs åt får ni en sista dumhet. En riktig hoppsan-nu-slant-det-iväg-igen. Här kommer den:

Det var när jag jobbade på en grundskola som lärare. En årkurs sexa, eller var det kanske sjua..., nåja, jag undervisade i engelska och trivdes bra med vad jag gjorde. Vi planerade att ha ett 'pot party' och diskuterade bullar och kakor och saft och läsk och vem som skulle ha med vad. Det var en trevlig stämning i klassen. Knytkalas skulle hållas en fredagseftermiddag ungefär två och en halv vecka senare. När vi sitter där och diskuterar - lemonade, cookies, cinnamonrolls, coffee... - kommer det plötsligt upp ett skämt i mitt huvud som finner sin väg ut i klassrummet innan jag hinner tänka till: - Do you know what the englishmens favourite dish is? - No. - It's the sockerkaka (suck-a-cock-a).

Bugger, not smart. Jo, det hinner jag tänka. Efteråt. Klassen fnittrar. Åt fröken fadäs eller skämtet, ja, det är frågan. Några av de lite livligare gossarna tycker det är jättekul. Jaja. Det stillar sig. Puh, jag kom undan med blotta förskräckelsen. Skulle det komma ut kan jag säker ducka det genom att säga att jag pratade bara om goda kakor inför knytkalaset. Men det känns inte bra. Det gör det inte. Inte helt komfortabelt.

Resten av veckan förflyter och inget glunkande om någon sockerkaka förekommer. Exakt en vecka senare på engelskalektion med samma klass händer det dock. Då har jag ju redan haft undervisning med dem tidigare och liksom släppt garden. Jag står med ryggen mot klassen och skriver på tavlan när jag hör en av de unga gossarna fråga: - Klara, can we have a suck-a-cock-a. Snabbare än en kobra kom svaret: - You can suck any cock you want to.

Det blev knäpptyst i klassrummet. Jag insåg genast hur totalt ute på det hala jag var. Den delen av hjärnan som är så bra på krogen halv tre hade slagit till. I ett klassrum med trettonåringar. Hjärtat bultade och jag var röd i ansiktet. Vad göra? Jag skrev färdigt på tavlan. Tog god tid på mig och samlade mig. Kände att jag hade kroppen (hjärta och rodnad) under kontroll och vände mig om till klassen och fortsatte min lektion. Som om ingenting hade hänt. Klassens enda kommentar kom från en av flickorna. Ett häpet: - Men Klara...! när jag vände mig om.

Det här var dock något som jag insåg kunde hoppa upp och bita mig i ansiktet ganska snart. Ett pot-party med elever, deras föräldrar och deras mentor skulle gå av stapeln inom kort. Jag var helt enkelt tvungen att berätta för klassens mentor. Jag bet i det sura äpplet och gjorde det. Mentorn skrattade så hon höll på att spricka. Det var ju skönt det, på sitt sätt, men inte den reaktion jag hade förväntat mig. Hon uppmanade mig att blåneka, vilket var vad hon själv skulle göra för att backa mig. Förundrad gick jag därifrån. Okej. Play the game.

Knytkalas kom och gick. Puh!

Jaha, ja, det var väl det då. Hejdå på er.

Rollspel som examinationsform

Idag och igår har jag examinerat mina elever i momentet säljande samtal i servicekunskap. Hur bättre göra det än praktiskt? Två och två har eleverna varit ömsom säljare ömsom köpare, och visat upp sina kunskaper i, sin förstålse för och sin förmåga att sälja. Det har varit fantastiskt roligt, informativt och lärorikt. Ingen har misslyckats fullständigt, så som ibland sker i på skriftliga examinationer. Fler än vanligt har nått höga betyg, och underhållningsvärdet för mig som lärare jämfört med att sitta och rätta prov och inlämningsuppgifter... ja, oerhört mycket roligare är det.

Men de andra då? De som inte är inne och examinerar. Det är klart ett litet släpp blir det ju där. Alla gör inte riktigt det som de ska, trots att de har arbetsuppgifter som inte på något som helst sätt är oviktiga eller så. Nå, ska jag vara helt ärlig så gör inte alla alltid exakt vad jag förväntar mig av dem i klassrummet heller. Men sen kom jag på en grej... de får göra frågor på nästa kapitel, instuderingsfrågor till varandra som de själva rättar sedan. Då blev det lite bättre fart.

Men åter till rollspelet. Jag vill härmed rekommendera detta sätt att examinera. För lärarens skull, för elevernas skull. De ungdomar som har lite bokstavskombinationer klarar sig fint! De elever som alltid klarar sig bra på prov och är akademiskt kompetenta klarar sig fint! Tänk en examination där inte en enda elev som deltar misslyckas. Härligt!

Varför är vissa lärare självklara ledare?

Jag har funderat mycket kring det här med ledarskap. Vad är det egentligen? Vad gör vissa personer till ledare utan vad det verkar särskilt mycket anstängning? Och varför verkar somliga aldrig riktigt nå dit, hur mycket de än försöker?
Det är dessa funderingar bland annat som ligger till grund för mitt uppsatsarbete (som det visserligen går väldans trögt med). En del lärare kan gå in i nästan vilken klass som helst och få det att fungera. Andra, nej, det går inte.
Naturligtvis har jag läst en massa litteratur, just nu Ledarskap i klassrummet av Stensmo. Och jo, alla har sina poänger och lyfter fram kloka saker. Stensmo säger till exempel att planeringen är grunden till allt ledarskap i klassrummet. Ja, det blir besvärligare utan helt klart. Men det finns fortfarande lirare som går in och liksom skjuter från höften och får det att hålla.
Där jag jobbar nu har jag en kollega som har stora problem i 'min' klass. Hon är ömsom rasande arg, ledsen, besviken och uppgiven när hon har haft dem. Och tro mig, hennes lektioner är välplanerade. Hon vet tydligt var de alla ska. Men det funkar ju inte. Inte när hon är där inne. Inte in-action. För att inte knäcka hennes självförtroende hör jag andra säga att ja, den klassen är svår, och usch för den och den eleven. Men när jag pratar med lärare som undervisar 'min' klass så, nej det funkar, de är som de är men de är bättre än förra året osv. Nu har biträdande rektor kontaktat mig för att be mig ta itu med klassen. Jag var kunde bara besvara det med att jag gärna jobbar med grupp-process och teambuilding men att förmaningar och pekpinnar inte passade. Uppmaningen eller kanske mer förfrågan och önskan var att jag skulle diskutera med klassen hur lärare uppfattade dem och den kom sig av att min kollega har problem i klassrumssituationen.
Jag funderar då: varför blir det så när hon är där? Vad gör kollegiet för att förbättra situationen? Ska man bara säga fy och usch om klassen eller ska man börja fundera över lärarkollegans agerande? Jag kommer aldrig att säga att det är hennes FEL att det inte fungerar. Inte heller kommer jag att säga att det är klassens FEL att det knasar sig. Att leta syndabockar känns barnsligt och fruktlöst. Detta är en situation som uppstår när alla dessa individer är tillsammans. Det krävs minst två för att dansa vals...
Den förklaring som kanske närmat sig en förklaring för mig är vad Jacobsen mfl skrev i Möt eleven, det tarvas autencitet ifrån läraren, och det tarvas självkännedom för att klara det. Att veta vem man är privat och offentligt, att kunna skilja läraren från egot men att ändå samtidigt vara äkta. Kan det vara det som gör en del av ledarskapet?

På väg hem-tankar

Dåså då är hösten här på riktigt.Jag känner det i min hals.Trist.
Annars har dagen varit fylld av prov. På måndag har jag en härlig hög att rätta. Korta frågor tänkte jag. Men eleverna skriver uppsatser. Jag känner igen det från mig själv, om man skriver massor kanske  något blir rätt i alla fall. En hastig titt tog jag allt innan jag gick hem och det ser ut som om de har gjort riktigt bra ifrån sig. Hoppas det stämmer!

Ettårigt gymnasium - hm...

Ja då kom det då, förslaget om renodlat yrkesgymnasium. Det är inte förvånande men irriterande att det kommer ännu en förändring. Och lite fegt att inte köra hela föråndringen på en gång. Många tycker nog att det är bra, för alla kan ju inte vara akademiker som fp brukar säga. Och det kanske inte alla kan eller vill eller ska men möjligheten ska finnas oavsett vilken bakgrund du har. Det tycker jag är oerhört viktigt, annars har vi faktiskt inte ett demokratiskt samhälle. Som det ser ut idag nedmonteras dessutom komvux och om det fortsätter är vi ute på det hala. Desutom är det inte utan att jag undrar om dessa ungdomar efter ett års yrkesgymnasium är anställningsbara. Står vi inför ännu ett försök att dumpa löner? Jag kan höra tongångarna: - vi måste ha lägre löner så att dessa ungdomar kan anställas.  Och vips så blir det svårare att hävda löner på en anständig nivå. Vår sittande regering är slug, mycket slug. Det finns anledning att vara skeptisk och undersöka vad en eventuellt dold agenda skulle kunna tänkas vara!

Funderingar om PBL och entreprenöriell pedagogik

Jag har haft förmånen att jobba utifrån ett problembaserat lärande. En gång i veckan, en eftermiddag, satt vi och samplanerade vårt jobb. Vi jobbade i projekt. Ett projekt är uppbyggt så att det har ett övergripande mål, en utgångspunkt och examinationer som ska visa att eleverna nått det övergripande målet och kursmålen - vilka naturligtvis är sammankopplade. Detta sker genom ämnesintegrering. Utgångspunkten är ett problem av något slag, som ska trigga eleverna att genom eget aktivt och gemensamt sökande nå fram till målen. När jag läser boken Entreprenöriell pedagogik ser jag många beröringspunkter. Dessa nämns i boken, även om man där tänker att den entreprenöriella pedagogiken är en utveckling av det problembaserade lärandet. Om det är så vill jag i detta skede låta vara osagt.

Personligen tycker jag att detta arbetssätt, att jobba problembaserat är oerhört mycket mer stimulerande än det sedvanliga. Men det finns en massa aber också. Det är resurskrävande. Det kan man inte ducka. Det är nödvändigt att alla inblandade vill, vill på riktigt, annars blir det tungt och svårt att manövrera. För om man inte tajtar till pedagogiken och vet var man är på väg är det faktiskt lätt att tappa de där eleverna som man är rädd att tappa. Inte nödvändigtvis de svaga men de skoltrötta... Att börja jobba problembaserat innebär en stor tröskel. Efter nio år av rätt och fel och facit, så kan det vara oerhört svårt att själv ansvara för sig själv och för att hitta svar själva. Många elever blir arga. Andra förstår inte. Och några passar det genast väldigt bra. Det är en tröskel och en uppförsbacke, men jag är ändå inte benägen att kasta i handsken. Ungdomarna har i många år avprogrammerats från eget tänkande, klart vi måste ge dem lite tid att komma igen. Men som sagt var, finns inte en stringens och en tro på detta bland alla kollegor kommer det att falera. I boken skriver man att man frigör en massa resurs och det har man i alla år sagt på min skola också (om pbl alltså), men vardagen säger mig något annat.

Det går naturligtvis att jobba problembaserat i det egna ämnet på de egna lektionerna, precis som det går att inta ett entreprenöriellt grepp. Men effekten för elevgruppen för dess lärande om alla går samman är så mycket större. Kanske ska man som det skrivs i boken låta eleverna koppla av och bli lärarmatade emellanåt? Eller, jag har faktiskt provat det och det fungerande inte bra alls på den gruppen. Eleverna föll tillbaka i inaktivitet och förväntningar på att lärarna skulle leverera alla svaren. När sedan nästa uppdrag lanserades var det oerhört svårt att få eleverna med sig.

När uppdragen fungerar finns det nog inget roligare sätt att arbeta. Den liksom sjuder i klassrummet. Och om man som lärare och grupp har kommit så långt att man kan lita på varandra så gör det inget om någon/några elever tar micropauser och gör annat. De kan själva avgöra hur de behöver jobba. En paus, en stund på facebook till och med (alla lärares fasa!) kan vara högst välgörande. Ingen orkar vara högeffektiv hela tiden. Kan man sen dessutom hjälpa eleverna hitta möjligheter att fluktuera i grupparbetet och att olika personer agerar lok, så får man en otroligt dynamisk, glad och effektiv arbetsmiljö. Just det man talar om i boken. Och jag har upplevt det...

Men som sagt, det är inte jättelätt. Det är för oss alla en stor omställningsprocess. Och det är ofta jag får bita mig i tunga för att inte bara ställa mig och leverera de svar som för mig är de korrekta - eller för all del, de svar jag själv har fått levererade en gång i tiden. Och sen är det det där med röran...

Arga lärare, systemteori och en kvällspromenad

Idag hade jag tänkt skriva om hur strukturer påverkar individer och hur lätt det är att misstolka skeendet. Jag tänkte på Bo Nurmi Hanssons artikel om arga lärare och hur det verkar som dessa lärare är arga och skäller i klassrummet trots att de verkligen gillar sitt jobb. Alltså att jobba med lärande och elever. Nurmi menar att problemet har relationen lärare - elev att göra utan att problemet är av strukturell art. Alltså att pålagor om vad lärare ska göra, mindre friutrymme för lärandet, minskade resurser, ökade administrativa göromål och ständiga påhopp - i synnerhet då ifrån media, ger en så frustrerande arbetssituation att den ilska läraren känner pyser ut i det elevnära arbetet. Sorgligt ju, när man tänker på det. Han hade dock en tanke om en motståndsrörelse, om att elever och lärare ska närma sig varandra och bygga förtroende sinsemellan för att inte hamna i en nedåtgående spiral.
Sen tänkte jag koppla ihop det med Nordahl mfls bok om beteendeproblem och hur de kan förklaras systemteoretiskt. Alltså till exempel som att skolan är ett system kring en individ, och i det systemet kan strukturer utlösa problembeteenden. Ungefär som för lärarna i Nurmis artikel. Fast det handlade om elever.
Ja, så där hade jag tänkt lägga ut texten lite, men så gick jag på en kvällspromenad och kände mig så stilla i sinnet och tillfreds efteråt att behovet av att bearbeta dessa beteendeproblem och problembeteenden och strukturella problem inte kändes så angelägna.


Min kvällspromenad



Betyg motverkar lärandet

Jag läser i Magasin 360 en kort intervju med betygsforskaren Alli Klapp. Hon har undersökt vilken effekt årskurs sex betygen har. I studien deltog 7000 elever. Vad är då resultatet av studien - jo, att merparten får sämre betyg i sjuan om de får betyg i sexan. Av de som inte fick betyg sjönk inte kunskapen på samma sätt. Tidiga betyg är alltså negativt för kunskapsinhämtningen - lärandet.

Man undrar stilla om det var detta Björklund hade tänkt sig när han förordade och förordar fler betyg och mer kontroller. Men allvarligt, lite bra måste det väl vara, eller? Jo, sex procent gynnas av betygen. 94% procent försämrar sina resultat.

Alli Klapp säger att det är viktigt att man tänker igenom sina beslut innan man tar dem, och funderar över om konsekvenserna blir de önskvärda. Hon säger också att hennes resultat ligger i linje med internationell forskning. Det var kanske inte obekant redan när Björklund och sittande regering började sitt förändringsarbete i skolan, att detta inte skulle leda till förbättringar. Eller kollade de inte upp det? Skolan som ska vila på evidensbaserad grund och allt!

Betygsforskaren säger att hon ska gå vidare med sina studier uppåt i åldrarna och berättar att av det material hon redan har är trenden densamma. Betyg leder inte till bättre resultat, effektivare lärande eller större kunskapsinhämtning. Tvärtom, betyg motverkar lärandet. Skrämmande! Uppenbarligen tycker även Klapp det för hon avslutar med att uppmana alla inom skolan att vara öppna med detta och att skapa debatt.

På samma sida i nämnda tidning läser jag att IFAU (institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) konstaterar att liten klass leder till bättre resultat hos eleverna. Inte för att de är färre i klassrummet, utan för att de får mer tid med läraren. Mer lärartid leder enligt detta institut till bättre kunskaper när det gäller att läsa och räkna.

Tänka sig! Men jag tror inte att någon är förvånad. Inte ens Björklund, även om han skulle låtsas vara det.

Summasummarum: Betyg kommer inte att höja kunskapnivån bland Sveriges elever; Mer lärartid till varje elev kommer att höja kunskapsnivån hos desamma. Att genomföra en reform som inte tar hänsyn till detta är ett stort svek mot alla elever i Sverige.

22 528

Synen är något ganska viktigt i dagens samhälle. I dagens skola är det viktigt att man ser. Vad läraren skriver på tavlan, att läsa i boken, att kunna läsa av andra människor. Synen är viktig för lärandet och om synen inte är så god behöver man hjälpmedel (ser man inte alls är det en annan situation naturligtvis och man går då i speciellt anpassad studiemiljö). Hjälpmedlet för den som inte ser så bra är glasögon. Men det är dessvärre så att bland barn mellan 6-14 är det inte alla som har det trots att de behöver. Enligt en undersökning från 2009 saknar 22 528 barn i denna ålder glasögon på grund av familjens ekonomi. 2004 togs glasögonbidraget som kunde sökas bort. Idag får familjen gå till socialen för att få hjälp. Barnfattigdomen breder ut sig.

I år sätter riksförbundet Majblomman sin spotlight på detta. Man jobbar för tre saker: fria glasögon till skolbarn, en kostnadsfri skola och ett fint sommarlov. Så köp en majblomma i år och stöd kampen mot barnfattigdomen i Sverige.

Lära av varandra

Att auskultera, att lyssna på, att betrakta och reflektera kring en person i arbete, i sitt värv, det är oerhört lärorikt. Jag auskulterade en kollega häromveckan och slogs av hur trevlig stämning det var i klassrummet. Fokus var arbete och studenterna var så hjälpsamma och positiva. Jag tänkte på att det var små saker som läraren gjorde som nog hade hjälpt till att etablera detta. Han avbröt ingen, allas åsikter var intressanta, en annan elev kom och behövde hans hjälp och då utryckte läraren en vilja att hjälpa den här eleven (det handlade om en praktikplats) och alla nickade instämmande. Sedan satte läraren igång ett prov och gick kort ut och pratade med den besökande eleven (oerhörd tillit!, såg inga tecken att den missbrukades, och jag fick uppfattningen att det inte hade med mig att göra).
Men det som jag tänkte allra mest på var alla hans check-points. Han var oerhört noga med att alla var med, att alla förstod - vad de skulle göra, hur de skulle göra det, och varför de skulle göra det. Det är något jag vill bli bättre på: Check-points, varför vad och hur - och utan att låta tjatig!

Lite mer funderingar om lärarlegitimationen

Okej, nu är det dags igen då. Att skriva om det här med legitimation för lärarna.
Varför ska lärare ha en legitimation? För att få högre status och högre lön genom att stänga yrket för vem som helst. Är detta något som kommer att inträffa? Nej, det förefaller orimligt att lärarkåren kommer att vara så stor att alla vikariat kan täckas upp av legitimerade lärare. För om det skulle gå så har det ju liksom gått inflation i lärarna och lön och status sänks. Om yrket inte kan stängas gentemot andra varför ska man då legitimera? Tja för att man vill försäkra sig om att lärarna är yrkesskickliga. Fast vem kollar det? Ja, vem gör det - jag vet inte det - staten antar jag, så blir man av med legitimationen om man har gjort något fel. Vad kan man göra fel? Sätta fel betyg.
För det är ju bara legitimerade lärare som får sätta betyg. Det är ju faktiskt det som verkar vara allra viktigast med den här legitimationen.  Att sätta betyg har helt plötsligt blivit det svåraste och viktigaste en lärare gör. För att göra det måste man ha legitimation. Men vänta lärarnas kärnkompetens, lärarnas professionella objekt, det som lärarna ska kunna allra bäst och ta ansvar för - elevernas lärande - det kan ju vem som helst göra. Sen om vem som helst har lyckats hjälpa elever i alla olika skeenden av deras lärande, då kan den legitimerade sätta betyg?!
Snälla någon tala om för mig vilka bra saker som kommer att följa i legitimationens spår för jag kan inte se dem!

Pedagogiska funderingar

Jag funderar kring det här med PBL, problembaserat lärande. En spännande, utmanande pedagogisk modell. En pedagogik som behöver lärare som vågar släppa sin position som den som kan och vet allt.  Lärare som är prestigelösa och inte måste vara den som levererar alla sanningar och alla rätta svar. Pedagogiken vill gå utanpå det rätta svaret, den vill hitta flera vägar fram. Att utifrån ett reellt problem hitta lösningar. Gamla lösningar, nya lösningar, bra lösningar, dåliga lösningar. Men en uppsjö av svar, som leder till nya funderingar och frågeställningar som på det viset fördjupar lärandet.Svårt och kul! Både för lärare och för elever. Man är inte van. Och det krävs en del. Som lärare tarvas det att man vill samarbeta med sina kollegor, att man kan lita på varandra. Dessutom behöver man släppa sin ämnesfixering. Inte släppa ämnet och strunta i det. Nej, men hitta andra vägar, andra ingångar. Tillsammans med andra: både kollegor och elever.

Det är inte det enda sättet. Men det är ett sätt.

Bokrekommendation

Hemma genomförkyld. Hyfsat trist. Men som tur är har jag ju en aldrig sinande hög litteratur. Facklitteratur. Jag skulle på rot vilja rekommendera Möt eleven av Jacobsen mfl. Praktisk och teoretisk, gör så här för att.. Vad den handlar om? Demokrati i klassrummet handlar den om, och vägarna tid är ju inte bara det vi tänker, elevinflytande, elevråd och sånt. Utan hur man faktiskt får en fungerande arbetsgemenskap i klassrummet, genom placering av elever, genom att tänka på arbetsfördelning och engagemang, vad man kan behöva tänka på och ta ställning till i mång/monokulturella klasser, med utgångspunkt ifrån mänskliga rättigheter. Allt här i den här boken är inte hallelujah-moment, man ska läsa kritiskt och ta till sig det man känner att man kan och vill. Om man har fler strängar på sin lyra kan det nog bli fin musik till sist!

Några korta elevråd om hur att vara lärare

Himla fint och himla sant:  Några korta elevråd om hur att vara lärare

Bringontheeducationalrevolution

Ett utdrag ur Sir Ken Robinsons tal på TED konferensen 2010:

"I meet all kinds of people who don't enjoy what they do. They simply go through their lives getting on with it. They get no great pleasure from what they do. They endure it rather than enjoy it and wait for the weekend. But I also meet people who love what they do and couldn't imagine doing anything else. If you said to them, "Don't do this anymore," they'd wonder what you were talking about. Because it isn't what they do, it's who they are. They say, "But this is me, you know. It would be foolish for me to abandon this, because it speaks to my most authentic self." And it's not true of enough people. In fact, on the contrary, I think it's still true of a minority of people. I think there are many possible explanations for it. And high among them is education, because education, in a way, dislocates very many people from their natural talents. And human resources are like natural resources; they're often buried deep. You have to go looking for them, they're not just lying around on the surface. You have to create the circumstances where they show themselves. And you might imagine education would be the way that happens, but too often it's not. Every education system in the world is being reformed at the moment and it's not enough. Reform is no use anymore, because that's simply improving a broken model. What we need -- and the word's been used many times during the course of the past few days -- is not evolution, but a revolution in education. This has to be transformed into something else. "

Den som vill lyssna på talet bring on the revolution i sin helhet har 15 intressanta och trevliga minuter framför sig.

Försök att se människan i varje elev

Jobbar med det sista på kursen Entreprenörskap i skolan och ramlar på ett klipp på youtube om detta. Klippet är gjort av svenskt näringssliv, personen som pratar Christer Westlund. Nu är svenskt näringsliv inte en personlig favorit. De har gjort så många korkade uttalanden under de senaste åren så att man nästan dör. Deras enorma omnipotens är frånstötande, de anser verkligen att vad de tycker om ALLTING är det viktigt att vi andra får veta så att vi kan komma att tycka som dem. Svenskt näringsliv har blivit svenskt tyckande om allt. Helt krasst kan jag konstatera att i svenskt näringsliv så finns de dolares som annars alltid verkar saknas (undra varför de jämt skriker att näringslivet är på väg att duka under för skattetrycket, när det uppenbarligen finns stålar till opinionsbildning?... eh, ja, jag tycker att de indoktinerar...).

Okej, nu har jag gnällt på svenskt näringsliv lite. Men vad Christer Westlund sa var i alla fall ganska intressant. Westlund jobbar alltså med utveckling av den entreprenöriella pedagogiken, som inte ska ses som 'alla ska öppna en affär på hörnet' - pedagogik. Inte enligt vad han här säger och inte heller enligt vad han skriver i böcker. Sedan kan vi alla kanske krafsa oss i huvudet över att det är Tillväxtverkets (gamla Nuteks) definition som ligger till grund för vad entreprenörskap är och att vi i Sverige på det här området är mycket influerade av OECDs kliv in på området och deras definition. Nämen? Hade jag trots allt inte ojat mig klart? Nej, ni får ha överseende.

Tillbaka till pedagogiken. I den formen som Westlund presenterar den så är den snarast en utveckling eller variant om man så vill, av PBL, problembaserat lärande. Den entreprenöriella pedagogiken handlar om kreativitet, innovativa grepp, samarbete, lära för livet. Westlund talar om den lärande människan och hur pedagogerna i denna pedagogik måste vara just det. Han pratar mycket om arbetslagets arbete och hur det faktiskt inte går särskilt bra att genomföra entreprenöriell pedagogik om inte detta funkar. Egenskaper som arbetslagsmedlemmarna tarvar är till exempel ödmjukhet och nyfikenhet. Om en eller flera alltid kommenterar nya ideer och förslag med 'det där går inte', 'det har vi prövat', 'så gör vi redan' utan att lyfta blicken och ifrågasätta sig själv, se på sin egen undervisning med nya ögon och med nyfikenhet så blir hindren för pedagogiken höga. Och naturligtvis pratar han om samarbetet. Om samarbetet inte fungerar, om en håller hårt på sitt och om man vill dela upp allt och bara göra sin lilla bit, då blir samarbetet lidande, eller det kanske helt uteblir.

Som alla vill även jag ha lite färdig lösningar och tips hur man ska fixa till det. Och som alla ger Westlund inte det. För det går ju inte. Man får helt enkelt jobba med detta på hemmaplan. Men om man har sådana dära som håller hårt på sitt och flera som inte, liksom vill, vad gör man då? För den undersökning som jag tillsammans med mina kursare gjort visar ju att det här är ett vanligt problem. Lärare är ensamvargar som har en ganska negativ syn  inte pedagogiken som sådan  utan på att det någonsin kan fungera. Något som återkommer i våra intervjuer och något som återkommer i litteraturen. Alltså vad gör man då? Lägger ner antar jag. Det är väl så. Men guuuuu, så trist.

Litet instick om överlevnadsstrategi om det känns för djävligt: Förändra det som kan förändras, acceptera det som inte går att förändra. Om båda alternativen känns hopplösa - överge skutan. Om möjlighet till detta inte finns - bida din tid, spar din energi och så att du kan lämna så fort du får en chans. Om du har en omåttlig mängd energi: bry dig inte om detta passus utan fortsätt kriga - det behövs!

En annan gubbe som pratar om entreprenörskap i skolan är Johannison (det är väldigt mycket gubbar överallt, är det inte?). Det var han jag snodde rubriken ifrån. Han pratar om att det viktigaste varje pedagog har att göra är att se människan i varje elev. Jag tycker det är så himla fint sagt. För vi pratar så ofta om att se individen. Men vad annorlunda blir det inte genast när vi byter ut individen mot männsikan. Det är ju den vi ska se hos varandra - i alla lägen - människan!


Och som vanligt en liten länk för hugade, här kan den som vill se Christer Westlund prata entreprenöriell pedagogik

Tankar om skola och kreativitet

Jag satt och lyssnade på Ken Robinsons tal 'Schools kill creativity' och nu funderar jag. Hela den här diskussionen som pågår på alla pedagogiska instutitionern på våra högskolor hittar liksom inte hela vägen ut. Vad beror det på? För diskussionen och tankarna är på inget sätt bara Robinsons. De har funnits där ett tag. Jag menar Ellen Key pratade om papegojkunskap i börja på förra seklet och Karen Blixen sa att skolan att skolan inte är livet och att livet inte är skolan utan att skolan skulle inrätta sig efter livet. Men så var det ändå så att skolan är som den är. Varför? För att den kom till i den industriella tiden och den har utvecklats efter vad man ansåg var viktigt och bra då. Skolans högsta mål är att utbilda professorer i naturvetenskapliga ämnen? Det är liksom det allra finaste. Och så är det fortfarande idag. Fast vi vet att det inte är så. Att sitta ner och lösa matteuppgift efter matteuppgift är inte det allra största eller hur? Det är bra. Men det är också mycket annat som är bra.

Robinson säger det på ett roligt och intressant sätt : http://www.ted.com/talks/ken_robinson_says_schools_kill_creativity.html

Om man inte orkar titta för det är 20 minuter långt så säger han att skolan tar kreativiteten ur människan. Och att kreativiteten borde vara den högsta kunskapen idag. Kreativitet likställer han då med en ny tanke som leder till att man ser på saker på ett helt nytt sätt. För att kunna göra detta måste man våga göra misstag. Göra fel helt enkelt. Men det är inte något som vi premierar i skolans värld. Robinson drar massor av olika anekdoter som förgyller hans tal. Som den om flickan som satt på en lektion i teckning och ritade. Läraren frågade vad hon ritade och hon svarade: Gud. Läraren sa då att det inte var någon som visste hur Gud såg ut varpå den unga flickan replikerad: 'They will in a minute'

Själv fortsätter jag att längta efter ett öppnare klimat när det gäller lärande och kunskap, en pedagogisk revolution om man vill. Inte att det kommer att inträffa så länge majoren sitter som skolminister...

Klokskap och engagemang - är det huvudingredienserna i framtidens skola?

Idag på eftermiddagen intervjuade jag fyra av mina arbetskamrater om deras syn på entreprenöriellt lärande. Fantastiskt vad mycket som kommer fram när de får tid och utrymme att berätta om hur de ser på pedagogik.

Alla fyra var positiva till den typen av lärande - alltså det kreativa, nyfikna, initiativrika som jobbar med problemlösning i samverkan med andra. Och alla ansåg sig ha jobbat så. Men att det var svårt att få till det om inte en hel del parametrar var på plats såsom att alla i arbetslaget måste vilja det, att man har en ledning som möjliggör det, att det finns resurser - inte allt för många elever i grupper. De pratade också om samverkan och samsyn hos alla som jobbar med entreprenöriellt lärande och hur ofta det faller på grund av en svag länk i kedjan. Hur lärare då faller tillbaka i en gammal roll. När jag frågade varför svarade de att det är för att det är enklare. Hurdå, undrade jag. Svaret jag fick var att det krävde så mycket av läraren när man jobbar entreprenöriellt. Att läraren ska vara kreativ, engagerad, förberedd, motiverande, entusiasmerande och drivande. Men behöver man inte vara det annars då, undrade jag. Jo, det borde man ju vara, menade de, men så var det ju inte alltid. Ibland var det ju enklare att bara läsa i en bok och svara på frågor. I princip skulle man kunna använda samma lektionsplanering år ut och år in.

Skrämmande när man tänker på det.

Varför blir det så, undrade jag. Jo, det handlar om arv, lärararvet, så var det när de själva gick i skolan så de gör på samma sätt. Det handlar om att man inte vill öka sin arbetsbörda och det tror man att man gör. Det handlar om en kunskapssyn som menar att det rätta svaret finns i facit. Det handlar om prestige, att det kan vara svårt att frångå rollen som den allvetande.

En annan sak som de återkom till var behovet av stöd. För att klara att arbeta så intensivt nyskapande krävs en ledare som är engagerad och ger trygghet till lärarlaget och styr dem mot framgångarna genom kreativ feed-back och genom att kunna och förstå pedagogiken. Som någon sa: Eleverna behöver en coachande lärare, lärarna behöver en coachande rektor.

Det är så otroligt bra och kloka saker de säger. Saker som jag tror skulle generera framgång om de nådde längre än till mitt fördjupningsarbete för högskolan. Klokskap som finns i organisationen. Jag, som var lyssnande, frågande part, tänker att den här typen av samtal borde hållas på alla skolor med regelbundenhet. Vilka krafter det finns bland lärarna!

Det är inte tidigarelagda betyg som kommer att ge våra skolbarn studieframgångar. Det är de kloka och engagerade lärarna.

Tänkvärt om lärande, kreativitet och motivation

Jag har spenderat en stund på youtube. Det finns en mängd härliga och intressanta saker där. Här är några tänkare som är spännande:

Sir Ken Robinson - Changing Education Paradigms
http://youtu.be/zDZFcDGpL4U

Om hur skolan lever kvar i det industriella tänkandet medan resten av världen ähar tagit sig förbi postindustriell över tjänstesamhället mot upplevelseekonomi.

Steven Johnson - Where good ideas come from
http://youtu.be/NugRZGDbPFU


Kreativitet och goda ideer, hur kommer de till oss, var kommer de till oss, hur kan vi påverka dem positivt?

Dan Pink - Drive: The surprising truth about what motivates us
http://youtu.be/u6XAPnuFjJc

Inre och yttre motivation, hur funkar det egentligen? Om jag får högt betyg, hög lön och annat, jobbar jag bättre då, njae, Dan Pink säger att det funkar på enkla uppgifter men när det handlar om komplicerade uppgifter.... Då finns det många fler saker som påverkar.