Elever som fåglar, fria eller vingklippta, vad gör vi med dem?

Det finns så mycket att fundera kring och reflektera kring när det gäller pedagogik. Alla dessa tankar och ideer. Huvudet liksom kryllar av dem och jag får inte riktigt fatt på allt. Men en sak som jag tänkt mycket på är att vi (lärare) inte verkar vilja frihetlig pedagogik.

     Vi är inte alls så modiga och framför allt inte lika tillitsfulla som fåglarna som puttar ut ungarna ur boet: - Flyg! Vi sätter ett snöre runt benet och säger: - Flyg lite, oroa dig inte, jag har dig i ett stadigt tag om det inte fungerar, men flyg lite nu en liten stund. Sen berättar vi om alla små tilltufsad elevers misslyckade flygförsök. Vi säger att det är bara de allra bästa som klarar detta och knappt ens de. Och hur ska vi kunna se och bedöma deras flykt om vi inte håller dem i bandet, om de flyger utanför vårt synfält, om de flyger högre än vi kan följa. Hur ska vi kunna ha elever som flyger högre än vi kan flyga?

     Vi (inom skolan, men även föräldrar och inte minst politiker) förefaller så förfärligt ängsliga. Oroar vi oss för fåglar som flyger? Vingklipper vi dem?
   Jag säger inte med säkerhet att vi gör det. Och om vi gör det, gör vi det nog oftast för att vi tror att det är för deras eget bästa. Vi behöver nog fundera och diskutera med varandra om dessa frågor...

Funderingar om PBL och entreprenöriell pedagogik

Jag har haft förmånen att jobba utifrån ett problembaserat lärande. En gång i veckan, en eftermiddag, satt vi och samplanerade vårt jobb. Vi jobbade i projekt. Ett projekt är uppbyggt så att det har ett övergripande mål, en utgångspunkt och examinationer som ska visa att eleverna nått det övergripande målet och kursmålen - vilka naturligtvis är sammankopplade. Detta sker genom ämnesintegrering. Utgångspunkten är ett problem av något slag, som ska trigga eleverna att genom eget aktivt och gemensamt sökande nå fram till målen. När jag läser boken Entreprenöriell pedagogik ser jag många beröringspunkter. Dessa nämns i boken, även om man där tänker att den entreprenöriella pedagogiken är en utveckling av det problembaserade lärandet. Om det är så vill jag i detta skede låta vara osagt.

Personligen tycker jag att detta arbetssätt, att jobba problembaserat är oerhört mycket mer stimulerande än det sedvanliga. Men det finns en massa aber också. Det är resurskrävande. Det kan man inte ducka. Det är nödvändigt att alla inblandade vill, vill på riktigt, annars blir det tungt och svårt att manövrera. För om man inte tajtar till pedagogiken och vet var man är på väg är det faktiskt lätt att tappa de där eleverna som man är rädd att tappa. Inte nödvändigtvis de svaga men de skoltrötta... Att börja jobba problembaserat innebär en stor tröskel. Efter nio år av rätt och fel och facit, så kan det vara oerhört svårt att själv ansvara för sig själv och för att hitta svar själva. Många elever blir arga. Andra förstår inte. Och några passar det genast väldigt bra. Det är en tröskel och en uppförsbacke, men jag är ändå inte benägen att kasta i handsken. Ungdomarna har i många år avprogrammerats från eget tänkande, klart vi måste ge dem lite tid att komma igen. Men som sagt var, finns inte en stringens och en tro på detta bland alla kollegor kommer det att falera. I boken skriver man att man frigör en massa resurs och det har man i alla år sagt på min skola också (om pbl alltså), men vardagen säger mig något annat.

Det går naturligtvis att jobba problembaserat i det egna ämnet på de egna lektionerna, precis som det går att inta ett entreprenöriellt grepp. Men effekten för elevgruppen för dess lärande om alla går samman är så mycket större. Kanske ska man som det skrivs i boken låta eleverna koppla av och bli lärarmatade emellanåt? Eller, jag har faktiskt provat det och det fungerande inte bra alls på den gruppen. Eleverna föll tillbaka i inaktivitet och förväntningar på att lärarna skulle leverera alla svaren. När sedan nästa uppdrag lanserades var det oerhört svårt att få eleverna med sig.

När uppdragen fungerar finns det nog inget roligare sätt att arbeta. Den liksom sjuder i klassrummet. Och om man som lärare och grupp har kommit så långt att man kan lita på varandra så gör det inget om någon/några elever tar micropauser och gör annat. De kan själva avgöra hur de behöver jobba. En paus, en stund på facebook till och med (alla lärares fasa!) kan vara högst välgörande. Ingen orkar vara högeffektiv hela tiden. Kan man sen dessutom hjälpa eleverna hitta möjligheter att fluktuera i grupparbetet och att olika personer agerar lok, så får man en otroligt dynamisk, glad och effektiv arbetsmiljö. Just det man talar om i boken. Och jag har upplevt det...

Men som sagt, det är inte jättelätt. Det är för oss alla en stor omställningsprocess. Och det är ofta jag får bita mig i tunga för att inte bara ställa mig och leverera de svar som för mig är de korrekta - eller för all del, de svar jag själv har fått levererade en gång i tiden. Och sen är det det där med röran...

Försök att se människan i varje elev

Jobbar med det sista på kursen Entreprenörskap i skolan och ramlar på ett klipp på youtube om detta. Klippet är gjort av svenskt näringssliv, personen som pratar Christer Westlund. Nu är svenskt näringsliv inte en personlig favorit. De har gjort så många korkade uttalanden under de senaste åren så att man nästan dör. Deras enorma omnipotens är frånstötande, de anser verkligen att vad de tycker om ALLTING är det viktigt att vi andra får veta så att vi kan komma att tycka som dem. Svenskt näringsliv har blivit svenskt tyckande om allt. Helt krasst kan jag konstatera att i svenskt näringsliv så finns de dolares som annars alltid verkar saknas (undra varför de jämt skriker att näringslivet är på väg att duka under för skattetrycket, när det uppenbarligen finns stålar till opinionsbildning?... eh, ja, jag tycker att de indoktinerar...).

Okej, nu har jag gnällt på svenskt näringsliv lite. Men vad Christer Westlund sa var i alla fall ganska intressant. Westlund jobbar alltså med utveckling av den entreprenöriella pedagogiken, som inte ska ses som 'alla ska öppna en affär på hörnet' - pedagogik. Inte enligt vad han här säger och inte heller enligt vad han skriver i böcker. Sedan kan vi alla kanske krafsa oss i huvudet över att det är Tillväxtverkets (gamla Nuteks) definition som ligger till grund för vad entreprenörskap är och att vi i Sverige på det här området är mycket influerade av OECDs kliv in på området och deras definition. Nämen? Hade jag trots allt inte ojat mig klart? Nej, ni får ha överseende.

Tillbaka till pedagogiken. I den formen som Westlund presenterar den så är den snarast en utveckling eller variant om man så vill, av PBL, problembaserat lärande. Den entreprenöriella pedagogiken handlar om kreativitet, innovativa grepp, samarbete, lära för livet. Westlund talar om den lärande människan och hur pedagogerna i denna pedagogik måste vara just det. Han pratar mycket om arbetslagets arbete och hur det faktiskt inte går särskilt bra att genomföra entreprenöriell pedagogik om inte detta funkar. Egenskaper som arbetslagsmedlemmarna tarvar är till exempel ödmjukhet och nyfikenhet. Om en eller flera alltid kommenterar nya ideer och förslag med 'det där går inte', 'det har vi prövat', 'så gör vi redan' utan att lyfta blicken och ifrågasätta sig själv, se på sin egen undervisning med nya ögon och med nyfikenhet så blir hindren för pedagogiken höga. Och naturligtvis pratar han om samarbetet. Om samarbetet inte fungerar, om en håller hårt på sitt och om man vill dela upp allt och bara göra sin lilla bit, då blir samarbetet lidande, eller det kanske helt uteblir.

Som alla vill även jag ha lite färdig lösningar och tips hur man ska fixa till det. Och som alla ger Westlund inte det. För det går ju inte. Man får helt enkelt jobba med detta på hemmaplan. Men om man har sådana dära som håller hårt på sitt och flera som inte, liksom vill, vad gör man då? För den undersökning som jag tillsammans med mina kursare gjort visar ju att det här är ett vanligt problem. Lärare är ensamvargar som har en ganska negativ syn  inte pedagogiken som sådan  utan på att det någonsin kan fungera. Något som återkommer i våra intervjuer och något som återkommer i litteraturen. Alltså vad gör man då? Lägger ner antar jag. Det är väl så. Men guuuuu, så trist.

Litet instick om överlevnadsstrategi om det känns för djävligt: Förändra det som kan förändras, acceptera det som inte går att förändra. Om båda alternativen känns hopplösa - överge skutan. Om möjlighet till detta inte finns - bida din tid, spar din energi och så att du kan lämna så fort du får en chans. Om du har en omåttlig mängd energi: bry dig inte om detta passus utan fortsätt kriga - det behövs!

En annan gubbe som pratar om entreprenörskap i skolan är Johannison (det är väldigt mycket gubbar överallt, är det inte?). Det var han jag snodde rubriken ifrån. Han pratar om att det viktigaste varje pedagog har att göra är att se människan i varje elev. Jag tycker det är så himla fint sagt. För vi pratar så ofta om att se individen. Men vad annorlunda blir det inte genast när vi byter ut individen mot männsikan. Det är ju den vi ska se hos varandra - i alla lägen - människan!


Och som vanligt en liten länk för hugade, här kan den som vill se Christer Westlund prata entreprenöriell pedagogik

snigeln

Jag sitter här och sliter mitt hår över diverse olika saker. En sån sak är min fördjupningsuppgift. Den som handlar om entreprenörskap i skolan. Inte bara blir jag kal på knoppen jag får ont i den också. men så kommer jag att tänka på Werner Aspenströms fina dikt Snigeln. Min favoritdikt. Och så blir jag lite glad igen. Och så vill jag göra er lite glada också. Med risk för att den inte är hundra procent korrekt (det var länge sen min son och jag reciterade den tillsamman) så - Varsågoda!


Trots sina obefintliga anlag för tåspets-
dans
och sin allmänt slemmiga natur
drömmer snigeln, drömmer även snigeln
om att medverka i bländverk
som upphäver tyngdlagen
- likt Eldfågeln.

Vem bland levande varelser vill varje stund på dygnet
vara där han är, vara den han är?

Till och med månen, som ändå,
anses död,
besväras av en dröm att lära känna dem
vars torn och torg och fjärdar han försilvrar

och stiger så en natt klockan tre hit ned
- och finner alla borta,
strövar längs kajerna och huvudgatorna,
letar i gränderna runt Tyska kyrkan,
kikar in genom gardinspringorna ...
Här är de inte! Var?

Långt borta! Drivande på vita örngotts-flottar,
kringspridda över vattenytor långt större
än lilla Östersjön ...

Tills de av
gryningen och plikten kallas tillbaka
och trär på sig sina åtsmitande arbetskläder
och skor med fasthäftade gummisulor
och månen av solen jagas tillbaka
upp i det osynliga ...

och ute på landet, i trädgården,
snigeln hasar sig in i gömstället under rabarberbladen
för att där med sina två antenner öva sig
och öva sig i tyngdlöshetens längtan.

Klokskap och engagemang - är det huvudingredienserna i framtidens skola?

Idag på eftermiddagen intervjuade jag fyra av mina arbetskamrater om deras syn på entreprenöriellt lärande. Fantastiskt vad mycket som kommer fram när de får tid och utrymme att berätta om hur de ser på pedagogik.

Alla fyra var positiva till den typen av lärande - alltså det kreativa, nyfikna, initiativrika som jobbar med problemlösning i samverkan med andra. Och alla ansåg sig ha jobbat så. Men att det var svårt att få till det om inte en hel del parametrar var på plats såsom att alla i arbetslaget måste vilja det, att man har en ledning som möjliggör det, att det finns resurser - inte allt för många elever i grupper. De pratade också om samverkan och samsyn hos alla som jobbar med entreprenöriellt lärande och hur ofta det faller på grund av en svag länk i kedjan. Hur lärare då faller tillbaka i en gammal roll. När jag frågade varför svarade de att det är för att det är enklare. Hurdå, undrade jag. Svaret jag fick var att det krävde så mycket av läraren när man jobbar entreprenöriellt. Att läraren ska vara kreativ, engagerad, förberedd, motiverande, entusiasmerande och drivande. Men behöver man inte vara det annars då, undrade jag. Jo, det borde man ju vara, menade de, men så var det ju inte alltid. Ibland var det ju enklare att bara läsa i en bok och svara på frågor. I princip skulle man kunna använda samma lektionsplanering år ut och år in.

Skrämmande när man tänker på det.

Varför blir det så, undrade jag. Jo, det handlar om arv, lärararvet, så var det när de själva gick i skolan så de gör på samma sätt. Det handlar om att man inte vill öka sin arbetsbörda och det tror man att man gör. Det handlar om en kunskapssyn som menar att det rätta svaret finns i facit. Det handlar om prestige, att det kan vara svårt att frångå rollen som den allvetande.

En annan sak som de återkom till var behovet av stöd. För att klara att arbeta så intensivt nyskapande krävs en ledare som är engagerad och ger trygghet till lärarlaget och styr dem mot framgångarna genom kreativ feed-back och genom att kunna och förstå pedagogiken. Som någon sa: Eleverna behöver en coachande lärare, lärarna behöver en coachande rektor.

Det är så otroligt bra och kloka saker de säger. Saker som jag tror skulle generera framgång om de nådde längre än till mitt fördjupningsarbete för högskolan. Klokskap som finns i organisationen. Jag, som var lyssnande, frågande part, tänker att den här typen av samtal borde hållas på alla skolor med regelbundenhet. Vilka krafter det finns bland lärarna!

Det är inte tidigarelagda betyg som kommer att ge våra skolbarn studieframgångar. Det är de kloka och engagerade lärarna.

Längtan efter frihetlig pedagogik

Jag sitter och jobbar med min hemtenta för kursen 'entreprenörskap i skolan', och många funderingar kring ämnet dyker upp. En är kring betyg och mål.

Som vi på skolorna jobbar med detta. Att vara så transparanta och tydliga som möjligt så att eleverna själva kan ta ansvar för att nå sitt eget önskade resultat. Jag själv tycker det är oerhört viktigt. Betyget ska inte komma som en överraskning, något som beror på tur eller otur. Samtidigt... Alltså den här typen av yttre motivation, som ramar in och begränsar, som säger att arbetet som eleven gör måste gå i en viss riktning för att målen ska uppnås. Jag som lärare har bara ett år på mig att se till att det centrala innehållet är på plats! Och alltså har bara eleverna det också. Det är inte en lätt match.

Entreprenöriell pedagogik handlar om att låta våra elever utvecklas på ett fritt och självständigt sätt. Att söka sina svar och att lära utifrån sina egna förutsättningar. Men det är så svårt att få det pedagogiska skeppet att lätta ankar. För att vi är tjänstemän som har vissa skyldigheter. Och om vi inte genomför våra kurser så som kursplanen säger så äventyrar vi elevernas rättsäkerhet. Alla elever ska ha samma kunskapsstoff.

Hur gör vi det här? Hur jobbar vi med en slags frihetlig pedagogik som låter alla individer utvecklas efter sina förutsättningar när vi har ramar som inte tillåter det? Det är så inspirerande och upplyftande att läsa om det. Men verkligheten är en annan. Styrdokument är en realitet. Så kan jag ju hävda att det entreprenöriella finns inskrivet i styrdokumenten för det gör det ju. Men de krockar ju med sig självt. Styrdokumenten alltså. Någon har inte tänkt hela vägen här...


 Jag låter kanske lite negativ men jag tror på allvar att skolan måste förändras i grunden. Och jag tror att vi alla har mycket att vinna på det. Vi kan inte fortsätta jobba i ett system som har sin grund i de lutherska husförhören av katekesen. Vi måste vidare! Att vilja och våga göra ett genomgripande förändringsarbete. Jag känner glädje och förtröstan när jag läser:

 "Vill vi ha ett annat resultat måste vi börja tänka och göra på ett annat sätt."

 (skapa och våga sidan 33)

Reflektion av boken Entreprenöriell pedagogik i skolan*

Min absolut första fundering kring boken var när man i början beskrev att skolplikten kommit till som en kontrollinstans. Min förvåning. I mitt sinne har det alltid varit för att alla barn skulle beredas plats i skolan oavsett familjens ekonomiska ställning som gjorde att man införde skolplikt. Mot slutet av boken dyker skolplikten upp igen och då resoneras det på samma sätt som jag alltid gjort. Lite skönt tycker jag. Att något så behjärtansvärt som lika möjlighet till utbildning för alla görs om till kontrollinstrument kändes inte bra alls. Naturligtvis är ett kontrollerat utbildningsväsen alltid kontrollerande. Det ser vi ju idag; tyglarna stramas åt.

Nog om detta, vad handlar boken då om? Jo, om entreprenöriell pedagogik förstås. I boken återfinns Tillväxtverkets definition om vad entreprenörskap är. De säger att det är en process som gör att man kan se möjligheter och omsätta dem till verklighet. Alltså att man utvecklar en tanke eller idé till en faktiskt praktisk handling. Det entreprenöriella lärandet är då att lära sig jobba i denna process, och att detta faktiskt är något som alla kan lära sig. Jag funderar på att det kanske inte handlar om att lära sig jobba entreprenöriellt, kanske handlar det om att inte avprogrammera det entreprenöriella tänkandet från början, att tillåta divergent tänkande som små barn är så duktiga på och som vi tar i från dem när vi utbildar dem - det rätta svarets plåga. För just i den diskussionen, den om det rätta svaret ligger en del av förståelsen för det entreprenöriella sättet att tänka och därmed att agera enligt denna bok.

Hur agerar då en entreprenör? Kreativt, nyfiket, initiativrikt och med problemlösning i samtal och samarbete med andra eller på egen hand. Det är dock så att vi kan uppfatta det entreprenöriella agerande som i hög grad socialt och i sammanhang. Entreprenörer 'går igång' på problem, utmaningar, möjlighet och svårigheter - de vänder och vrider och söker lösningar på det som ligger framför dem. Dessa sätt att agerar förefaller väl tilltalande? Det är i alla fall så man i denna bok menar att entreprenörer agerar och också att det är därför de ofta inte vill gå i skola.

Men det är inte alls alla som uppskattar en entreprenör. De kan uppfattas som framfusiga, pådrivande, krångliga och samarbetsovilliga. Varför? Kanske för att de inte vill titta i facit, kanske för att de vill grubbla över ett problem och inte bara gå vidare, kanske för att de vill diskutera något som de upplever som högst viktigt och relevant men som inte ligger på schemat. Kanske för att när de inte får utmanas och lyckas och misslyckas utan repressalier så blir de ointresserade och stör eller förstör i klassen.

Det är inte heller alla som uppskattar att skolan ska vända mot ett entreprenöriellt lärande. Det verkar rörigt och ostrukturerat. Man kan inte hålla koll på att eleverna lär sig det de ska. De svaga eleverna kommer aldrig att klara det. Hur ska man kunna sätta betyg? De kommer bara att lata sig och sitta i kafeterian om de får för fria händer. Det tar för mycket tid. Dessa farhågor kommer både utifrån och inifrån skolan. Föräldrar kan tycka det är märkligt, de har ju trots allt också erfarenhet av skolan, och politikerna också. Och lärarna, med sin egen ryggsäck, sin egen prägling av vad det innebär att vara lärare. Står det i boken alltså. Men jag kan hålla med... Konstigt, tänker jag ibland, att det finns en sån tröghet inbyggd i yrket. Var har nyfikenheten tagit vägen, har den gått förlorad under utbildningen?

Och sen så skrivs det om det där med improvisation, att det är en del av det entreprenöriella lärandet det är det många lärare som ogillar. De ska ha planerat gärna ner till minsta minut. Alltså skulle den improvisatoriska delen av undervisning även den vara ett hinder för att införa entreprenöriellt lärande. Utan att egentligen ta ställning - jag förstår inte hur man som lärare tar sig igenom en enda skoldag utan improvisera lite grann - alltid dyker det ju upp något...

När jag kom till den delen där författarna menade att lärare skulle tänka på elever på ett nytt sätt, benämna dem på ett nytt sätt, hickade jag till. Medarbetare. Inte kan man väl kalla elever medarbetare? Vad händer i huvudet när man ändrar begrepp? Vad är det som ställs så upp och ner? Och vad händer med allt motstånd som jag skrivit om här ovan om eleven inte är elev utan medarbetare? Vad hände i mitt huvud?
Kanske den för mig viktigaste tanken i hela boken. Det som kan göra att jag kan se både mig själv som lärare och ungdomarna i nytt ljus.

Enligt den här boken är de positiva effekterna av ett entreprenöriellt lärande kan ge att de ökar elevernas känsla av sammanhang och att det de gör är viktigt och att de syns. Det ger också en ökad motivation enär det är utvecklande, utmanande och intressant. Dessutom leder det till framgång och stolthet. Menar författarna. Eller det är i alla fall olika saker som utmärker ett attraktivt arbete och det är vad man önskar och tror att man kan uppnå med entreprenöriellt lärande."En 'bra' lärare skapar en miljö som präglas av förväntningar" och det entreprenöriella förhållningssättet bygger på tilltro till sina elever vilket då skulle borga för att detta skulle vara en av de positiva vinsterna. En annan som man menar finns är att öka elevernas motivation och delaktighet genom att involvera dem i processen och förankra undervisningen i deras liv.

Om den här pedagogiken ger alla de här bra grejerna varför genomför inte varenda skola detta? Allt låter oerhört positivt och jag känner att jag vill jobba så här. Men nån hake finns det väl...?

*Lundqvist, Hallberg mfl. Entreprenöriell pedagogik i skolan - drivkrafter för elevers lärande. Liber, Sthlm, 2011

Pluggmåndag... och ödesmåndag...

Jag har förmånen att sitta hemma vid mitt köksbord idag och författa inspirerande uppsatser om ledarskap och entreprenöriell pedagogik. Och läsa. Hej och hå vad jag läser.

Idag klämde jag lite hastigt och lustig rapporten Entreprenörskap & skolan varpå jag skrev en reflektion om den. Inte helt färdig ännu men ändå. Planen är att jag ska läsa ännu lite mer (Arenor för entreprenörskap) och få med i samma reflektion.

Undra varför de använder ett så snällt uttryck som reflektion när kravet är tre fullskrivna sidor, med teori- och erfarenhetskopplingar. Fast det är klart, det är ju reflektion... känns som tung uppsats dock.
Under helgen har jag jobbat med Leaders and the Leadership-process en inte helt lättsmält bok, men innehållet är bra. Ihop med det har jag givit mig på att påbörja en uppsats om ledarskap och upplevelseekonomi.
Halvsnärjigt med två kurser som löper parallellt. Tur att det är roliga och intressanta kurser!

I samband med lunch har jag då också kunnat unna mig att ta en höstpromenad. Det var härligt friskt ute och den gamla förortskullen såg ut som om den skulle kunnat vara Italiensk.

När så denna dag går mot kväll övergår den ifrån att vara pluggmåndag till att vara ödesmåndag. Hammarby möter Jönköpings Södra på Söderstadion i säsongens sista hemmamatch. Säsongens näst sista omgång. Och ett förfärligt läge. Vi kanske måste kvala.... för att hålla oss kvar i Superettan. Det är en riktig ödesmatch ikväll. Och jag ska nu genast sluta tänka på det för jag får bara ont i magen. Ikväll ska jag sjunga och heja och sen är det ändå upp till de 11 på plan att ta segern. Forza Bajen!