snigeln

Jag sitter här och sliter mitt hår över diverse olika saker. En sån sak är min fördjupningsuppgift. Den som handlar om entreprenörskap i skolan. Inte bara blir jag kal på knoppen jag får ont i den också. men så kommer jag att tänka på Werner Aspenströms fina dikt Snigeln. Min favoritdikt. Och så blir jag lite glad igen. Och så vill jag göra er lite glada också. Med risk för att den inte är hundra procent korrekt (det var länge sen min son och jag reciterade den tillsamman) så - Varsågoda!


Trots sina obefintliga anlag för tåspets-
dans
och sin allmänt slemmiga natur
drömmer snigeln, drömmer även snigeln
om att medverka i bländverk
som upphäver tyngdlagen
- likt Eldfågeln.

Vem bland levande varelser vill varje stund på dygnet
vara där han är, vara den han är?

Till och med månen, som ändå,
anses död,
besväras av en dröm att lära känna dem
vars torn och torg och fjärdar han försilvrar

och stiger så en natt klockan tre hit ned
- och finner alla borta,
strövar längs kajerna och huvudgatorna,
letar i gränderna runt Tyska kyrkan,
kikar in genom gardinspringorna ...
Här är de inte! Var?

Långt borta! Drivande på vita örngotts-flottar,
kringspridda över vattenytor långt större
än lilla Östersjön ...

Tills de av
gryningen och plikten kallas tillbaka
och trär på sig sina åtsmitande arbetskläder
och skor med fasthäftade gummisulor
och månen av solen jagas tillbaka
upp i det osynliga ...

och ute på landet, i trädgården,
snigeln hasar sig in i gömstället under rabarberbladen
för att där med sina två antenner öva sig
och öva sig i tyngdlöshetens längtan.