Beteendeproblem

Jag läser om hur en ska bemöta elever med problematiska beteende. Jag gör det Eftersom jag har en grupp med många beteenden som är problematiska och jag därför behöver förkovra mig och hitta råd och stöd. I Att möta beteendeproblem bland barn och ungdomar  av Nordahl et al läser jag om konsekvenser. Jag hör ju ofta att ungdomarnas beteende måste få någon konsekvens, ofta med undermeningen ett straff. Jag läser att om vi slår på trumman allt för ivrigt och låter ett beteende få stora konsekvenser så accelererar beteendeproblemet, men om vi låter konsekvenserna vara små och direkta så blir det bättre. Vi bör alltså inte skälla på eleven för att den kastar sudd utan be eleven ta upp suddet.

Det handlar om att inte skälla på den som blivit mycket skälld på. Det ökar bara avståndet och motståndet. Tricket är att ge uppmärksamhet på det positiva. Att ge beröm. Men inte hur som helst! Berömmet ska vara specifikt och, konkret, komma direkt, vara entusiastiskt, ske under pågående arbete inte efter. Vi ska aldrig blandaberöm och kritik. Vi ska ge beröm både för arbetet och för beteendet.

Jamen det känns ju logiskt, vänligt och bra. Sen gäller det bara att inte lockas in i olika draman, att inte låta sig provoceras utan bara fortsätta med vänlig gränssättning. Nu kör vi!

Oh them nationella proven :(

Elever med ångest. Uppgivna lärare. Detta är nationella proven. I alla fall för mig. I alla fall i den här skolan. Och sedan mer jobb för lärarna och mer oro för eleverna. Och ja, jag pratar om de akademiskt svaga eleverna. Och om de som har svårt att sitta och skriva prov en hel dag. De för vilka skolan som form inte passar. De, där systemet försöker pressa in fyrkanter i för små cirklar, elefanter som ska klättra i träd, eller använd vilken mental bild ni vill...  Situationen är bekant för i princip alla som jobbar inom skolans värld. En del som inte jobbar i skolan gör det inte kan förstå, utan säger: det är väl bara... Nej, det är inte så bara. Det som inte passar ihop kan inte tvingas att passa ihop.

Var är den där efterlängtade skolrevolutionen? Ska vi börja fundera på hur en alternativ skola skulle kunna se ut? Är det inte dags nu?

ibland ibland

så undrar jag hur det är ställt med rättssäkerheten för elever i skolan. En kollega (på en annan skola) har just tagit över en klass och ska undervisa i engelska6. Första lektionen får eleverna skriva brev till hen. Här brister det för kollegan. Underlaget är katastrofalt. En av eleven kan inte ens få ihop en sammanhängande text som är begriplig. Eleven skriver 4 rader och min kollega förstår inte vad eleven vill säga. Och då är kollegan välvilligt inställd.
Sen tänker jag på den klass jag undervisade i engelska6 i förra året. Där gjorde man djupgående analyser av både text och film.
Ska skillnader verkligen vara så här stora? Nej det är klart de inte ska. Hur ska man komma åt detta? Kanske behöver skolan bli statlig för samorganisation och kanske behöver skolan externa rättningsinstitutioner.... Eller så kanske vi ska fundera över det här med betygets förtjänster....

Nationella prov och betyg - nu igen

Ja, då är det dags igen. Dags attvakta en grupp elever som skriver nationella prov. Ett av många nationella prov. Från och med nu präglas skolorna i Sverige av nationella prov. Planering av uppgifter och andra examinationer, nya vägar i lärande får stå tillbaka för de nationella proven.

Dessa prov inte utformade som ett slutprov av en kurs. Det är inte så att de kan vara allenarådande vid betygsättning. Alla kunskapskrav som måste vara uppfyllda kan inte anses vara det med dessa prov.

Nationella proven ska ge likvärdighet emellan skolor, samtidigt som elever ska ges möjlighet att visa sina kunskaper på olika sätt. Det är som att ha och äta kakan. Om man ha ett systen ned slutbetyg då är man i alla fall ärlig med att det är så man tycker att kunskap ska mätas. Men nu ser väl inte så många moderna pedagoger på lärande och kunskapande på det viset. Och det är inte heller speciellt anpassat efter vad eleverna kommer behöva kunna när de kommer ut i arbetslivet. Men ärligare.

Nationella proven är stressande för eleverna, det är stressande för lärarna och vad ger det egentligen? Likvärdig bedömning mellan olika skolor? Nä, jag tror inte det.

Och det är väl egentligen det som är den springande punkten. Likvärdig bedömning. Eftersom vi nu envisas med att betyg är nödvändigt. Till och med så nödvändigt att vi måste börja tidigare och tidigare med dem. Fast de inte erbjuder likvärdig bedömning.

Jaha, så då sitter jag här igen och förstår inte. Målinriktade betyg kom till utifrån tanken att alla elever som ville ägna sig åt högre studier skulle ges möjlighet att göra det. Det skulle alltså inte behövas ett sorteringsverktyg. För att vara sorterande var ju de relativa betygens primära uppgift.

Nu mäter vi kunskap och sorterar folk med de målinriktade betygen.  Hörni, vad är det för fel på olika typer av intagningsprov egentligen, så vi lärare kan fokusera på elevernas lärande. Och nej, det betyder inte att de får göra lite vad som helst. Det är fortfarande av intresse att ha en skola som jobbar mot olika kunskapsmål. Ja, för att fån någon slags likvärdig utbildning ni vet

Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

Jag sitter och läser Skolverkets läroplan för gymnasieskolan.  I den står det att undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Nu undrar jag: hur tänker Reinfeltd när han säger att vi ska införa betyg för tidigare år? A Klapp som är betygsforskare vi Göteborgs universitet hävdar med bestämdhet att lärandet minskar när betyg införs. Alltså går det tvårs emot den vetenskapliga grunden.

Dessutom har man sett att elever som har gått i mindre klasser (alltså inte specialklasser utan vanliga, men mindre) når högre framgång i yrkeslivet än de som gått i stora klasser. Detta beror inte på att elevtalet var litet utan att läraren hann med alla.

Om vi vill ha ett framgångsrikt skolväsen i Sverige så bör vi kanske göra faktiskt det som står i läroplanen låta undervisningen vila på vetenskaplig grund och beprovad erfarenhet.

Men nu opponerar sig någon och säger att Pisa-undersökningen visade att Sverige ligger efter och att något måste göras. Jo, jag tycker också det men jag tror att vi ska titta på vilka faktorer som faktiskt kan göra skillnad. Dessutom visar Pisa tydligt att det Sverige är dåliga på och Japan och Finland som låg i topp är bra på, är att ta hand om de svaga eleverna. Och, här kommer lite beprövad erfarenhet: svaga elever lär sig inte bättre genom betyg, de lär sig bättre genom att läraren har tid för dem.

Alltså: skolpolitikernas inslagna väg kommer inte att leda till att eleverna når bättre resultat. Det kommer leda till fler propåer om att lärarna måste göra mer, dokumentera mer, sätta in hjälpinsatser - så att lärarens tid att planera, genomföra och återkoppla sin undervisning minskar, vilket har till följd att elevernas resultat blir sämre....  Och så fortsätter den nedåtgående spiralen!

Elever som fåglar, fria eller vingklippta, vad gör vi med dem?

Det finns så mycket att fundera kring och reflektera kring när det gäller pedagogik. Alla dessa tankar och ideer. Huvudet liksom kryllar av dem och jag får inte riktigt fatt på allt. Men en sak som jag tänkt mycket på är att vi (lärare) inte verkar vilja frihetlig pedagogik.

     Vi är inte alls så modiga och framför allt inte lika tillitsfulla som fåglarna som puttar ut ungarna ur boet: - Flyg! Vi sätter ett snöre runt benet och säger: - Flyg lite, oroa dig inte, jag har dig i ett stadigt tag om det inte fungerar, men flyg lite nu en liten stund. Sen berättar vi om alla små tilltufsad elevers misslyckade flygförsök. Vi säger att det är bara de allra bästa som klarar detta och knappt ens de. Och hur ska vi kunna se och bedöma deras flykt om vi inte håller dem i bandet, om de flyger utanför vårt synfält, om de flyger högre än vi kan följa. Hur ska vi kunna ha elever som flyger högre än vi kan flyga?

     Vi (inom skolan, men även föräldrar och inte minst politiker) förefaller så förfärligt ängsliga. Oroar vi oss för fåglar som flyger? Vingklipper vi dem?
   Jag säger inte med säkerhet att vi gör det. Och om vi gör det, gör vi det nog oftast för att vi tror att det är för deras eget bästa. Vi behöver nog fundera och diskutera med varandra om dessa frågor...

Följetongen: Fel jag begått, i repris - del 1

Ja, hej. Jag sitter här och funderar över mitt liv. Vad som blivit av det, av mig. Vem är jag liksom? Jaa, jag jobbar för mycket, ligger långa kvällar i soffan och glor på tv, tar för mycket ansvar och får för lite kärlek. Eh, okej, det där kändes konstigt...

Men i alla fall, när jag funderar så är det vissa saker som sticker ut. Det är alla de där sakerna som blev fel, korkade saker. Alltså, ni vet. Eller... med lite tur för er så gör ni kanske inte det. Det är alla de där felen som jag begått.  Så jag tänkte skriva ner dem. Inte alla, det ska ju inte bli en roman det här, men några. Jag har en massa såna där ungdomsförseelser, ni vet. När han den där farbrorn kom och frågade hur man skulle åka från Fruängen till Tumba och vi, jag och min kompis visade honom till fel buss. Alltså hur taskigt är inte det! Förhoppningsvis var gubben smart nog att fråga busschauffören också. Men det är ju, ja det är klart att det är fel, men ändå. Nej, men när jag gjorde det här så var jag taskig på riktigt:

När jag gick på högstadiet så hade vi en lärare där som var en riktigt elak jävel. Han kastade kritor (jepp, det är länge sen) och blöta tavelsuddar på oss om vi pratade. Vet ni hur äckliga de där tavelsuddarna var. Ganska stora svampar, ungefär som såna man har för att tvätta bilar, som blöttes för att torka bort krita från svarta tavlan. Och de var inte nya. Äckliga och luktade... usch! Han tog gärna och fyllde svampen så att den droppade på alla den flög över innan den med ett schmask landade - ibland på en elev, ibland vid sidan av. Och kritorna, så himla hårda. Nej, det var ingen kul lärare det.

En dag tyckte jag att det kunde vara nog. Han kunde få lite av sin egen medicin. Men liten tjej i årskurs 8 kanske inte langar en genomblöt svamp på sin lärare. Det är inte bra för tjejen. Det var nödvändigt att vara lite mer sofistikerad.

En burk sill inhandlades. Ni vet vanlig inlagd i bitar. Majjens bil lokaliserades. Sen gällde det bara att peta ner sillabitarna under motorhuven. Om man är lite pysslig så får man ner dem där uppe vid vindrutan. På den tiden hade jag inte så mycket koll på bilar, men idag förstår jag att sillbitarna måste ha hamnat precis vi luftintaget till kupén. Efter väl uträtt värv slängdes burken och händer tvättades (de luktade inte gott).

Nu tog det längre tid innan detta uppdagades än jag trodde det skulle göra. Men efter någon vecka gick ryktet på skolan om att någon hade lagt sill i majjens bil. Han hade tydligen inte förstått varifrån lukten kom, utan kört runt med en sillbil i en veckas tid. Fy vad det måste ha luktat när han satte på fläkten.

Tro för allt i världen inte att detta är något jag tycker är särskilt bra. Det gör jag inte. Historien säger att hans fästmö bröt upp förlovningen för att: ja, det fattade jag aldrig egentligen. För att han luktade illa, bilen luktade illa eller för att det luktade, ja det det luktade i bilen som ingen visste vad det var men kanske trodde det var något annat?

Ingen kom vem som gjort det och jag sa ingenting - förstås.

Jag gjorde fel helt enkelt. Det var dåligt gjort. Fast när jag nu tänker på den historien igen så tycker jag nästan mer synd om gubben jag skickade iväg på en buss som gick åt motsatt håll från Tumba...

Vad händer i klassrummet?

Nu är uppsatsen på väg att arta sig till något. Jag har skrivit en litteraturöversikt eller teoribakgrund eller vad man nu vill kalla det. Krafsat ner något litet om metoden. Gjort en stilig observationsmall och börjat observera. Det är nu det roliga börjar. Vad gör de? Vad händer? Jaha, han gör så? och hon gör så? Jaså, då blir det så här. Här är en härlig stämning, här är inte - varför?

Att observera vad som händer i klassrummet, elevernas agerande, lärarens agerande, det är så oerhört spännande. De två senaste jag var på hade lärarna helt olika stil att vara lärare, eller ledare skulle jag kanske hellre säga. Den ena var mer auktoritär eller med lite mordernare uttryck, transactional, den andra mer demokratisk eller transformativ. Ingen var dock särpräglat mycket åt ena eller andra hållet utan mer drag åt. Klasserna var ganska lika. Lite yviga. Blev det någon skillnad beroende på hur läraren uppförde sig? Jo, det blev det, men inte några revolutionerande skillnader. Det handlade mer om stämningen i klassen, hur öppen den var, om det fanns en dialog eller inte. Var det någon skillnad i arbetsro? Nej, egentligen inte. Kanske marginellt tystare i den klassen där den mer autkoritära läraren var men där fanns också betydligt mer sidosysselsättningar som mobilanvändande till exempel.

Jag har gjort tre auskultationer, eller klassrumsobservationer, jag har en till inbokad och har frågat ytterligare två som jag ännu inte fått något svar från. Hoppas de hör av sig snart och tackar ja. För jag vill gärna göra fler klassrumsobservationer; det är så kul och lärorikt!

Bloggande elever

Nu är det dags för mina elever att börja blogga. Nästa vecka ska de ut på praktik och när de är där ute så ska de skriva om vad de gör. Hälften är igång och på gång! Kul är det och vi ser nog fram emot det allihop!

Auktoritet inte auktoritär, tack!

Häromdagen bevistade jag en föreläsning. Den skulle handla om ledarskap i klassrummet, eller det hade jag förstått det som i alla fall. Den handlade om ordning och om att elever inte vet hur de ska uppföra sig och att lärare måste lära dem det. Så uppfattade jag det.

Föredragshållaren, Eva Larsson, berättade att hon hade mångårig erfarenhet av arbete  i skolan och att hon gjort många observationer och samtal och kommit fram till följande: Läraren måste styra allt. Läraren ska placera eleverna i klassrummet, bestämma vilka som ska jobba ihop, lära dem hur man håller upp dörren för varandra och så vidare. Observera att vi talar om elever på gymnasiet här.
Självklart kan det finnas individer som inte har lärt sig det sociala spelet, och självklart måste vi lärare styra upp om saker inte fungerar. Men att utgå ifrån att eleverna är så osociala och inkompetenta...? När jag lyssnade på Eva Larsson hörde jag en kvinna som sa att om man inte utövar auktoritärt ledarskap så utövar man inget ledarskap alls. Hon sa: Om man inte sköter klassrumsplaceringen så kommer det aldrig att bli arbetsro i klassrummet. Och jag förtvivlade. Var hade denna människa tjänstgjort, vad hade hon träffat för elever, vad hade hon för människosyn? Jag har inte tjänstgjort i skola i mer än sex år (Larsson i betydligt fler) men jag har en helt annan syn på detta. Självfallet kan det bli arbetsro i en klass som själva sätter sig var de vill i klassrummet, varför skulle det inte det? Jag har den erfarenheten från min egen undervisning och jag har sett det hos andra. Ska social problematik lösas genom symptombehandling - jag styr så uppstår inte problemen just här och nu i alla fall - eller ska man jobba med grunden, värderingarna? Larssons recept var alvedon - styr och se till att hålla kommandot. Jag säger jobba med gruppen, med värderingarna och med varje människas eget ansvar. Det betyder inte att jag lämnar över ledarskapet och ansvaret för lektioner och klassrumsmiljö helt till någon annan. Jag är läraren, jag tar det ansvaret, men jag anser att vi är en grupp inne i klassrummet som ska göra detta tillsammans. Alla hjälps åt. Alla styr sig själva.

Vad mer talades det om på denna föreläsning? Jo, det här med att om man släpper efter det minsta lilla kommer eleverna göra vad de kan för att ta över, för att rasera lärarens auktoritet. Nej. Nej. Och åter nej. Om ledarskapet är så skört så är det inte ett ledarskap, det är ett chefsskap och det är ju just det vi måste ta oss förbi. Idag är det många som ifrågasätter det formella chefsskapet, den informella ledaren får övertaget. Vi måste vara ledare inte chefer. Det är ju det som är det viktiga. Att enbart förorda auktoritärt ledarskap är fruktlöst. Att hävda att det försiggår ett krig i klassrummet, att göra det till en vi-och-de-fråga undergräver möjligheterna att faktiskt hjälpa lärare att bli ledare i klassrummet. (Jag gillar Kay Pollacks sätt att se på det - gilla alla, hitta en positiv egenskap hos varenda person du ska jobba med och ser hur det påverkar ditt sätt att leda arbetet. Vilka oerhörda vinster det positiva anslaget ger.) Tankarna som Larsson presenterade kändes förlegade. Omodernt, i strid med allt nytänkande kring ledarskap och all forskning kring detsamma, liksom grupprocess och hur man som ledare måste ha koll på den. Den aspekten tog Larsson inte upp alls. Jag kände mig så desillusionerad och ledsen av den här föreläsningen att jag vet inte vad. Och som lök på laxen tog mina kollegor dessa ord till sig med en slags eufori som var obehaglig. Svältfödda på den här typen av handfasta förslag, ja, kanske var det därför. Eller kanske är det för att lärare tror att ledarskap i skolan måste vara auktoritär. Kanske är det för att kåren är så hårt ansatt av politiker, media och föräldrar som kräver en massa saker utan att ha minsta kunskap om lärandets betingelser, som gör att snabba lösningar och symptombehandlingar eftersöks. Men lärande sker i dialog, med sig själv, med andra och med sig själv och andra igen. Lärandet är inte faktainhämtande allena. Lärande är inte att läsa en bok. Lärande är inte att lyssna till en föreläsning och tro att alla lösningar ska finnas där. Lärande är att inhämta ny information, att processa denna själv och med andra, att hämta ytterligare information som vidgar bilden och igen reflektera kring denna - lärandet tar inte slut.

Jag ser ju att vi är vana att lyssna på en auktoritet (lärare, föredragshållare) och tro att detta är det riktiga, det enda sanna, svaret, facit. Men så är det ju inte. Och det är ju för att vi inte ska bli kanonmat (uttryck från militären där man fostrar auktoritärt för att soldaterna inte ska ifrågasätta order som innebär att de blir just kanonmat) som vi uppmuntrar ifrågasättande och självständigt tänkande.

Vi som jobbar som lärare måste var modiga och starka. Vi ska våga  möta dessa unga människor och deras frågor och funderingar. Dessa frågor som inte alltid uttrycks som frågor utan genom agerande, gnäll, frustration, ilska och ifrågasättande.  Att odla självinsikt bör stå högt på varje lärares agenda. Betydlgit högre upp än att ordna en klassrumsplaceringslista. Vi måste skilja på att vara en auktoritet och att vara auktoritära!

Funderingar om PBL och entreprenöriell pedagogik

Jag har haft förmånen att jobba utifrån ett problembaserat lärande. En gång i veckan, en eftermiddag, satt vi och samplanerade vårt jobb. Vi jobbade i projekt. Ett projekt är uppbyggt så att det har ett övergripande mål, en utgångspunkt och examinationer som ska visa att eleverna nått det övergripande målet och kursmålen - vilka naturligtvis är sammankopplade. Detta sker genom ämnesintegrering. Utgångspunkten är ett problem av något slag, som ska trigga eleverna att genom eget aktivt och gemensamt sökande nå fram till målen. När jag läser boken Entreprenöriell pedagogik ser jag många beröringspunkter. Dessa nämns i boken, även om man där tänker att den entreprenöriella pedagogiken är en utveckling av det problembaserade lärandet. Om det är så vill jag i detta skede låta vara osagt.

Personligen tycker jag att detta arbetssätt, att jobba problembaserat är oerhört mycket mer stimulerande än det sedvanliga. Men det finns en massa aber också. Det är resurskrävande. Det kan man inte ducka. Det är nödvändigt att alla inblandade vill, vill på riktigt, annars blir det tungt och svårt att manövrera. För om man inte tajtar till pedagogiken och vet var man är på väg är det faktiskt lätt att tappa de där eleverna som man är rädd att tappa. Inte nödvändigtvis de svaga men de skoltrötta... Att börja jobba problembaserat innebär en stor tröskel. Efter nio år av rätt och fel och facit, så kan det vara oerhört svårt att själv ansvara för sig själv och för att hitta svar själva. Många elever blir arga. Andra förstår inte. Och några passar det genast väldigt bra. Det är en tröskel och en uppförsbacke, men jag är ändå inte benägen att kasta i handsken. Ungdomarna har i många år avprogrammerats från eget tänkande, klart vi måste ge dem lite tid att komma igen. Men som sagt var, finns inte en stringens och en tro på detta bland alla kollegor kommer det att falera. I boken skriver man att man frigör en massa resurs och det har man i alla år sagt på min skola också (om pbl alltså), men vardagen säger mig något annat.

Det går naturligtvis att jobba problembaserat i det egna ämnet på de egna lektionerna, precis som det går att inta ett entreprenöriellt grepp. Men effekten för elevgruppen för dess lärande om alla går samman är så mycket större. Kanske ska man som det skrivs i boken låta eleverna koppla av och bli lärarmatade emellanåt? Eller, jag har faktiskt provat det och det fungerande inte bra alls på den gruppen. Eleverna föll tillbaka i inaktivitet och förväntningar på att lärarna skulle leverera alla svaren. När sedan nästa uppdrag lanserades var det oerhört svårt att få eleverna med sig.

När uppdragen fungerar finns det nog inget roligare sätt att arbeta. Den liksom sjuder i klassrummet. Och om man som lärare och grupp har kommit så långt att man kan lita på varandra så gör det inget om någon/några elever tar micropauser och gör annat. De kan själva avgöra hur de behöver jobba. En paus, en stund på facebook till och med (alla lärares fasa!) kan vara högst välgörande. Ingen orkar vara högeffektiv hela tiden. Kan man sen dessutom hjälpa eleverna hitta möjligheter att fluktuera i grupparbetet och att olika personer agerar lok, så får man en otroligt dynamisk, glad och effektiv arbetsmiljö. Just det man talar om i boken. Och jag har upplevt det...

Men som sagt, det är inte jättelätt. Det är för oss alla en stor omställningsprocess. Och det är ofta jag får bita mig i tunga för att inte bara ställa mig och leverera de svar som för mig är de korrekta - eller för all del, de svar jag själv har fått levererade en gång i tiden. Och sen är det det där med röran...

Färre lärarjobb

Elevkullarna krymper. Hälften av alla friskolor i Stockholm har bara en beläggning på under hälften av platserna. 40 lärartjänster i Stockholms Stad är indragna. Skolor läggs ner, Hässelby är nedlagt, Enskede Gård försvinner säger ryktet, Brännkyrka likaså men det tar något år till - säger ryktet alltså.
Ja, just det jag pratar om gymnasiet. För tittar man längre ner i åldrarna så vänder det. Lågstadiet fylls av elever och i innerstan kan man inte längre finna lokaler så att alla får plats. En evakuering av eleverna till något närliggande men också närliggande stor trafikled ledde härförleden till mycket upprörda föräldrar. Och jodå, staden fick hitta en annan lösning.
Om några år, när man har lagt ner ytterligare kommunala skolor, då måste den som vill öppna friskola kunna tälja guld med smörkniv... Så kommer det nog att bli.

Klämd mellan det yttre och det inre - en speciell men inte ovanlig pedagogisk situation

Det var en sån där typisk myror-i-brallan kille. Hela hans skoltillvaro kan karaktäriseras som en situation av specialpedagogisk karaktär. Han kunde inte sitta stilla. Det bara gick inte. Det var svårt att komma i tid. Det var svårt att vara tyst. Det var svårt att arbeta. Allt var svårt. Allt som handlade om att vara så där som man ska vara i skolan. Så han tog till egna strategier. Gick på toa och kom aldrig tillbaka. Tittade på youtube istället för att skriva, eller spelade spel på mobilen - då satt han ju i alla fall stilla. Han fick ingen ämneskunskap, men han lärde sig vad han måste göra för att överleva i skolan. Komplexiteten i beteendeproblem beror på samspel mellan den yttre miljön och individen. På olika sätt befästs beteendet genom negativa förstärkningar, allt ifrån marginalisering och exkludering men också genom vinster som nås där kunskapsluckor döljs och status bland kamrater höjs.

Vad gjorde jag då? Jag försökte på många olika sätt att få honom att jobba med skolarbete, att få honom att känna sig delaktig. Men med begränsad framgång måste jag tillstå. Han ville gärna prata men inte delta i diskussioner. Jag försökte hitta sånt han var bra på men han gled undan. Att arbeta med olika kamrater, som jag tänkte kunde vara ett komplement till honom, det höll bara en kort stund, sen flaxade han iväg, och kamraterna uppskattade det inte. Om jag försökte sitta ner med honom under lektion (det gör jag med fler elever, så det var inte något väldigt ovanligt som hände just honom) blev han rastlös och obekväm. Att ta honom åt sidan efter lektion för att prata med honom om vad han behövde fungerade inte. Jag uppfattade att han kände sig utpekad och särbehandlad. Han sa bara ja, ja, tills han fick gå. Gossen fick alltså möta en lärare som försökte hitta vägar för lärandet genom aktörsperspektivet, att få honom att reflektera och själv staka ut sin väg; genom bemästrandeperspektivet, då positiv återkoppling och hitta områden där han kunde vara bra var ingredienser; även det socialkonstuktivistiska perspektivet fick ett försök när gossen placerades med andra elever och jag var säker på att detta skulle fungera. Men detta att det skulle varit medvetna val av olika perspektiv är förstås en efterkonstuktion. Jag prövade och han föll, om och om igen.

Ett sätt som fungerade lite var om han satt vid en dator att stå brevid honom - gärna med en hand på axeln. Då kunde han jobba lugnt ett tag. Men om det uppstod problem, även ett litet, då gick det inte att hålla honom kvar. Att visa att jag brydde mig om hans arbete och om att han var med var inte en given framgångsfaktor. Men när jag uppmärksammade att han gick med orden att han inte skulle vara borta för länge och med en blick på klockan (dock diskret) kom han oftast tillbaka. Kanske var det här, i den här tanken: du får vara den du är men du får vara det här med oss, han hade kunnat utveckla andra beteendemönster. Om han hade blivit inkluderad i gemenskapen på riktigt. När terminen var slut hade han underkänt i alla ämnen.

Vad gjorde skolan? Mycket litet. I alla fall mycket lite av reell substans. Problemen kring den här gossen var ofta uppe till diskussion på arbetslagsmöten. Mentor och rektor hade samtal med föräldrar och med gossen själv. Men det ledde inte till någonting. Det presenterades aldrig någon strategi. Det gjordes aldrig någon utvärdering av denna strategi som kanske man kan tänka sig borde ha funnits men aldrig presenterades. Jag misstänker att den inte fanns någon annan strategi än att eleven fick uppmaningen att skärpa sig, att ta tag i skolan och att ta ansvar. Det låter krasst, men det är inte första och dessvärre inte sista gången det händer. Min uppfattning är att man diskuterade utifrån att eleven ägde problemet och sålunda skulle eleven lösa problemet.
 
Vad kunde ha gjorts? Det allra minsta som kunde ha gjorts är ju en pedagogisk kartläggning. Lärarlaget borde ha slagit sina kloka huvuden ihop och systematiskt gått igenom vad gossen torde behöva för att hantera sin inlärning. Och därefter skulle vi naturligtvis ha anpassat undervisningen efter detta.  Detta är något som måste upp på dagordningen, att faktiskt bedriva samtal kollegor emellan som leder till utveckling av arbetet. Vi borde ha problemformulerat, analyserat och givit förslag till lösningar. Det som nu hände var istället att vi berättade och oroade oss. Och ingenting förändrades.

Rymmer den gängse skolkoden alla barn? Idag har vi inte en skola för alla. Så hur ska vi göra för att nå dit?

Källor:

Nordahl, Thomas, et al. Att möta beteendeproblem bland barn och ungdomar: teoretiska och praktiska perspektiv. Stockholm: Liber, 2007.
Partanen, Petri. Från Vygotskij till lärande samtal. Stockholm: Bonniers, 2007.

Igen: ungdomslöner är en dålig idé

Men hur i hela friden kan facken gå in och supporta den rabiata margret-thatcher-kopian Annie Lööv. Nej visst nej, det är ju inte ungdomslöner, det är yrkespraktik. Och den är ju fin: yrkespraktik, men eller hur!? Jag tänker på mina studenter som läser lärlingsutbildning, de har redan yrkespraktik för bövlars! De har ju praktiserat halva sin utbildning. Ska de forsätta göra det då? Men vad är det här för dumheter?  LO tog ju för fabian strid för ungdomslönerna för bara något år sedan. Vad är det som händer?

Återigen: det blir inte fler jobb, det blir bara lägre löner.

Jösses!

Lektioner på nätet

Jag läste i en annan blogg för ett tag sedan att lektion.se har väl varenda lärare varit inne på någon gång. Nej, tänkte jag då, det har inte varenda lärare. Det är förmodligen fortfarande så att varenda lärare inte har varit inne där, men nu har jag varit det i alla fall. Peeeeeerfekt material att ha, för extra uppgifter, för vikarien - och så hundra procent krut på mina lektioner, tralalalalalala. Jo, jag känner mig jätteglad. Och tack till bloggaren som lite skamset skrev att han visst ibland förföll till att hämta en lektion därifrån. Jag känner inte någon skam. Jag känner glädje! För mig kommer det aldrig att bli istället för egen lektionsplanering, men det är väl inte på något som helst sätt sämre att ibland hämta en lektion från nätet, än att följa en lärobok. Och att följa en lärobok har jag aldrig hört någon tycka vara skamligt...

Vem är läraren?

Detta är magister Flykt, och hans klass det är de här.

På sätt och vis en vanlig klass, fast en del konstigt händer där.

För när huvudet blir för fullt, och timmarna för långa,

och bänkarna man sitter i känns obekväma, trånga,

då är det nånting märkligt, nått speciellt som händer

för alla börjar tänka på allt möjligt: kor och händer,

lösa tänder, andra länder.

Och Flykt han tappar tråden, det ska ni snart få se.

Det kan bli lite rörigt ett tag, men vad gör det?

Ja, blir det lite rörigt här ett tag, så vad gör det?

http://www.youtube.com/watch?v=paH2uaW3iLw, 2012.02.02　　

Magister Flykt, en tecknad serie från 80-talet. Alldeles bedårande är den. Men den är faktiskt mer än så. Den visar på att ett klass är en dynamisk plats, eftersom den består av en grupp individer. Och de är alla olika. Och läraren är inte en robot som står där framme och levererar kunskap till eleverna på löpande band. Magister Flykt skulle man kunna säga har ett situerat ledarskap, han läser av sig själv och gruppen och anpassar sig och sin undervisning utefter det.

För det är ju så att för att kunna bedriva lärararbete är det viktigt att känna till lärandets villkor. Det är sålunda viktigt att ha förståelse för lärandets olika betingelser. Vårt lärande påverkas av den sociala och kulturella värld vi befinner oss i. Genom att kommunicera först med sig själv, det som Vygotskij kallade egocentriskt språk och sedan genom att kommunicera med andra upptäcker vi våra erfarenheter och därmed uppstår ett lärande. Oreflekterat, otänkt är ingenting, då händer ingenting. Genom samspel med andra, i kommunikation med andra formas vår värld. Det är så vi lär oss.  Samtidigt måste vi komma ihåg att var och en måste få pröva sin tanke själv. För att känna till lärandets olika betingelser har även en annan innebörd. En vill vara varm för att kunna lära, en vill ha mycket ljus, en annan behöver musik för att kunna koncentrera sig . Och för att ta till sig något nytt måste man också för möjlighet att koncentrera sig. Det är alltså av största vikt att läraren kan skapa ett gott klassrumsklimat. Och detta handlar om många olika saker. Som till exempel att ge de lärande möjlighet att lära på sitt sätt och att få den hjälp de behöver. Men också att ha kunskap om och förståelse för grupprocesser.
 Detta med att förstå grupprocesser är något som man talar mycket om när man talar om ledarskap. Att ha förståelse för att man är en ledare och kunna arbeta med sin ledarstil är en viktig del i lärararbetet. Lärarens egen person är ett mycket viktigt redskap i arbetet. Har man då inte funderat över att man är ledare och att man som sådan ska jobba med att få sina grupper/studenter att nå sina mål, då lyckas man bara om man har en medfödd talang att leda.

Vilket leder mig till kanske den viktigaste punkten när det gäller lärande och lärararbete; det tarvar självkännedom. Det är fullständigt nödvändigt att jobba med sig själv för att förstå vem man är - och här kommer ett viktigt tillägg - i sin profession. För även om man kan få syn på sig själv som privatperson måste man också vet vem yrkespersonen är. Det är det som gör att vi kan vara personliga utan att vara privata. Det är det som gör att vi funderar över varför vi ska göra saker, samtidigt som vi tänker på vad och hur. Det är det som gör oss trovärdiga. Detta funderande kring sig själv i professionen gör också att vi kommer att upptäcka behov av språk och etik. Och eftersom lärande föregår inte bara på egen kammare utan i allra högsta grad i samspel med andra kommer den diskussionen att stärka inte bara den egna yrkesidentiten utan hela kårens. Detta blir än mer tydligt om man betänker att kompetens är att veta vad man gör. Det innebär ju att när läraren jobbar med frågan 'vem är jag i min profession?' så kommer man in på viktiga områden för en lärare att kunna som detta att ha kunskap om styrdokumenten och att ha kunskap om vilka arbetsuppgifter man har samt att kunna sitt ämne. Vad innebär då detta? Ja, styrdokumenten är ju de ramar som vi jobbar inom som lärare, det visar den politiska strävan inom området. Och eftersom vi är ämbetsmän åligger det oss att kunna detta. Det handlar också om rättssäkerheten för eleven. Är då inte att känna till vilka arbetsuppgifter man har samma sak? Nja, inte riktigt skulle jag vilja påstå. För arbetsuppgifterna kan se lite olika ut på olika ställen. Så detta är också något som varje lärare måste skaffa sig kunskap om. En gubbe som jobbat med professionella kännetecken är Lorti och bland hans kriterier var yrkesmässig autonomi en, att veta hur ramen ser ut och att veta vad man kan påverka och vad man inte kan påverka. Ämneskunskapen då? Ja då menar jag inte att bara kunna ett ämne utan att veta vad det innebär att lära till exempel ett språk, vad är det man kan när man kan ett språk och alltså inte att kunna språket själv. Det här som som vi benämner didaktik, vad och hur, är väsentligt. Tillika naturligtvis bedömarkompetensen där det ingår att tolka och återkoppla bland annat.

Magister Flykt han skulle nog ha mått bra av att ha en närmare arbete med de andra lärarna. Men han hade ändå en känsla för sitt yrke. Och som så många lärare förättade han sitt värv på ett ypperligt sätt, med tvivel på sin kompetens, eftersom han inte kunde verbalisera sin tysta kunskap.

Om prov och kunskap och bedömning

Läste i en annan blogg om kunskap och bedömning. Där stod det att prov bara mäter dagsformen, inte kunskapsnivån. Och det låter ju inte orimligt. I alla fall om man tänker dagsformen på kunskapsnivån. Bättre ibland, sämre ibland. Det stod också att det går att komma ifrån dagsformen - om man upprepar provet ett antal gånger. Samma prov fem gånger? Och så igen då...behövs prov, om vi inte har prov vad har vi istället, hur mäter vi kunskap?

Och självklart triggar det återigen frågan om betyg. Vad betyder den där bokstaven som står där på pappret egentligen?

Försök att se människan i varje elev

Jobbar med det sista på kursen Entreprenörskap i skolan och ramlar på ett klipp på youtube om detta. Klippet är gjort av svenskt näringssliv, personen som pratar Christer Westlund. Nu är svenskt näringsliv inte en personlig favorit. De har gjort så många korkade uttalanden under de senaste åren så att man nästan dör. Deras enorma omnipotens är frånstötande, de anser verkligen att vad de tycker om ALLTING är det viktigt att vi andra får veta så att vi kan komma att tycka som dem. Svenskt näringsliv har blivit svenskt tyckande om allt. Helt krasst kan jag konstatera att i svenskt näringsliv så finns de dolares som annars alltid verkar saknas (undra varför de jämt skriker att näringslivet är på väg att duka under för skattetrycket, när det uppenbarligen finns stålar till opinionsbildning?... eh, ja, jag tycker att de indoktinerar...).

Okej, nu har jag gnällt på svenskt näringsliv lite. Men vad Christer Westlund sa var i alla fall ganska intressant. Westlund jobbar alltså med utveckling av den entreprenöriella pedagogiken, som inte ska ses som 'alla ska öppna en affär på hörnet' - pedagogik. Inte enligt vad han här säger och inte heller enligt vad han skriver i böcker. Sedan kan vi alla kanske krafsa oss i huvudet över att det är Tillväxtverkets (gamla Nuteks) definition som ligger till grund för vad entreprenörskap är och att vi i Sverige på det här området är mycket influerade av OECDs kliv in på området och deras definition. Nämen? Hade jag trots allt inte ojat mig klart? Nej, ni får ha överseende.

Tillbaka till pedagogiken. I den formen som Westlund presenterar den så är den snarast en utveckling eller variant om man så vill, av PBL, problembaserat lärande. Den entreprenöriella pedagogiken handlar om kreativitet, innovativa grepp, samarbete, lära för livet. Westlund talar om den lärande människan och hur pedagogerna i denna pedagogik måste vara just det. Han pratar mycket om arbetslagets arbete och hur det faktiskt inte går särskilt bra att genomföra entreprenöriell pedagogik om inte detta funkar. Egenskaper som arbetslagsmedlemmarna tarvar är till exempel ödmjukhet och nyfikenhet. Om en eller flera alltid kommenterar nya ideer och förslag med 'det där går inte', 'det har vi prövat', 'så gör vi redan' utan att lyfta blicken och ifrågasätta sig själv, se på sin egen undervisning med nya ögon och med nyfikenhet så blir hindren för pedagogiken höga. Och naturligtvis pratar han om samarbetet. Om samarbetet inte fungerar, om en håller hårt på sitt och om man vill dela upp allt och bara göra sin lilla bit, då blir samarbetet lidande, eller det kanske helt uteblir.

Som alla vill även jag ha lite färdig lösningar och tips hur man ska fixa till det. Och som alla ger Westlund inte det. För det går ju inte. Man får helt enkelt jobba med detta på hemmaplan. Men om man har sådana dära som håller hårt på sitt och flera som inte, liksom vill, vad gör man då? För den undersökning som jag tillsammans med mina kursare gjort visar ju att det här är ett vanligt problem. Lärare är ensamvargar som har en ganska negativ syn  inte pedagogiken som sådan  utan på att det någonsin kan fungera. Något som återkommer i våra intervjuer och något som återkommer i litteraturen. Alltså vad gör man då? Lägger ner antar jag. Det är väl så. Men guuuuu, så trist.

Litet instick om överlevnadsstrategi om det känns för djävligt: Förändra det som kan förändras, acceptera det som inte går att förändra. Om båda alternativen känns hopplösa - överge skutan. Om möjlighet till detta inte finns - bida din tid, spar din energi och så att du kan lämna så fort du får en chans. Om du har en omåttlig mängd energi: bry dig inte om detta passus utan fortsätt kriga - det behövs!

En annan gubbe som pratar om entreprenörskap i skolan är Johannison (det är väldigt mycket gubbar överallt, är det inte?). Det var han jag snodde rubriken ifrån. Han pratar om att det viktigaste varje pedagog har att göra är att se människan i varje elev. Jag tycker det är så himla fint sagt. För vi pratar så ofta om att se individen. Men vad annorlunda blir det inte genast när vi byter ut individen mot männsikan. Det är ju den vi ska se hos varandra - i alla lägen - människan!


Och som vanligt en liten länk för hugade, här kan den som vill se Christer Westlund prata entreprenöriell pedagogik

Klokskap och engagemang - är det huvudingredienserna i framtidens skola?

Idag på eftermiddagen intervjuade jag fyra av mina arbetskamrater om deras syn på entreprenöriellt lärande. Fantastiskt vad mycket som kommer fram när de får tid och utrymme att berätta om hur de ser på pedagogik.

Alla fyra var positiva till den typen av lärande - alltså det kreativa, nyfikna, initiativrika som jobbar med problemlösning i samverkan med andra. Och alla ansåg sig ha jobbat så. Men att det var svårt att få till det om inte en hel del parametrar var på plats såsom att alla i arbetslaget måste vilja det, att man har en ledning som möjliggör det, att det finns resurser - inte allt för många elever i grupper. De pratade också om samverkan och samsyn hos alla som jobbar med entreprenöriellt lärande och hur ofta det faller på grund av en svag länk i kedjan. Hur lärare då faller tillbaka i en gammal roll. När jag frågade varför svarade de att det är för att det är enklare. Hurdå, undrade jag. Svaret jag fick var att det krävde så mycket av läraren när man jobbar entreprenöriellt. Att läraren ska vara kreativ, engagerad, förberedd, motiverande, entusiasmerande och drivande. Men behöver man inte vara det annars då, undrade jag. Jo, det borde man ju vara, menade de, men så var det ju inte alltid. Ibland var det ju enklare att bara läsa i en bok och svara på frågor. I princip skulle man kunna använda samma lektionsplanering år ut och år in.

Skrämmande när man tänker på det.

Varför blir det så, undrade jag. Jo, det handlar om arv, lärararvet, så var det när de själva gick i skolan så de gör på samma sätt. Det handlar om att man inte vill öka sin arbetsbörda och det tror man att man gör. Det handlar om en kunskapssyn som menar att det rätta svaret finns i facit. Det handlar om prestige, att det kan vara svårt att frångå rollen som den allvetande.

En annan sak som de återkom till var behovet av stöd. För att klara att arbeta så intensivt nyskapande krävs en ledare som är engagerad och ger trygghet till lärarlaget och styr dem mot framgångarna genom kreativ feed-back och genom att kunna och förstå pedagogiken. Som någon sa: Eleverna behöver en coachande lärare, lärarna behöver en coachande rektor.

Det är så otroligt bra och kloka saker de säger. Saker som jag tror skulle generera framgång om de nådde längre än till mitt fördjupningsarbete för högskolan. Klokskap som finns i organisationen. Jag, som var lyssnande, frågande part, tänker att den här typen av samtal borde hållas på alla skolor med regelbundenhet. Vilka krafter det finns bland lärarna!

Det är inte tidigarelagda betyg som kommer att ge våra skolbarn studieframgångar. Det är de kloka och engagerade lärarna.

Längtan efter frihetlig pedagogik

Jag sitter och jobbar med min hemtenta för kursen 'entreprenörskap i skolan', och många funderingar kring ämnet dyker upp. En är kring betyg och mål.

Som vi på skolorna jobbar med detta. Att vara så transparanta och tydliga som möjligt så att eleverna själva kan ta ansvar för att nå sitt eget önskade resultat. Jag själv tycker det är oerhört viktigt. Betyget ska inte komma som en överraskning, något som beror på tur eller otur. Samtidigt... Alltså den här typen av yttre motivation, som ramar in och begränsar, som säger att arbetet som eleven gör måste gå i en viss riktning för att målen ska uppnås. Jag som lärare har bara ett år på mig att se till att det centrala innehållet är på plats! Och alltså har bara eleverna det också. Det är inte en lätt match.

Entreprenöriell pedagogik handlar om att låta våra elever utvecklas på ett fritt och självständigt sätt. Att söka sina svar och att lära utifrån sina egna förutsättningar. Men det är så svårt att få det pedagogiska skeppet att lätta ankar. För att vi är tjänstemän som har vissa skyldigheter. Och om vi inte genomför våra kurser så som kursplanen säger så äventyrar vi elevernas rättsäkerhet. Alla elever ska ha samma kunskapsstoff.

Hur gör vi det här? Hur jobbar vi med en slags frihetlig pedagogik som låter alla individer utvecklas efter sina förutsättningar när vi har ramar som inte tillåter det? Det är så inspirerande och upplyftande att läsa om det. Men verkligheten är en annan. Styrdokument är en realitet. Så kan jag ju hävda att det entreprenöriella finns inskrivet i styrdokumenten för det gör det ju. Men de krockar ju med sig självt. Styrdokumenten alltså. Någon har inte tänkt hela vägen här...


 Jag låter kanske lite negativ men jag tror på allvar att skolan måste förändras i grunden. Och jag tror att vi alla har mycket att vinna på det. Vi kan inte fortsätta jobba i ett system som har sin grund i de lutherska husförhören av katekesen. Vi måste vidare! Att vilja och våga göra ett genomgripande förändringsarbete. Jag känner glädje och förtröstan när jag läser:

 "Vill vi ha ett annat resultat måste vi börja tänka och göra på ett annat sätt."

 (skapa och våga sidan 33)