Bringontheeducationalrevolution

Ett utdrag ur Sir Ken Robinsons tal på TED konferensen 2010:

"I meet all kinds of people who don't enjoy what they do. They simply go through their lives getting on with it. They get no great pleasure from what they do. They endure it rather than enjoy it and wait for the weekend. But I also meet people who love what they do and couldn't imagine doing anything else. If you said to them, "Don't do this anymore," they'd wonder what you were talking about. Because it isn't what they do, it's who they are. They say, "But this is me, you know. It would be foolish for me to abandon this, because it speaks to my most authentic self." And it's not true of enough people. In fact, on the contrary, I think it's still true of a minority of people. I think there are many possible explanations for it. And high among them is education, because education, in a way, dislocates very many people from their natural talents. And human resources are like natural resources; they're often buried deep. You have to go looking for them, they're not just lying around on the surface. You have to create the circumstances where they show themselves. And you might imagine education would be the way that happens, but too often it's not. Every education system in the world is being reformed at the moment and it's not enough. Reform is no use anymore, because that's simply improving a broken model. What we need -- and the word's been used many times during the course of the past few days -- is not evolution, but a revolution in education. This has to be transformed into something else. "

Den som vill lyssna på talet bring on the revolution i sin helhet har 15 intressanta och trevliga minuter framför sig.

Homo sapiens i nådens år 2012

Tyst och stilla här i förorten. Sonen sover. Tonåringar sover. Länge. Jag minns det själv. Min mamma höll på att bli galen. Själv kunde jag inte förstå varför man skulle kliva upp före tolv.  Nu är jag mamma själv och förstår min mammas känsla. 'Men herregud, ska han sova hela dagen?' Det är så det ska vara.  Det är olika faser i livet.

Annars kan man väl säga om den senaste veckan att det är många saker som inte är som de ska, att tiden är ur led.  Till exempel detta att en innebandytränare använder sexlekar och kvinnoförnedring som liknelse för olika försvarsspelstategier... för 14-åriga pojkar. Jag kan inte ens säga: har vi inte kommit längre? jag kan bara säga: har det gått så långt? Detta är Ojämlikhet och kvinnoförakt i Sverige, 2012. Eller att moderata riksdagsmän hälsar på  hos  rfhl (riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende) och utbrister vid beskrivning av hur dessa människor har det, att det finns inga fattiga i Sverige. Att tänka sig att dessa personer styr över andra människor ger mig kväljningar. Dessa personer sitter i beslutsfattande position när det diskuteras vad man ska göra för att förändra situationen för medborgare som hamnat i beroenden och som är i behov av samhällets stöd. De får skylla sig själva attityden hjälper väl varken dem, oss eller samhället i stort? Nu kan jag säga: har vi inte kommit längre?

Empati, förståelse för att vi alla är beroende av varandra, vart har det tagit vägen? Gammalt som gatan är uttrycket: kedjan är inte starkare än dess svagaste länk. Har vi glömt det? Har vi glömt innebörden av det?

Jo, sådana här funderingar har jag ofta. Och det är bra. Det ska jag ha. Jag är medborgare, förälder och lärare. Jag ska alltid fundera över etik och moral, över samhällelig utveckling och över vad ett humant och demokratiskt samhäll är. På djupet. Och jag ska alltid komma ihåg att människan är ett flockdjur. Vi är inte ensamvargar. Lämnades vi ensammma från början skulle vi inte överleva. Detta  är djupt rotade i oss. Därför räds vi ensamhet och utanförskap.  Utifrån denna uråldriga instinkt agerar vi varje dag, varje stund.

Men hallelujah, vi är homo sapiens den visa människan (jepp, jag vet att vi kommer från homo sapiens sapiens, som kom från afrika etc, men det innebär väl bara att vi är dubbelt så visa då, eftersom sapiens är definitionen av homo). Vi har förmågan att ställa saker och ting till rätta. Vi har förmågan att inse att livet har många olika skeden. Vi är unga och sover länge, vi blir föräldrar och stiger upp tidigt, vi är kvinnor som föder nästa generations män, vi är män som får döttrar som utsätts för ojämlikhet, vi är rika som förlorar allt i en börskrasch och hamnar på gatan, vi är fattiga som får hjälp och kan ta oss ur det och som sedan kan hjälpa andra. Vi är alla på ett ställe idag, imorgon kan vi vara någon helt annanstans. Insikten och reflektionen gör att vi är villiga att ställa saker och ting till rätta. Vi tillhör ju arten homo sapiens, den visa människan!

tankar om vår tid

Sitter hemma vid köksbordet. Långfrukost, the och mackor och juice, efter det kaffe. Och datorn. Läser DN på nätet. På DNdebatt idag ett inlägg av vänsterpartiets Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt om arbetstidsförkortning. Jag läser :
"Den gemensamma välfärden slits sönder av privatisering och segregering. Så bryts även känslan för det gemensamma och samhörigheten upp i vårt samhälle."
Jo, det har även jag tänkt. Hur svårt det är att känna gemenskap idag. Vi lever så olika liv och är så avundsjuka på varandra. Och inte för inte. De sociala och ekonomiska skillnaderna i Sverige fortsätter att växa.

Några har jobb och pengar och håller på att stressa ihjäl sig på jobbet och för att få livspusslet att funka. Andra har inget jobb och inga pengar och de håller på att stressa ihjäl sig för att få pengarna att räcka och för få livet att funka. Det här är ju fullständigt orimligt!
"Den lagstadgade normen för heltidsarbete har inte kortats sedan 1973, sedan dess har produktivitet och konsumtion stigit dramatiskt. Det är hög tid för nästa steg i en generell arbetstidsförkortning."

Men skulle vi då inte kunna dela på de jobb som finns så att det blev lite mänskligare för alla. Nämen, herregud hur tänker jag, vilka företag vill då stanna i Sverige, va!?, nån ska ju bekosta det här och jag tror inte att arbetsgivarna vill pröjsa fler än de behöver, nä, om vi gör så blir vi av med ännu fler jobb och då har ingen vunnit. Fast vet ni, det där tror jag inte ett ögonblick på. För arbetsgivare har sagt sen åttatimmarsdagen infördes att det skulle bli så, när semester beslutades att deras företag skulle gå i kvav, när 40-timmars vecka infördes osv. Och vet ni, de finns fortfarande kvar. Om man slipper betala för människor som går på underkapacitet för att de är så slutkörda, om man slipper betala för att de är hemma långtidssjukskrivna - då har man ju gjort en vinst. En ganska ordentlig en också. Ökad produktivitet och högre närvaro på jobbet - det måste väl alla arbetsgivare gilla. Ja, och sen får vi fler i arbete och ojämlikheten och självgodheten och avundsjuka och segregationen och egoismen trängs tillbaka och vi får ett samhälle som är mer humant. Vore inte det något för 2012!

Ja, och vill ni läsa debattartikeln som gjorde att mig inspirerad att skriva detta blogginlägg hittar ni den här: Hög tid att arbetstiden sänks för alla

Hjärtformad andnöd

Årets sista dag. Ett helt år har gått, sprungit förbi. Imorgon är det ett nytt år. Fast egentligen, vad är det? Tiden är ju bara tid, konstruerad av människan för att strukturera och kontrollera sin tillvaro. Jag läste någonstans att vi har klockor och ingen tid - vi borde göra oss av med klockorna och ha tid. Något att kontemplera över. Det som gör tiden till något som inte bara passerar är ju ändå händelser som väcker känslor. Att leva utifrån vad som känns rätt och kärleksfullt - det är en riktig utmaning. Inte nästa års löfte, ett löfte som löper genom hela livet. 

Årets sista inlägg på bloggen blir en dikt. Om känslor. Om livet. Om vad som händer. Kanske.

Förkylt

Jag är förkyld. Det är en förkylning utan hyfs. Helt och hållet utan hyfs. Jag har dimma i huvudet, huvudvärk, bomullskänsla. Jag har dimma i ögonen. De rinner, liksom näsan. Bronkerna väser. Andnöd. Hjärtformad andnöd. Hjärtformad för jag blev förkyld när du lämnade mig. Sedan dess har jag legat på min säng som en tyst sill, inlagd på burk. Inlagd i ättikslag.

Klart jag blev förkyld. Klart jag har dimma i huvudet, i ögonen. Tårarna är nog inte bara förkylningstårar. I ärlighetens namn. Klart jag har hjärtformad andnöd. Hur skulle jag kunna ha något annat? Jag har blivit förvandlad till en tyst sill. En förkyld tyst sill med hjärtformad andnöd.

Jag har andformad hjärtnöd och dimma i själen. Jag är kall som en sill och aldrig tyst. Gråter förkylningstårar och snyter förkylningssnor. Gälarna väser. Hjärtnöd. Hjärndöd. Inlagd på burk. Inlagd i formalin. Inlagd på psyket.

Klart jag blev helt och hållet sjuk. Klart jag dimma i själen. Dimman är nog inte bara sjuk. Dimman är ett behagligt töcken, ett täcke, en svepning. Klart jag har hjärtnöd, på burk, i formalin, till allmänt beskådande. Det är klart att sjukdomen är en förkylning och att alla sjukdomar kommer i stim, som sillen.

Jag är en sill. Det är klart jag är förkyld. I ärlighetens namn. Man ska klä på sig ordentligt så man inte blir kall, för blir man kall blir man förkyld. Kalla sillar som inte kan vara tysta om sin hjärtnöd, sin hjärtdöd, blir förkylda. Det blev så när du lämnade mig. Det är klart att förkylningen inte har någon hyfs.

Jag är helt och hållet utan.