Det pratas mycket om den, men var finns den, den lärande organisationen. Den organisation som lär av det man jobbat med. Jo, den finns nog. I alla fall understundom i många olika organisationer.
Men vad menar man egentligen när man pratar om en lärande organisation? Kanske att man regelbundet utvärderar vad man håller på med. Och detta kan då göras medelst: systematisering och kollektiv reflektion, samt att ledaren är en förebild och att miljön är tillåtande. Det är i alla fall vad litteraturen säger.
Men det finns hinder. Alltså sånt som gör att vi faktiskt inte utvärderar oss själva. Sådana hinder är: Psykologiska hinder, vi kanske helt enkelt ogillar att fundera kring vårt agerande och dess konsekvenser, för att kan vara obehagligt. Grupp-relaterade tillkortakommanden, vi kanske ingår i en ett lärarlag som helt enkelt är urusla på att ge och ta återkoppling, där det mesta handlar om att utse syndabockar och hävda sig själv, dåliga kommunikativa förmågor helt enkelt. Kunskapsteoretiska svårigheter, man kanske har svårt att dra slutsatser eller generalisera på grund av att saker upplevs som engångshändelser, och så faller det ner i den enskildes tysta kunskap eller förmedlas inte alls och blir den enskildes tysta kunskap. Det kan också vara ett ledningsproblem; tid är inte avsatt för detta, vill göra som de alltid gjort, lärandet/utvärderandet sparas till en dag när allt som har hänt, har hänt och ska gås igenom, i slutet av räkenskapsåret, läsåret, projektet...
Fast med tanke på alla enkäter som man ska fylla i jämt och ständigt: på hotellet, hos resebolaget, för konsertarrangören, på vårdcentralen och snart får man väl en när man går in på pressbyrån å köper en kvällsblaska, så borde ju organsiationerna i Sverige blomstra när det gäller lärandet! Man undrar ändå. Vad gör de med alla de där svaren som de får? Leder det verkligen till något?
Lite kritisk reflektion när man sprider enkäter till höger och vänster kanske vore på sin plats?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar