Nationella prov och betyg - nu igen

Ja, då är det dags igen. Dags attvakta en grupp elever som skriver nationella prov. Ett av många nationella prov. Från och med nu präglas skolorna i Sverige av nationella prov. Planering av uppgifter och andra examinationer, nya vägar i lärande får stå tillbaka för de nationella proven.

Dessa prov inte utformade som ett slutprov av en kurs. Det är inte så att de kan vara allenarådande vid betygsättning. Alla kunskapskrav som måste vara uppfyllda kan inte anses vara det med dessa prov.

Nationella proven ska ge likvärdighet emellan skolor, samtidigt som elever ska ges möjlighet att visa sina kunskaper på olika sätt. Det är som att ha och äta kakan. Om man ha ett systen ned slutbetyg då är man i alla fall ärlig med att det är så man tycker att kunskap ska mätas. Men nu ser väl inte så många moderna pedagoger på lärande och kunskapande på det viset. Och det är inte heller speciellt anpassat efter vad eleverna kommer behöva kunna när de kommer ut i arbetslivet. Men ärligare.

Nationella proven är stressande för eleverna, det är stressande för lärarna och vad ger det egentligen? Likvärdig bedömning mellan olika skolor? Nä, jag tror inte det.

Och det är väl egentligen det som är den springande punkten. Likvärdig bedömning. Eftersom vi nu envisas med att betyg är nödvändigt. Till och med så nödvändigt att vi måste börja tidigare och tidigare med dem. Fast de inte erbjuder likvärdig bedömning.

Jaha, så då sitter jag här igen och förstår inte. Målinriktade betyg kom till utifrån tanken att alla elever som ville ägna sig åt högre studier skulle ges möjlighet att göra det. Det skulle alltså inte behövas ett sorteringsverktyg. För att vara sorterande var ju de relativa betygens primära uppgift.

Nu mäter vi kunskap och sorterar folk med de målinriktade betygen.  Hörni, vad är det för fel på olika typer av intagningsprov egentligen, så vi lärare kan fokusera på elevernas lärande. Och nej, det betyder inte att de får göra lite vad som helst. Det är fortfarande av intresse att ha en skola som jobbar mot olika kunskapsmål. Ja, för att fån någon slags likvärdig utbildning ni vet

Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

Jag sitter och läser Skolverkets läroplan för gymnasieskolan.  I den står det att undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Nu undrar jag: hur tänker Reinfeltd när han säger att vi ska införa betyg för tidigare år? A Klapp som är betygsforskare vi Göteborgs universitet hävdar med bestämdhet att lärandet minskar när betyg införs. Alltså går det tvårs emot den vetenskapliga grunden.

Dessutom har man sett att elever som har gått i mindre klasser (alltså inte specialklasser utan vanliga, men mindre) når högre framgång i yrkeslivet än de som gått i stora klasser. Detta beror inte på att elevtalet var litet utan att läraren hann med alla.

Om vi vill ha ett framgångsrikt skolväsen i Sverige så bör vi kanske göra faktiskt det som står i läroplanen låta undervisningen vila på vetenskaplig grund och beprovad erfarenhet.

Men nu opponerar sig någon och säger att Pisa-undersökningen visade att Sverige ligger efter och att något måste göras. Jo, jag tycker också det men jag tror att vi ska titta på vilka faktorer som faktiskt kan göra skillnad. Dessutom visar Pisa tydligt att det Sverige är dåliga på och Japan och Finland som låg i topp är bra på, är att ta hand om de svaga eleverna. Och, här kommer lite beprövad erfarenhet: svaga elever lär sig inte bättre genom betyg, de lär sig bättre genom att läraren har tid för dem.

Alltså: skolpolitikernas inslagna väg kommer inte att leda till att eleverna når bättre resultat. Det kommer leda till fler propåer om att lärarna måste göra mer, dokumentera mer, sätta in hjälpinsatser - så att lärarens tid att planera, genomföra och återkoppla sin undervisning minskar, vilket har till följd att elevernas resultat blir sämre....  Och så fortsätter den nedåtgående spiralen!

Rollspel som examinationsform

Idag och igår har jag examinerat mina elever i momentet säljande samtal i servicekunskap. Hur bättre göra det än praktiskt? Två och två har eleverna varit ömsom säljare ömsom köpare, och visat upp sina kunskaper i, sin förstålse för och sin förmåga att sälja. Det har varit fantastiskt roligt, informativt och lärorikt. Ingen har misslyckats fullständigt, så som ibland sker i på skriftliga examinationer. Fler än vanligt har nått höga betyg, och underhållningsvärdet för mig som lärare jämfört med att sitta och rätta prov och inlämningsuppgifter... ja, oerhört mycket roligare är det.

Men de andra då? De som inte är inne och examinerar. Det är klart ett litet släpp blir det ju där. Alla gör inte riktigt det som de ska, trots att de har arbetsuppgifter som inte på något som helst sätt är oviktiga eller så. Nå, ska jag vara helt ärlig så gör inte alla alltid exakt vad jag förväntar mig av dem i klassrummet heller. Men sen kom jag på en grej... de får göra frågor på nästa kapitel, instuderingsfrågor till varandra som de själva rättar sedan. Då blev det lite bättre fart.

Men åter till rollspelet. Jag vill härmed rekommendera detta sätt att examinera. För lärarens skull, för elevernas skull. De ungdomar som har lite bokstavskombinationer klarar sig fint! De elever som alltid klarar sig bra på prov och är akademiskt kompetenta klarar sig fint! Tänk en examination där inte en enda elev som deltar misslyckas. Härligt!

Betyg motverkar lärandet

Jag läser i Magasin 360 en kort intervju med betygsforskaren Alli Klapp. Hon har undersökt vilken effekt årskurs sex betygen har. I studien deltog 7000 elever. Vad är då resultatet av studien - jo, att merparten får sämre betyg i sjuan om de får betyg i sexan. Av de som inte fick betyg sjönk inte kunskapen på samma sätt. Tidiga betyg är alltså negativt för kunskapsinhämtningen - lärandet.

Man undrar stilla om det var detta Björklund hade tänkt sig när han förordade och förordar fler betyg och mer kontroller. Men allvarligt, lite bra måste det väl vara, eller? Jo, sex procent gynnas av betygen. 94% procent försämrar sina resultat.

Alli Klapp säger att det är viktigt att man tänker igenom sina beslut innan man tar dem, och funderar över om konsekvenserna blir de önskvärda. Hon säger också att hennes resultat ligger i linje med internationell forskning. Det var kanske inte obekant redan när Björklund och sittande regering började sitt förändringsarbete i skolan, att detta inte skulle leda till förbättringar. Eller kollade de inte upp det? Skolan som ska vila på evidensbaserad grund och allt!

Betygsforskaren säger att hon ska gå vidare med sina studier uppåt i åldrarna och berättar att av det material hon redan har är trenden densamma. Betyg leder inte till bättre resultat, effektivare lärande eller större kunskapsinhämtning. Tvärtom, betyg motverkar lärandet. Skrämmande! Uppenbarligen tycker även Klapp det för hon avslutar med att uppmana alla inom skolan att vara öppna med detta och att skapa debatt.

På samma sida i nämnda tidning läser jag att IFAU (institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) konstaterar att liten klass leder till bättre resultat hos eleverna. Inte för att de är färre i klassrummet, utan för att de får mer tid med läraren. Mer lärartid leder enligt detta institut till bättre kunskaper när det gäller att läsa och räkna.

Tänka sig! Men jag tror inte att någon är förvånad. Inte ens Björklund, även om han skulle låtsas vara det.

Summasummarum: Betyg kommer inte att höja kunskapnivån bland Sveriges elever; Mer lärartid till varje elev kommer att höja kunskapsnivån hos desamma. Att genomföra en reform som inte tar hänsyn till detta är ett stort svek mot alla elever i Sverige.

Lite mer funderingar om lärarlegitimationen

Okej, nu är det dags igen då. Att skriva om det här med legitimation för lärarna.
Varför ska lärare ha en legitimation? För att få högre status och högre lön genom att stänga yrket för vem som helst. Är detta något som kommer att inträffa? Nej, det förefaller orimligt att lärarkåren kommer att vara så stor att alla vikariat kan täckas upp av legitimerade lärare. För om det skulle gå så har det ju liksom gått inflation i lärarna och lön och status sänks. Om yrket inte kan stängas gentemot andra varför ska man då legitimera? Tja för att man vill försäkra sig om att lärarna är yrkesskickliga. Fast vem kollar det? Ja, vem gör det - jag vet inte det - staten antar jag, så blir man av med legitimationen om man har gjort något fel. Vad kan man göra fel? Sätta fel betyg.
För det är ju bara legitimerade lärare som får sätta betyg. Det är ju faktiskt det som verkar vara allra viktigast med den här legitimationen.  Att sätta betyg har helt plötsligt blivit det svåraste och viktigaste en lärare gör. För att göra det måste man ha legitimation. Men vänta lärarnas kärnkompetens, lärarnas professionella objekt, det som lärarna ska kunna allra bäst och ta ansvar för - elevernas lärande - det kan ju vem som helst göra. Sen om vem som helst har lyckats hjälpa elever i alla olika skeenden av deras lärande, då kan den legitimerade sätta betyg?!
Snälla någon tala om för mig vilka bra saker som kommer att följa i legitimationens spår för jag kan inte se dem!

Ämnessamtal

Jag har under några dagar nu genomfört ämnessamtal med mina elever. Vi pratar om hur det har gått, hur de ligger till betygsmässigt och hur vi ska fortsätta framåt för att de ska nå dit de vill. Oavsett om det handlar om att precis klara sitt E eller att  nå höga betyg eller att prata flytande engelska. Det är så roligt att prata med dem. Och att se dem få syn på vad de gör.

För trots att jag alltid återkopplar deras uppgifter är det precis som om det faller i glömska. Och efter en termin och lite till kommer de inte alls ihåg hur det gick på den där första inlämningsuppgiften. Även detta att sitta med eleverna en och en är så bra. De som inte har lyckats så värst kan diskutera hur vi ska göra för att vända den tråkiga trenden.

Jag gör det här varje år. Och jag tycker att det är trevligt varje år. Och jag tycker att det är givande varje år. Idag var det en elev som sa till mig: - Det här är jättebra, så här borde alla lärare göra. Eleverna tycker också att det är givande alltså... och visst borde alla lärare ha ämnessamtal med sina elever...

Om prov och kunskap och bedömning

Läste i en annan blogg om kunskap och bedömning. Där stod det att prov bara mäter dagsformen, inte kunskapsnivån. Och det låter ju inte orimligt. I alla fall om man tänker dagsformen på kunskapsnivån. Bättre ibland, sämre ibland. Det stod också att det går att komma ifrån dagsformen - om man upprepar provet ett antal gånger. Samma prov fem gånger? Och så igen då...behövs prov, om vi inte har prov vad har vi istället, hur mäter vi kunskap?

Och självklart triggar det återigen frågan om betyg. Vad betyder den där bokstaven som står där på pappret egentligen?

Bringontheeducationalrevolution

Ett utdrag ur Sir Ken Robinsons tal på TED konferensen 2010:

"I meet all kinds of people who don't enjoy what they do. They simply go through their lives getting on with it. They get no great pleasure from what they do. They endure it rather than enjoy it and wait for the weekend. But I also meet people who love what they do and couldn't imagine doing anything else. If you said to them, "Don't do this anymore," they'd wonder what you were talking about. Because it isn't what they do, it's who they are. They say, "But this is me, you know. It would be foolish for me to abandon this, because it speaks to my most authentic self." And it's not true of enough people. In fact, on the contrary, I think it's still true of a minority of people. I think there are many possible explanations for it. And high among them is education, because education, in a way, dislocates very many people from their natural talents. And human resources are like natural resources; they're often buried deep. You have to go looking for them, they're not just lying around on the surface. You have to create the circumstances where they show themselves. And you might imagine education would be the way that happens, but too often it's not. Every education system in the world is being reformed at the moment and it's not enough. Reform is no use anymore, because that's simply improving a broken model. What we need -- and the word's been used many times during the course of the past few days -- is not evolution, but a revolution in education. This has to be transformed into something else. "

Den som vill lyssna på talet bring on the revolution i sin helhet har 15 intressanta och trevliga minuter framför sig.

Klokskap och engagemang - är det huvudingredienserna i framtidens skola?

Idag på eftermiddagen intervjuade jag fyra av mina arbetskamrater om deras syn på entreprenöriellt lärande. Fantastiskt vad mycket som kommer fram när de får tid och utrymme att berätta om hur de ser på pedagogik.

Alla fyra var positiva till den typen av lärande - alltså det kreativa, nyfikna, initiativrika som jobbar med problemlösning i samverkan med andra. Och alla ansåg sig ha jobbat så. Men att det var svårt att få till det om inte en hel del parametrar var på plats såsom att alla i arbetslaget måste vilja det, att man har en ledning som möjliggör det, att det finns resurser - inte allt för många elever i grupper. De pratade också om samverkan och samsyn hos alla som jobbar med entreprenöriellt lärande och hur ofta det faller på grund av en svag länk i kedjan. Hur lärare då faller tillbaka i en gammal roll. När jag frågade varför svarade de att det är för att det är enklare. Hurdå, undrade jag. Svaret jag fick var att det krävde så mycket av läraren när man jobbar entreprenöriellt. Att läraren ska vara kreativ, engagerad, förberedd, motiverande, entusiasmerande och drivande. Men behöver man inte vara det annars då, undrade jag. Jo, det borde man ju vara, menade de, men så var det ju inte alltid. Ibland var det ju enklare att bara läsa i en bok och svara på frågor. I princip skulle man kunna använda samma lektionsplanering år ut och år in.

Skrämmande när man tänker på det.

Varför blir det så, undrade jag. Jo, det handlar om arv, lärararvet, så var det när de själva gick i skolan så de gör på samma sätt. Det handlar om att man inte vill öka sin arbetsbörda och det tror man att man gör. Det handlar om en kunskapssyn som menar att det rätta svaret finns i facit. Det handlar om prestige, att det kan vara svårt att frångå rollen som den allvetande.

En annan sak som de återkom till var behovet av stöd. För att klara att arbeta så intensivt nyskapande krävs en ledare som är engagerad och ger trygghet till lärarlaget och styr dem mot framgångarna genom kreativ feed-back och genom att kunna och förstå pedagogiken. Som någon sa: Eleverna behöver en coachande lärare, lärarna behöver en coachande rektor.

Det är så otroligt bra och kloka saker de säger. Saker som jag tror skulle generera framgång om de nådde längre än till mitt fördjupningsarbete för högskolan. Klokskap som finns i organisationen. Jag, som var lyssnande, frågande part, tänker att den här typen av samtal borde hållas på alla skolor med regelbundenhet. Vilka krafter det finns bland lärarna!

Det är inte tidigarelagda betyg som kommer att ge våra skolbarn studieframgångar. Det är de kloka och engagerade lärarna.

Längtan efter frihetlig pedagogik

Jag sitter och jobbar med min hemtenta för kursen 'entreprenörskap i skolan', och många funderingar kring ämnet dyker upp. En är kring betyg och mål.

Som vi på skolorna jobbar med detta. Att vara så transparanta och tydliga som möjligt så att eleverna själva kan ta ansvar för att nå sitt eget önskade resultat. Jag själv tycker det är oerhört viktigt. Betyget ska inte komma som en överraskning, något som beror på tur eller otur. Samtidigt... Alltså den här typen av yttre motivation, som ramar in och begränsar, som säger att arbetet som eleven gör måste gå i en viss riktning för att målen ska uppnås. Jag som lärare har bara ett år på mig att se till att det centrala innehållet är på plats! Och alltså har bara eleverna det också. Det är inte en lätt match.

Entreprenöriell pedagogik handlar om att låta våra elever utvecklas på ett fritt och självständigt sätt. Att söka sina svar och att lära utifrån sina egna förutsättningar. Men det är så svårt att få det pedagogiska skeppet att lätta ankar. För att vi är tjänstemän som har vissa skyldigheter. Och om vi inte genomför våra kurser så som kursplanen säger så äventyrar vi elevernas rättsäkerhet. Alla elever ska ha samma kunskapsstoff.

Hur gör vi det här? Hur jobbar vi med en slags frihetlig pedagogik som låter alla individer utvecklas efter sina förutsättningar när vi har ramar som inte tillåter det? Det är så inspirerande och upplyftande att läsa om det. Men verkligheten är en annan. Styrdokument är en realitet. Så kan jag ju hävda att det entreprenöriella finns inskrivet i styrdokumenten för det gör det ju. Men de krockar ju med sig självt. Styrdokumenten alltså. Någon har inte tänkt hela vägen här...


 Jag låter kanske lite negativ men jag tror på allvar att skolan måste förändras i grunden. Och jag tror att vi alla har mycket att vinna på det. Vi kan inte fortsätta jobba i ett system som har sin grund i de lutherska husförhören av katekesen. Vi måste vidare! Att vilja och våga göra ett genomgripande förändringsarbete. Jag känner glädje och förtröstan när jag läser:

 "Vill vi ha ett annat resultat måste vi börja tänka och göra på ett annat sätt."

 (skapa och våga sidan 33)

Hjärtefrågor

Idag är det två saker som snurrar i mitt huvud. Det ena är betyg och det andra är scenskräck.

 Betyg tänker jag på därför att det är utvecklingssamtalstider och under dessa är vi lärare skyldiga att meddela om eleven riskerar att inte nå godkänt, eller E som det heter i Gy11. Om eleven kämpar med skolan, kämpar med ett ämne som eleven inte gillar eller tycker är för jäkla svårt, eller om eleven har svårt att komma överens med den läraren som har det ämnet eller om... ja, ni vet motivationen är inte på topp av olika anledningar. Jamen då är det väl inte särskilt troligt att eleven kommer ropa jippie, eller att motivationen kommer att öka. Fast det är klart. Det är nog inte för att motivera elever som man levererar dessa varningar. Det är ju för att de ska kunna åtgärda dem. För vi måste tala om för dem att de... är för dåliga helt enkelt. Alltså, ibland är det inte ens kul att vara lärare. Jag har så svårt för det här med betyg. Jag och majoren (Björklund) har inte samma syn på det här med betyg och motivation tror jag. Jag tror på riktigt inte att man presterar bättre för att man får reda på att man är sämst. Kan inte någon komma på ett annat bättre system?

Men ibland är det verkligen jättekul att vara lärare. Idag har varit en sån dag från kul till tråkigt till kul. Scenskräck. Ja, det är ju inte en kul historia. Men att få jobba tillsammans med eleverna inför en
presentation. Prata om vad som händer, förstå att man inte är ensam, förklara varför kroppen beter sig så knasigt, göra övningar, se dem våga, se dem växa - det är en kul historia det! Jag är alltid lika imponerad av hur duktiga de är, hur de utmanar sig själva och faktiskt vågar. Vi pratade om att det faktiskt blir lättare om man gör det fler gånger.

Så tog jag som exempel att jag inte vågade hoppa ner från bodtaket när jag var med min pappa på landet i höstas. Det är bara två meter ner till marken. Men jag hoppar inte ofta ner från två meters höjd. jag kunde förstås gått nerför stegen. Envis som en röd gris för jag hade bestämt mig. Det tog en stund. Pappa stod nedanför på vedbacken. Till sist hoppade jag. Hämtade en hammare som var orsaken till att jag skulle ner. Klättrade uppför stegen, slog i spikarna. Och sen hoppade jag ner igen. Mycket lättare då. Andra gången. För jag visste ju att det hade gått bra gången innan.

På samma sätt är det viktigt att de får lyckas några gånger. Göra några bra presentationer. Vi pratade mycket om publikens roll. Och så övade vi. Trots dessa övningar vet jag att när det är 'showtime' är det inte lika lätt för dem. Då ska de ju betygsättas, gubevars, men jag tänker inte fastna  i mitt negativa betygsgrubbel (jo, jag är där en hel del - så om någon har bra positiva erfarenheter av betyg, dela gärna med er). Nej, jag framhåller hellre de 20 ungdomar som höll ett kort anförande, som fick varandra att skratta, som uppförde sig väl som publik och som gjorde det de själva inte trodde de skulle! Hejja dem!

Jag blir alldeles varm i hjärtat av mina elever.