Bloggande elever

Nu är det dags för mina elever att börja blogga. Nästa vecka ska de ut på praktik och när de är där ute så ska de skriva om vad de gör. Hälften är igång och på gång! Kul är det och vi ser nog fram emot det allihop!

Auktoritet inte auktoritär, tack!

Häromdagen bevistade jag en föreläsning. Den skulle handla om ledarskap i klassrummet, eller det hade jag förstått det som i alla fall. Den handlade om ordning och om att elever inte vet hur de ska uppföra sig och att lärare måste lära dem det. Så uppfattade jag det.

Föredragshållaren, Eva Larsson, berättade att hon hade mångårig erfarenhet av arbete  i skolan och att hon gjort många observationer och samtal och kommit fram till följande: Läraren måste styra allt. Läraren ska placera eleverna i klassrummet, bestämma vilka som ska jobba ihop, lära dem hur man håller upp dörren för varandra och så vidare. Observera att vi talar om elever på gymnasiet här.
Självklart kan det finnas individer som inte har lärt sig det sociala spelet, och självklart måste vi lärare styra upp om saker inte fungerar. Men att utgå ifrån att eleverna är så osociala och inkompetenta...? När jag lyssnade på Eva Larsson hörde jag en kvinna som sa att om man inte utövar auktoritärt ledarskap så utövar man inget ledarskap alls. Hon sa: Om man inte sköter klassrumsplaceringen så kommer det aldrig att bli arbetsro i klassrummet. Och jag förtvivlade. Var hade denna människa tjänstgjort, vad hade hon träffat för elever, vad hade hon för människosyn? Jag har inte tjänstgjort i skola i mer än sex år (Larsson i betydligt fler) men jag har en helt annan syn på detta. Självfallet kan det bli arbetsro i en klass som själva sätter sig var de vill i klassrummet, varför skulle det inte det? Jag har den erfarenheten från min egen undervisning och jag har sett det hos andra. Ska social problematik lösas genom symptombehandling - jag styr så uppstår inte problemen just här och nu i alla fall - eller ska man jobba med grunden, värderingarna? Larssons recept var alvedon - styr och se till att hålla kommandot. Jag säger jobba med gruppen, med värderingarna och med varje människas eget ansvar. Det betyder inte att jag lämnar över ledarskapet och ansvaret för lektioner och klassrumsmiljö helt till någon annan. Jag är läraren, jag tar det ansvaret, men jag anser att vi är en grupp inne i klassrummet som ska göra detta tillsammans. Alla hjälps åt. Alla styr sig själva.

Vad mer talades det om på denna föreläsning? Jo, det här med att om man släpper efter det minsta lilla kommer eleverna göra vad de kan för att ta över, för att rasera lärarens auktoritet. Nej. Nej. Och åter nej. Om ledarskapet är så skört så är det inte ett ledarskap, det är ett chefsskap och det är ju just det vi måste ta oss förbi. Idag är det många som ifrågasätter det formella chefsskapet, den informella ledaren får övertaget. Vi måste vara ledare inte chefer. Det är ju det som är det viktiga. Att enbart förorda auktoritärt ledarskap är fruktlöst. Att hävda att det försiggår ett krig i klassrummet, att göra det till en vi-och-de-fråga undergräver möjligheterna att faktiskt hjälpa lärare att bli ledare i klassrummet. (Jag gillar Kay Pollacks sätt att se på det - gilla alla, hitta en positiv egenskap hos varenda person du ska jobba med och ser hur det påverkar ditt sätt att leda arbetet. Vilka oerhörda vinster det positiva anslaget ger.) Tankarna som Larsson presenterade kändes förlegade. Omodernt, i strid med allt nytänkande kring ledarskap och all forskning kring detsamma, liksom grupprocess och hur man som ledare måste ha koll på den. Den aspekten tog Larsson inte upp alls. Jag kände mig så desillusionerad och ledsen av den här föreläsningen att jag vet inte vad. Och som lök på laxen tog mina kollegor dessa ord till sig med en slags eufori som var obehaglig. Svältfödda på den här typen av handfasta förslag, ja, kanske var det därför. Eller kanske är det för att lärare tror att ledarskap i skolan måste vara auktoritär. Kanske är det för att kåren är så hårt ansatt av politiker, media och föräldrar som kräver en massa saker utan att ha minsta kunskap om lärandets betingelser, som gör att snabba lösningar och symptombehandlingar eftersöks. Men lärande sker i dialog, med sig själv, med andra och med sig själv och andra igen. Lärandet är inte faktainhämtande allena. Lärande är inte att läsa en bok. Lärande är inte att lyssna till en föreläsning och tro att alla lösningar ska finnas där. Lärande är att inhämta ny information, att processa denna själv och med andra, att hämta ytterligare information som vidgar bilden och igen reflektera kring denna - lärandet tar inte slut.

Jag ser ju att vi är vana att lyssna på en auktoritet (lärare, föredragshållare) och tro att detta är det riktiga, det enda sanna, svaret, facit. Men så är det ju inte. Och det är ju för att vi inte ska bli kanonmat (uttryck från militären där man fostrar auktoritärt för att soldaterna inte ska ifrågasätta order som innebär att de blir just kanonmat) som vi uppmuntrar ifrågasättande och självständigt tänkande.

Vi som jobbar som lärare måste var modiga och starka. Vi ska våga  möta dessa unga människor och deras frågor och funderingar. Dessa frågor som inte alltid uttrycks som frågor utan genom agerande, gnäll, frustration, ilska och ifrågasättande.  Att odla självinsikt bör stå högt på varje lärares agenda. Betydlgit högre upp än att ordna en klassrumsplaceringslista. Vi måste skilja på att vara en auktoritet och att vara auktoritära!

Att balansera på en silvertråd

För några år sedan jobbade jag på Internationella Engelska Skolan som lärare. Vi hade kompetensutveckling en dag, en av rektorerna från en av de andra skolorna skulle hålla föredrag. Det skulle handla strategier för lärare i klassrummet. Mannen började med en liten övning: "Jag tänker på sju olika tillvägagångssätt, jag vill att ni sätter er ner och tänker ut vilka det kan vara." Tjoho, eld och lågor blev jag, så kul att få hjärngympa lite. Då kom tillägget: "Den som lyckas vinner den här." Luften gick ur mig. Jag hade inte längre någon som helst lust att försöka ta reda på vilka strategier han hade i sitt huvud, och han skulle inte heller få del av mina. Jag la ner pennan.

Det här är en liten anekdot som visar hur lätt det är att göra fel. Jag från Sverige, han från USA. När jag läste om ledarskap och hur de grundläggande kulturella olikheter, såsom individualism-kollektivism, relation till makt: maktförhållanden, huruvida man är benägen att ta risker eller ej, maskulint-feminint och fatalism,påverkar, förstod jag hur otroligt svårt det var för honom att förutse att någon skulle kunna reagera som jag. Hur kan man då agera för att undvika dessa fallgropar? En god början är naturligtvis att ha kännedom om att dessa kulturellt betingade skillnader finns och vilken typ av uttryck de tar sig.

Åke Thambert berättar i sin bok Mitt liv med Indiska om sina tankar kring arbetet i Indien. Han menade att för att vara verksam där var han tvungen att förstå de människor han jobbade med. Till exempel påtalar han det barnarbete som förekommit inom koncernen och som många hållit emot Thambert och Indiska. Att barnen i familjerna i byarna jobbade var enligt honom helt oundvikligt. Det var landets kultur att alla i familjen bidrog. Alltså gav han dem skäligt betalt istället för att ’uppfostra’ föräldrarna. Därefter har organisationen Indiska arbetat vidare och har försökt att i samarbete med Indierna få fram goda förutsättningar för arbetarna.

På Volvo jobbar man både i andra länder men också med mångkulturella arbetsplatser. Där har man ledarskapsutbildningar som ska hjälpa till att överbrygga de svårigheter som kan uppstå. Man jobbar med rollspel bland annat. Nyckeln menar man på är att se möjligheterna i olikheterna och jobba för att de ska berika. Delphine Termignon heter en av personerna som jobbar med ledarskaputbildningar inom Volvo och hon ger några snabba handfasta råd: Undvik att döma på förhand, var uppmärksam på dina egna fördomar. Upprepa vad du menade om andra verkar missförstå. Och hitta sätt som gör det lättare att kommunicera med alla, till exempel genom att fråga. Reflektera över ditt agerande, själv och med andra och analysera vad som hänt utifrån olika kulturella perspektiv.

På båda dessa företag har man upprättat ’uppförandekoder’. Genom att göra detta har organisationen tydligt talat om för alla dess medlemmar vad som gäller. Detta är naturligtvis ett sätt att i det mångkulturella få fram en tydlig gemensam organisationskultur som man kan samlas runt. För båda företagen gäller att dessa uppförandekoder utgår ifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter vilket också gör att de lätt kan förstås och ges innebörd för alla. Detta innebär inte att det helt plötsligt är en lätt match att vara ledare i dessa företag men det ger ledaren en ledstång att hålla sig i.

En annan tanke som slår mig är att det entreprenöriella förhållningssättet som förespråkar divergent tänkande, kreativitet, nyfikenhet, samarbete och så vidare naturligtvis är en god grund för vilket ledarskap som helst men kanske i synnerhet för den som ska jobba globalt. Men hur lyckas man då tillskansa sig detta entreprenöriella förhållningssätt? Man måste öva sig. Rollspel kan vara ett sätt. Att bestämma sig för att göra tvärtemot vad man brukar i en given situation (helst inte en väldigt avgörande utan helst någon som lätt kan göras ogjord om det skulle behövas), bara för att känna hur det är, för att se på nya sätt. Dessutom tror jag inte att det går att komma förbi, reflektion och analys, dialog och återkoppling. För sig själv som ledare. Och för gruppen likaså. Det är ju trots allt så att man ska åstadkomma något tillsammans.

Nu ska jag summera detta med ännu en liten del ur mitt liv. Det är en bild som suttit i mitt huvud hela tiden jag funderat och skrivit om detta med att förhålla sig till olikheter.

"En elefant balanserade på en liten, liten silvertrå-åd, det tyckte han var så intressant, så han gick och hämtade en annan elefant."

Det här är en sång som vi sjöng mycket när jag jobbade på dagis. Vi sjöng för fulla halsar och hämtade den ena efter den andra tills vi var en lång kedja med elefanter förenade genom våra händer och som gick med fötterna på rad på en imaginär lina, stadigt och tryggt i det vingliga, i gemenskap sjungande och med mycket glädje. Det här är min metafor för ledarskap i global omvandlingstid. Det finns som jag ser det en grundläggande förutsättning för att kunna klara av den balansgång som dessa olikheter kräver och det är att man anser att olikhet berikar, att det är intressant, och att man sålunda inte problematiserar olikheterna utan utgår ifrån dem som tillgångar.