Beteendeproblem

Jag läser om hur en ska bemöta elever med problematiska beteende. Jag gör det Eftersom jag har en grupp med många beteenden som är problematiska och jag därför behöver förkovra mig och hitta råd och stöd. I Att möta beteendeproblem bland barn och ungdomar  av Nordahl et al läser jag om konsekvenser. Jag hör ju ofta att ungdomarnas beteende måste få någon konsekvens, ofta med undermeningen ett straff. Jag läser att om vi slår på trumman allt för ivrigt och låter ett beteende få stora konsekvenser så accelererar beteendeproblemet, men om vi låter konsekvenserna vara små och direkta så blir det bättre. Vi bör alltså inte skälla på eleven för att den kastar sudd utan be eleven ta upp suddet.

Det handlar om att inte skälla på den som blivit mycket skälld på. Det ökar bara avståndet och motståndet. Tricket är att ge uppmärksamhet på det positiva. Att ge beröm. Men inte hur som helst! Berömmet ska vara specifikt och, konkret, komma direkt, vara entusiastiskt, ske under pågående arbete inte efter. Vi ska aldrig blandaberöm och kritik. Vi ska ge beröm både för arbetet och för beteendet.

Jamen det känns ju logiskt, vänligt och bra. Sen gäller det bara att inte lockas in i olika draman, att inte låta sig provoceras utan bara fortsätta med vänlig gränssättning. Nu kör vi!

ibland ibland

så undrar jag hur det är ställt med rättssäkerheten för elever i skolan. En kollega (på en annan skola) har just tagit över en klass och ska undervisa i engelska6. Första lektionen får eleverna skriva brev till hen. Här brister det för kollegan. Underlaget är katastrofalt. En av eleven kan inte ens få ihop en sammanhängande text som är begriplig. Eleven skriver 4 rader och min kollega förstår inte vad eleven vill säga. Och då är kollegan välvilligt inställd.
Sen tänker jag på den klass jag undervisade i engelska6 i förra året. Där gjorde man djupgående analyser av både text och film.
Ska skillnader verkligen vara så här stora? Nej det är klart de inte ska. Hur ska man komma åt detta? Kanske behöver skolan bli statlig för samorganisation och kanske behöver skolan externa rättningsinstitutioner.... Eller så kanske vi ska fundera över det här med betygets förtjänster....

Nationella prov och betyg - nu igen

Ja, då är det dags igen. Dags attvakta en grupp elever som skriver nationella prov. Ett av många nationella prov. Från och med nu präglas skolorna i Sverige av nationella prov. Planering av uppgifter och andra examinationer, nya vägar i lärande får stå tillbaka för de nationella proven.

Dessa prov inte utformade som ett slutprov av en kurs. Det är inte så att de kan vara allenarådande vid betygsättning. Alla kunskapskrav som måste vara uppfyllda kan inte anses vara det med dessa prov.

Nationella proven ska ge likvärdighet emellan skolor, samtidigt som elever ska ges möjlighet att visa sina kunskaper på olika sätt. Det är som att ha och äta kakan. Om man ha ett systen ned slutbetyg då är man i alla fall ärlig med att det är så man tycker att kunskap ska mätas. Men nu ser väl inte så många moderna pedagoger på lärande och kunskapande på det viset. Och det är inte heller speciellt anpassat efter vad eleverna kommer behöva kunna när de kommer ut i arbetslivet. Men ärligare.

Nationella proven är stressande för eleverna, det är stressande för lärarna och vad ger det egentligen? Likvärdig bedömning mellan olika skolor? Nä, jag tror inte det.

Och det är väl egentligen det som är den springande punkten. Likvärdig bedömning. Eftersom vi nu envisas med att betyg är nödvändigt. Till och med så nödvändigt att vi måste börja tidigare och tidigare med dem. Fast de inte erbjuder likvärdig bedömning.

Jaha, så då sitter jag här igen och förstår inte. Målinriktade betyg kom till utifrån tanken att alla elever som ville ägna sig åt högre studier skulle ges möjlighet att göra det. Det skulle alltså inte behövas ett sorteringsverktyg. För att vara sorterande var ju de relativa betygens primära uppgift.

Nu mäter vi kunskap och sorterar folk med de målinriktade betygen.  Hörni, vad är det för fel på olika typer av intagningsprov egentligen, så vi lärare kan fokusera på elevernas lärande. Och nej, det betyder inte att de får göra lite vad som helst. Det är fortfarande av intresse att ha en skola som jobbar mot olika kunskapsmål. Ja, för att fån någon slags likvärdig utbildning ni vet

Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

Jag sitter och läser Skolverkets läroplan för gymnasieskolan.  I den står det att undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Nu undrar jag: hur tänker Reinfeltd när han säger att vi ska införa betyg för tidigare år? A Klapp som är betygsforskare vi Göteborgs universitet hävdar med bestämdhet att lärandet minskar när betyg införs. Alltså går det tvårs emot den vetenskapliga grunden.

Dessutom har man sett att elever som har gått i mindre klasser (alltså inte specialklasser utan vanliga, men mindre) når högre framgång i yrkeslivet än de som gått i stora klasser. Detta beror inte på att elevtalet var litet utan att läraren hann med alla.

Om vi vill ha ett framgångsrikt skolväsen i Sverige så bör vi kanske göra faktiskt det som står i läroplanen låta undervisningen vila på vetenskaplig grund och beprovad erfarenhet.

Men nu opponerar sig någon och säger att Pisa-undersökningen visade att Sverige ligger efter och att något måste göras. Jo, jag tycker också det men jag tror att vi ska titta på vilka faktorer som faktiskt kan göra skillnad. Dessutom visar Pisa tydligt att det Sverige är dåliga på och Japan och Finland som låg i topp är bra på, är att ta hand om de svaga eleverna. Och, här kommer lite beprövad erfarenhet: svaga elever lär sig inte bättre genom betyg, de lär sig bättre genom att läraren har tid för dem.

Alltså: skolpolitikernas inslagna väg kommer inte att leda till att eleverna når bättre resultat. Det kommer leda till fler propåer om att lärarna måste göra mer, dokumentera mer, sätta in hjälpinsatser - så att lärarens tid att planera, genomföra och återkoppla sin undervisning minskar, vilket har till följd att elevernas resultat blir sämre....  Och så fortsätter den nedåtgående spiralen!

Elever som fåglar, fria eller vingklippta, vad gör vi med dem?

Det finns så mycket att fundera kring och reflektera kring när det gäller pedagogik. Alla dessa tankar och ideer. Huvudet liksom kryllar av dem och jag får inte riktigt fatt på allt. Men en sak som jag tänkt mycket på är att vi (lärare) inte verkar vilja frihetlig pedagogik.

     Vi är inte alls så modiga och framför allt inte lika tillitsfulla som fåglarna som puttar ut ungarna ur boet: - Flyg! Vi sätter ett snöre runt benet och säger: - Flyg lite, oroa dig inte, jag har dig i ett stadigt tag om det inte fungerar, men flyg lite nu en liten stund. Sen berättar vi om alla små tilltufsad elevers misslyckade flygförsök. Vi säger att det är bara de allra bästa som klarar detta och knappt ens de. Och hur ska vi kunna se och bedöma deras flykt om vi inte håller dem i bandet, om de flyger utanför vårt synfält, om de flyger högre än vi kan följa. Hur ska vi kunna ha elever som flyger högre än vi kan flyga?

     Vi (inom skolan, men även föräldrar och inte minst politiker) förefaller så förfärligt ängsliga. Oroar vi oss för fåglar som flyger? Vingklipper vi dem?
   Jag säger inte med säkerhet att vi gör det. Och om vi gör det, gör vi det nog oftast för att vi tror att det är för deras eget bästa. Vi behöver nog fundera och diskutera med varandra om dessa frågor...

Följetong: Fel jag begått, i repris - del 7

Slå så det tar blod.

Det är tredje advent idag, jag börjar bli allvarligt trött på mina egna tillkortakommande, men ska jag dra mig igenom förödmjukelsens nålsöga för att komma ut som en bättre människa på andra sidan så ska jag. Var nu den tanken kom ifrån? Kanske för att vi är i advent, vi väntar på miraklet som ska ske. Kärlekens budskap om generositet och medkänsla, hänsynsfullhet och ödmjukhet. Vända andra kinden...

De var exakt det jag inte rådde till. Min fina dotter hade under en period problem med tråkningar i skolan. Det var några äldre elever som ville sätta hennes fria vildande på plats. Hon fick inte ta det utrymme hon gjorde helt enkelt, jantes gränser är snäva. Det blev tjafs och knuff och buff. Det finns ett stopp för oss alla och till sist var hon ledsen helt enkelt och ville faktiskt inte gå till skolan. (Jo, det var bekant i skolan, men hon ansågs nog ha sig själv att skylla eftersom hon tog plats...!?)

Vad gör man då som förälder när man vill sitt barns bästa? Vi pratade om saken och hur hon skulle agera för att själv få ett slut på detta. Det var allt från att ignorera till att hämta en vuxen. Men inget hade ju givit önskat resultat. I den här snurren hade jag varit på någon kurs där en psykolog hade sagt att man behövde öva sina barn i ett nytt beteende. Det räcker inte med att säga till en som blir mobbad att säga ifrån man låta personen öva på att göra det hemma. Lite kbt helt enkelt.

- Nu får det vara slut på det här tramsandet, sa jag, nu får du markera på riktigt. Du slår en gång. Du slår hårt. Du slår så att det tar blod. Sen är det klart.

Det har var alltså den ömma moderns råd till den 9åriga dottern. Hon såg oerhört förvånad ut. Jag hade gjort en rejäl kovändning och gått från att säga att det var fel att slå till att hon skulle slå så att det tog blod.
(So far so good, än så länge är jag faktiskt bara en god mor som vill sitt barns bästa, kanske med lite oortodxa metoder men ändå. Det är väl bara att invänta tillfället när det ska bli ännu ett övertramp.)

- Men mamma, utbrast hon, det kan jag ju inte.

Jag insåg att det nog låg en del i det hon sa. Det är faktiskt tabu att slå andra. Hon skulle helt enkelt behöva öva. Det hade jag ju lärt mig på kursen. Alltså, var detta också vad jag sa till henne - ingen fara, vi övar. Så upp och skutta och under lekfulla former öva att klappa till någon. Min dotter skulle öva på mig. Oerhört smart tänkt och sedan om någon kom och muckade med henne  i skolan så skulle hon ge denna någon en propp, och sedan skulle allt bli lugnt. Det var min plan. Sagt och gjort jag retade och knuffade henne och hon puttade tillbaka och jag uppmanade henne att ta i, och så där höll vi på ganska länge. Plötsligt fick hon verkligen in en pärla, smack, rätt på munnen. Reptilhjärnan tog över kontrollen på mig omedelbart och jag sopade till henne så hon åkte i backen.

Jojo, slå så det tar blod... det var precis vad hon hade gjort. Jag blödde från munnen. Dottern hade jag mer liksom kastat undan så inget blod där. Men hon var nästan otröstlig och jag kan säga att jag mådde som skit. Hon undrade också hur det här skulle hjälpa henne. Det undrade jag också. Inte särskilt inkännande, kärleksfullt, psykologiskt och pedagogiskt gjort, suck!

Efter det hörde jag inget mer om att det var stök i skolan från min dotter. Om det berodde på att hon befarade att mamman skulle komma med mer galna förslag eller om det tog slut visste jag inte. Men skolan har ju så fina utvecklingssamtal så jag tänkte att jag nog skulle få veta. Och dagen för detta samtal kom ganska snart. Jag och dottern gick dit. Det var ett gemytligt samtal, allt verkade bara bra. Mot slutet kom då det här med finas inblandning i gruff på skolan upp. Fröken sa att det hade blivit bättre och undrade med dottern vad som hänt. Då berättade hon...


Nej, jag säger inget mer. Ni kan föreställa er själva.

Rollspel som examinationsform

Idag och igår har jag examinerat mina elever i momentet säljande samtal i servicekunskap. Hur bättre göra det än praktiskt? Två och två har eleverna varit ömsom säljare ömsom köpare, och visat upp sina kunskaper i, sin förstålse för och sin förmåga att sälja. Det har varit fantastiskt roligt, informativt och lärorikt. Ingen har misslyckats fullständigt, så som ibland sker i på skriftliga examinationer. Fler än vanligt har nått höga betyg, och underhållningsvärdet för mig som lärare jämfört med att sitta och rätta prov och inlämningsuppgifter... ja, oerhört mycket roligare är det.

Men de andra då? De som inte är inne och examinerar. Det är klart ett litet släpp blir det ju där. Alla gör inte riktigt det som de ska, trots att de har arbetsuppgifter som inte på något som helst sätt är oviktiga eller så. Nå, ska jag vara helt ärlig så gör inte alla alltid exakt vad jag förväntar mig av dem i klassrummet heller. Men sen kom jag på en grej... de får göra frågor på nästa kapitel, instuderingsfrågor till varandra som de själva rättar sedan. Då blev det lite bättre fart.

Men åter till rollspelet. Jag vill härmed rekommendera detta sätt att examinera. För lärarens skull, för elevernas skull. De ungdomar som har lite bokstavskombinationer klarar sig fint! De elever som alltid klarar sig bra på prov och är akademiskt kompetenta klarar sig fint! Tänk en examination där inte en enda elev som deltar misslyckas. Härligt!

Söndagsmorgon med pedagogiska studier

Sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och en trave böcker. Det står mycket intressanta saker i dem:
"Lärarnas professionella objekt är lärande." - Carlgren & Marton
"Ledarskap är en kommunikativ nyckelfunktion ."- Malten
"Hänvisningar till regler och principer är ofta ett uttryck för att man befinner sig på ett nybörjarstadie i utvecklingen av sin professionella kompetens."- Fuglestad

Jag tror att alla såna här små insikter leder vidare till att vara mer nöjd i sitt arbete då man kan känna att man börjar förstå lite mer och att man kan genomföra lektioner av en viss kvalitet. Höja sin lägsta nivå som man brukar säga i sportens värld. Det i sin  tur leder, tror jag till ett ökat välbefinnande i livet och med sig själv.

Ut och observera

Fältstudier är grejen. Mina studenter lär sig så mycket när de är ute och observerar hur till exempel hur människor kommunicerar med varandra.  Än så länge behöver de hjälp att analysera vad de ser. Men snart gör de det själva det är jag övertygad om. Fina, duktiga studenter!
Men nu är det helg så jag lämnar studenterna åt sitt och ägnar mig åt mitt. Den här helgen ska jag själv ägna mig åt studier. Det gäller att lägga på ett kol så att jag kommer igång med uppsatsen ordentligt. För sen vill jag också ut och observera. Då blir det klassrumsobservationer, med fokus på läraren.

Auktoritet inte auktoritär, tack!

Häromdagen bevistade jag en föreläsning. Den skulle handla om ledarskap i klassrummet, eller det hade jag förstått det som i alla fall. Den handlade om ordning och om att elever inte vet hur de ska uppföra sig och att lärare måste lära dem det. Så uppfattade jag det.

Föredragshållaren, Eva Larsson, berättade att hon hade mångårig erfarenhet av arbete  i skolan och att hon gjort många observationer och samtal och kommit fram till följande: Läraren måste styra allt. Läraren ska placera eleverna i klassrummet, bestämma vilka som ska jobba ihop, lära dem hur man håller upp dörren för varandra och så vidare. Observera att vi talar om elever på gymnasiet här.
Självklart kan det finnas individer som inte har lärt sig det sociala spelet, och självklart måste vi lärare styra upp om saker inte fungerar. Men att utgå ifrån att eleverna är så osociala och inkompetenta...? När jag lyssnade på Eva Larsson hörde jag en kvinna som sa att om man inte utövar auktoritärt ledarskap så utövar man inget ledarskap alls. Hon sa: Om man inte sköter klassrumsplaceringen så kommer det aldrig att bli arbetsro i klassrummet. Och jag förtvivlade. Var hade denna människa tjänstgjort, vad hade hon träffat för elever, vad hade hon för människosyn? Jag har inte tjänstgjort i skola i mer än sex år (Larsson i betydligt fler) men jag har en helt annan syn på detta. Självfallet kan det bli arbetsro i en klass som själva sätter sig var de vill i klassrummet, varför skulle det inte det? Jag har den erfarenheten från min egen undervisning och jag har sett det hos andra. Ska social problematik lösas genom symptombehandling - jag styr så uppstår inte problemen just här och nu i alla fall - eller ska man jobba med grunden, värderingarna? Larssons recept var alvedon - styr och se till att hålla kommandot. Jag säger jobba med gruppen, med värderingarna och med varje människas eget ansvar. Det betyder inte att jag lämnar över ledarskapet och ansvaret för lektioner och klassrumsmiljö helt till någon annan. Jag är läraren, jag tar det ansvaret, men jag anser att vi är en grupp inne i klassrummet som ska göra detta tillsammans. Alla hjälps åt. Alla styr sig själva.

Vad mer talades det om på denna föreläsning? Jo, det här med att om man släpper efter det minsta lilla kommer eleverna göra vad de kan för att ta över, för att rasera lärarens auktoritet. Nej. Nej. Och åter nej. Om ledarskapet är så skört så är det inte ett ledarskap, det är ett chefsskap och det är ju just det vi måste ta oss förbi. Idag är det många som ifrågasätter det formella chefsskapet, den informella ledaren får övertaget. Vi måste vara ledare inte chefer. Det är ju det som är det viktiga. Att enbart förorda auktoritärt ledarskap är fruktlöst. Att hävda att det försiggår ett krig i klassrummet, att göra det till en vi-och-de-fråga undergräver möjligheterna att faktiskt hjälpa lärare att bli ledare i klassrummet. (Jag gillar Kay Pollacks sätt att se på det - gilla alla, hitta en positiv egenskap hos varenda person du ska jobba med och ser hur det påverkar ditt sätt att leda arbetet. Vilka oerhörda vinster det positiva anslaget ger.) Tankarna som Larsson presenterade kändes förlegade. Omodernt, i strid med allt nytänkande kring ledarskap och all forskning kring detsamma, liksom grupprocess och hur man som ledare måste ha koll på den. Den aspekten tog Larsson inte upp alls. Jag kände mig så desillusionerad och ledsen av den här föreläsningen att jag vet inte vad. Och som lök på laxen tog mina kollegor dessa ord till sig med en slags eufori som var obehaglig. Svältfödda på den här typen av handfasta förslag, ja, kanske var det därför. Eller kanske är det för att lärare tror att ledarskap i skolan måste vara auktoritär. Kanske är det för att kåren är så hårt ansatt av politiker, media och föräldrar som kräver en massa saker utan att ha minsta kunskap om lärandets betingelser, som gör att snabba lösningar och symptombehandlingar eftersöks. Men lärande sker i dialog, med sig själv, med andra och med sig själv och andra igen. Lärandet är inte faktainhämtande allena. Lärande är inte att läsa en bok. Lärande är inte att lyssna till en föreläsning och tro att alla lösningar ska finnas där. Lärande är att inhämta ny information, att processa denna själv och med andra, att hämta ytterligare information som vidgar bilden och igen reflektera kring denna - lärandet tar inte slut.

Jag ser ju att vi är vana att lyssna på en auktoritet (lärare, föredragshållare) och tro att detta är det riktiga, det enda sanna, svaret, facit. Men så är det ju inte. Och det är ju för att vi inte ska bli kanonmat (uttryck från militären där man fostrar auktoritärt för att soldaterna inte ska ifrågasätta order som innebär att de blir just kanonmat) som vi uppmuntrar ifrågasättande och självständigt tänkande.

Vi som jobbar som lärare måste var modiga och starka. Vi ska våga  möta dessa unga människor och deras frågor och funderingar. Dessa frågor som inte alltid uttrycks som frågor utan genom agerande, gnäll, frustration, ilska och ifrågasättande.  Att odla självinsikt bör stå högt på varje lärares agenda. Betydlgit högre upp än att ordna en klassrumsplaceringslista. Vi måste skilja på att vara en auktoritet och att vara auktoritära!

Att balansera på en silvertråd

För några år sedan jobbade jag på Internationella Engelska Skolan som lärare. Vi hade kompetensutveckling en dag, en av rektorerna från en av de andra skolorna skulle hålla föredrag. Det skulle handla strategier för lärare i klassrummet. Mannen började med en liten övning: "Jag tänker på sju olika tillvägagångssätt, jag vill att ni sätter er ner och tänker ut vilka det kan vara." Tjoho, eld och lågor blev jag, så kul att få hjärngympa lite. Då kom tillägget: "Den som lyckas vinner den här." Luften gick ur mig. Jag hade inte längre någon som helst lust att försöka ta reda på vilka strategier han hade i sitt huvud, och han skulle inte heller få del av mina. Jag la ner pennan.

Det här är en liten anekdot som visar hur lätt det är att göra fel. Jag från Sverige, han från USA. När jag läste om ledarskap och hur de grundläggande kulturella olikheter, såsom individualism-kollektivism, relation till makt: maktförhållanden, huruvida man är benägen att ta risker eller ej, maskulint-feminint och fatalism,påverkar, förstod jag hur otroligt svårt det var för honom att förutse att någon skulle kunna reagera som jag. Hur kan man då agera för att undvika dessa fallgropar? En god början är naturligtvis att ha kännedom om att dessa kulturellt betingade skillnader finns och vilken typ av uttryck de tar sig.

Åke Thambert berättar i sin bok Mitt liv med Indiska om sina tankar kring arbetet i Indien. Han menade att för att vara verksam där var han tvungen att förstå de människor han jobbade med. Till exempel påtalar han det barnarbete som förekommit inom koncernen och som många hållit emot Thambert och Indiska. Att barnen i familjerna i byarna jobbade var enligt honom helt oundvikligt. Det var landets kultur att alla i familjen bidrog. Alltså gav han dem skäligt betalt istället för att ’uppfostra’ föräldrarna. Därefter har organisationen Indiska arbetat vidare och har försökt att i samarbete med Indierna få fram goda förutsättningar för arbetarna.

På Volvo jobbar man både i andra länder men också med mångkulturella arbetsplatser. Där har man ledarskapsutbildningar som ska hjälpa till att överbrygga de svårigheter som kan uppstå. Man jobbar med rollspel bland annat. Nyckeln menar man på är att se möjligheterna i olikheterna och jobba för att de ska berika. Delphine Termignon heter en av personerna som jobbar med ledarskaputbildningar inom Volvo och hon ger några snabba handfasta råd: Undvik att döma på förhand, var uppmärksam på dina egna fördomar. Upprepa vad du menade om andra verkar missförstå. Och hitta sätt som gör det lättare att kommunicera med alla, till exempel genom att fråga. Reflektera över ditt agerande, själv och med andra och analysera vad som hänt utifrån olika kulturella perspektiv.

På båda dessa företag har man upprättat ’uppförandekoder’. Genom att göra detta har organisationen tydligt talat om för alla dess medlemmar vad som gäller. Detta är naturligtvis ett sätt att i det mångkulturella få fram en tydlig gemensam organisationskultur som man kan samlas runt. För båda företagen gäller att dessa uppförandekoder utgår ifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter vilket också gör att de lätt kan förstås och ges innebörd för alla. Detta innebär inte att det helt plötsligt är en lätt match att vara ledare i dessa företag men det ger ledaren en ledstång att hålla sig i.

En annan tanke som slår mig är att det entreprenöriella förhållningssättet som förespråkar divergent tänkande, kreativitet, nyfikenhet, samarbete och så vidare naturligtvis är en god grund för vilket ledarskap som helst men kanske i synnerhet för den som ska jobba globalt. Men hur lyckas man då tillskansa sig detta entreprenöriella förhållningssätt? Man måste öva sig. Rollspel kan vara ett sätt. Att bestämma sig för att göra tvärtemot vad man brukar i en given situation (helst inte en väldigt avgörande utan helst någon som lätt kan göras ogjord om det skulle behövas), bara för att känna hur det är, för att se på nya sätt. Dessutom tror jag inte att det går att komma förbi, reflektion och analys, dialog och återkoppling. För sig själv som ledare. Och för gruppen likaså. Det är ju trots allt så att man ska åstadkomma något tillsammans.

Nu ska jag summera detta med ännu en liten del ur mitt liv. Det är en bild som suttit i mitt huvud hela tiden jag funderat och skrivit om detta med att förhålla sig till olikheter.

"En elefant balanserade på en liten, liten silvertrå-åd, det tyckte han var så intressant, så han gick och hämtade en annan elefant."

Det här är en sång som vi sjöng mycket när jag jobbade på dagis. Vi sjöng för fulla halsar och hämtade den ena efter den andra tills vi var en lång kedja med elefanter förenade genom våra händer och som gick med fötterna på rad på en imaginär lina, stadigt och tryggt i det vingliga, i gemenskap sjungande och med mycket glädje. Det här är min metafor för ledarskap i global omvandlingstid. Det finns som jag ser det en grundläggande förutsättning för att kunna klara av den balansgång som dessa olikheter kräver och det är att man anser att olikhet berikar, att det är intressant, och att man sålunda inte problematiserar olikheterna utan utgår ifrån dem som tillgångar.

Funderingar om PBL och entreprenöriell pedagogik

Jag har haft förmånen att jobba utifrån ett problembaserat lärande. En gång i veckan, en eftermiddag, satt vi och samplanerade vårt jobb. Vi jobbade i projekt. Ett projekt är uppbyggt så att det har ett övergripande mål, en utgångspunkt och examinationer som ska visa att eleverna nått det övergripande målet och kursmålen - vilka naturligtvis är sammankopplade. Detta sker genom ämnesintegrering. Utgångspunkten är ett problem av något slag, som ska trigga eleverna att genom eget aktivt och gemensamt sökande nå fram till målen. När jag läser boken Entreprenöriell pedagogik ser jag många beröringspunkter. Dessa nämns i boken, även om man där tänker att den entreprenöriella pedagogiken är en utveckling av det problembaserade lärandet. Om det är så vill jag i detta skede låta vara osagt.

Personligen tycker jag att detta arbetssätt, att jobba problembaserat är oerhört mycket mer stimulerande än det sedvanliga. Men det finns en massa aber också. Det är resurskrävande. Det kan man inte ducka. Det är nödvändigt att alla inblandade vill, vill på riktigt, annars blir det tungt och svårt att manövrera. För om man inte tajtar till pedagogiken och vet var man är på väg är det faktiskt lätt att tappa de där eleverna som man är rädd att tappa. Inte nödvändigtvis de svaga men de skoltrötta... Att börja jobba problembaserat innebär en stor tröskel. Efter nio år av rätt och fel och facit, så kan det vara oerhört svårt att själv ansvara för sig själv och för att hitta svar själva. Många elever blir arga. Andra förstår inte. Och några passar det genast väldigt bra. Det är en tröskel och en uppförsbacke, men jag är ändå inte benägen att kasta i handsken. Ungdomarna har i många år avprogrammerats från eget tänkande, klart vi måste ge dem lite tid att komma igen. Men som sagt var, finns inte en stringens och en tro på detta bland alla kollegor kommer det att falera. I boken skriver man att man frigör en massa resurs och det har man i alla år sagt på min skola också (om pbl alltså), men vardagen säger mig något annat.

Det går naturligtvis att jobba problembaserat i det egna ämnet på de egna lektionerna, precis som det går att inta ett entreprenöriellt grepp. Men effekten för elevgruppen för dess lärande om alla går samman är så mycket större. Kanske ska man som det skrivs i boken låta eleverna koppla av och bli lärarmatade emellanåt? Eller, jag har faktiskt provat det och det fungerande inte bra alls på den gruppen. Eleverna föll tillbaka i inaktivitet och förväntningar på att lärarna skulle leverera alla svaren. När sedan nästa uppdrag lanserades var det oerhört svårt att få eleverna med sig.

När uppdragen fungerar finns det nog inget roligare sätt att arbeta. Den liksom sjuder i klassrummet. Och om man som lärare och grupp har kommit så långt att man kan lita på varandra så gör det inget om någon/några elever tar micropauser och gör annat. De kan själva avgöra hur de behöver jobba. En paus, en stund på facebook till och med (alla lärares fasa!) kan vara högst välgörande. Ingen orkar vara högeffektiv hela tiden. Kan man sen dessutom hjälpa eleverna hitta möjligheter att fluktuera i grupparbetet och att olika personer agerar lok, så får man en otroligt dynamisk, glad och effektiv arbetsmiljö. Just det man talar om i boken. Och jag har upplevt det...

Men som sagt, det är inte jättelätt. Det är för oss alla en stor omställningsprocess. Och det är ofta jag får bita mig i tunga för att inte bara ställa mig och leverera de svar som för mig är de korrekta - eller för all del, de svar jag själv har fått levererade en gång i tiden. Och sen är det det där med röran...

Klämd mellan det yttre och det inre - en speciell men inte ovanlig pedagogisk situation

Det var en sån där typisk myror-i-brallan kille. Hela hans skoltillvaro kan karaktäriseras som en situation av specialpedagogisk karaktär. Han kunde inte sitta stilla. Det bara gick inte. Det var svårt att komma i tid. Det var svårt att vara tyst. Det var svårt att arbeta. Allt var svårt. Allt som handlade om att vara så där som man ska vara i skolan. Så han tog till egna strategier. Gick på toa och kom aldrig tillbaka. Tittade på youtube istället för att skriva, eller spelade spel på mobilen - då satt han ju i alla fall stilla. Han fick ingen ämneskunskap, men han lärde sig vad han måste göra för att överleva i skolan. Komplexiteten i beteendeproblem beror på samspel mellan den yttre miljön och individen. På olika sätt befästs beteendet genom negativa förstärkningar, allt ifrån marginalisering och exkludering men också genom vinster som nås där kunskapsluckor döljs och status bland kamrater höjs.

Vad gjorde jag då? Jag försökte på många olika sätt att få honom att jobba med skolarbete, att få honom att känna sig delaktig. Men med begränsad framgång måste jag tillstå. Han ville gärna prata men inte delta i diskussioner. Jag försökte hitta sånt han var bra på men han gled undan. Att arbeta med olika kamrater, som jag tänkte kunde vara ett komplement till honom, det höll bara en kort stund, sen flaxade han iväg, och kamraterna uppskattade det inte. Om jag försökte sitta ner med honom under lektion (det gör jag med fler elever, så det var inte något väldigt ovanligt som hände just honom) blev han rastlös och obekväm. Att ta honom åt sidan efter lektion för att prata med honom om vad han behövde fungerade inte. Jag uppfattade att han kände sig utpekad och särbehandlad. Han sa bara ja, ja, tills han fick gå. Gossen fick alltså möta en lärare som försökte hitta vägar för lärandet genom aktörsperspektivet, att få honom att reflektera och själv staka ut sin väg; genom bemästrandeperspektivet, då positiv återkoppling och hitta områden där han kunde vara bra var ingredienser; även det socialkonstuktivistiska perspektivet fick ett försök när gossen placerades med andra elever och jag var säker på att detta skulle fungera. Men detta att det skulle varit medvetna val av olika perspektiv är förstås en efterkonstuktion. Jag prövade och han föll, om och om igen.

Ett sätt som fungerade lite var om han satt vid en dator att stå brevid honom - gärna med en hand på axeln. Då kunde han jobba lugnt ett tag. Men om det uppstod problem, även ett litet, då gick det inte att hålla honom kvar. Att visa att jag brydde mig om hans arbete och om att han var med var inte en given framgångsfaktor. Men när jag uppmärksammade att han gick med orden att han inte skulle vara borta för länge och med en blick på klockan (dock diskret) kom han oftast tillbaka. Kanske var det här, i den här tanken: du får vara den du är men du får vara det här med oss, han hade kunnat utveckla andra beteendemönster. Om han hade blivit inkluderad i gemenskapen på riktigt. När terminen var slut hade han underkänt i alla ämnen.

Vad gjorde skolan? Mycket litet. I alla fall mycket lite av reell substans. Problemen kring den här gossen var ofta uppe till diskussion på arbetslagsmöten. Mentor och rektor hade samtal med föräldrar och med gossen själv. Men det ledde inte till någonting. Det presenterades aldrig någon strategi. Det gjordes aldrig någon utvärdering av denna strategi som kanske man kan tänka sig borde ha funnits men aldrig presenterades. Jag misstänker att den inte fanns någon annan strategi än att eleven fick uppmaningen att skärpa sig, att ta tag i skolan och att ta ansvar. Det låter krasst, men det är inte första och dessvärre inte sista gången det händer. Min uppfattning är att man diskuterade utifrån att eleven ägde problemet och sålunda skulle eleven lösa problemet.
 
Vad kunde ha gjorts? Det allra minsta som kunde ha gjorts är ju en pedagogisk kartläggning. Lärarlaget borde ha slagit sina kloka huvuden ihop och systematiskt gått igenom vad gossen torde behöva för att hantera sin inlärning. Och därefter skulle vi naturligtvis ha anpassat undervisningen efter detta.  Detta är något som måste upp på dagordningen, att faktiskt bedriva samtal kollegor emellan som leder till utveckling av arbetet. Vi borde ha problemformulerat, analyserat och givit förslag till lösningar. Det som nu hände var istället att vi berättade och oroade oss. Och ingenting förändrades.

Rymmer den gängse skolkoden alla barn? Idag har vi inte en skola för alla. Så hur ska vi göra för att nå dit?

Källor:

Nordahl, Thomas, et al. Att möta beteendeproblem bland barn och ungdomar: teoretiska och praktiska perspektiv. Stockholm: Liber, 2007.
Partanen, Petri. Från Vygotskij till lärande samtal. Stockholm: Bonniers, 2007.

Arga lärare, systemteori och en kvällspromenad

Idag hade jag tänkt skriva om hur strukturer påverkar individer och hur lätt det är att misstolka skeendet. Jag tänkte på Bo Nurmi Hanssons artikel om arga lärare och hur det verkar som dessa lärare är arga och skäller i klassrummet trots att de verkligen gillar sitt jobb. Alltså att jobba med lärande och elever. Nurmi menar att problemet har relationen lärare - elev att göra utan att problemet är av strukturell art. Alltså att pålagor om vad lärare ska göra, mindre friutrymme för lärandet, minskade resurser, ökade administrativa göromål och ständiga påhopp - i synnerhet då ifrån media, ger en så frustrerande arbetssituation att den ilska läraren känner pyser ut i det elevnära arbetet. Sorgligt ju, när man tänker på det. Han hade dock en tanke om en motståndsrörelse, om att elever och lärare ska närma sig varandra och bygga förtroende sinsemellan för att inte hamna i en nedåtgående spiral.
Sen tänkte jag koppla ihop det med Nordahl mfls bok om beteendeproblem och hur de kan förklaras systemteoretiskt. Alltså till exempel som att skolan är ett system kring en individ, och i det systemet kan strukturer utlösa problembeteenden. Ungefär som för lärarna i Nurmis artikel. Fast det handlade om elever.
Ja, så där hade jag tänkt lägga ut texten lite, men så gick jag på en kvällspromenad och kände mig så stilla i sinnet och tillfreds efteråt att behovet av att bearbeta dessa beteendeproblem och problembeteenden och strukturella problem inte kändes så angelägna.


Min kvällspromenad



Betyg motverkar lärandet

Jag läser i Magasin 360 en kort intervju med betygsforskaren Alli Klapp. Hon har undersökt vilken effekt årskurs sex betygen har. I studien deltog 7000 elever. Vad är då resultatet av studien - jo, att merparten får sämre betyg i sjuan om de får betyg i sexan. Av de som inte fick betyg sjönk inte kunskapen på samma sätt. Tidiga betyg är alltså negativt för kunskapsinhämtningen - lärandet.

Man undrar stilla om det var detta Björklund hade tänkt sig när han förordade och förordar fler betyg och mer kontroller. Men allvarligt, lite bra måste det väl vara, eller? Jo, sex procent gynnas av betygen. 94% procent försämrar sina resultat.

Alli Klapp säger att det är viktigt att man tänker igenom sina beslut innan man tar dem, och funderar över om konsekvenserna blir de önskvärda. Hon säger också att hennes resultat ligger i linje med internationell forskning. Det var kanske inte obekant redan när Björklund och sittande regering började sitt förändringsarbete i skolan, att detta inte skulle leda till förbättringar. Eller kollade de inte upp det? Skolan som ska vila på evidensbaserad grund och allt!

Betygsforskaren säger att hon ska gå vidare med sina studier uppåt i åldrarna och berättar att av det material hon redan har är trenden densamma. Betyg leder inte till bättre resultat, effektivare lärande eller större kunskapsinhämtning. Tvärtom, betyg motverkar lärandet. Skrämmande! Uppenbarligen tycker även Klapp det för hon avslutar med att uppmana alla inom skolan att vara öppna med detta och att skapa debatt.

På samma sida i nämnda tidning läser jag att IFAU (institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) konstaterar att liten klass leder till bättre resultat hos eleverna. Inte för att de är färre i klassrummet, utan för att de får mer tid med läraren. Mer lärartid leder enligt detta institut till bättre kunskaper när det gäller att läsa och räkna.

Tänka sig! Men jag tror inte att någon är förvånad. Inte ens Björklund, även om han skulle låtsas vara det.

Summasummarum: Betyg kommer inte att höja kunskapnivån bland Sveriges elever; Mer lärartid till varje elev kommer att höja kunskapsnivån hos desamma. Att genomföra en reform som inte tar hänsyn till detta är ett stort svek mot alla elever i Sverige.

22 528

Synen är något ganska viktigt i dagens samhälle. I dagens skola är det viktigt att man ser. Vad läraren skriver på tavlan, att läsa i boken, att kunna läsa av andra människor. Synen är viktig för lärandet och om synen inte är så god behöver man hjälpmedel (ser man inte alls är det en annan situation naturligtvis och man går då i speciellt anpassad studiemiljö). Hjälpmedlet för den som inte ser så bra är glasögon. Men det är dessvärre så att bland barn mellan 6-14 är det inte alla som har det trots att de behöver. Enligt en undersökning från 2009 saknar 22 528 barn i denna ålder glasögon på grund av familjens ekonomi. 2004 togs glasögonbidraget som kunde sökas bort. Idag får familjen gå till socialen för att få hjälp. Barnfattigdomen breder ut sig.

I år sätter riksförbundet Majblomman sin spotlight på detta. Man jobbar för tre saker: fria glasögon till skolbarn, en kostnadsfri skola och ett fint sommarlov. Så köp en majblomma i år och stöd kampen mot barnfattigdomen i Sverige.

Lektioner på nätet

Jag läste i en annan blogg för ett tag sedan att lektion.se har väl varenda lärare varit inne på någon gång. Nej, tänkte jag då, det har inte varenda lärare. Det är förmodligen fortfarande så att varenda lärare inte har varit inne där, men nu har jag varit det i alla fall. Peeeeeerfekt material att ha, för extra uppgifter, för vikarien - och så hundra procent krut på mina lektioner, tralalalalalala. Jo, jag känner mig jätteglad. Och tack till bloggaren som lite skamset skrev att han visst ibland förföll till att hämta en lektion därifrån. Jag känner inte någon skam. Jag känner glädje! För mig kommer det aldrig att bli istället för egen lektionsplanering, men det är väl inte på något som helst sätt sämre att ibland hämta en lektion från nätet, än att följa en lärobok. Och att följa en lärobok har jag aldrig hört någon tycka vara skamligt...

Om lärande organisationer och utvärderingsenkäter

Det pratas mycket om den, men var finns den, den lärande organisationen. Den organisation som lär av det man jobbat med. Jo, den finns nog. I alla fall understundom i många olika organisationer.
Men vad menar man egentligen när man pratar om en lärande organisation? Kanske att man regelbundet utvärderar vad man håller på med. Och detta kan då göras medelst: systematisering och kollektiv reflektion, samt att ledaren är en förebild och att miljön är tillåtande. Det är i alla fall vad litteraturen säger.
Men det finns hinder. Alltså sånt som gör att vi faktiskt inte utvärderar oss själva. Sådana hinder är: Psykologiska hinder, vi kanske helt enkelt ogillar att fundera kring vårt agerande och dess konsekvenser, för att kan vara obehagligt. Grupp-relaterade tillkortakommanden, vi kanske ingår i en ett lärarlag som helt enkelt är urusla på att ge och ta återkoppling, där det mesta handlar om att utse syndabockar och hävda sig själv, dåliga kommunikativa förmågor helt enkelt. Kunskapsteoretiska svårigheter, man kanske har svårt att dra slutsatser eller generalisera på grund av att saker upplevs som engångshändelser, och så faller det ner i den enskildes tysta kunskap eller förmedlas inte alls och blir den enskildes tysta kunskap. Det kan också vara ett ledningsproblem; tid är inte avsatt för detta, vill göra som de alltid gjort, lärandet/utvärderandet sparas till en dag när allt som har hänt, har hänt och ska gås igenom, i slutet av räkenskapsåret, läsåret, projektet...

Fast med tanke på alla enkäter som man ska fylla i jämt och ständigt: på hotellet, hos resebolaget, för konsertarrangören, på vårdcentralen och snart får man väl en när man går in på pressbyrån å köper en kvällsblaska, så borde ju organsiationerna i Sverige blomstra när det gäller lärandet! Man undrar ändå. Vad gör de med alla de där svaren som de får? Leder det verkligen till något?
Lite kritisk reflektion när man sprider enkäter till höger och vänster kanske vore på sin plats?

Lära av varandra

Att auskultera, att lyssna på, att betrakta och reflektera kring en person i arbete, i sitt värv, det är oerhört lärorikt. Jag auskulterade en kollega häromveckan och slogs av hur trevlig stämning det var i klassrummet. Fokus var arbete och studenterna var så hjälpsamma och positiva. Jag tänkte på att det var små saker som läraren gjorde som nog hade hjälpt till att etablera detta. Han avbröt ingen, allas åsikter var intressanta, en annan elev kom och behövde hans hjälp och då utryckte läraren en vilja att hjälpa den här eleven (det handlade om en praktikplats) och alla nickade instämmande. Sedan satte läraren igång ett prov och gick kort ut och pratade med den besökande eleven (oerhörd tillit!, såg inga tecken att den missbrukades, och jag fick uppfattningen att det inte hade med mig att göra).
Men det som jag tänkte allra mest på var alla hans check-points. Han var oerhört noga med att alla var med, att alla förstod - vad de skulle göra, hur de skulle göra det, och varför de skulle göra det. Det är något jag vill bli bättre på: Check-points, varför vad och hur - och utan att låta tjatig!

Lite mer funderingar om lärarlegitimationen

Okej, nu är det dags igen då. Att skriva om det här med legitimation för lärarna.
Varför ska lärare ha en legitimation? För att få högre status och högre lön genom att stänga yrket för vem som helst. Är detta något som kommer att inträffa? Nej, det förefaller orimligt att lärarkåren kommer att vara så stor att alla vikariat kan täckas upp av legitimerade lärare. För om det skulle gå så har det ju liksom gått inflation i lärarna och lön och status sänks. Om yrket inte kan stängas gentemot andra varför ska man då legitimera? Tja för att man vill försäkra sig om att lärarna är yrkesskickliga. Fast vem kollar det? Ja, vem gör det - jag vet inte det - staten antar jag, så blir man av med legitimationen om man har gjort något fel. Vad kan man göra fel? Sätta fel betyg.
För det är ju bara legitimerade lärare som får sätta betyg. Det är ju faktiskt det som verkar vara allra viktigast med den här legitimationen.  Att sätta betyg har helt plötsligt blivit det svåraste och viktigaste en lärare gör. För att göra det måste man ha legitimation. Men vänta lärarnas kärnkompetens, lärarnas professionella objekt, det som lärarna ska kunna allra bäst och ta ansvar för - elevernas lärande - det kan ju vem som helst göra. Sen om vem som helst har lyckats hjälpa elever i alla olika skeenden av deras lärande, då kan den legitimerade sätta betyg?!
Snälla någon tala om för mig vilka bra saker som kommer att följa i legitimationens spår för jag kan inte se dem!