Följetongen: Fel jag begått - i repris, sista delen

Sitter här och funderar på allt det är som jag har berättat för er. Några av mina tillkortakommanden i livet. Det finns fler. Det är klart att det finns fler. Varför har jag gjort det? Ja, kanske är det bara för att göra nåt annat än glo på teven. Kanske är det för att jag på nåt sätt har nått en punkt i livet där jag gör upp med mig själv för att gå vidare. Kanske beror det på att jag nyligen sårat någon utan att mena det. En sån där korkad obetänksam sak. Jag som alltid har för avsikt att vara juste. Jag som klappar mig på huvudet och säger att det är bättre att prata ut om det än att snacka skit bakom ryggen. Och så gör jag illa folk ändå. På grund av att jag är obetänksam, överilad, korkad och ibland helt enkelt elak. Min gloria hamnar på sned så här strax före jul och jag är inte säker på att jag ska ha några julklappar. Nej, offerkofta på och syjälvömkan. Det är väl egentligen vad det handlar om. Buhu, en ordentlig och offentlig gråt-ut-session. Men nu räcker det. Nu åker koftan ner i lådan. Det ända man kan göra är att göra det bättre nästa gång, inte göra om samma dumheter. Innan vi skiljs åt får ni en sista dumhet. En riktig hoppsan-nu-slant-det-iväg-igen. Här kommer den:

Det var när jag jobbade på en grundskola som lärare. En årkurs sexa, eller var det kanske sjua..., nåja, jag undervisade i engelska och trivdes bra med vad jag gjorde. Vi planerade att ha ett 'pot party' och diskuterade bullar och kakor och saft och läsk och vem som skulle ha med vad. Det var en trevlig stämning i klassen. Knytkalas skulle hållas en fredagseftermiddag ungefär två och en halv vecka senare. När vi sitter där och diskuterar - lemonade, cookies, cinnamonrolls, coffee... - kommer det plötsligt upp ett skämt i mitt huvud som finner sin väg ut i klassrummet innan jag hinner tänka till: - Do you know what the englishmens favourite dish is? - No. - It's the sockerkaka (suck-a-cock-a).

Bugger, not smart. Jo, det hinner jag tänka. Efteråt. Klassen fnittrar. Åt fröken fadäs eller skämtet, ja, det är frågan. Några av de lite livligare gossarna tycker det är jättekul. Jaja. Det stillar sig. Puh, jag kom undan med blotta förskräckelsen. Skulle det komma ut kan jag säker ducka det genom att säga att jag pratade bara om goda kakor inför knytkalaset. Men det känns inte bra. Det gör det inte. Inte helt komfortabelt.

Resten av veckan förflyter och inget glunkande om någon sockerkaka förekommer. Exakt en vecka senare på engelskalektion med samma klass händer det dock. Då har jag ju redan haft undervisning med dem tidigare och liksom släppt garden. Jag står med ryggen mot klassen och skriver på tavlan när jag hör en av de unga gossarna fråga: - Klara, can we have a suck-a-cock-a. Snabbare än en kobra kom svaret: - You can suck any cock you want to.

Det blev knäpptyst i klassrummet. Jag insåg genast hur totalt ute på det hala jag var. Den delen av hjärnan som är så bra på krogen halv tre hade slagit till. I ett klassrum med trettonåringar. Hjärtat bultade och jag var röd i ansiktet. Vad göra? Jag skrev färdigt på tavlan. Tog god tid på mig och samlade mig. Kände att jag hade kroppen (hjärta och rodnad) under kontroll och vände mig om till klassen och fortsatte min lektion. Som om ingenting hade hänt. Klassens enda kommentar kom från en av flickorna. Ett häpet: - Men Klara...! när jag vände mig om.

Det här var dock något som jag insåg kunde hoppa upp och bita mig i ansiktet ganska snart. Ett pot-party med elever, deras föräldrar och deras mentor skulle gå av stapeln inom kort. Jag var helt enkelt tvungen att berätta för klassens mentor. Jag bet i det sura äpplet och gjorde det. Mentorn skrattade så hon höll på att spricka. Det var ju skönt det, på sitt sätt, men inte den reaktion jag hade förväntat mig. Hon uppmanade mig att blåneka, vilket var vad hon själv skulle göra för att backa mig. Förundrad gick jag därifrån. Okej. Play the game.

Knytkalas kom och gick. Puh!

Jaha, ja, det var väl det då. Hejdå på er.

Följetongen: Fel jag begått, i repris - del 4

Egentligen kan man väl fråga sig om det är nån speciell vits med att sitta och tjata om alla dumheter man gjort. Men det kanske blir nån form av katarsis. I alla fall för mig. Ni andra, ja, ni kan ju bara tacka er lyckliga stjärna för att ni inte gör såna här saker för det kan vi ju hoppas att ni inte gör. Fast det tror jag att ni gör fast ni inte berättar det. Akta er så ni inte tvingas in i mitt tolvstegsprogram för felande människor!

För många år sen jobbade jag inom vården. Det var på ett hem för senila. Det är ganska tungt att jobba där både fysiskt och psykiskt. När det är på det viset är det extra viktigt att man är sammansvetsade med dem man jobbar med. Alla chippar in och alla förstår att vissa dagar orkar man mindre. Allra oftast och med de allra flesta är det där överhuvudtaget inte några bekymmer. Det är något man gör automatiskt. Som en överlevnadsinstinkt nästan. Men på den här avdelningen var det en av de äldre undersköterskorna som ibland var en riktigt jobbig en. Eller vaddå ibland. Han var en riktigt jobbig arbetskamrat. Det man gjorde var aldrig riktigt bra. Han klev alltid in och tog över eller rättade en för att man inte gjorde exakt på det sättet han ville. Det kunde vara struntsaker, om man vek servetter till trekanter eller rektanglar. Gud förbjude att man hade mens när man jobbade kväll tillsammans med honom och eventuellt var tvungen att gå någon gång extra på toa. När man jobbade kväll var man nämligen bara två. Då fick man syrliga kommentarer om att han fick jobba alldeles väldigt och satt man kanske på toa och läste kvällstidningen så lång tid som det tog.

Det var vid just ett sånt tillfälle jag begick ett fel. Alltså ett fel gentemot honom. Sånt man inte gör. Jag gjorde det då. Just ett sånt tillfälle innebar alltså att jag hade mens, andra dagen, woho!, ni tjejer vet, niagara. Jag fick alla syrliga kommentarer man nånsin kunde få. Och mitt humör som verkligen inte var på topp innan blev allt sämre. Vid sju-tiden skulle vi ta en fika. Det brukade vi alltid göra. Och han gick på som vanligt: gnäll, gnäll, gnäll. Jag knöt nävarna i fickorna: tyst, gubbe! Det var då jag upptäckte det. Jag hade en flaska laxoberaldroppar i fickan. Laxoberal är alltså emot förstoppning. Jag skulle ge det till en av våra söta små virriga tantalonor lite senare.

Gubb-undersköterskan satt i soffan med sitt kaffe framför sig och plockade upp en Allas veckotidning ur sin tygkasse. Han tittade på bordet och grymtade till. Jag visste precis varför. Det fanns inget socker. När han gick för att hämta det tog jag, snabb som en vessla och hällde laxoberal i hans kaffe. Ett sprutt, två sprutt, tre sprutt, på med korken. Jag hann innan han var tillbaka. Gubben la i sina två sockerbitar och började röra.

Alltså, laxoberal är inte smakfritt och det är liksom lite oljigt. Men jag visste att han brukade sitta och röra i kaffet och läsa i sin veckotidningen ett tag och sedan i stort sett svepa kaffet. Tre fyra stora klunkar bara. Jag höll nästan andan. Och och och nu! Nu tog han upp muggen. Precis när han svepte i sig kaffet svindlade rummet till - vad håller jag på med? Men nu var det definitivt för sent. Jag går och börjar, sa jag och skyndade iväg.

Skitgubben, för det kan vi faktiskt kalla honom nu, kom efter en inte alltför lång stund och vi hjälpte de boende att göra sig i ordning för kvällen. Efter en stund började han se blek och kallsvettig ut. Hans mage rumlade så till och med jag hörde det. Hur står det till, frågade jag. Han sa inget utan bara skakade på huvudet. Vi jobbade vidare men det gick inte lång stund förrän kom utspringandes från ett rum. Med små korta snabba steg sprang han korridoren fram. Han höll ena handen mot rumpan.

Det var det sista jag såg av honom den kvällen. När jag klockan nio lämnade rapport hade han fortfarande inte kommit ut från toaletten.

Det var riktigt elakt. Men egentligen inte överlagt elakt. Ibland är det som om det blir kortslutning i hjärnan och jag bara gör. Lite som när jycken hade käkat upp tantens kläder. Eller som den där gången när jag klappade till min dotter. Men det har jag inte berättat om än. Men åh, det är också så himla pinsamt. Som allt det här.

Varför utsätter jag mig?

Tankar om skola och kreativitet

Jag satt och lyssnade på Ken Robinsons tal 'Schools kill creativity' och nu funderar jag. Hela den här diskussionen som pågår på alla pedagogiska instutitionern på våra högskolor hittar liksom inte hela vägen ut. Vad beror det på? För diskussionen och tankarna är på inget sätt bara Robinsons. De har funnits där ett tag. Jag menar Ellen Key pratade om papegojkunskap i börja på förra seklet och Karen Blixen sa att skolan att skolan inte är livet och att livet inte är skolan utan att skolan skulle inrätta sig efter livet. Men så var det ändå så att skolan är som den är. Varför? För att den kom till i den industriella tiden och den har utvecklats efter vad man ansåg var viktigt och bra då. Skolans högsta mål är att utbilda professorer i naturvetenskapliga ämnen? Det är liksom det allra finaste. Och så är det fortfarande idag. Fast vi vet att det inte är så. Att sitta ner och lösa matteuppgift efter matteuppgift är inte det allra största eller hur? Det är bra. Men det är också mycket annat som är bra.

Robinson säger det på ett roligt och intressant sätt : http://www.ted.com/talks/ken_robinson_says_schools_kill_creativity.html

Om man inte orkar titta för det är 20 minuter långt så säger han att skolan tar kreativiteten ur människan. Och att kreativiteten borde vara den högsta kunskapen idag. Kreativitet likställer han då med en ny tanke som leder till att man ser på saker på ett helt nytt sätt. För att kunna göra detta måste man våga göra misstag. Göra fel helt enkelt. Men det är inte något som vi premierar i skolans värld. Robinson drar massor av olika anekdoter som förgyller hans tal. Som den om flickan som satt på en lektion i teckning och ritade. Läraren frågade vad hon ritade och hon svarade: Gud. Läraren sa då att det inte var någon som visste hur Gud såg ut varpå den unga flickan replikerad: 'They will in a minute'

Själv fortsätter jag att längta efter ett öppnare klimat när det gäller lärande och kunskap, en pedagogisk revolution om man vill. Inte att det kommer att inträffa så länge majoren sitter som skolminister...