Beteendeproblem

Jag läser om hur en ska bemöta elever med problematiska beteende. Jag gör det Eftersom jag har en grupp med många beteenden som är problematiska och jag därför behöver förkovra mig och hitta råd och stöd. I Att möta beteendeproblem bland barn och ungdomar  av Nordahl et al läser jag om konsekvenser. Jag hör ju ofta att ungdomarnas beteende måste få någon konsekvens, ofta med undermeningen ett straff. Jag läser att om vi slår på trumman allt för ivrigt och låter ett beteende få stora konsekvenser så accelererar beteendeproblemet, men om vi låter konsekvenserna vara små och direkta så blir det bättre. Vi bör alltså inte skälla på eleven för att den kastar sudd utan be eleven ta upp suddet.

Det handlar om att inte skälla på den som blivit mycket skälld på. Det ökar bara avståndet och motståndet. Tricket är att ge uppmärksamhet på det positiva. Att ge beröm. Men inte hur som helst! Berömmet ska vara specifikt och, konkret, komma direkt, vara entusiastiskt, ske under pågående arbete inte efter. Vi ska aldrig blandaberöm och kritik. Vi ska ge beröm både för arbetet och för beteendet.

Jamen det känns ju logiskt, vänligt och bra. Sen gäller det bara att inte lockas in i olika draman, att inte låta sig provoceras utan bara fortsätta med vänlig gränssättning. Nu kör vi!

Vad händer i klassrummet?

Nu är uppsatsen på väg att arta sig till något. Jag har skrivit en litteraturöversikt eller teoribakgrund eller vad man nu vill kalla det. Krafsat ner något litet om metoden. Gjort en stilig observationsmall och börjat observera. Det är nu det roliga börjar. Vad gör de? Vad händer? Jaha, han gör så? och hon gör så? Jaså, då blir det så här. Här är en härlig stämning, här är inte - varför?

Att observera vad som händer i klassrummet, elevernas agerande, lärarens agerande, det är så oerhört spännande. De två senaste jag var på hade lärarna helt olika stil att vara lärare, eller ledare skulle jag kanske hellre säga. Den ena var mer auktoritär eller med lite mordernare uttryck, transactional, den andra mer demokratisk eller transformativ. Ingen var dock särpräglat mycket åt ena eller andra hållet utan mer drag åt. Klasserna var ganska lika. Lite yviga. Blev det någon skillnad beroende på hur läraren uppförde sig? Jo, det blev det, men inte några revolutionerande skillnader. Det handlade mer om stämningen i klassen, hur öppen den var, om det fanns en dialog eller inte. Var det någon skillnad i arbetsro? Nej, egentligen inte. Kanske marginellt tystare i den klassen där den mer autkoritära läraren var men där fanns också betydligt mer sidosysselsättningar som mobilanvändande till exempel.

Jag har gjort tre auskultationer, eller klassrumsobservationer, jag har en till inbokad och har frågat ytterligare två som jag ännu inte fått något svar från. Hoppas de hör av sig snart och tackar ja. För jag vill gärna göra fler klassrumsobservationer; det är så kul och lärorikt!

Varför är vissa lärare självklara ledare?

Jag har funderat mycket kring det här med ledarskap. Vad är det egentligen? Vad gör vissa personer till ledare utan vad det verkar särskilt mycket anstängning? Och varför verkar somliga aldrig riktigt nå dit, hur mycket de än försöker?
Det är dessa funderingar bland annat som ligger till grund för mitt uppsatsarbete (som det visserligen går väldans trögt med). En del lärare kan gå in i nästan vilken klass som helst och få det att fungera. Andra, nej, det går inte.
Naturligtvis har jag läst en massa litteratur, just nu Ledarskap i klassrummet av Stensmo. Och jo, alla har sina poänger och lyfter fram kloka saker. Stensmo säger till exempel att planeringen är grunden till allt ledarskap i klassrummet. Ja, det blir besvärligare utan helt klart. Men det finns fortfarande lirare som går in och liksom skjuter från höften och får det att hålla.
Där jag jobbar nu har jag en kollega som har stora problem i 'min' klass. Hon är ömsom rasande arg, ledsen, besviken och uppgiven när hon har haft dem. Och tro mig, hennes lektioner är välplanerade. Hon vet tydligt var de alla ska. Men det funkar ju inte. Inte när hon är där inne. Inte in-action. För att inte knäcka hennes självförtroende hör jag andra säga att ja, den klassen är svår, och usch för den och den eleven. Men när jag pratar med lärare som undervisar 'min' klass så, nej det funkar, de är som de är men de är bättre än förra året osv. Nu har biträdande rektor kontaktat mig för att be mig ta itu med klassen. Jag var kunde bara besvara det med att jag gärna jobbar med grupp-process och teambuilding men att förmaningar och pekpinnar inte passade. Uppmaningen eller kanske mer förfrågan och önskan var att jag skulle diskutera med klassen hur lärare uppfattade dem och den kom sig av att min kollega har problem i klassrumssituationen.
Jag funderar då: varför blir det så när hon är där? Vad gör kollegiet för att förbättra situationen? Ska man bara säga fy och usch om klassen eller ska man börja fundera över lärarkollegans agerande? Jag kommer aldrig att säga att det är hennes FEL att det inte fungerar. Inte heller kommer jag att säga att det är klassens FEL att det knasar sig. Att leta syndabockar känns barnsligt och fruktlöst. Detta är en situation som uppstår när alla dessa individer är tillsammans. Det krävs minst två för att dansa vals...
Den förklaring som kanske närmat sig en förklaring för mig är vad Jacobsen mfl skrev i Möt eleven, det tarvas autencitet ifrån läraren, och det tarvas självkännedom för att klara det. Att veta vem man är privat och offentligt, att kunna skilja läraren från egot men att ändå samtidigt vara äkta. Kan det vara det som gör en del av ledarskapet?

Söndagsmorgon med pedagogiska studier

Sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och en trave böcker. Det står mycket intressanta saker i dem:
"Lärarnas professionella objekt är lärande." - Carlgren & Marton
"Ledarskap är en kommunikativ nyckelfunktion ."- Malten
"Hänvisningar till regler och principer är ofta ett uttryck för att man befinner sig på ett nybörjarstadie i utvecklingen av sin professionella kompetens."- Fuglestad

Jag tror att alla såna här små insikter leder vidare till att vara mer nöjd i sitt arbete då man kan känna att man börjar förstå lite mer och att man kan genomföra lektioner av en viss kvalitet. Höja sin lägsta nivå som man brukar säga i sportens värld. Det i sin  tur leder, tror jag till ett ökat välbefinnande i livet och med sig själv.

Auktoritet inte auktoritär, tack!

Häromdagen bevistade jag en föreläsning. Den skulle handla om ledarskap i klassrummet, eller det hade jag förstått det som i alla fall. Den handlade om ordning och om att elever inte vet hur de ska uppföra sig och att lärare måste lära dem det. Så uppfattade jag det.

Föredragshållaren, Eva Larsson, berättade att hon hade mångårig erfarenhet av arbete  i skolan och att hon gjort många observationer och samtal och kommit fram till följande: Läraren måste styra allt. Läraren ska placera eleverna i klassrummet, bestämma vilka som ska jobba ihop, lära dem hur man håller upp dörren för varandra och så vidare. Observera att vi talar om elever på gymnasiet här.
Självklart kan det finnas individer som inte har lärt sig det sociala spelet, och självklart måste vi lärare styra upp om saker inte fungerar. Men att utgå ifrån att eleverna är så osociala och inkompetenta...? När jag lyssnade på Eva Larsson hörde jag en kvinna som sa att om man inte utövar auktoritärt ledarskap så utövar man inget ledarskap alls. Hon sa: Om man inte sköter klassrumsplaceringen så kommer det aldrig att bli arbetsro i klassrummet. Och jag förtvivlade. Var hade denna människa tjänstgjort, vad hade hon träffat för elever, vad hade hon för människosyn? Jag har inte tjänstgjort i skola i mer än sex år (Larsson i betydligt fler) men jag har en helt annan syn på detta. Självfallet kan det bli arbetsro i en klass som själva sätter sig var de vill i klassrummet, varför skulle det inte det? Jag har den erfarenheten från min egen undervisning och jag har sett det hos andra. Ska social problematik lösas genom symptombehandling - jag styr så uppstår inte problemen just här och nu i alla fall - eller ska man jobba med grunden, värderingarna? Larssons recept var alvedon - styr och se till att hålla kommandot. Jag säger jobba med gruppen, med värderingarna och med varje människas eget ansvar. Det betyder inte att jag lämnar över ledarskapet och ansvaret för lektioner och klassrumsmiljö helt till någon annan. Jag är läraren, jag tar det ansvaret, men jag anser att vi är en grupp inne i klassrummet som ska göra detta tillsammans. Alla hjälps åt. Alla styr sig själva.

Vad mer talades det om på denna föreläsning? Jo, det här med att om man släpper efter det minsta lilla kommer eleverna göra vad de kan för att ta över, för att rasera lärarens auktoritet. Nej. Nej. Och åter nej. Om ledarskapet är så skört så är det inte ett ledarskap, det är ett chefsskap och det är ju just det vi måste ta oss förbi. Idag är det många som ifrågasätter det formella chefsskapet, den informella ledaren får övertaget. Vi måste vara ledare inte chefer. Det är ju det som är det viktiga. Att enbart förorda auktoritärt ledarskap är fruktlöst. Att hävda att det försiggår ett krig i klassrummet, att göra det till en vi-och-de-fråga undergräver möjligheterna att faktiskt hjälpa lärare att bli ledare i klassrummet. (Jag gillar Kay Pollacks sätt att se på det - gilla alla, hitta en positiv egenskap hos varenda person du ska jobba med och ser hur det påverkar ditt sätt att leda arbetet. Vilka oerhörda vinster det positiva anslaget ger.) Tankarna som Larsson presenterade kändes förlegade. Omodernt, i strid med allt nytänkande kring ledarskap och all forskning kring detsamma, liksom grupprocess och hur man som ledare måste ha koll på den. Den aspekten tog Larsson inte upp alls. Jag kände mig så desillusionerad och ledsen av den här föreläsningen att jag vet inte vad. Och som lök på laxen tog mina kollegor dessa ord till sig med en slags eufori som var obehaglig. Svältfödda på den här typen av handfasta förslag, ja, kanske var det därför. Eller kanske är det för att lärare tror att ledarskap i skolan måste vara auktoritär. Kanske är det för att kåren är så hårt ansatt av politiker, media och föräldrar som kräver en massa saker utan att ha minsta kunskap om lärandets betingelser, som gör att snabba lösningar och symptombehandlingar eftersöks. Men lärande sker i dialog, med sig själv, med andra och med sig själv och andra igen. Lärandet är inte faktainhämtande allena. Lärande är inte att läsa en bok. Lärande är inte att lyssna till en föreläsning och tro att alla lösningar ska finnas där. Lärande är att inhämta ny information, att processa denna själv och med andra, att hämta ytterligare information som vidgar bilden och igen reflektera kring denna - lärandet tar inte slut.

Jag ser ju att vi är vana att lyssna på en auktoritet (lärare, föredragshållare) och tro att detta är det riktiga, det enda sanna, svaret, facit. Men så är det ju inte. Och det är ju för att vi inte ska bli kanonmat (uttryck från militären där man fostrar auktoritärt för att soldaterna inte ska ifrågasätta order som innebär att de blir just kanonmat) som vi uppmuntrar ifrågasättande och självständigt tänkande.

Vi som jobbar som lärare måste var modiga och starka. Vi ska våga  möta dessa unga människor och deras frågor och funderingar. Dessa frågor som inte alltid uttrycks som frågor utan genom agerande, gnäll, frustration, ilska och ifrågasättande.  Att odla självinsikt bör stå högt på varje lärares agenda. Betydlgit högre upp än att ordna en klassrumsplaceringslista. Vi måste skilja på att vara en auktoritet och att vara auktoritära!

Att balansera på en silvertråd

För några år sedan jobbade jag på Internationella Engelska Skolan som lärare. Vi hade kompetensutveckling en dag, en av rektorerna från en av de andra skolorna skulle hålla föredrag. Det skulle handla strategier för lärare i klassrummet. Mannen började med en liten övning: "Jag tänker på sju olika tillvägagångssätt, jag vill att ni sätter er ner och tänker ut vilka det kan vara." Tjoho, eld och lågor blev jag, så kul att få hjärngympa lite. Då kom tillägget: "Den som lyckas vinner den här." Luften gick ur mig. Jag hade inte längre någon som helst lust att försöka ta reda på vilka strategier han hade i sitt huvud, och han skulle inte heller få del av mina. Jag la ner pennan.

Det här är en liten anekdot som visar hur lätt det är att göra fel. Jag från Sverige, han från USA. När jag läste om ledarskap och hur de grundläggande kulturella olikheter, såsom individualism-kollektivism, relation till makt: maktförhållanden, huruvida man är benägen att ta risker eller ej, maskulint-feminint och fatalism,påverkar, förstod jag hur otroligt svårt det var för honom att förutse att någon skulle kunna reagera som jag. Hur kan man då agera för att undvika dessa fallgropar? En god början är naturligtvis att ha kännedom om att dessa kulturellt betingade skillnader finns och vilken typ av uttryck de tar sig.

Åke Thambert berättar i sin bok Mitt liv med Indiska om sina tankar kring arbetet i Indien. Han menade att för att vara verksam där var han tvungen att förstå de människor han jobbade med. Till exempel påtalar han det barnarbete som förekommit inom koncernen och som många hållit emot Thambert och Indiska. Att barnen i familjerna i byarna jobbade var enligt honom helt oundvikligt. Det var landets kultur att alla i familjen bidrog. Alltså gav han dem skäligt betalt istället för att ’uppfostra’ föräldrarna. Därefter har organisationen Indiska arbetat vidare och har försökt att i samarbete med Indierna få fram goda förutsättningar för arbetarna.

På Volvo jobbar man både i andra länder men också med mångkulturella arbetsplatser. Där har man ledarskapsutbildningar som ska hjälpa till att överbrygga de svårigheter som kan uppstå. Man jobbar med rollspel bland annat. Nyckeln menar man på är att se möjligheterna i olikheterna och jobba för att de ska berika. Delphine Termignon heter en av personerna som jobbar med ledarskaputbildningar inom Volvo och hon ger några snabba handfasta råd: Undvik att döma på förhand, var uppmärksam på dina egna fördomar. Upprepa vad du menade om andra verkar missförstå. Och hitta sätt som gör det lättare att kommunicera med alla, till exempel genom att fråga. Reflektera över ditt agerande, själv och med andra och analysera vad som hänt utifrån olika kulturella perspektiv.

På båda dessa företag har man upprättat ’uppförandekoder’. Genom att göra detta har organisationen tydligt talat om för alla dess medlemmar vad som gäller. Detta är naturligtvis ett sätt att i det mångkulturella få fram en tydlig gemensam organisationskultur som man kan samlas runt. För båda företagen gäller att dessa uppförandekoder utgår ifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter vilket också gör att de lätt kan förstås och ges innebörd för alla. Detta innebär inte att det helt plötsligt är en lätt match att vara ledare i dessa företag men det ger ledaren en ledstång att hålla sig i.

En annan tanke som slår mig är att det entreprenöriella förhållningssättet som förespråkar divergent tänkande, kreativitet, nyfikenhet, samarbete och så vidare naturligtvis är en god grund för vilket ledarskap som helst men kanske i synnerhet för den som ska jobba globalt. Men hur lyckas man då tillskansa sig detta entreprenöriella förhållningssätt? Man måste öva sig. Rollspel kan vara ett sätt. Att bestämma sig för att göra tvärtemot vad man brukar i en given situation (helst inte en väldigt avgörande utan helst någon som lätt kan göras ogjord om det skulle behövas), bara för att känna hur det är, för att se på nya sätt. Dessutom tror jag inte att det går att komma förbi, reflektion och analys, dialog och återkoppling. För sig själv som ledare. Och för gruppen likaså. Det är ju trots allt så att man ska åstadkomma något tillsammans.

Nu ska jag summera detta med ännu en liten del ur mitt liv. Det är en bild som suttit i mitt huvud hela tiden jag funderat och skrivit om detta med att förhålla sig till olikheter.

"En elefant balanserade på en liten, liten silvertrå-åd, det tyckte han var så intressant, så han gick och hämtade en annan elefant."

Det här är en sång som vi sjöng mycket när jag jobbade på dagis. Vi sjöng för fulla halsar och hämtade den ena efter den andra tills vi var en lång kedja med elefanter förenade genom våra händer och som gick med fötterna på rad på en imaginär lina, stadigt och tryggt i det vingliga, i gemenskap sjungande och med mycket glädje. Det här är min metafor för ledarskap i global omvandlingstid. Det finns som jag ser det en grundläggande förutsättning för att kunna klara av den balansgång som dessa olikheter kräver och det är att man anser att olikhet berikar, att det är intressant, och att man sålunda inte problematiserar olikheterna utan utgår ifrån dem som tillgångar.

Vem är läraren?

Detta är magister Flykt, och hans klass det är de här.

På sätt och vis en vanlig klass, fast en del konstigt händer där.

För när huvudet blir för fullt, och timmarna för långa,

och bänkarna man sitter i känns obekväma, trånga,

då är det nånting märkligt, nått speciellt som händer

för alla börjar tänka på allt möjligt: kor och händer,

lösa tänder, andra länder.

Och Flykt han tappar tråden, det ska ni snart få se.

Det kan bli lite rörigt ett tag, men vad gör det?

Ja, blir det lite rörigt här ett tag, så vad gör det?

http://www.youtube.com/watch?v=paH2uaW3iLw, 2012.02.02　　

Magister Flykt, en tecknad serie från 80-talet. Alldeles bedårande är den. Men den är faktiskt mer än så. Den visar på att ett klass är en dynamisk plats, eftersom den består av en grupp individer. Och de är alla olika. Och läraren är inte en robot som står där framme och levererar kunskap till eleverna på löpande band. Magister Flykt skulle man kunna säga har ett situerat ledarskap, han läser av sig själv och gruppen och anpassar sig och sin undervisning utefter det.

För det är ju så att för att kunna bedriva lärararbete är det viktigt att känna till lärandets villkor. Det är sålunda viktigt att ha förståelse för lärandets olika betingelser. Vårt lärande påverkas av den sociala och kulturella värld vi befinner oss i. Genom att kommunicera först med sig själv, det som Vygotskij kallade egocentriskt språk och sedan genom att kommunicera med andra upptäcker vi våra erfarenheter och därmed uppstår ett lärande. Oreflekterat, otänkt är ingenting, då händer ingenting. Genom samspel med andra, i kommunikation med andra formas vår värld. Det är så vi lär oss.  Samtidigt måste vi komma ihåg att var och en måste få pröva sin tanke själv. För att känna till lärandets olika betingelser har även en annan innebörd. En vill vara varm för att kunna lära, en vill ha mycket ljus, en annan behöver musik för att kunna koncentrera sig . Och för att ta till sig något nytt måste man också för möjlighet att koncentrera sig. Det är alltså av största vikt att läraren kan skapa ett gott klassrumsklimat. Och detta handlar om många olika saker. Som till exempel att ge de lärande möjlighet att lära på sitt sätt och att få den hjälp de behöver. Men också att ha kunskap om och förståelse för grupprocesser.
 Detta med att förstå grupprocesser är något som man talar mycket om när man talar om ledarskap. Att ha förståelse för att man är en ledare och kunna arbeta med sin ledarstil är en viktig del i lärararbetet. Lärarens egen person är ett mycket viktigt redskap i arbetet. Har man då inte funderat över att man är ledare och att man som sådan ska jobba med att få sina grupper/studenter att nå sina mål, då lyckas man bara om man har en medfödd talang att leda.

Vilket leder mig till kanske den viktigaste punkten när det gäller lärande och lärararbete; det tarvar självkännedom. Det är fullständigt nödvändigt att jobba med sig själv för att förstå vem man är - och här kommer ett viktigt tillägg - i sin profession. För även om man kan få syn på sig själv som privatperson måste man också vet vem yrkespersonen är. Det är det som gör att vi kan vara personliga utan att vara privata. Det är det som gör att vi funderar över varför vi ska göra saker, samtidigt som vi tänker på vad och hur. Det är det som gör oss trovärdiga. Detta funderande kring sig själv i professionen gör också att vi kommer att upptäcka behov av språk och etik. Och eftersom lärande föregår inte bara på egen kammare utan i allra högsta grad i samspel med andra kommer den diskussionen att stärka inte bara den egna yrkesidentiten utan hela kårens. Detta blir än mer tydligt om man betänker att kompetens är att veta vad man gör. Det innebär ju att när läraren jobbar med frågan 'vem är jag i min profession?' så kommer man in på viktiga områden för en lärare att kunna som detta att ha kunskap om styrdokumenten och att ha kunskap om vilka arbetsuppgifter man har samt att kunna sitt ämne. Vad innebär då detta? Ja, styrdokumenten är ju de ramar som vi jobbar inom som lärare, det visar den politiska strävan inom området. Och eftersom vi är ämbetsmän åligger det oss att kunna detta. Det handlar också om rättssäkerheten för eleven. Är då inte att känna till vilka arbetsuppgifter man har samma sak? Nja, inte riktigt skulle jag vilja påstå. För arbetsuppgifterna kan se lite olika ut på olika ställen. Så detta är också något som varje lärare måste skaffa sig kunskap om. En gubbe som jobbat med professionella kännetecken är Lorti och bland hans kriterier var yrkesmässig autonomi en, att veta hur ramen ser ut och att veta vad man kan påverka och vad man inte kan påverka. Ämneskunskapen då? Ja då menar jag inte att bara kunna ett ämne utan att veta vad det innebär att lära till exempel ett språk, vad är det man kan när man kan ett språk och alltså inte att kunna språket själv. Det här som som vi benämner didaktik, vad och hur, är väsentligt. Tillika naturligtvis bedömarkompetensen där det ingår att tolka och återkoppla bland annat.

Magister Flykt han skulle nog ha mått bra av att ha en närmare arbete med de andra lärarna. Men han hade ändå en känsla för sitt yrke. Och som så många lärare förättade han sitt värv på ett ypperligt sätt, med tvivel på sin kompetens, eftersom han inte kunde verbalisera sin tysta kunskap.

Homo sapiens i nådens år 2012

Tyst och stilla här i förorten. Sonen sover. Tonåringar sover. Länge. Jag minns det själv. Min mamma höll på att bli galen. Själv kunde jag inte förstå varför man skulle kliva upp före tolv.  Nu är jag mamma själv och förstår min mammas känsla. 'Men herregud, ska han sova hela dagen?' Det är så det ska vara.  Det är olika faser i livet.

Annars kan man väl säga om den senaste veckan att det är många saker som inte är som de ska, att tiden är ur led.  Till exempel detta att en innebandytränare använder sexlekar och kvinnoförnedring som liknelse för olika försvarsspelstategier... för 14-åriga pojkar. Jag kan inte ens säga: har vi inte kommit längre? jag kan bara säga: har det gått så långt? Detta är Ojämlikhet och kvinnoförakt i Sverige, 2012. Eller att moderata riksdagsmän hälsar på  hos  rfhl (riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende) och utbrister vid beskrivning av hur dessa människor har det, att det finns inga fattiga i Sverige. Att tänka sig att dessa personer styr över andra människor ger mig kväljningar. Dessa personer sitter i beslutsfattande position när det diskuteras vad man ska göra för att förändra situationen för medborgare som hamnat i beroenden och som är i behov av samhällets stöd. De får skylla sig själva attityden hjälper väl varken dem, oss eller samhället i stort? Nu kan jag säga: har vi inte kommit längre?

Empati, förståelse för att vi alla är beroende av varandra, vart har det tagit vägen? Gammalt som gatan är uttrycket: kedjan är inte starkare än dess svagaste länk. Har vi glömt det? Har vi glömt innebörden av det?

Jo, sådana här funderingar har jag ofta. Och det är bra. Det ska jag ha. Jag är medborgare, förälder och lärare. Jag ska alltid fundera över etik och moral, över samhällelig utveckling och över vad ett humant och demokratiskt samhäll är. På djupet. Och jag ska alltid komma ihåg att människan är ett flockdjur. Vi är inte ensamvargar. Lämnades vi ensammma från början skulle vi inte överleva. Detta  är djupt rotade i oss. Därför räds vi ensamhet och utanförskap.  Utifrån denna uråldriga instinkt agerar vi varje dag, varje stund.

Men hallelujah, vi är homo sapiens den visa människan (jepp, jag vet att vi kommer från homo sapiens sapiens, som kom från afrika etc, men det innebär väl bara att vi är dubbelt så visa då, eftersom sapiens är definitionen av homo). Vi har förmågan att ställa saker och ting till rätta. Vi har förmågan att inse att livet har många olika skeden. Vi är unga och sover länge, vi blir föräldrar och stiger upp tidigt, vi är kvinnor som föder nästa generations män, vi är män som får döttrar som utsätts för ojämlikhet, vi är rika som förlorar allt i en börskrasch och hamnar på gatan, vi är fattiga som får hjälp och kan ta oss ur det och som sedan kan hjälpa andra. Vi är alla på ett ställe idag, imorgon kan vi vara någon helt annanstans. Insikten och reflektionen gör att vi är villiga att ställa saker och ting till rätta. Vi tillhör ju arten homo sapiens, den visa människan!

Klokskap och engagemang - är det huvudingredienserna i framtidens skola?

Idag på eftermiddagen intervjuade jag fyra av mina arbetskamrater om deras syn på entreprenöriellt lärande. Fantastiskt vad mycket som kommer fram när de får tid och utrymme att berätta om hur de ser på pedagogik.

Alla fyra var positiva till den typen av lärande - alltså det kreativa, nyfikna, initiativrika som jobbar med problemlösning i samverkan med andra. Och alla ansåg sig ha jobbat så. Men att det var svårt att få till det om inte en hel del parametrar var på plats såsom att alla i arbetslaget måste vilja det, att man har en ledning som möjliggör det, att det finns resurser - inte allt för många elever i grupper. De pratade också om samverkan och samsyn hos alla som jobbar med entreprenöriellt lärande och hur ofta det faller på grund av en svag länk i kedjan. Hur lärare då faller tillbaka i en gammal roll. När jag frågade varför svarade de att det är för att det är enklare. Hurdå, undrade jag. Svaret jag fick var att det krävde så mycket av läraren när man jobbar entreprenöriellt. Att läraren ska vara kreativ, engagerad, förberedd, motiverande, entusiasmerande och drivande. Men behöver man inte vara det annars då, undrade jag. Jo, det borde man ju vara, menade de, men så var det ju inte alltid. Ibland var det ju enklare att bara läsa i en bok och svara på frågor. I princip skulle man kunna använda samma lektionsplanering år ut och år in.

Skrämmande när man tänker på det.

Varför blir det så, undrade jag. Jo, det handlar om arv, lärararvet, så var det när de själva gick i skolan så de gör på samma sätt. Det handlar om att man inte vill öka sin arbetsbörda och det tror man att man gör. Det handlar om en kunskapssyn som menar att det rätta svaret finns i facit. Det handlar om prestige, att det kan vara svårt att frångå rollen som den allvetande.

En annan sak som de återkom till var behovet av stöd. För att klara att arbeta så intensivt nyskapande krävs en ledare som är engagerad och ger trygghet till lärarlaget och styr dem mot framgångarna genom kreativ feed-back och genom att kunna och förstå pedagogiken. Som någon sa: Eleverna behöver en coachande lärare, lärarna behöver en coachande rektor.

Det är så otroligt bra och kloka saker de säger. Saker som jag tror skulle generera framgång om de nådde längre än till mitt fördjupningsarbete för högskolan. Klokskap som finns i organisationen. Jag, som var lyssnande, frågande part, tänker att den här typen av samtal borde hållas på alla skolor med regelbundenhet. Vilka krafter det finns bland lärarna!

Det är inte tidigarelagda betyg som kommer att ge våra skolbarn studieframgångar. Det är de kloka och engagerade lärarna.

Så gör du om din värdelösa chef

Jag håller på och gör efterforskningar för min essä om dåligt ledarskap. Mina kollegor och vänner har givit mig lite anekdoter. Men det finns också otroligt mycket ute på nätet. Den här kanske kan vara något för er som inte är helt nöjda med 'bossen'. Det finns tre sätt att agera om man inte är nöjd med sin chef  (enligt artikeln alltså) 1. Tig och lid 2. Byt jobb 3.Försök utveckla chefen (hrm, ja, man kan väl alltid försöka eller?):

Så gör du om din värdelösa chef - Affärsvärlden

eller kanske lite uppslag i denna artikel som handlar om hur man hanterar sin hopplösa chef (den listar 9 olika ledartyper, 2 är bra...):

http://www.fackliganyheter.nu/home/da/home.NSF/unid/BE1F56D888BA8367C1256FF50041AC7C?OpenDocument

Lycka till med alla hopplösa, värdelösa chefer!

Tänkvärt om lärande, kreativitet och motivation

Jag har spenderat en stund på youtube. Det finns en mängd härliga och intressanta saker där. Här är några tänkare som är spännande:

Sir Ken Robinson - Changing Education Paradigms
http://youtu.be/zDZFcDGpL4U

Om hur skolan lever kvar i det industriella tänkandet medan resten av världen ähar tagit sig förbi postindustriell över tjänstesamhället mot upplevelseekonomi.

Steven Johnson - Where good ideas come from
http://youtu.be/NugRZGDbPFU


Kreativitet och goda ideer, hur kommer de till oss, var kommer de till oss, hur kan vi påverka dem positivt?

Dan Pink - Drive: The surprising truth about what motivates us
http://youtu.be/u6XAPnuFjJc

Inre och yttre motivation, hur funkar det egentligen? Om jag får högt betyg, hög lön och annat, jobbar jag bättre då, njae, Dan Pink säger att det funkar på enkla uppgifter men när det handlar om komplicerade uppgifter.... Då finns det många fler saker som påverkar.