Betyg motverkar lärandet

Jag läser i Magasin 360 en kort intervju med betygsforskaren Alli Klapp. Hon har undersökt vilken effekt årskurs sex betygen har. I studien deltog 7000 elever. Vad är då resultatet av studien - jo, att merparten får sämre betyg i sjuan om de får betyg i sexan. Av de som inte fick betyg sjönk inte kunskapen på samma sätt. Tidiga betyg är alltså negativt för kunskapsinhämtningen - lärandet.

Man undrar stilla om det var detta Björklund hade tänkt sig när han förordade och förordar fler betyg och mer kontroller. Men allvarligt, lite bra måste det väl vara, eller? Jo, sex procent gynnas av betygen. 94% procent försämrar sina resultat.

Alli Klapp säger att det är viktigt att man tänker igenom sina beslut innan man tar dem, och funderar över om konsekvenserna blir de önskvärda. Hon säger också att hennes resultat ligger i linje med internationell forskning. Det var kanske inte obekant redan när Björklund och sittande regering började sitt förändringsarbete i skolan, att detta inte skulle leda till förbättringar. Eller kollade de inte upp det? Skolan som ska vila på evidensbaserad grund och allt!

Betygsforskaren säger att hon ska gå vidare med sina studier uppåt i åldrarna och berättar att av det material hon redan har är trenden densamma. Betyg leder inte till bättre resultat, effektivare lärande eller större kunskapsinhämtning. Tvärtom, betyg motverkar lärandet. Skrämmande! Uppenbarligen tycker även Klapp det för hon avslutar med att uppmana alla inom skolan att vara öppna med detta och att skapa debatt.

På samma sida i nämnda tidning läser jag att IFAU (institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) konstaterar att liten klass leder till bättre resultat hos eleverna. Inte för att de är färre i klassrummet, utan för att de får mer tid med läraren. Mer lärartid leder enligt detta institut till bättre kunskaper när det gäller att läsa och räkna.

Tänka sig! Men jag tror inte att någon är förvånad. Inte ens Björklund, även om han skulle låtsas vara det.

Summasummarum: Betyg kommer inte att höja kunskapnivån bland Sveriges elever; Mer lärartid till varje elev kommer att höja kunskapsnivån hos desamma. Att genomföra en reform som inte tar hänsyn till detta är ett stort svek mot alla elever i Sverige.

Björklunds dubbla budskap till skolvärlden

Att lyssna på Björklunds orerande om att återinföra katederundervisning och samtidigt läsa den nya läroplanen skapar konflikt i huvudet. Lgr11 vilar på samma grunder som den tidigare läroplanen. Den som han kallat för flummig. Så katederundervisning och flumskola är alltså vad han förordar. Eller? Dubbla budskap är det i alla fall. Professor Gunnar Berg skriver utförligare om detta  i Skola och samhälle. Läs vetja!

Tankar om skola och kreativitet

Jag satt och lyssnade på Ken Robinsons tal 'Schools kill creativity' och nu funderar jag. Hela den här diskussionen som pågår på alla pedagogiska instutitionern på våra högskolor hittar liksom inte hela vägen ut. Vad beror det på? För diskussionen och tankarna är på inget sätt bara Robinsons. De har funnits där ett tag. Jag menar Ellen Key pratade om papegojkunskap i börja på förra seklet och Karen Blixen sa att skolan att skolan inte är livet och att livet inte är skolan utan att skolan skulle inrätta sig efter livet. Men så var det ändå så att skolan är som den är. Varför? För att den kom till i den industriella tiden och den har utvecklats efter vad man ansåg var viktigt och bra då. Skolans högsta mål är att utbilda professorer i naturvetenskapliga ämnen? Det är liksom det allra finaste. Och så är det fortfarande idag. Fast vi vet att det inte är så. Att sitta ner och lösa matteuppgift efter matteuppgift är inte det allra största eller hur? Det är bra. Men det är också mycket annat som är bra.

Robinson säger det på ett roligt och intressant sätt : http://www.ted.com/talks/ken_robinson_says_schools_kill_creativity.html

Om man inte orkar titta för det är 20 minuter långt så säger han att skolan tar kreativiteten ur människan. Och att kreativiteten borde vara den högsta kunskapen idag. Kreativitet likställer han då med en ny tanke som leder till att man ser på saker på ett helt nytt sätt. För att kunna göra detta måste man våga göra misstag. Göra fel helt enkelt. Men det är inte något som vi premierar i skolans värld. Robinson drar massor av olika anekdoter som förgyller hans tal. Som den om flickan som satt på en lektion i teckning och ritade. Läraren frågade vad hon ritade och hon svarade: Gud. Läraren sa då att det inte var någon som visste hur Gud såg ut varpå den unga flickan replikerad: 'They will in a minute'

Själv fortsätter jag att längta efter ett öppnare klimat när det gäller lärande och kunskap, en pedagogisk revolution om man vill. Inte att det kommer att inträffa så länge majoren sitter som skolminister...

Hjärtefrågor

Idag är det två saker som snurrar i mitt huvud. Det ena är betyg och det andra är scenskräck.

 Betyg tänker jag på därför att det är utvecklingssamtalstider och under dessa är vi lärare skyldiga att meddela om eleven riskerar att inte nå godkänt, eller E som det heter i Gy11. Om eleven kämpar med skolan, kämpar med ett ämne som eleven inte gillar eller tycker är för jäkla svårt, eller om eleven har svårt att komma överens med den läraren som har det ämnet eller om... ja, ni vet motivationen är inte på topp av olika anledningar. Jamen då är det väl inte särskilt troligt att eleven kommer ropa jippie, eller att motivationen kommer att öka. Fast det är klart. Det är nog inte för att motivera elever som man levererar dessa varningar. Det är ju för att de ska kunna åtgärda dem. För vi måste tala om för dem att de... är för dåliga helt enkelt. Alltså, ibland är det inte ens kul att vara lärare. Jag har så svårt för det här med betyg. Jag och majoren (Björklund) har inte samma syn på det här med betyg och motivation tror jag. Jag tror på riktigt inte att man presterar bättre för att man får reda på att man är sämst. Kan inte någon komma på ett annat bättre system?

Men ibland är det verkligen jättekul att vara lärare. Idag har varit en sån dag från kul till tråkigt till kul. Scenskräck. Ja, det är ju inte en kul historia. Men att få jobba tillsammans med eleverna inför en
presentation. Prata om vad som händer, förstå att man inte är ensam, förklara varför kroppen beter sig så knasigt, göra övningar, se dem våga, se dem växa - det är en kul historia det! Jag är alltid lika imponerad av hur duktiga de är, hur de utmanar sig själva och faktiskt vågar. Vi pratade om att det faktiskt blir lättare om man gör det fler gånger.

Så tog jag som exempel att jag inte vågade hoppa ner från bodtaket när jag var med min pappa på landet i höstas. Det är bara två meter ner till marken. Men jag hoppar inte ofta ner från två meters höjd. jag kunde förstås gått nerför stegen. Envis som en röd gris för jag hade bestämt mig. Det tog en stund. Pappa stod nedanför på vedbacken. Till sist hoppade jag. Hämtade en hammare som var orsaken till att jag skulle ner. Klättrade uppför stegen, slog i spikarna. Och sen hoppade jag ner igen. Mycket lättare då. Andra gången. För jag visste ju att det hade gått bra gången innan.

På samma sätt är det viktigt att de får lyckas några gånger. Göra några bra presentationer. Vi pratade mycket om publikens roll. Och så övade vi. Trots dessa övningar vet jag att när det är 'showtime' är det inte lika lätt för dem. Då ska de ju betygsättas, gubevars, men jag tänker inte fastna  i mitt negativa betygsgrubbel (jo, jag är där en hel del - så om någon har bra positiva erfarenheter av betyg, dela gärna med er). Nej, jag framhåller hellre de 20 ungdomar som höll ett kort anförande, som fick varandra att skratta, som uppförde sig väl som publik och som gjorde det de själva inte trodde de skulle! Hejja dem!

Jag blir alldeles varm i hjärtat av mina elever.