Påsken firas med förkylning och avdammad dikt

 Så lagom på Skärtorsdagens morgon kom den. Förkylningen. Och jag som har, hade så många planer, planer som redan skrotats och planer som jag hoppas ska gå att genomföra. Men så kommer jag och tänka på min dikt om förkylningen utan hyfs, hur en förkylning kan kännas om dess orsak och verkan..

Här kommer den i repris:

Förkylt

Jag är förkyld. Det är en förkylning utan hyfs. Helt och hållet utan hyfs. Jag har dimma i huvudet, huvudvärk, bomullskänsla. Jag har dimma i ögonen. De rinner, liksom näsan. Bronkerna väser. Andnöd. Hjärtformad andnöd. Hjärtformad för jag blev förkyld när du lämnade mig. Sedan dess har jag legat på min säng som en tyst sill, inlagd på burk. Inlagd i ättikslag.

Klart jag blev förkyld. Klart jag har dimma i huvudet, i ögonen. Tårarna är nog inte bara förkylningstårar. I ärlighetens namn. Klart jag har hjärtformad andnöd. Hur skulle jag kunna ha något annat? Jag har blivit förvandlad till en tyst sill. En förkyld tyst sill med hjärtformad andnöd.

Jag har andformad hjärtnöd och dimma i själen. Jag är kall som en sill och aldrig tyst. Gråter förkylningstårar och snyter förkylningssnor. Gälarna väser. Hjärtnöd. Hjärndöd. Inlagd på burk. Inlagd i formalin. Inlagd på psyket.

Klart jag blev helt och hållet sjuk. Klart jag dimma i själen. Dimman är nog inte bara sjuk. Dimman är ett behagligt töcken, ett täcke, en svepning. Klart jag har hjärtnöd, på burk, i formalin, till allmänt beskådande. Det är klart att sjukdomen är en förkylning och att alla sjukdomar kommer i stim, som sillen.

Jag är en sill. Det är klart jag är förkyld. I ärlighetens namn. Man ska klä på sig ordentligt så man inte blir kall, för blir man kall blir man förkyld. Kalla sillar som inte kan vara tysta om sin hjärtnöd, sin hjärtdöd, blir förkylda. Det blev så när du lämnade mig. Det är klart att förkylningen inte har någon hyfs.

Jag är helt och hållet utan. 

Tread Softly

"He says this:
"Had I the heavens' embroidered cloths, Enwrought with gold and silver light, The blue and the dim and the dark cloths Of night and light and the half-light, I would spread the cloths under your feet: But I, being poor, have only my dreams; I have spread my dreams under your feet; Tread softly because you tread on my dreams."
And every day, everywhere, our children spread their dreams beneath our feet. And we should tread softly. "

- Sir Ken Robinson citerar W.B Yeats dikt He Wishes for the Cloths of Heaven  i talet Bring on the Revolution, TED konferensen 2010.

Hjärtformad andnöd

Årets sista dag. Ett helt år har gått, sprungit förbi. Imorgon är det ett nytt år. Fast egentligen, vad är det? Tiden är ju bara tid, konstruerad av människan för att strukturera och kontrollera sin tillvaro. Jag läste någonstans att vi har klockor och ingen tid - vi borde göra oss av med klockorna och ha tid. Något att kontemplera över. Det som gör tiden till något som inte bara passerar är ju ändå händelser som väcker känslor. Att leva utifrån vad som känns rätt och kärleksfullt - det är en riktig utmaning. Inte nästa års löfte, ett löfte som löper genom hela livet. 

Årets sista inlägg på bloggen blir en dikt. Om känslor. Om livet. Om vad som händer. Kanske.

Förkylt

Jag är förkyld. Det är en förkylning utan hyfs. Helt och hållet utan hyfs. Jag har dimma i huvudet, huvudvärk, bomullskänsla. Jag har dimma i ögonen. De rinner, liksom näsan. Bronkerna väser. Andnöd. Hjärtformad andnöd. Hjärtformad för jag blev förkyld när du lämnade mig. Sedan dess har jag legat på min säng som en tyst sill, inlagd på burk. Inlagd i ättikslag.

Klart jag blev förkyld. Klart jag har dimma i huvudet, i ögonen. Tårarna är nog inte bara förkylningstårar. I ärlighetens namn. Klart jag har hjärtformad andnöd. Hur skulle jag kunna ha något annat? Jag har blivit förvandlad till en tyst sill. En förkyld tyst sill med hjärtformad andnöd.

Jag har andformad hjärtnöd och dimma i själen. Jag är kall som en sill och aldrig tyst. Gråter förkylningstårar och snyter förkylningssnor. Gälarna väser. Hjärtnöd. Hjärndöd. Inlagd på burk. Inlagd i formalin. Inlagd på psyket.

Klart jag blev helt och hållet sjuk. Klart jag dimma i själen. Dimman är nog inte bara sjuk. Dimman är ett behagligt töcken, ett täcke, en svepning. Klart jag har hjärtnöd, på burk, i formalin, till allmänt beskådande. Det är klart att sjukdomen är en förkylning och att alla sjukdomar kommer i stim, som sillen.

Jag är en sill. Det är klart jag är förkyld. I ärlighetens namn. Man ska klä på sig ordentligt så man inte blir kall, för blir man kall blir man förkyld. Kalla sillar som inte kan vara tysta om sin hjärtnöd, sin hjärtdöd, blir förkylda. Det blev så när du lämnade mig. Det är klart att förkylningen inte har någon hyfs.

Jag är helt och hållet utan.

snigeln

Jag sitter här och sliter mitt hår över diverse olika saker. En sån sak är min fördjupningsuppgift. Den som handlar om entreprenörskap i skolan. Inte bara blir jag kal på knoppen jag får ont i den också. men så kommer jag att tänka på Werner Aspenströms fina dikt Snigeln. Min favoritdikt. Och så blir jag lite glad igen. Och så vill jag göra er lite glada också. Med risk för att den inte är hundra procent korrekt (det var länge sen min son och jag reciterade den tillsamman) så - Varsågoda!


Trots sina obefintliga anlag för tåspets-
dans
och sin allmänt slemmiga natur
drömmer snigeln, drömmer även snigeln
om att medverka i bländverk
som upphäver tyngdlagen
- likt Eldfågeln.

Vem bland levande varelser vill varje stund på dygnet
vara där han är, vara den han är?

Till och med månen, som ändå,
anses död,
besväras av en dröm att lära känna dem
vars torn och torg och fjärdar han försilvrar

och stiger så en natt klockan tre hit ned
- och finner alla borta,
strövar längs kajerna och huvudgatorna,
letar i gränderna runt Tyska kyrkan,
kikar in genom gardinspringorna ...
Här är de inte! Var?

Långt borta! Drivande på vita örngotts-flottar,
kringspridda över vattenytor långt större
än lilla Östersjön ...

Tills de av
gryningen och plikten kallas tillbaka
och trär på sig sina åtsmitande arbetskläder
och skor med fasthäftade gummisulor
och månen av solen jagas tillbaka
upp i det osynliga ...

och ute på landet, i trädgården,
snigeln hasar sig in i gömstället under rabarberbladen
för att där med sina två antenner öva sig
och öva sig i tyngdlöshetens längtan.