Beteendeproblem

Jag läser om hur en ska bemöta elever med problematiska beteende. Jag gör det Eftersom jag har en grupp med många beteenden som är problematiska och jag därför behöver förkovra mig och hitta råd och stöd. I Att möta beteendeproblem bland barn och ungdomar  av Nordahl et al läser jag om konsekvenser. Jag hör ju ofta att ungdomarnas beteende måste få någon konsekvens, ofta med undermeningen ett straff. Jag läser att om vi slår på trumman allt för ivrigt och låter ett beteende få stora konsekvenser så accelererar beteendeproblemet, men om vi låter konsekvenserna vara små och direkta så blir det bättre. Vi bör alltså inte skälla på eleven för att den kastar sudd utan be eleven ta upp suddet.

Det handlar om att inte skälla på den som blivit mycket skälld på. Det ökar bara avståndet och motståndet. Tricket är att ge uppmärksamhet på det positiva. Att ge beröm. Men inte hur som helst! Berömmet ska vara specifikt och, konkret, komma direkt, vara entusiastiskt, ske under pågående arbete inte efter. Vi ska aldrig blandaberöm och kritik. Vi ska ge beröm både för arbetet och för beteendet.

Jamen det känns ju logiskt, vänligt och bra. Sen gäller det bara att inte lockas in i olika draman, att inte låta sig provoceras utan bara fortsätta med vänlig gränssättning. Nu kör vi!

ibland ibland

så undrar jag hur det är ställt med rättssäkerheten för elever i skolan. En kollega (på en annan skola) har just tagit över en klass och ska undervisa i engelska6. Första lektionen får eleverna skriva brev till hen. Här brister det för kollegan. Underlaget är katastrofalt. En av eleven kan inte ens få ihop en sammanhängande text som är begriplig. Eleven skriver 4 rader och min kollega förstår inte vad eleven vill säga. Och då är kollegan välvilligt inställd.
Sen tänker jag på den klass jag undervisade i engelska6 i förra året. Där gjorde man djupgående analyser av både text och film.
Ska skillnader verkligen vara så här stora? Nej det är klart de inte ska. Hur ska man komma åt detta? Kanske behöver skolan bli statlig för samorganisation och kanske behöver skolan externa rättningsinstitutioner.... Eller så kanske vi ska fundera över det här med betygets förtjänster....

Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

Jag sitter och läser Skolverkets läroplan för gymnasieskolan.  I den står det att undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Nu undrar jag: hur tänker Reinfeltd när han säger att vi ska införa betyg för tidigare år? A Klapp som är betygsforskare vi Göteborgs universitet hävdar med bestämdhet att lärandet minskar när betyg införs. Alltså går det tvårs emot den vetenskapliga grunden.

Dessutom har man sett att elever som har gått i mindre klasser (alltså inte specialklasser utan vanliga, men mindre) når högre framgång i yrkeslivet än de som gått i stora klasser. Detta beror inte på att elevtalet var litet utan att läraren hann med alla.

Om vi vill ha ett framgångsrikt skolväsen i Sverige så bör vi kanske göra faktiskt det som står i läroplanen låta undervisningen vila på vetenskaplig grund och beprovad erfarenhet.

Men nu opponerar sig någon och säger att Pisa-undersökningen visade att Sverige ligger efter och att något måste göras. Jo, jag tycker också det men jag tror att vi ska titta på vilka faktorer som faktiskt kan göra skillnad. Dessutom visar Pisa tydligt att det Sverige är dåliga på och Japan och Finland som låg i topp är bra på, är att ta hand om de svaga eleverna. Och, här kommer lite beprövad erfarenhet: svaga elever lär sig inte bättre genom betyg, de lär sig bättre genom att läraren har tid för dem.

Alltså: skolpolitikernas inslagna väg kommer inte att leda till att eleverna når bättre resultat. Det kommer leda till fler propåer om att lärarna måste göra mer, dokumentera mer, sätta in hjälpinsatser - så att lärarens tid att planera, genomföra och återkoppla sin undervisning minskar, vilket har till följd att elevernas resultat blir sämre....  Och så fortsätter den nedåtgående spiralen!

Elever som fåglar, fria eller vingklippta, vad gör vi med dem?

Det finns så mycket att fundera kring och reflektera kring när det gäller pedagogik. Alla dessa tankar och ideer. Huvudet liksom kryllar av dem och jag får inte riktigt fatt på allt. Men en sak som jag tänkt mycket på är att vi (lärare) inte verkar vilja frihetlig pedagogik.

     Vi är inte alls så modiga och framför allt inte lika tillitsfulla som fåglarna som puttar ut ungarna ur boet: - Flyg! Vi sätter ett snöre runt benet och säger: - Flyg lite, oroa dig inte, jag har dig i ett stadigt tag om det inte fungerar, men flyg lite nu en liten stund. Sen berättar vi om alla små tilltufsad elevers misslyckade flygförsök. Vi säger att det är bara de allra bästa som klarar detta och knappt ens de. Och hur ska vi kunna se och bedöma deras flykt om vi inte håller dem i bandet, om de flyger utanför vårt synfält, om de flyger högre än vi kan följa. Hur ska vi kunna ha elever som flyger högre än vi kan flyga?

     Vi (inom skolan, men även föräldrar och inte minst politiker) förefaller så förfärligt ängsliga. Oroar vi oss för fåglar som flyger? Vingklipper vi dem?
   Jag säger inte med säkerhet att vi gör det. Och om vi gör det, gör vi det nog oftast för att vi tror att det är för deras eget bästa. Vi behöver nog fundera och diskutera med varandra om dessa frågor...

Följetong: Fel jag begått, i repris - del 7

Slå så det tar blod.

Det är tredje advent idag, jag börjar bli allvarligt trött på mina egna tillkortakommande, men ska jag dra mig igenom förödmjukelsens nålsöga för att komma ut som en bättre människa på andra sidan så ska jag. Var nu den tanken kom ifrån? Kanske för att vi är i advent, vi väntar på miraklet som ska ske. Kärlekens budskap om generositet och medkänsla, hänsynsfullhet och ödmjukhet. Vända andra kinden...

De var exakt det jag inte rådde till. Min fina dotter hade under en period problem med tråkningar i skolan. Det var några äldre elever som ville sätta hennes fria vildande på plats. Hon fick inte ta det utrymme hon gjorde helt enkelt, jantes gränser är snäva. Det blev tjafs och knuff och buff. Det finns ett stopp för oss alla och till sist var hon ledsen helt enkelt och ville faktiskt inte gå till skolan. (Jo, det var bekant i skolan, men hon ansågs nog ha sig själv att skylla eftersom hon tog plats...!?)

Vad gör man då som förälder när man vill sitt barns bästa? Vi pratade om saken och hur hon skulle agera för att själv få ett slut på detta. Det var allt från att ignorera till att hämta en vuxen. Men inget hade ju givit önskat resultat. I den här snurren hade jag varit på någon kurs där en psykolog hade sagt att man behövde öva sina barn i ett nytt beteende. Det räcker inte med att säga till en som blir mobbad att säga ifrån man låta personen öva på att göra det hemma. Lite kbt helt enkelt.

- Nu får det vara slut på det här tramsandet, sa jag, nu får du markera på riktigt. Du slår en gång. Du slår hårt. Du slår så att det tar blod. Sen är det klart.

Det har var alltså den ömma moderns råd till den 9åriga dottern. Hon såg oerhört förvånad ut. Jag hade gjort en rejäl kovändning och gått från att säga att det var fel att slå till att hon skulle slå så att det tog blod.
(So far so good, än så länge är jag faktiskt bara en god mor som vill sitt barns bästa, kanske med lite oortodxa metoder men ändå. Det är väl bara att invänta tillfället när det ska bli ännu ett övertramp.)

- Men mamma, utbrast hon, det kan jag ju inte.

Jag insåg att det nog låg en del i det hon sa. Det är faktiskt tabu att slå andra. Hon skulle helt enkelt behöva öva. Det hade jag ju lärt mig på kursen. Alltså, var detta också vad jag sa till henne - ingen fara, vi övar. Så upp och skutta och under lekfulla former öva att klappa till någon. Min dotter skulle öva på mig. Oerhört smart tänkt och sedan om någon kom och muckade med henne  i skolan så skulle hon ge denna någon en propp, och sedan skulle allt bli lugnt. Det var min plan. Sagt och gjort jag retade och knuffade henne och hon puttade tillbaka och jag uppmanade henne att ta i, och så där höll vi på ganska länge. Plötsligt fick hon verkligen in en pärla, smack, rätt på munnen. Reptilhjärnan tog över kontrollen på mig omedelbart och jag sopade till henne så hon åkte i backen.

Jojo, slå så det tar blod... det var precis vad hon hade gjort. Jag blödde från munnen. Dottern hade jag mer liksom kastat undan så inget blod där. Men hon var nästan otröstlig och jag kan säga att jag mådde som skit. Hon undrade också hur det här skulle hjälpa henne. Det undrade jag också. Inte särskilt inkännande, kärleksfullt, psykologiskt och pedagogiskt gjort, suck!

Efter det hörde jag inget mer om att det var stök i skolan från min dotter. Om det berodde på att hon befarade att mamman skulle komma med mer galna förslag eller om det tog slut visste jag inte. Men skolan har ju så fina utvecklingssamtal så jag tänkte att jag nog skulle få veta. Och dagen för detta samtal kom ganska snart. Jag och dottern gick dit. Det var ett gemytligt samtal, allt verkade bara bra. Mot slutet kom då det här med finas inblandning i gruff på skolan upp. Fröken sa att det hade blivit bättre och undrade med dottern vad som hänt. Då berättade hon...


Nej, jag säger inget mer. Ni kan föreställa er själva.

Rollspel som examinationsform

Idag och igår har jag examinerat mina elever i momentet säljande samtal i servicekunskap. Hur bättre göra det än praktiskt? Två och två har eleverna varit ömsom säljare ömsom köpare, och visat upp sina kunskaper i, sin förstålse för och sin förmåga att sälja. Det har varit fantastiskt roligt, informativt och lärorikt. Ingen har misslyckats fullständigt, så som ibland sker i på skriftliga examinationer. Fler än vanligt har nått höga betyg, och underhållningsvärdet för mig som lärare jämfört med att sitta och rätta prov och inlämningsuppgifter... ja, oerhört mycket roligare är det.

Men de andra då? De som inte är inne och examinerar. Det är klart ett litet släpp blir det ju där. Alla gör inte riktigt det som de ska, trots att de har arbetsuppgifter som inte på något som helst sätt är oviktiga eller så. Nå, ska jag vara helt ärlig så gör inte alla alltid exakt vad jag förväntar mig av dem i klassrummet heller. Men sen kom jag på en grej... de får göra frågor på nästa kapitel, instuderingsfrågor till varandra som de själva rättar sedan. Då blev det lite bättre fart.

Men åter till rollspelet. Jag vill härmed rekommendera detta sätt att examinera. För lärarens skull, för elevernas skull. De ungdomar som har lite bokstavskombinationer klarar sig fint! De elever som alltid klarar sig bra på prov och är akademiskt kompetenta klarar sig fint! Tänk en examination där inte en enda elev som deltar misslyckas. Härligt!

Ut och observera

Fältstudier är grejen. Mina studenter lär sig så mycket när de är ute och observerar hur till exempel hur människor kommunicerar med varandra.  Än så länge behöver de hjälp att analysera vad de ser. Men snart gör de det själva det är jag övertygad om. Fina, duktiga studenter!
Men nu är det helg så jag lämnar studenterna åt sitt och ägnar mig åt mitt. Den här helgen ska jag själv ägna mig åt studier. Det gäller att lägga på ett kol så att jag kommer igång med uppsatsen ordentligt. För sen vill jag också ut och observera. Då blir det klassrumsobservationer, med fokus på läraren.

För lärare att tänka på!

"skolan /.../ förvaltar den sista plikten och tvingar samman människor som inte har valt att vara tillsammans"

(Persson, Anders. Social kompetens: när individen, de andra och samhället möts, s164)

Funderingar om PBL och entreprenöriell pedagogik

Jag har haft förmånen att jobba utifrån ett problembaserat lärande. En gång i veckan, en eftermiddag, satt vi och samplanerade vårt jobb. Vi jobbade i projekt. Ett projekt är uppbyggt så att det har ett övergripande mål, en utgångspunkt och examinationer som ska visa att eleverna nått det övergripande målet och kursmålen - vilka naturligtvis är sammankopplade. Detta sker genom ämnesintegrering. Utgångspunkten är ett problem av något slag, som ska trigga eleverna att genom eget aktivt och gemensamt sökande nå fram till målen. När jag läser boken Entreprenöriell pedagogik ser jag många beröringspunkter. Dessa nämns i boken, även om man där tänker att den entreprenöriella pedagogiken är en utveckling av det problembaserade lärandet. Om det är så vill jag i detta skede låta vara osagt.

Personligen tycker jag att detta arbetssätt, att jobba problembaserat är oerhört mycket mer stimulerande än det sedvanliga. Men det finns en massa aber också. Det är resurskrävande. Det kan man inte ducka. Det är nödvändigt att alla inblandade vill, vill på riktigt, annars blir det tungt och svårt att manövrera. För om man inte tajtar till pedagogiken och vet var man är på väg är det faktiskt lätt att tappa de där eleverna som man är rädd att tappa. Inte nödvändigtvis de svaga men de skoltrötta... Att börja jobba problembaserat innebär en stor tröskel. Efter nio år av rätt och fel och facit, så kan det vara oerhört svårt att själv ansvara för sig själv och för att hitta svar själva. Många elever blir arga. Andra förstår inte. Och några passar det genast väldigt bra. Det är en tröskel och en uppförsbacke, men jag är ändå inte benägen att kasta i handsken. Ungdomarna har i många år avprogrammerats från eget tänkande, klart vi måste ge dem lite tid att komma igen. Men som sagt var, finns inte en stringens och en tro på detta bland alla kollegor kommer det att falera. I boken skriver man att man frigör en massa resurs och det har man i alla år sagt på min skola också (om pbl alltså), men vardagen säger mig något annat.

Det går naturligtvis att jobba problembaserat i det egna ämnet på de egna lektionerna, precis som det går att inta ett entreprenöriellt grepp. Men effekten för elevgruppen för dess lärande om alla går samman är så mycket större. Kanske ska man som det skrivs i boken låta eleverna koppla av och bli lärarmatade emellanåt? Eller, jag har faktiskt provat det och det fungerande inte bra alls på den gruppen. Eleverna föll tillbaka i inaktivitet och förväntningar på att lärarna skulle leverera alla svaren. När sedan nästa uppdrag lanserades var det oerhört svårt att få eleverna med sig.

När uppdragen fungerar finns det nog inget roligare sätt att arbeta. Den liksom sjuder i klassrummet. Och om man som lärare och grupp har kommit så långt att man kan lita på varandra så gör det inget om någon/några elever tar micropauser och gör annat. De kan själva avgöra hur de behöver jobba. En paus, en stund på facebook till och med (alla lärares fasa!) kan vara högst välgörande. Ingen orkar vara högeffektiv hela tiden. Kan man sen dessutom hjälpa eleverna hitta möjligheter att fluktuera i grupparbetet och att olika personer agerar lok, så får man en otroligt dynamisk, glad och effektiv arbetsmiljö. Just det man talar om i boken. Och jag har upplevt det...

Men som sagt, det är inte jättelätt. Det är för oss alla en stor omställningsprocess. Och det är ofta jag får bita mig i tunga för att inte bara ställa mig och leverera de svar som för mig är de korrekta - eller för all del, de svar jag själv har fått levererade en gång i tiden. Och sen är det det där med röran...

Klämd mellan det yttre och det inre - en speciell men inte ovanlig pedagogisk situation

Det var en sån där typisk myror-i-brallan kille. Hela hans skoltillvaro kan karaktäriseras som en situation av specialpedagogisk karaktär. Han kunde inte sitta stilla. Det bara gick inte. Det var svårt att komma i tid. Det var svårt att vara tyst. Det var svårt att arbeta. Allt var svårt. Allt som handlade om att vara så där som man ska vara i skolan. Så han tog till egna strategier. Gick på toa och kom aldrig tillbaka. Tittade på youtube istället för att skriva, eller spelade spel på mobilen - då satt han ju i alla fall stilla. Han fick ingen ämneskunskap, men han lärde sig vad han måste göra för att överleva i skolan. Komplexiteten i beteendeproblem beror på samspel mellan den yttre miljön och individen. På olika sätt befästs beteendet genom negativa förstärkningar, allt ifrån marginalisering och exkludering men också genom vinster som nås där kunskapsluckor döljs och status bland kamrater höjs.

Vad gjorde jag då? Jag försökte på många olika sätt att få honom att jobba med skolarbete, att få honom att känna sig delaktig. Men med begränsad framgång måste jag tillstå. Han ville gärna prata men inte delta i diskussioner. Jag försökte hitta sånt han var bra på men han gled undan. Att arbeta med olika kamrater, som jag tänkte kunde vara ett komplement till honom, det höll bara en kort stund, sen flaxade han iväg, och kamraterna uppskattade det inte. Om jag försökte sitta ner med honom under lektion (det gör jag med fler elever, så det var inte något väldigt ovanligt som hände just honom) blev han rastlös och obekväm. Att ta honom åt sidan efter lektion för att prata med honom om vad han behövde fungerade inte. Jag uppfattade att han kände sig utpekad och särbehandlad. Han sa bara ja, ja, tills han fick gå. Gossen fick alltså möta en lärare som försökte hitta vägar för lärandet genom aktörsperspektivet, att få honom att reflektera och själv staka ut sin väg; genom bemästrandeperspektivet, då positiv återkoppling och hitta områden där han kunde vara bra var ingredienser; även det socialkonstuktivistiska perspektivet fick ett försök när gossen placerades med andra elever och jag var säker på att detta skulle fungera. Men detta att det skulle varit medvetna val av olika perspektiv är förstås en efterkonstuktion. Jag prövade och han föll, om och om igen.

Ett sätt som fungerade lite var om han satt vid en dator att stå brevid honom - gärna med en hand på axeln. Då kunde han jobba lugnt ett tag. Men om det uppstod problem, även ett litet, då gick det inte att hålla honom kvar. Att visa att jag brydde mig om hans arbete och om att han var med var inte en given framgångsfaktor. Men när jag uppmärksammade att han gick med orden att han inte skulle vara borta för länge och med en blick på klockan (dock diskret) kom han oftast tillbaka. Kanske var det här, i den här tanken: du får vara den du är men du får vara det här med oss, han hade kunnat utveckla andra beteendemönster. Om han hade blivit inkluderad i gemenskapen på riktigt. När terminen var slut hade han underkänt i alla ämnen.

Vad gjorde skolan? Mycket litet. I alla fall mycket lite av reell substans. Problemen kring den här gossen var ofta uppe till diskussion på arbetslagsmöten. Mentor och rektor hade samtal med föräldrar och med gossen själv. Men det ledde inte till någonting. Det presenterades aldrig någon strategi. Det gjordes aldrig någon utvärdering av denna strategi som kanske man kan tänka sig borde ha funnits men aldrig presenterades. Jag misstänker att den inte fanns någon annan strategi än att eleven fick uppmaningen att skärpa sig, att ta tag i skolan och att ta ansvar. Det låter krasst, men det är inte första och dessvärre inte sista gången det händer. Min uppfattning är att man diskuterade utifrån att eleven ägde problemet och sålunda skulle eleven lösa problemet.
 
Vad kunde ha gjorts? Det allra minsta som kunde ha gjorts är ju en pedagogisk kartläggning. Lärarlaget borde ha slagit sina kloka huvuden ihop och systematiskt gått igenom vad gossen torde behöva för att hantera sin inlärning. Och därefter skulle vi naturligtvis ha anpassat undervisningen efter detta.  Detta är något som måste upp på dagordningen, att faktiskt bedriva samtal kollegor emellan som leder till utveckling av arbetet. Vi borde ha problemformulerat, analyserat och givit förslag till lösningar. Det som nu hände var istället att vi berättade och oroade oss. Och ingenting förändrades.

Rymmer den gängse skolkoden alla barn? Idag har vi inte en skola för alla. Så hur ska vi göra för att nå dit?

Källor:

Nordahl, Thomas, et al. Att möta beteendeproblem bland barn och ungdomar: teoretiska och praktiska perspektiv. Stockholm: Liber, 2007.
Partanen, Petri. Från Vygotskij till lärande samtal. Stockholm: Bonniers, 2007.

Lektioner på nätet

Jag läste i en annan blogg för ett tag sedan att lektion.se har väl varenda lärare varit inne på någon gång. Nej, tänkte jag då, det har inte varenda lärare. Det är förmodligen fortfarande så att varenda lärare inte har varit inne där, men nu har jag varit det i alla fall. Peeeeeerfekt material att ha, för extra uppgifter, för vikarien - och så hundra procent krut på mina lektioner, tralalalalalala. Jo, jag känner mig jätteglad. Och tack till bloggaren som lite skamset skrev att han visst ibland förföll till att hämta en lektion därifrån. Jag känner inte någon skam. Jag känner glädje! För mig kommer det aldrig att bli istället för egen lektionsplanering, men det är väl inte på något som helst sätt sämre att ibland hämta en lektion från nätet, än att följa en lärobok. Och att följa en lärobok har jag aldrig hört någon tycka vara skamligt...

Lära av varandra

Att auskultera, att lyssna på, att betrakta och reflektera kring en person i arbete, i sitt värv, det är oerhört lärorikt. Jag auskulterade en kollega häromveckan och slogs av hur trevlig stämning det var i klassrummet. Fokus var arbete och studenterna var så hjälpsamma och positiva. Jag tänkte på att det var små saker som läraren gjorde som nog hade hjälpt till att etablera detta. Han avbröt ingen, allas åsikter var intressanta, en annan elev kom och behövde hans hjälp och då utryckte läraren en vilja att hjälpa den här eleven (det handlade om en praktikplats) och alla nickade instämmande. Sedan satte läraren igång ett prov och gick kort ut och pratade med den besökande eleven (oerhörd tillit!, såg inga tecken att den missbrukades, och jag fick uppfattningen att det inte hade med mig att göra).
Men det som jag tänkte allra mest på var alla hans check-points. Han var oerhört noga med att alla var med, att alla förstod - vad de skulle göra, hur de skulle göra det, och varför de skulle göra det. Det är något jag vill bli bättre på: Check-points, varför vad och hur - och utan att låta tjatig!

Pedagogiska funderingar

Jag funderar kring det här med PBL, problembaserat lärande. En spännande, utmanande pedagogisk modell. En pedagogik som behöver lärare som vågar släppa sin position som den som kan och vet allt.  Lärare som är prestigelösa och inte måste vara den som levererar alla sanningar och alla rätta svar. Pedagogiken vill gå utanpå det rätta svaret, den vill hitta flera vägar fram. Att utifrån ett reellt problem hitta lösningar. Gamla lösningar, nya lösningar, bra lösningar, dåliga lösningar. Men en uppsjö av svar, som leder till nya funderingar och frågeställningar som på det viset fördjupar lärandet.Svårt och kul! Både för lärare och för elever. Man är inte van. Och det krävs en del. Som lärare tarvas det att man vill samarbeta med sina kollegor, att man kan lita på varandra. Dessutom behöver man släppa sin ämnesfixering. Inte släppa ämnet och strunta i det. Nej, men hitta andra vägar, andra ingångar. Tillsammans med andra: både kollegor och elever.

Det är inte det enda sättet. Men det är ett sätt.

Bokrekommendation

Hemma genomförkyld. Hyfsat trist. Men som tur är har jag ju en aldrig sinande hög litteratur. Facklitteratur. Jag skulle på rot vilja rekommendera Möt eleven av Jacobsen mfl. Praktisk och teoretisk, gör så här för att.. Vad den handlar om? Demokrati i klassrummet handlar den om, och vägarna tid är ju inte bara det vi tänker, elevinflytande, elevråd och sånt. Utan hur man faktiskt får en fungerande arbetsgemenskap i klassrummet, genom placering av elever, genom att tänka på arbetsfördelning och engagemang, vad man kan behöva tänka på och ta ställning till i mång/monokulturella klasser, med utgångspunkt ifrån mänskliga rättigheter. Allt här i den här boken är inte hallelujah-moment, man ska läsa kritiskt och ta till sig det man känner att man kan och vill. Om man har fler strängar på sin lyra kan det nog bli fin musik till sist!

Vem är läraren?

Detta är magister Flykt, och hans klass det är de här.

På sätt och vis en vanlig klass, fast en del konstigt händer där.

För när huvudet blir för fullt, och timmarna för långa,

och bänkarna man sitter i känns obekväma, trånga,

då är det nånting märkligt, nått speciellt som händer

för alla börjar tänka på allt möjligt: kor och händer,

lösa tänder, andra länder.

Och Flykt han tappar tråden, det ska ni snart få se.

Det kan bli lite rörigt ett tag, men vad gör det?

Ja, blir det lite rörigt här ett tag, så vad gör det?

http://www.youtube.com/watch?v=paH2uaW3iLw, 2012.02.02　　

Magister Flykt, en tecknad serie från 80-talet. Alldeles bedårande är den. Men den är faktiskt mer än så. Den visar på att ett klass är en dynamisk plats, eftersom den består av en grupp individer. Och de är alla olika. Och läraren är inte en robot som står där framme och levererar kunskap till eleverna på löpande band. Magister Flykt skulle man kunna säga har ett situerat ledarskap, han läser av sig själv och gruppen och anpassar sig och sin undervisning utefter det.

För det är ju så att för att kunna bedriva lärararbete är det viktigt att känna till lärandets villkor. Det är sålunda viktigt att ha förståelse för lärandets olika betingelser. Vårt lärande påverkas av den sociala och kulturella värld vi befinner oss i. Genom att kommunicera först med sig själv, det som Vygotskij kallade egocentriskt språk och sedan genom att kommunicera med andra upptäcker vi våra erfarenheter och därmed uppstår ett lärande. Oreflekterat, otänkt är ingenting, då händer ingenting. Genom samspel med andra, i kommunikation med andra formas vår värld. Det är så vi lär oss.  Samtidigt måste vi komma ihåg att var och en måste få pröva sin tanke själv. För att känna till lärandets olika betingelser har även en annan innebörd. En vill vara varm för att kunna lära, en vill ha mycket ljus, en annan behöver musik för att kunna koncentrera sig . Och för att ta till sig något nytt måste man också för möjlighet att koncentrera sig. Det är alltså av största vikt att läraren kan skapa ett gott klassrumsklimat. Och detta handlar om många olika saker. Som till exempel att ge de lärande möjlighet att lära på sitt sätt och att få den hjälp de behöver. Men också att ha kunskap om och förståelse för grupprocesser.
 Detta med att förstå grupprocesser är något som man talar mycket om när man talar om ledarskap. Att ha förståelse för att man är en ledare och kunna arbeta med sin ledarstil är en viktig del i lärararbetet. Lärarens egen person är ett mycket viktigt redskap i arbetet. Har man då inte funderat över att man är ledare och att man som sådan ska jobba med att få sina grupper/studenter att nå sina mål, då lyckas man bara om man har en medfödd talang att leda.

Vilket leder mig till kanske den viktigaste punkten när det gäller lärande och lärararbete; det tarvar självkännedom. Det är fullständigt nödvändigt att jobba med sig själv för att förstå vem man är - och här kommer ett viktigt tillägg - i sin profession. För även om man kan få syn på sig själv som privatperson måste man också vet vem yrkespersonen är. Det är det som gör att vi kan vara personliga utan att vara privata. Det är det som gör att vi funderar över varför vi ska göra saker, samtidigt som vi tänker på vad och hur. Det är det som gör oss trovärdiga. Detta funderande kring sig själv i professionen gör också att vi kommer att upptäcka behov av språk och etik. Och eftersom lärande föregår inte bara på egen kammare utan i allra högsta grad i samspel med andra kommer den diskussionen att stärka inte bara den egna yrkesidentiten utan hela kårens. Detta blir än mer tydligt om man betänker att kompetens är att veta vad man gör. Det innebär ju att när läraren jobbar med frågan 'vem är jag i min profession?' så kommer man in på viktiga områden för en lärare att kunna som detta att ha kunskap om styrdokumenten och att ha kunskap om vilka arbetsuppgifter man har samt att kunna sitt ämne. Vad innebär då detta? Ja, styrdokumenten är ju de ramar som vi jobbar inom som lärare, det visar den politiska strävan inom området. Och eftersom vi är ämbetsmän åligger det oss att kunna detta. Det handlar också om rättssäkerheten för eleven. Är då inte att känna till vilka arbetsuppgifter man har samma sak? Nja, inte riktigt skulle jag vilja påstå. För arbetsuppgifterna kan se lite olika ut på olika ställen. Så detta är också något som varje lärare måste skaffa sig kunskap om. En gubbe som jobbat med professionella kännetecken är Lorti och bland hans kriterier var yrkesmässig autonomi en, att veta hur ramen ser ut och att veta vad man kan påverka och vad man inte kan påverka. Ämneskunskapen då? Ja då menar jag inte att bara kunna ett ämne utan att veta vad det innebär att lära till exempel ett språk, vad är det man kan när man kan ett språk och alltså inte att kunna språket själv. Det här som som vi benämner didaktik, vad och hur, är väsentligt. Tillika naturligtvis bedömarkompetensen där det ingår att tolka och återkoppla bland annat.

Magister Flykt han skulle nog ha mått bra av att ha en närmare arbete med de andra lärarna. Men han hade ändå en känsla för sitt yrke. Och som så många lärare förättade han sitt värv på ett ypperligt sätt, med tvivel på sin kompetens, eftersom han inte kunde verbalisera sin tysta kunskap.

Ämnessamtal

Jag har under några dagar nu genomfört ämnessamtal med mina elever. Vi pratar om hur det har gått, hur de ligger till betygsmässigt och hur vi ska fortsätta framåt för att de ska nå dit de vill. Oavsett om det handlar om att precis klara sitt E eller att  nå höga betyg eller att prata flytande engelska. Det är så roligt att prata med dem. Och att se dem få syn på vad de gör.

För trots att jag alltid återkopplar deras uppgifter är det precis som om det faller i glömska. Och efter en termin och lite till kommer de inte alls ihåg hur det gick på den där första inlämningsuppgiften. Även detta att sitta med eleverna en och en är så bra. De som inte har lyckats så värst kan diskutera hur vi ska göra för att vända den tråkiga trenden.

Jag gör det här varje år. Och jag tycker att det är trevligt varje år. Och jag tycker att det är givande varje år. Idag var det en elev som sa till mig: - Det här är jättebra, så här borde alla lärare göra. Eleverna tycker också att det är givande alltså... och visst borde alla lärare ha ämnessamtal med sina elever...

Om prov och kunskap och bedömning

Läste i en annan blogg om kunskap och bedömning. Där stod det att prov bara mäter dagsformen, inte kunskapsnivån. Och det låter ju inte orimligt. I alla fall om man tänker dagsformen på kunskapsnivån. Bättre ibland, sämre ibland. Det stod också att det går att komma ifrån dagsformen - om man upprepar provet ett antal gånger. Samma prov fem gånger? Och så igen då...behövs prov, om vi inte har prov vad har vi istället, hur mäter vi kunskap?

Och självklart triggar det återigen frågan om betyg. Vad betyder den där bokstaven som står där på pappret egentligen?

Bringontheeducationalrevolution

Ett utdrag ur Sir Ken Robinsons tal på TED konferensen 2010:

"I meet all kinds of people who don't enjoy what they do. They simply go through their lives getting on with it. They get no great pleasure from what they do. They endure it rather than enjoy it and wait for the weekend. But I also meet people who love what they do and couldn't imagine doing anything else. If you said to them, "Don't do this anymore," they'd wonder what you were talking about. Because it isn't what they do, it's who they are. They say, "But this is me, you know. It would be foolish for me to abandon this, because it speaks to my most authentic self." And it's not true of enough people. In fact, on the contrary, I think it's still true of a minority of people. I think there are many possible explanations for it. And high among them is education, because education, in a way, dislocates very many people from their natural talents. And human resources are like natural resources; they're often buried deep. You have to go looking for them, they're not just lying around on the surface. You have to create the circumstances where they show themselves. And you might imagine education would be the way that happens, but too often it's not. Every education system in the world is being reformed at the moment and it's not enough. Reform is no use anymore, because that's simply improving a broken model. What we need -- and the word's been used many times during the course of the past few days -- is not evolution, but a revolution in education. This has to be transformed into something else. "

Den som vill lyssna på talet bring on the revolution i sin helhet har 15 intressanta och trevliga minuter framför sig.

Homo sapiens i nådens år 2012

Tyst och stilla här i förorten. Sonen sover. Tonåringar sover. Länge. Jag minns det själv. Min mamma höll på att bli galen. Själv kunde jag inte förstå varför man skulle kliva upp före tolv.  Nu är jag mamma själv och förstår min mammas känsla. 'Men herregud, ska han sova hela dagen?' Det är så det ska vara.  Det är olika faser i livet.

Annars kan man väl säga om den senaste veckan att det är många saker som inte är som de ska, att tiden är ur led.  Till exempel detta att en innebandytränare använder sexlekar och kvinnoförnedring som liknelse för olika försvarsspelstategier... för 14-åriga pojkar. Jag kan inte ens säga: har vi inte kommit längre? jag kan bara säga: har det gått så långt? Detta är Ojämlikhet och kvinnoförakt i Sverige, 2012. Eller att moderata riksdagsmän hälsar på  hos  rfhl (riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende) och utbrister vid beskrivning av hur dessa människor har det, att det finns inga fattiga i Sverige. Att tänka sig att dessa personer styr över andra människor ger mig kväljningar. Dessa personer sitter i beslutsfattande position när det diskuteras vad man ska göra för att förändra situationen för medborgare som hamnat i beroenden och som är i behov av samhällets stöd. De får skylla sig själva attityden hjälper väl varken dem, oss eller samhället i stort? Nu kan jag säga: har vi inte kommit längre?

Empati, förståelse för att vi alla är beroende av varandra, vart har det tagit vägen? Gammalt som gatan är uttrycket: kedjan är inte starkare än dess svagaste länk. Har vi glömt det? Har vi glömt innebörden av det?

Jo, sådana här funderingar har jag ofta. Och det är bra. Det ska jag ha. Jag är medborgare, förälder och lärare. Jag ska alltid fundera över etik och moral, över samhällelig utveckling och över vad ett humant och demokratiskt samhäll är. På djupet. Och jag ska alltid komma ihåg att människan är ett flockdjur. Vi är inte ensamvargar. Lämnades vi ensammma från början skulle vi inte överleva. Detta  är djupt rotade i oss. Därför räds vi ensamhet och utanförskap.  Utifrån denna uråldriga instinkt agerar vi varje dag, varje stund.

Men hallelujah, vi är homo sapiens den visa människan (jepp, jag vet att vi kommer från homo sapiens sapiens, som kom från afrika etc, men det innebär väl bara att vi är dubbelt så visa då, eftersom sapiens är definitionen av homo). Vi har förmågan att ställa saker och ting till rätta. Vi har förmågan att inse att livet har många olika skeden. Vi är unga och sover länge, vi blir föräldrar och stiger upp tidigt, vi är kvinnor som föder nästa generations män, vi är män som får döttrar som utsätts för ojämlikhet, vi är rika som förlorar allt i en börskrasch och hamnar på gatan, vi är fattiga som får hjälp och kan ta oss ur det och som sedan kan hjälpa andra. Vi är alla på ett ställe idag, imorgon kan vi vara någon helt annanstans. Insikten och reflektionen gör att vi är villiga att ställa saker och ting till rätta. Vi tillhör ju arten homo sapiens, den visa människan!

Försök att se människan i varje elev

Jobbar med det sista på kursen Entreprenörskap i skolan och ramlar på ett klipp på youtube om detta. Klippet är gjort av svenskt näringssliv, personen som pratar Christer Westlund. Nu är svenskt näringsliv inte en personlig favorit. De har gjort så många korkade uttalanden under de senaste åren så att man nästan dör. Deras enorma omnipotens är frånstötande, de anser verkligen att vad de tycker om ALLTING är det viktigt att vi andra får veta så att vi kan komma att tycka som dem. Svenskt näringsliv har blivit svenskt tyckande om allt. Helt krasst kan jag konstatera att i svenskt näringsliv så finns de dolares som annars alltid verkar saknas (undra varför de jämt skriker att näringslivet är på väg att duka under för skattetrycket, när det uppenbarligen finns stålar till opinionsbildning?... eh, ja, jag tycker att de indoktinerar...).

Okej, nu har jag gnällt på svenskt näringsliv lite. Men vad Christer Westlund sa var i alla fall ganska intressant. Westlund jobbar alltså med utveckling av den entreprenöriella pedagogiken, som inte ska ses som 'alla ska öppna en affär på hörnet' - pedagogik. Inte enligt vad han här säger och inte heller enligt vad han skriver i böcker. Sedan kan vi alla kanske krafsa oss i huvudet över att det är Tillväxtverkets (gamla Nuteks) definition som ligger till grund för vad entreprenörskap är och att vi i Sverige på det här området är mycket influerade av OECDs kliv in på området och deras definition. Nämen? Hade jag trots allt inte ojat mig klart? Nej, ni får ha överseende.

Tillbaka till pedagogiken. I den formen som Westlund presenterar den så är den snarast en utveckling eller variant om man så vill, av PBL, problembaserat lärande. Den entreprenöriella pedagogiken handlar om kreativitet, innovativa grepp, samarbete, lära för livet. Westlund talar om den lärande människan och hur pedagogerna i denna pedagogik måste vara just det. Han pratar mycket om arbetslagets arbete och hur det faktiskt inte går särskilt bra att genomföra entreprenöriell pedagogik om inte detta funkar. Egenskaper som arbetslagsmedlemmarna tarvar är till exempel ödmjukhet och nyfikenhet. Om en eller flera alltid kommenterar nya ideer och förslag med 'det där går inte', 'det har vi prövat', 'så gör vi redan' utan att lyfta blicken och ifrågasätta sig själv, se på sin egen undervisning med nya ögon och med nyfikenhet så blir hindren för pedagogiken höga. Och naturligtvis pratar han om samarbetet. Om samarbetet inte fungerar, om en håller hårt på sitt och om man vill dela upp allt och bara göra sin lilla bit, då blir samarbetet lidande, eller det kanske helt uteblir.

Som alla vill även jag ha lite färdig lösningar och tips hur man ska fixa till det. Och som alla ger Westlund inte det. För det går ju inte. Man får helt enkelt jobba med detta på hemmaplan. Men om man har sådana dära som håller hårt på sitt och flera som inte, liksom vill, vad gör man då? För den undersökning som jag tillsammans med mina kursare gjort visar ju att det här är ett vanligt problem. Lärare är ensamvargar som har en ganska negativ syn  inte pedagogiken som sådan  utan på att det någonsin kan fungera. Något som återkommer i våra intervjuer och något som återkommer i litteraturen. Alltså vad gör man då? Lägger ner antar jag. Det är väl så. Men guuuuu, så trist.

Litet instick om överlevnadsstrategi om det känns för djävligt: Förändra det som kan förändras, acceptera det som inte går att förändra. Om båda alternativen känns hopplösa - överge skutan. Om möjlighet till detta inte finns - bida din tid, spar din energi och så att du kan lämna så fort du får en chans. Om du har en omåttlig mängd energi: bry dig inte om detta passus utan fortsätt kriga - det behövs!

En annan gubbe som pratar om entreprenörskap i skolan är Johannison (det är väldigt mycket gubbar överallt, är det inte?). Det var han jag snodde rubriken ifrån. Han pratar om att det viktigaste varje pedagog har att göra är att se människan i varje elev. Jag tycker det är så himla fint sagt. För vi pratar så ofta om att se individen. Men vad annorlunda blir det inte genast när vi byter ut individen mot männsikan. Det är ju den vi ska se hos varandra - i alla lägen - människan!


Och som vanligt en liten länk för hugade, här kan den som vill se Christer Westlund prata entreprenöriell pedagogik