Vad gör vi med barnen?

Ofta tänker vi nog lite till mans att barn i Sverige har det bra. Och det har nog många. Men långt ifrån alla.
När jag läser om barn som isoleras på ungdomshemmen blir jag ledsen och arg."Jag satt isolerad sju gånger på två månader när jag kom hit." ; det är inte en bild av Sverige som känns skön inuti. Nu kan man säkert säga att dessa ungdomar är stökiga, bråkiga, våldsamma - om det vet jag ingenting, men jag vet att isolering aldrig kan vara rätt väg.

http://gullspira.blogg.se/2012/february
/sorjer-de-tarar-som-aldrig-faller.html

Sen fundrar jag på vad som har hänt på vägen. Innan dessa barn hamnade där de gjorde. Vad har skett innan? Vem har lyssnat på dem innan? Varför gick det så åt pipsvängen som det gjorde? Frågor som ibland känns som de har hamnat i skymundan. De ska lära sig att lyda och göra som man säger. Gör de inte det så får de stå sitt kast. Eller? Jag hör en del tongångar inom skolans värld. Som just indikerar att det är rättning i leden som gäller. Det är otäckt och obehagligt. Människan är ett socialt djur som vill ingå i en grupp. Om det fallerar så finns det en anledning. Det är jag helt övertygad om.

Jag tänker ibland på det där med Nürnberg-rättegångarna, hur soldaterna som var delaktiga i förintelsen 'bara lydde order'. Hur man efter det bestämde sig för en ny väg. Ingen i framtiden skulle fostras till en blind auktoritetslydnad; vartåt är vi på väg idag?

Vi ska komma ihåg vad som är viktigt och mänskligt. Vi ska stanna upp och reflektera. Vi ska tillåta våra drömmar om ett humant och solidariskt samhälle att blomstra. Och vi ska sträva efter att göra våra drömmar sanna. Det är det som gör oss till människor.