Bostadsmarknad som i Wien - ja tack

Jag läser i DN idag om hur bostadsmarknaden i Wien är uppbyggd och tänker att det kunde varit Stockholm. En hyrestrea på 77kvm  kostar ungefär 6500 kronor. Och är tillgänglig, I bostadsbristens Stockholm får en räkna med att köa i ett och ett halvt år. Och när en får lägenhet får en räkna med att punga ut med 11000 i runda slängar!

Hur kan det vara så, kan en undra. Jo, det beror på att bostadsmarknaden är subventionerad i Österrike. Det kostar alltså skattepengar. Och på nåt vis har det ju blivit så här i Sverige att betala skatt är typ det värsta vi kan tänka oss. Vi betalar hellre 250 spänn i månaden för tandläkarförsäkring än betalar en procent mer i skatt...

Kan ett system som Wiens komma till stånd i Sverige? Tveksamt, enligt artikeln i DN var vi bostadsmarknaden i Stockholm på 70-talet ganska nära den som finns i Wien idag med ett stort bestånd hyresrätter till överkomliga priser. Men sen kom utförsäljningarna som började lite smått på 80-talet och tog rejäl fart på 90-talet. Och Stockholmarna var mest ivriga att göra bostadsklipp och protester mot utförsäljningarna drunknade i den privata vinstivern.

Detta är intressant tycker jag, att inte protesterna för det som skedde blev större, Ingen verkade bry sig om att fastigheter reades ut, alltså pengar som kunde gått in i det almänna och kanske byggt det sociala välfärdsnätet så att säga skänktes till privatpersoner som köpte sina hyresrätter i den stora ombildningsivern. Och vet ni vad som hände sen? Byggherrarna i Sverige ville inte bygga hyresrätter för det var olönsamt, de ville bara bygga bostadsrätter. Men eftersom samhället befann (och gör så fortfarande) sig i skriande behov av hyreslägenheter gick staten in och subventionerade byggandet av hyresrätter. Vi tillät två gigantiska läckage ur den gemensamma budgeten för att gynna ett antal privatpersoner som gjorde bostadsklipp i ombildningen. Knasigt, speciellt för den som inte vill betala så mycket till skattepåsen, tycker jag.

Ettårigt gymnasium - hm...

Ja då kom det då, förslaget om renodlat yrkesgymnasium. Det är inte förvånande men irriterande att det kommer ännu en förändring. Och lite fegt att inte köra hela föråndringen på en gång. Många tycker nog att det är bra, för alla kan ju inte vara akademiker som fp brukar säga. Och det kanske inte alla kan eller vill eller ska men möjligheten ska finnas oavsett vilken bakgrund du har. Det tycker jag är oerhört viktigt, annars har vi faktiskt inte ett demokratiskt samhälle. Som det ser ut idag nedmonteras dessutom komvux och om det fortsätter är vi ute på det hala. Desutom är det inte utan att jag undrar om dessa ungdomar efter ett års yrkesgymnasium är anställningsbara. Står vi inför ännu ett försök att dumpa löner? Jag kan höra tongångarna: - vi måste ha lägre löner så att dessa ungdomar kan anställas.  Och vips så blir det svårare att hävda löner på en anständig nivå. Vår sittande regering är slug, mycket slug. Det finns anledning att vara skeptisk och undersöka vad en eventuellt dold agenda skulle kunna tänkas vara!

Rutavdrag för läxhjälp?

Det kan ju först låta som en bra ide - att kunna köpa hjälp till statligt reducerat pris - men är det verkligen det? Det  oroar mig att skillnaderna mellan de som har och de som inte har blir större. Det handlar om en skola för alla. Alla ska ha möjlighet. Och nej, så är det ju inte nu heller, men vad vinner  i på att förstärka skillnaderna? Borde kanske dessa pengar gå till läxhjälp i skolan?

Att balansera på en silvertråd

För några år sedan jobbade jag på Internationella Engelska Skolan som lärare. Vi hade kompetensutveckling en dag, en av rektorerna från en av de andra skolorna skulle hålla föredrag. Det skulle handla strategier för lärare i klassrummet. Mannen började med en liten övning: "Jag tänker på sju olika tillvägagångssätt, jag vill att ni sätter er ner och tänker ut vilka det kan vara." Tjoho, eld och lågor blev jag, så kul att få hjärngympa lite. Då kom tillägget: "Den som lyckas vinner den här." Luften gick ur mig. Jag hade inte längre någon som helst lust att försöka ta reda på vilka strategier han hade i sitt huvud, och han skulle inte heller få del av mina. Jag la ner pennan.

Det här är en liten anekdot som visar hur lätt det är att göra fel. Jag från Sverige, han från USA. När jag läste om ledarskap och hur de grundläggande kulturella olikheter, såsom individualism-kollektivism, relation till makt: maktförhållanden, huruvida man är benägen att ta risker eller ej, maskulint-feminint och fatalism,påverkar, förstod jag hur otroligt svårt det var för honom att förutse att någon skulle kunna reagera som jag. Hur kan man då agera för att undvika dessa fallgropar? En god början är naturligtvis att ha kännedom om att dessa kulturellt betingade skillnader finns och vilken typ av uttryck de tar sig.

Åke Thambert berättar i sin bok Mitt liv med Indiska om sina tankar kring arbetet i Indien. Han menade att för att vara verksam där var han tvungen att förstå de människor han jobbade med. Till exempel påtalar han det barnarbete som förekommit inom koncernen och som många hållit emot Thambert och Indiska. Att barnen i familjerna i byarna jobbade var enligt honom helt oundvikligt. Det var landets kultur att alla i familjen bidrog. Alltså gav han dem skäligt betalt istället för att ’uppfostra’ föräldrarna. Därefter har organisationen Indiska arbetat vidare och har försökt att i samarbete med Indierna få fram goda förutsättningar för arbetarna.

På Volvo jobbar man både i andra länder men också med mångkulturella arbetsplatser. Där har man ledarskapsutbildningar som ska hjälpa till att överbrygga de svårigheter som kan uppstå. Man jobbar med rollspel bland annat. Nyckeln menar man på är att se möjligheterna i olikheterna och jobba för att de ska berika. Delphine Termignon heter en av personerna som jobbar med ledarskaputbildningar inom Volvo och hon ger några snabba handfasta råd: Undvik att döma på förhand, var uppmärksam på dina egna fördomar. Upprepa vad du menade om andra verkar missförstå. Och hitta sätt som gör det lättare att kommunicera med alla, till exempel genom att fråga. Reflektera över ditt agerande, själv och med andra och analysera vad som hänt utifrån olika kulturella perspektiv.

På båda dessa företag har man upprättat ’uppförandekoder’. Genom att göra detta har organisationen tydligt talat om för alla dess medlemmar vad som gäller. Detta är naturligtvis ett sätt att i det mångkulturella få fram en tydlig gemensam organisationskultur som man kan samlas runt. För båda företagen gäller att dessa uppförandekoder utgår ifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter vilket också gör att de lätt kan förstås och ges innebörd för alla. Detta innebär inte att det helt plötsligt är en lätt match att vara ledare i dessa företag men det ger ledaren en ledstång att hålla sig i.

En annan tanke som slår mig är att det entreprenöriella förhållningssättet som förespråkar divergent tänkande, kreativitet, nyfikenhet, samarbete och så vidare naturligtvis är en god grund för vilket ledarskap som helst men kanske i synnerhet för den som ska jobba globalt. Men hur lyckas man då tillskansa sig detta entreprenöriella förhållningssätt? Man måste öva sig. Rollspel kan vara ett sätt. Att bestämma sig för att göra tvärtemot vad man brukar i en given situation (helst inte en väldigt avgörande utan helst någon som lätt kan göras ogjord om det skulle behövas), bara för att känna hur det är, för att se på nya sätt. Dessutom tror jag inte att det går att komma förbi, reflektion och analys, dialog och återkoppling. För sig själv som ledare. Och för gruppen likaså. Det är ju trots allt så att man ska åstadkomma något tillsammans.

Nu ska jag summera detta med ännu en liten del ur mitt liv. Det är en bild som suttit i mitt huvud hela tiden jag funderat och skrivit om detta med att förhålla sig till olikheter.

"En elefant balanserade på en liten, liten silvertrå-åd, det tyckte han var så intressant, så han gick och hämtade en annan elefant."

Det här är en sång som vi sjöng mycket när jag jobbade på dagis. Vi sjöng för fulla halsar och hämtade den ena efter den andra tills vi var en lång kedja med elefanter förenade genom våra händer och som gick med fötterna på rad på en imaginär lina, stadigt och tryggt i det vingliga, i gemenskap sjungande och med mycket glädje. Det här är min metafor för ledarskap i global omvandlingstid. Det finns som jag ser det en grundläggande förutsättning för att kunna klara av den balansgång som dessa olikheter kräver och det är att man anser att olikhet berikar, att det är intressant, och att man sålunda inte problematiserar olikheterna utan utgår ifrån dem som tillgångar.

Dysfunktionell bostadsmarknad

Yvonne Ruwaida från miljöpartiet vill segregera bostadmarknaden . Hon säger att den nuvarande är dysfunktionell.
Men Yvonne Ruwaida, utifrån vilket perspektiv är den dysfunktionell. För oss medborgare? Nej, det kan jag inte förstå. Om man segregerar boendet ännu mer än det är idag, blir det väl ännu mer dysfunktionellt sett ur ett socialt samhällsperspektiv. De med mer inkomst kan välja, de med mindre kan det inte.

Jag är inte för marknadshyror, säger Ruwaida. Nähä? För mig låter det som marknadshyror med tak i alla fall. Och sen kan jag krass konstatera att även om Ruwaida inte är för marknadshyror så är hon för segregation. Dysfunktionellt samhällsbyggande tycker jag!

22 528

Synen är något ganska viktigt i dagens samhälle. I dagens skola är det viktigt att man ser. Vad läraren skriver på tavlan, att läsa i boken, att kunna läsa av andra människor. Synen är viktig för lärandet och om synen inte är så god behöver man hjälpmedel (ser man inte alls är det en annan situation naturligtvis och man går då i speciellt anpassad studiemiljö). Hjälpmedlet för den som inte ser så bra är glasögon. Men det är dessvärre så att bland barn mellan 6-14 är det inte alla som har det trots att de behöver. Enligt en undersökning från 2009 saknar 22 528 barn i denna ålder glasögon på grund av familjens ekonomi. 2004 togs glasögonbidraget som kunde sökas bort. Idag får familjen gå till socialen för att få hjälp. Barnfattigdomen breder ut sig.

I år sätter riksförbundet Majblomman sin spotlight på detta. Man jobbar för tre saker: fria glasögon till skolbarn, en kostnadsfri skola och ett fint sommarlov. Så köp en majblomma i år och stöd kampen mot barnfattigdomen i Sverige.

Lära av varandra

Att auskultera, att lyssna på, att betrakta och reflektera kring en person i arbete, i sitt värv, det är oerhört lärorikt. Jag auskulterade en kollega häromveckan och slogs av hur trevlig stämning det var i klassrummet. Fokus var arbete och studenterna var så hjälpsamma och positiva. Jag tänkte på att det var små saker som läraren gjorde som nog hade hjälpt till att etablera detta. Han avbröt ingen, allas åsikter var intressanta, en annan elev kom och behövde hans hjälp och då utryckte läraren en vilja att hjälpa den här eleven (det handlade om en praktikplats) och alla nickade instämmande. Sedan satte läraren igång ett prov och gick kort ut och pratade med den besökande eleven (oerhörd tillit!, såg inga tecken att den missbrukades, och jag fick uppfattningen att det inte hade med mig att göra).
Men det som jag tänkte allra mest på var alla hans check-points. Han var oerhört noga med att alla var med, att alla förstod - vad de skulle göra, hur de skulle göra det, och varför de skulle göra det. Det är något jag vill bli bättre på: Check-points, varför vad och hur - och utan att låta tjatig!

Vad gör vi med barnen?

Ofta tänker vi nog lite till mans att barn i Sverige har det bra. Och det har nog många. Men långt ifrån alla.
När jag läser om barn som isoleras på ungdomshemmen blir jag ledsen och arg."Jag satt isolerad sju gånger på två månader när jag kom hit." ; det är inte en bild av Sverige som känns skön inuti. Nu kan man säkert säga att dessa ungdomar är stökiga, bråkiga, våldsamma - om det vet jag ingenting, men jag vet att isolering aldrig kan vara rätt väg.

http://gullspira.blogg.se/2012/february
/sorjer-de-tarar-som-aldrig-faller.html

Sen fundrar jag på vad som har hänt på vägen. Innan dessa barn hamnade där de gjorde. Vad har skett innan? Vem har lyssnat på dem innan? Varför gick det så åt pipsvängen som det gjorde? Frågor som ibland känns som de har hamnat i skymundan. De ska lära sig att lyda och göra som man säger. Gör de inte det så får de stå sitt kast. Eller? Jag hör en del tongångar inom skolans värld. Som just indikerar att det är rättning i leden som gäller. Det är otäckt och obehagligt. Människan är ett socialt djur som vill ingå i en grupp. Om det fallerar så finns det en anledning. Det är jag helt övertygad om.

Jag tänker ibland på det där med Nürnberg-rättegångarna, hur soldaterna som var delaktiga i förintelsen 'bara lydde order'. Hur man efter det bestämde sig för en ny väg. Ingen i framtiden skulle fostras till en blind auktoritetslydnad; vartåt är vi på väg idag?

Vi ska komma ihåg vad som är viktigt och mänskligt. Vi ska stanna upp och reflektera. Vi ska tillåta våra drömmar om ett humant och solidariskt samhälle att blomstra. Och vi ska sträva efter att göra våra drömmar sanna. Det är det som gör oss till människor.

Bokrekommendation

Hemma genomförkyld. Hyfsat trist. Men som tur är har jag ju en aldrig sinande hög litteratur. Facklitteratur. Jag skulle på rot vilja rekommendera Möt eleven av Jacobsen mfl. Praktisk och teoretisk, gör så här för att.. Vad den handlar om? Demokrati i klassrummet handlar den om, och vägarna tid är ju inte bara det vi tänker, elevinflytande, elevråd och sånt. Utan hur man faktiskt får en fungerande arbetsgemenskap i klassrummet, genom placering av elever, genom att tänka på arbetsfördelning och engagemang, vad man kan behöva tänka på och ta ställning till i mång/monokulturella klasser, med utgångspunkt ifrån mänskliga rättigheter. Allt här i den här boken är inte hallelujah-moment, man ska läsa kritiskt och ta till sig det man känner att man kan och vill. Om man har fler strängar på sin lyra kan det nog bli fin musik till sist!

Homo sapiens i nådens år 2012

Tyst och stilla här i förorten. Sonen sover. Tonåringar sover. Länge. Jag minns det själv. Min mamma höll på att bli galen. Själv kunde jag inte förstå varför man skulle kliva upp före tolv.  Nu är jag mamma själv och förstår min mammas känsla. 'Men herregud, ska han sova hela dagen?' Det är så det ska vara.  Det är olika faser i livet.

Annars kan man väl säga om den senaste veckan att det är många saker som inte är som de ska, att tiden är ur led.  Till exempel detta att en innebandytränare använder sexlekar och kvinnoförnedring som liknelse för olika försvarsspelstategier... för 14-åriga pojkar. Jag kan inte ens säga: har vi inte kommit längre? jag kan bara säga: har det gått så långt? Detta är Ojämlikhet och kvinnoförakt i Sverige, 2012. Eller att moderata riksdagsmän hälsar på  hos  rfhl (riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende) och utbrister vid beskrivning av hur dessa människor har det, att det finns inga fattiga i Sverige. Att tänka sig att dessa personer styr över andra människor ger mig kväljningar. Dessa personer sitter i beslutsfattande position när det diskuteras vad man ska göra för att förändra situationen för medborgare som hamnat i beroenden och som är i behov av samhällets stöd. De får skylla sig själva attityden hjälper väl varken dem, oss eller samhället i stort? Nu kan jag säga: har vi inte kommit längre?

Empati, förståelse för att vi alla är beroende av varandra, vart har det tagit vägen? Gammalt som gatan är uttrycket: kedjan är inte starkare än dess svagaste länk. Har vi glömt det? Har vi glömt innebörden av det?

Jo, sådana här funderingar har jag ofta. Och det är bra. Det ska jag ha. Jag är medborgare, förälder och lärare. Jag ska alltid fundera över etik och moral, över samhällelig utveckling och över vad ett humant och demokratiskt samhäll är. På djupet. Och jag ska alltid komma ihåg att människan är ett flockdjur. Vi är inte ensamvargar. Lämnades vi ensammma från början skulle vi inte överleva. Detta  är djupt rotade i oss. Därför räds vi ensamhet och utanförskap.  Utifrån denna uråldriga instinkt agerar vi varje dag, varje stund.

Men hallelujah, vi är homo sapiens den visa människan (jepp, jag vet att vi kommer från homo sapiens sapiens, som kom från afrika etc, men det innebär väl bara att vi är dubbelt så visa då, eftersom sapiens är definitionen av homo). Vi har förmågan att ställa saker och ting till rätta. Vi har förmågan att inse att livet har många olika skeden. Vi är unga och sover länge, vi blir föräldrar och stiger upp tidigt, vi är kvinnor som föder nästa generations män, vi är män som får döttrar som utsätts för ojämlikhet, vi är rika som förlorar allt i en börskrasch och hamnar på gatan, vi är fattiga som får hjälp och kan ta oss ur det och som sedan kan hjälpa andra. Vi är alla på ett ställe idag, imorgon kan vi vara någon helt annanstans. Insikten och reflektionen gör att vi är villiga att ställa saker och ting till rätta. Vi tillhör ju arten homo sapiens, den visa människan!

tankar om vår tid

Sitter hemma vid köksbordet. Långfrukost, the och mackor och juice, efter det kaffe. Och datorn. Läser DN på nätet. På DNdebatt idag ett inlägg av vänsterpartiets Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt om arbetstidsförkortning. Jag läser :
"Den gemensamma välfärden slits sönder av privatisering och segregering. Så bryts även känslan för det gemensamma och samhörigheten upp i vårt samhälle."
Jo, det har även jag tänkt. Hur svårt det är att känna gemenskap idag. Vi lever så olika liv och är så avundsjuka på varandra. Och inte för inte. De sociala och ekonomiska skillnaderna i Sverige fortsätter att växa.

Några har jobb och pengar och håller på att stressa ihjäl sig på jobbet och för att få livspusslet att funka. Andra har inget jobb och inga pengar och de håller på att stressa ihjäl sig för att få pengarna att räcka och för få livet att funka. Det här är ju fullständigt orimligt!
"Den lagstadgade normen för heltidsarbete har inte kortats sedan 1973, sedan dess har produktivitet och konsumtion stigit dramatiskt. Det är hög tid för nästa steg i en generell arbetstidsförkortning."

Men skulle vi då inte kunna dela på de jobb som finns så att det blev lite mänskligare för alla. Nämen, herregud hur tänker jag, vilka företag vill då stanna i Sverige, va!?, nån ska ju bekosta det här och jag tror inte att arbetsgivarna vill pröjsa fler än de behöver, nä, om vi gör så blir vi av med ännu fler jobb och då har ingen vunnit. Fast vet ni, det där tror jag inte ett ögonblick på. För arbetsgivare har sagt sen åttatimmarsdagen infördes att det skulle bli så, när semester beslutades att deras företag skulle gå i kvav, när 40-timmars vecka infördes osv. Och vet ni, de finns fortfarande kvar. Om man slipper betala för människor som går på underkapacitet för att de är så slutkörda, om man slipper betala för att de är hemma långtidssjukskrivna - då har man ju gjort en vinst. En ganska ordentlig en också. Ökad produktivitet och högre närvaro på jobbet - det måste väl alla arbetsgivare gilla. Ja, och sen får vi fler i arbete och ojämlikheten och självgodheten och avundsjuka och segregationen och egoismen trängs tillbaka och vi får ett samhälle som är mer humant. Vore inte det något för 2012!

Ja, och vill ni läsa debattartikeln som gjorde att mig inspirerad att skriva detta blogginlägg hittar ni den här: Hög tid att arbetstiden sänks för alla

Alla vinner på jämlikhet!

När jag tittade ut i morse så tänkte jag: Åh, nu kommer det vara så där härligt tyst som det är när första snön kommer. Men när jag kom ut så var det inte det. Snön var alldeles för blöt. Men i den blöta kalla snön finns en vemodig känsla.

Jag känner det ibland när jag tänker på vårt samhälle och den väg vi valt. Vemod. Men så kan jag ändå finna kraft på oanade ställen:
" We feel instinctively that societies with huge income gaps are somehow going wrong. Richard Wilkinson charts the hard data on economic inequality, and shows what gets worse when rich and poor are too far apart: real effects on health, lifespan, even such basic values as trust."
Spännande föredrag finns ofta på ted.com. Här är ett mycket intressant. Statisktisk fastställt att ekonomiskt jämlika samhällen mår bättre. Alltså alla i samhället mår bättre av det, inte bara de fattiga! Intressant, viktigt och fullständigt samhällsomdanande om vi vill - alla kan ha det bättre!
Kolla själva:
http://www.ted.com/talks/richard_wilkinson.html

De bruna marscherar igen...

Jag har varit inne och demonstrerat mot rasism och nazism, en motdemonstration mot att Sveriges nynazister skulle (och har) tåga på Mynttorget i Gamla Stan. Vi var många som samlades i Kungsträdgården för att tåga. Efter en väl genomförd demonstration var det många som begav sig mot Gamla Stan. Så även jag.

Avspärrningarna bestod av kravallstaket och kravallutrustad polis. Vid den trånga passagen som erbjöds in mot Gamla Stan skanderades det högt och poliser viftade med batonger. Runt ett hörn, utanför avspärrningarna, stod fem piketbussar uppställda. Där i mitten satt två storväxta poliser på en person. Efter en liten stund ser jag vad det är. Och här är bilden när poliserna reser på sig:
En 17årig tjej med svartfärgat hår, en och sextioåtta lång, vägandes 55 kg (ungefärliga siffror förstås....) ligger på mage på marken, på vardera sida om henne står en polis. Polis = 1.80 m lång minst och 90 kg tung - minst. Dessa två lagens väktare håller i varsin av hennes armar, rakt ut och uppåt bakåt, som fågelvingar. Hon gör inget motstånd, det kan hon inte. Men hon skriker.

Totalt hade polisen stoppat fyra ungdomar från att försöka ta sig förbi avspärrningarna. Dessa fyra släpades i armarna till piketbussarna och baxades sedan brutalt in i dem.. Ungdomarna gjorde under den tid jag var där inget aktivit fysiskt motstånd, däremot passivt och verbalt. Och de skrek av smärta när poliserna bände upp deras armar i  fasthållningar.

Det är blandade känslor i mig. Skyddandet av nynazisterna. Polisbrutaliteten. Mängden människor som protesterar mot nazism och rasism, gamla unga svarta vita. Vill vi leva i en demokrati så tror jag att vi måste protestera mot så exkluderande politik. Kanske är det rätt att nazisterna får demonstrera, med tanke på åsiktsfrihet och så vidare. Men, nej alltså, det är förbjudet att kränka och diskriminera enligt svensk lag och detta vill dessa personer göra, då blir det väl ändå inte demokratiskt? Nazism vill inte ha demokrati och likhet för alla, det är ju ett faktum.

Men vi kan inte bara låta dessa demonstrationer bli till sammandrabbningar mellan unga arga i olika falanger och poliser.  Vi lata vuxna behöver också vara där och visa vad vi tycker (trots att det är mycket att göra inför julen). Förutom dessa stora manifestationer så måste samtalet kring vad som händer fortgå. Det måste hållas levande. För vi behöver jobba med att sprida förståelsen för de grundläggande mänsliga rättigheterna. Vi behöver prata, samtala, prova åsikter och värderingar. Samtal kring middagsbordet. Jag tror också att skolan har en viktig del i detta, att våga ta en dialog INNAN det har gått så långt att det blivit extremism av det...vad nu det kan vara, nästan vad som helst ju, som en ung människa väljer att ansluta till, militanta veganer, fotbollshuliganer, nazism och så vidare. Och våga stå upp och visa att förtryck och rasism och fascism och nazism är fel. Även om det sker under skydd av de demokratiska principerna.

Det är nog fler än jag som inför detta står kluvna; åsikts- och yttrandefrihet är viktiga i en demokrati. Men när det används för att undergräva demokratin då vet jag inte. De demokratiska verktygen används för att främja odemokrati (om nu ett sånt ord finns?).

Under tiden jag grubblar på allt detta måste jag ta till vara min egen yttrandefrihet och visa att: Nej, rasism, fascism och nazism hör inte hemma i demokratiska samhällen!

Jag vill ta min demokratiska möjlighet tillvara. I Sverige får man tala om att man ogillar fascism och förtryck och det ska jag göra. I många andra länder är det förenat med livsfara att göra det. Jag hoppas att den möjligheten aldrig tas ifrån mig.


Ps. Kom just och tänka på vilka svaren blir om man ställer följande frågor: behöver fascimen beskydd? vem beskyddar fascisterna? varför behöver de skydd? vilka ska de skyddas från?